Vad är det som får mig att känna så här? Förtvivlad, irriterad, uppgiven, maktlös, äcklad av mig själv, arg och.. tjock. Som en stor påse på magen och som en vattenballong i hela kroppen.

Jag vet att det inte betyder att jag är tjock, för jag har känt så här förut både när jag varit underviktig och på min normala vikt. Det är bara som en djävulsk känsla som vill få mig att tro att jag håller på att gå upp i vikt och bli ohälsosam. Och värdelös, som om mitt värde avgjordes av min vikt. 

Hur är det jag känner som får mig att tro att jag är tjock då? Magen är svullen och trög. Den blåser upp sig och får byxorna att kännas trånga. Hela kroppen känns vätskefylld och jag blir tung och irriterad. Men som sagt, betyder det att jag är tjock?

Kroppen har ju en förmåga att samla på sig vätska ibland. Kanske för att man ätit lite mer än man brukar någon dag innan eller bara helt enkelt p.g.a hormoner. Kanske mensen ställer till det. Vad gäller magen så har jag problem med den från och till. Stress, sömnbrist och viss typ av mat förstoppar den = jag känner mig "tung".

Jag har inte levt på skräpmat de senaste dagarna, utan generellt vanlig husmanskost. Inte perfekt kanske men absolut inte dålig mat. Jag är en stressad kvinna och kroppen beter sig så här ibland. Det beror inte på smöret på mackan. Lyft fokus från kroppen och låt den lösa det av sig själv så får jag snart ro i själen igen.

Och om jag nu är tjock, är det verkligen en sån big deal?

Om jag skulle tänka ut alla möjliga fel jag har gjort idag enligt olika grupper, så skulle det nog bli ganska många. Ah, låt oss prova lista ett par av dem:

Enligt livsmedelsverket (eller vilka det nu är som ger ut de ”allmänna kostrekommendationerna” i landet)? Hmm, nej inte så jättemånga fel idag faktiskt. Möjligen lite proteinfattig frukost, kanske inte helt enligt tallriksmodellen till lunch och kanske lite väl mycket kryddsmör på middagsköttet. Sedan hade jag väl kanske kunnat hoppa över den där chokladbiten som jag blev bjuden på till kvällskaffet.

Folkhälsoinstitutet? Hållit en alldeles för hög stressnivå på jobbet.

Träningsexperterna? Arbetat i en för dålig hållning. Antagligen gjort något tekniskt fel under dagens träning både vad gäller löpningen och styrkan. Sedan ska man ju inte träna styrka direkt efter konditionen heller.

Jonas Colting (och alla crossfitdyrkare)? Tränat för slött.

LCHF/Atkins och liknande dietföljare? Ojojoj. Vit pasta, potatis, choklad.. Inte ens fullkornsgröten är godkänd, och all frukt jag fått i mig är ju tydligen lika illa som rent socker.

Vegan/vegetarianer? Youghurt, ägg, ost, fläskkött.. Inte en enda måltid godkänd.

Sedan har jag nog enligt många beteendevetare lagt upp mina arbetsuppgifter på fel sätt, enligt hygienexperter torkat av diskbänken för dåligt och kanske inte ens tvättat mig själv ordentligt…

Men om vi ska försöka lista ut något jag gjort idag som alla eller åtminstone flera av grupperna skulle gilla, vad skulle då det vara?

• ”Godkända” livsmedel jag ätit idag: Mandlar, linfrön, avokado och broccoli.
• Hmm, varit hyffsat aktiv antar jag.

Varför skrev jag då det här, hade jag lust att klanka ner på mig själv? Nej, kom bara att tänka på hur oerhört lätt det är att hitta fel när man försöker vara alla till lags och i princip omöjligt när man vill göra rätt enligt alla. Vad det än nu gäller.

För någon som är grubblare och har svårt att bilda sin egen uppfattning, som jag, kan det kännas otroligt jobbigt med alla budskap som flödar överallt.  Men förstår ju ändå hur onödigt mycket energi man förlorar på att försöka leva perfekt och rätt, och är så skönt att äntligen ha insett det. För att ha dåligt samvete över att inte lyckas med det som är ouppnåbart, är väl bara dumt och ologiskt?

