Under de sista dagarna på Mallis skrev jag ingen dagbok, kanske för att inget speciellt hände eller för att jag inte fann någon ork/lust till det.

I alla fall så spenderades den sista tiden mest med solande, poolande, mat och ja.. Allt det vanliga. 

På torsdagen trodde jag att en katastrof hänt. Jag hade varit ute och sprungit och kommit tillbaka till hotellet då en ambulans körde förbi. Jag blir alltid lite orolig när jag ser ambulanser. Tanken på att den kan vara på väg till/med någon man känner slår mig och likaså gjorde den det nu. 

När jag gick upp och knackade på dörren till rummet öppnade mamma inte. Jag gick ner och kollade vid receptionen och det men där var hon inte heller. Klockan var nu över halv elva och det var då vi hade bestämt att vi skulle ses och äta frukost. Mamma är alltid noga med tiden.. Ambulansen jag såg förut åkte mot byns centrum, tänk om hon gått ner dit och...

Många tankar for förbi i huvudet. Jag letade både utanför och inom hotellområdet i ungefär en halvtimme innan mamma tillslut öppnade dörren till hotellrummet. Innan hon hann säga något förklarade jag utbristande hur mycket jag letat efter henne. Mamma i sin tur hade trott att det var jag som sprungit bort mig igen, så alltihop var ett missförstånd. Hon hade tydligen legat vid poolen hela tiden men gömd på något sätt, varför jag inte sett henne där. 

Lättnaden var i alla fall stor och antar att man varje gång någon "försvinner" sådär får sig en tankeställare. Att man aldrig kan ta någon för given, att man när som helst kan förlora någon. När man minst anar det.Tänker på de som försvinner och hittas olevande, alternativt inte hittas alls, på hur det måste kännas för deras anhöriga.

Men den här gången slutade i alla fall allting väl. Både mamma och jag "kom till rätta" och förhoppningsvis gör vi det även nästa gång, gången efter det osv. 

Jaja. Förutom småtjafs här och var så skulle jag sammanfatta Mallorcaresan som en bra vecka. Vädret var vackert varje dag, med klarblå himmel och strålande sol. Området var bra, det enda jobbiga var att inte så många kunde engelska. Men miljön är vacker och lite annorlunda mot vad jag sett på andra solsemesteröar. Lite "öppnare" på något sätt. 

Resan hem på fredagen gick problemfritt och pappa hämtade oss på flygplatsen. På kvällen avbröt jag för första gången på länge mitt i ett träningspass men det är en annan historia.

(Anteckningar från mobil)

En sak som är jobbig är allt prat om mat. Mat, mat, mat. Det är som att man tävlar i vem som har bäst förhållande till mat på olika sätt. Vem som vet mest om mat. Vem som kan äta mest och ändå vara smalast. Vem som kan äta minst och ändå bli fortast mätt. Vem som kan äta mest hälsosamt osv osv.

Även mamma och Bea har tjatat om maten otroligt mycket under tiden vi varit här. Varenda gång vi sitter på en restaurang så ska maten kommenteras på något sätt. "Oh gud vilken portion, hur ska du orka äta allt det där?" för att nämna ett exempel. "Hur ska du orka äta