.. Ja, det var lite av dagens svammel det. I övrigt har väl dagen inte bestått av så mycket mer roligt än mensvärk, humörsvängningar, ett träningspass på gymmet igen och ett besök hos föräldrarna för att äta middag (kort sagt började dagen rätt dåligt men blev bättre och bättre).

Redan har mer än hälften av arbetsveckan passerat och imorgon står, förutom jobb, avslutning med min kvällskursgrupp på schemat. Blir jobbigt då jag måste åka till en stad en timme bort och kommer komma hem sent, och jag som redan är tillräckligt trött. Men men, det får det nog vara värt.

Visssadagar känner man bara för att skjuta sin spegelbild och gräva ner sig tio meter under jorden. Hela kroppen tycks vara svullen och magen spänd som en ballong. 

"Nu måste jag börja ett nytt liv, kanske prova ta bort ditt och datt från tallriken och...". Nej vänta, varför? Bara för att en dag känns hopplös betyder väl inte att hela livet måste ändras på? Hur "nyttigt" jag än lever så kommer dåliga dagar att komma. Tar jag det bara lugnt och försöker göra så sunda val, för såväl kropp och själ, som jag kan just nu så kommer morgondagen förmodligen att vara bättre.  

3-4 gånger i veckan tillåter jag mig själv att träna. Oftast är passen 60 - 90 min beroende på vad jag känner för. Jag försöker anpassa nivån till den dagsform jag är i. Det ska inte kännas som döden att gå till gymmet, ut i spåret eller var jag nu väljer att träna. Kan bli på vardagsrumsgolvet ibland. 

Idag hade jag träningsdag och valde gymmet. Kände (jättekonstigt nog..) inte för att springa utomhus. Dock har värken i benen sen söndagens äventyr inte riktigt gått över än så fick ta det väldigt lugnt. Men gick rätt bra ändå.

Efter gymmet blev det till att kolla på Eurovision semifinalen med Honom. De flesta låtarna höll väl samma (ganska trista) stil som vanligt men Finland (på riktigt, inte för att jag försöker vara ädel), Estland och Belgium var de som gick hem hos mig.

Både idag och igår morse har jag haft otroligt svårt för att överge  den sköna sängen. Därför ska jag väl försöka komma i säng åtminstone några minuter innan midnatt ikväll. 

Så ja, hade en del annat på hjärtat men det får nog räcka för ikväll.

En mani jag har och haft under många år är att pilla sönder hård hud på fötterna (tror det till och med finns något medicinskt namn på detta syndrom) vilket gjort att mina fotsulor blivit hårda som stenar och spruckna. Idag tog jag äntligen det stora steget att testa en behandling som tydligen ska vara bra, Footner exfoliating socks. Ser fram emot slutet av veckan då förhoppningsvis stora, tjocka lager hud kommer börja att trilla av. Mums. 

Utslitheten i kroppen efter gårdagen kom som på beställning när jag vaknade imorse och var på väg att sjukanmäla mig, trodde aldrig jag skulle kunna ta mig till jobbet. Men på något sätt lyckades jag, undrade dock hur jag skulle klara hela dagen utan att somna pladask vid skrivbordet. Efter morgonkaffet kändes det lättare som tur var.

Annars har dagen varit i princip händelselös, tack och lov. När jag gick hem från jobbet, frusen, trött och starkt längtande efter ett varmt bad kände jag verkligen hur skönt det var att inte vara tvungen att träna. Tänk att jag under perioder har tvingat mig själv i princip dagligen till gymmet, hur olustig och sliten jag än känt mig, i tron om att jag är världens ohälsosammaste annars. Så befriande att istället bara kunna gå hem, lägga mig i badet och sedan ta en tupplur på sängen. Utan att veta vad jag ska göra efteråt och känna mig tvungen till något.

Dock ringde snubben min och väckte mig efter ett par minuter, haha. Han och kompisen skulle dra till ett utegym i närheten och Han undrade om jag ville med. 

Jag tittade mest på då jag tycker det där utegymmets övningar är ganska värdelösa (okej, för svåra för mig), men det var trevligt ändå. Molnen och regnet har plågat vår stad i flera dagar, men nu sprack det äntligen upp och det blev en väldigt fin kväll. 

Jag och Han köpte efter det med oss mat hem till mig och såg film ikväll igen. Den här gången blev det den svenska filmen "Bang Bang Orangutang" med Mikael Persbrandt. En film i typ min smak, med lite djup sådär.

Nu finns det ingenting jag längtar så mycket till i hela världen efter som att sova. Och det behövs nog för nu är det snart midnatt ser jag. Ajdå.

Godnatt.

Det här skulle bli en ganska vanlig och tråkig söndag, men riktigt så blev det inte. Sitter här nu och mer färdig än jag känt mig på länge.

Kände ingen lust till att jogga något av mina gamla spår i skogen idag, utan ville göra något lite annorlunda för en gångs skull. Gav mig därför ut på en "jogging utan mål" där jag endast hade med mig klocka men ingen typ av distansmätare eller något sådant. Bestämde mig bara för att springa dit benen ville helt enkelt. En timme max.

Funderade på vad som skulle kunna hända under turen. Skulle jag kanske möta någon jag kände? Se några vackra vår/sommartecken? Skulle jag hitta några nya vägar eller delar av staden som jag inte sett förut? Jag anade inte hur rätt jag hade..

Allt var skönt och gick bra enda tills jag närmade mig hemmet. Av någon anledning får jag för mig att vika in på en landsväg som jag tror ska gå snabbare och sedan är cirkusen igång. En väg blir till en annan och snart har jag kommit så pass långt att det inte känns som någon mening att vända om och försöka hitta tillbaka. Lika bra att fortsätta att följa vägen framåt, någon gång måste jag ju komma till något ställe som jag känner igen mig på.

I två timmar orkar jag jogga innan jag stannar och går. Två timmar blir tre, som blir fyra.. Jag bara går och går och går, vägen tycks aldrig ta slut. Regnet piskar mot min tunna jacka som endast har en t-shirt under, och trots den somriga grönskan är väl temperaturen inte mer än runt tio grader. 

När jag till slut når en större bilväg avslöjar en skylt att jag är över en mil ifrån staden. Great. Jag överväger ett tag att försöka lifta, men helt plötsligt får min utslitna och stelfrusna kropp en adrenalinkick och bestämmer sig för att powerwalka längs vägrenen hela vägen till målet. 

Jag gråter, är förbannad över att jag aldrig tycks komma fram och att bilarna bara susar förbi och skvätter vatten i ansiktet på mig. Marken börjar gunga och jag är stundtals helt säker på att jag ska kollapsa. Försöker motivera mig själv med att tänka på hur stark och duktig jag är och att jag kommer kunna skratta åt det efteråt. Men just då känns det ganska lönlöst.

Slutligen når jag stadsdelen cirka 2-3 km ifrån min och funderar på hur jag ska navigera mig därifrån. Väljer en väg som jag tror är rätt. När det efter ett tag visar sig vara fel brister allt. Benen viker sig och jag vill nästan kräkas. Jag står mitt i en folksamling utanför en idrottplats där det pågår någon tävling och ingen tycks se mig. Jag lyckas stappla mig efter en man och med svag röst ropa "ursäkta? ursäkta?", för att be honom om någon slags hjälp men han bara tittar på mig som om jag vore det värsta han sett och försvinner snabbt in i klubbhuset.

Jag lyckas hitta en toalett. Händerna och armarna är knappt rörbara så jag kan inte låsa efter mig, men lyckas sätta på varmvattnet och tina upp mig lite samtidigt som jag gråter förtvivlat. Hur ska jag kunna ta mig härifrån? 

Till slut hittar jag en kvinna som inte verkar upptagen, hon lånar ut sin mobil och hjälper mig slå numret hem till mamma och pappa - det enda numret jag kan i huvudet. Tack och lov är pappa hemma och lovar att åka och hämta mig med en gång. Tydligen har de försökt få tag på mig i flera timmar och varit oroliga då de visste att jag skulle ut och springa.

Synen av pappas bil och att få sätta mig i den fick mig att totalt bryta ihop av lättnad. Bara skakade och grät. Att frysa är nog den värsta känslan jag vet (med vissa undantag då). Väl hemma blev det ilfart till badkaret där det tog några minuter innan jag blev mig själv igen.

Puh. Inte kul, men så här efteråt är jag ändå imponerad av vad man kan klara av. Hungrig, törstig, stelfrusen och utmattad. Ingen aning om var jag är men ändå fortsätter på något sätt kroppen att utnyttja alla krafter som finns, trots att man när man känner efter ordentligt är helt slut. Så här i efterhand när jag sitter i min varma pyjamas undrar jag hur fan jag orkade, haha.

Trodde jag inte skulle orka annat än att sova efter mitt lilla äventyr, men efter att ha fått i mig käk piggnade jag faktiskt till och rengjorde lägenheten lite. Kändes skönt då det var ett tag sen sist.

Kvällen avslutades tillsammans med Honom med stort H. Vi lagade god mat och hade filmskväll (skräck) med lite godis och mys.

Ja, det var denna söndag och långhelg det. Två mindre roliga händelser. Dagens vilsegång men värst var ändå pappas olycka i fredags. Men som jag nämnt förut får det ju ändå en att känna sig mer tacksam över de lugna och "normala" stunderna, typ i alla fall.

Imorgon är det tillbaka till jobb och så får jag väl hoppas på att jag blir fri från en massa överraskningar, för ett tag framåt i alla fall. 

Större delen av denna lördag har tillbringats i sängen. Ganska skönt men trodde aldrig jag skulle komma upp. Gick och lade mig någon gång på för- eller sena eftermiddagen och vaknade varje timme, tittade på klockan och bestämde mig för att sova en stund till. Så fortsatte det till 17-tiden någon gång då jag äntligen lyckades komma på benen.

Tänkte att jag måste försöka komma ut lite, så tog en liten promenad i skogen. Anki ringde, hämtade mig strax därefter och vi åkte till mamma och pappa och lagade tacos. Jag kände mig väldigt låg till en början. Lättiriiterad och lite ledsen på något sätt. Förstår inte varför det tagit sån tid för mig att hämta mig efter pappas olycka igår, som ju trots allt slutade väl. De andra verkar mest kunna "skratta" åt det nu, men sen vet man ju inte hur de känner inuti. 

Men så har ju veckan varit stressig redan innan också, och detta kanske på något sätt blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kan ju inte hantera hur mycket stress som helst nu för tiden utan att kroppen helt enkelt säger "stopp stopp stopp, nu får vi lugna oss ett tag". 

Förr brukade jag ignorera kroppen och fortsätta att köra på som vanligt. Träna lika hårt (helst hårdare), absolut inte missa städningen och gärna få så mycket annat som möjligt avklarat dessutom. Kunde inte säga nej till mig själv, jag var som min egen slav och kände mig maktlös. 

Eller kände och kände.. Jag känner det fortfarande ibland men tycker ändå att tankarna på något sätt blivit lättare att styra. Vad hjälper det att jag storstädar i flera timmar imorgon? Varför ska jag träna mer än vad jag orkar? Varför ska jag löpa en mil, när en halvtimmes - eller kanske bara 20 minuters lugn jogging skulle kännas mycket skönare och mer avkopplande? Gynnas verkligen någon av att jag sliter ut mig? Märker ju att jag får mer vettiga saker gjorda när jag tar det lugnt, än när jag stressar på med en massa saker som egentligen känns helt onödiga.

Senare efter maten ringde Han med stort H och efter ett samtal med Honom kände jag mig mycket piggare och gladare. Tänk vad några ord från en människa kan göra med humöret ibland (både åt det ena och det andra hållet såklart).

Vädret har varit ganska kyligt och regnigt, men var ganska mysigt att sitta hos mamma och pappa på altanen med infravärme och småprata under kvällen. När jag kom hem igen tog jag en liten promenad i regnet och nu sitter jag här vid datorn och huttrar lite. Längtar efter att få krypa ner under den varma filten i sängen med en korsordstidning innan jag somnar. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis träffa Honom, kanske åka iväg till min favoritskog och jogga lite försiktigt om benen bär och.. Ja, sen får vi se helt enkelt. Ska i vilket fall försöka göra söndagen så avkopplande som möjligt. 

Gäsp. Nej nu får det nog räcka för idag. 

Detta inlägg hade kunnat handla om en trevlig dag i min gamla studentstad med fina bilder på staden, mat m.m Men det känns ganska meningslöst. Det enda som jag kommer förknippa den här dagen med är den chock jag drabbades av i slutet av den.

Chocken då jag trodde att jag mist min älskade pappa, att jag aldrig skulle få se honom igen. Orolig har man varit många gånger för nära och kära då de till exempel varit onåbara under ett par timmar, men den här gången var jag nästan helt säker. På att min älskade pappa var död.

Telefonsamtalet från mamma kom när vi just kommit hem efter en hel dags aktiviteter och satt oss för att återhämta oss en stund i Jennas vardagsrum. Ankis mobil ringer och snabbt förstår vi att något har hänt. Man kan höra mammas förtvivlade röst och Anki tar sig för ögonen och säger "nej, nej, nej".

Av någon anledning förstår jag redan nu att det är pappa som det handlar om, och sekundrarna innan Anki säger "är han på sjukhuset nu?" (då man ju åtminstone förstår att han är vid liv) är jag helt säker på att han inte finns längre. Den känslan är så underlig. Jag börjar inte skrika eller gråta men det är som att kroppen liksom bara sjunker till botten och tappar all kraft. Jag har känt liknande när jag hört om bekanta som förlorat sina nära, och liksom föreställt mig att det är den här känslan man får, men nu när jag känner den själv så drabbar den mig med tusen gånger större kraft.

Minutrarna som följer är hemska. Jag går inte in på några detaljer om vad för typ av olycka det handlar om, då möjligheten finns att det kommer bli en allmänt omtalad händelse (åtminstone lokalt), men anledningen till att mamma ringer är i alla fall att pappa ringt och berättat om olyckan men att han nu inte går att nå. Vi ringer och smsar, men inget svar. Ingen vet var han är, om han är på sjukhus eller om han...

Ovissheten gör mig helt handlingsförlamad. Någon frågar om jag vill ha ett glas vatten men det känns oöverkomligt. Allt jag kan göra är att vänta på besked. Hela kroppen skakar. 

När pappa till slut lyckas smsa att han är på sjukhuset blir man något lättad men ändå inte helt. Han är åtminstone vid medvetande, men tänk så har han någon typ av skada som inte syns än? Det har man ju hört om folk som drabbas av inre skador som inte visar sig förrän efter flera timmar och då är det försent. 

De andra tycks kunna pusta ut ganska snart över att han nu är i säkerhet. Men för mig är det liksom förrän nu som den största chocken kommer. Jag skakar i hela kroppen, fryser och mår illa. Har nästan ont. Vill bara bryta ihop och gråta men kroppen har bestämt sig för att hålla ut en stund till.

Vi tar en promenad och de andra lyckas prata om annat, även om de såklart fortfarande är lite skärrade, men jag känner mig som i en bubbla. Yr, kall och varm på samma gång. Vi sätter oss på ett ställe för att äta och jag försöker lugna mig med ett glas vin, men nja..

Anki och jag lämnar staden ganska snart efter maten och när vi kommer hem föreslår hon att vi ska åka förbi akuten och se om han är kvar där. Jag tvekar då jag inte riktigt vet om jag klarar mer men känner samtidigt att jag inte vill vara så egoistisk. 

Vi frågar efter honom och får veta att han är på röntgen men att de ska meddela när han är klar så att vi kan få komma in till honom. Vi sätter oss i väntrummet. Anki bläddrar i en tidning medan jag funderar på att hämta en mugg kaffe men är rädd för att jag kommer att svimma på vägen dit. 

Till slut hämtar en sköterska oss och synen av min pappa ligga i en säng helt blodig och smått förvirrad är inte rolig, men ändå var det nog längesedan jag blev så glad över att se honom. Jag nästan springer fram. Sköterskan ser att jag är på väg att svimma av allt blod men jag försäkrar henne om att det inte är någon fara, även fast jag känner hur benen riktigt skakar under mig. 

Jag får i uppgift att gå ut och ringa Jenna för att förklara läget, och efter det samtalet ramlar jag nästan när jag reser mig. Så jag bestämmer mig för att sitta ute i väntrummet en stund.

Ja, det blev en lång kväll igår och jag har nog inte riktigt hunnit återhämta mig ännu. Oron har inte försvunnit helt och jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in hur nära det var och att min pappa verkligen har haft änglavakt. Jag tror att det här kommer att påverka mig och de övriga i familjen framöver på något sätt, men vet inte riktigt hur än. 

När jag inatt steg in i hallen till min lägenhet fick jag för första gången en chans att bara sjunka ihop och låta den där paniken komma ut. Efter det hetsåt jag för första gången på länge, en massa godis och en bit fläskkarré med bea, då det kändes som att jag skulle svimma annars. Ångesten efteråt högg mig under ett par minuter och jag äcklades av mig själv som kunde äta efter allt som hade hänt.

Men sedan vände jag på tankarna. Under flera timmar hade jag kämpat för att hålla mig i schack, både fysiskt och mentalt. När chocken sedan släppte var känslan av utmattning nog värre än efter en halvmara i en öken, vad är det egentligen som är så fel med att man känner sig hungrig och kastar sig över mat? Så nej, jag tänker inte gå omkring och ha dåligt samvete över detta. Känns dessutom jävligt oviktigt efter allt som hänt.

Trodde inte jag skulle kunna sova inatt men vaknade vid 10-tiden med kläderna på och med sminket utsmetat i ansiktet. Än så länge har jag inte kunnat göra mycket mer idag än att skriva av mig här, och vet inte riktigt hur mycket jag orkar göra heller. Känner mig ganska svag. Vill att Han med stort H ska höra av sig och fråga hur jag mår, men han är väl upptagen.. Vädret ser ganska varmt och skönt ut men jag känner liksom ingen lust till att gå ut.

Åh, kanske ska man bara dra för gardinerna och försöka sova en stund till. 

När vi inte längre måste kämpa för att överleva, kämpar vi istället för att leva. Livet känns ganska meningslöst när man försöker hitta dess mening, för den frågan är ofta omöjlig. Kanske är det därför som man ofta istället försöker hitta meningen i något annat och det kan vara något som blir bra, eller något som visar sig inte bli så bra.

När jag skrev de orden för ett par veckor sedan tänkte jag på hur komplicerat samhället blivit. Ett samhälle som egentligen borde vara så enkelt, för generellt har vi det ju så bra, men som istället tycks bli svårare och svårare än vad det skulle behöva vara.

Jag tänker på hur alla som man ser kämpa och kämpa, åsidosätta sina intressen för att passa in - allt för att slutligen bryta samman. På hur självmorden tycks krypa längre och längre ner i åldrarna.

Tänker på mig själv, som fram till för ett par år sedan för det mesta varit en självständig tjej som struntade i vad andra tyckte - men som bara helt plötsligt en dag drogs med i jakten på det perfekta livet. Inte bara den perfekta kroppen, utan även det perfekta sättet att vara, leva och prestera på. Kravlistan växte och växte och trots att jag utåt sett verkade så glad, duktig och full av energi så slutade allting med antidepressiv medicin och en utmattad kropp. 

Än idag är livet lite av en virvelvind och jag får ständigt passa mig för stressmonstret. Jag lär mig hitta nya vägar och sätt att tänka på även om det kan vara svårt ibland. 

Med oro ser jag hur många som drabbas av stressen och prestationsångestens klor och funderar på vad det egentligen är som händer. Är det bara någon slags förvandling eller ny tidsepok vi går in i och som vi inte hunnit vänja oss vid än, eller håller vi rent av på att slita ihjäl oss själva?

Vaknar upp med spända käkar och ett huvud som avslöjar att jag gnisslat tänder i natt. Jag är trött och vill somna om men kroppen är liksom inställd på att fly. 

Har drömt mardrömmar om jobbet. Var en riktigt hektisk dag igår och hjärnan är kvar där fortfarande. Nu när jag är ledig vet jag inte vad jag ska göra, vila går ju inte. Jag har ingenting planerat. Ingenting. Men något måste jag ju göra. Vill på ett sätt ut och ta frisk luft, och på ett sätt bara ligga kvar i sängen.

Borde jag gå ut och springa? Nej, jag tränade igår och har inte lust idag. Försök inte lura mig till att jag har det. Jag kan mig själv vid det här laget. Jag är stressad samtidigt som jag inte har något att göra. Något måste jag göra, något som är fritt från prestation och tvång. 

Kommer att tänka på orienteringskartan som jag fick av en bekant härom dagen. En pågående tävling där man ska hitta så många kontroller som man kan och sedan ha chansen att vinna "vad det nu var". Ja, det ska jag såklart göra. Orientera. Var längesedan jag orienterade och då får jag en chans att komma ut från lägenheten samtidigt som jag kan röra mig i den takt jag vill.

Äter min frukost, dricker mitt kaffe och ger mig iväg. Det är varmare än vad det såg ut att vara och solen känns riktigt skön. Jag vandrar mot skogen, där jag letar och hittar kontroller i flera timmar samtidigt som jag funderar och reflekterar. Då och då slår ångesten till mig och en gång är jag på väg att hantera den genom att strunta i kartan och kompassen och löpa i spåret istället. Men nej. Min kropp är trött och vill gå. Mitt huvud vill läsa kartan och titta på naturen.

Monstret i mitt huvud som säger att jag är lat som inte springer blir allt lättare att sparka iväg. Han kan stå där och skrika ibland men jag har lärt mig att det inte hjälper att lyda hohom. Och ju mer jag ignorerar honom, desto mer tröttnar han. Det gäller allt. När han säger åt mig att tvätta händerna en extra gång, gå ut på gatan och kolla så att den där stenen jag klev på inte i själva verket var en bomb, kolla i garderoben så att det inte finns någon risk för brand där osv. 

Länge är jag ute i skogen som sagt, innan jag går tillbaka hemåt. När jag närmar mig ser jag Honom. Han är på väg in genom porten och jag funderar på om jag ska ropa eller inte. Till slut gör jag det och småspringer ifatt Honom. Blir förvånad när jag märker att jag rodnar när Han får syn på mig. Genom sina solglasögon. 

Vi har ju ändå varit tillsammans i flera månader nu, åtminstone säger vi att vi har det, varför rodnar jag? Det värsta är att han ser det. "Har du varit ute och sprungit eller, du är jätteröd i ansiktet!". "Ehrm nej jag bara..". Fan. 

Han har lite bråttom så vi bestämmer att vi ska höras senare. Jag hinner gå in, ta ett varmt bad och lägga mig för att vila på sängen en stund innan han ringer mig. Han och sonen ska till lekparken och han undrar om jag vill med.

Sitter och bygger lite på ett sandslott i lådan och känner mig nästan lite utanför bland alla föräldrarna, en del av dem troligen yngre än mig, och barnen. Märker att de har en viss "lekparksjargong" eller vad man nu ska kalla det och som jag inte riktigt lärt känna än. En pojke frågar vem jag är mamma åt och när jag svarar "ingen" undrar han vad jag gör där. 

Kände en stark längtan över att själv få sitta i sandlådan med min lilla bebis. Skälla när denne skvätter sand. Skratta uppmuntrande när denne åker rutschkana. Samtidigt som jag känner en oro över att den dagen aldrig kommer. Det finns så många saker som skulle kunna ställa till det på vägen men jag antar att det inte är något som jag ska tänka på nu utan bara låta det bli som det blir.

Så mycket mer roligt hände inte den här dagen. Jag är lika trött nu som jag var imorse men tvivlar på att jag kommer kunna somna inom en rimlig tid. Imorgon ska jag åka till en av mina gamla studentstäder och hälsa på syster. Blir troligen en heldag med diverse aktiviteter, bl.a museum kanske. Hoppas vädret håller sig på en någorlunda nivå.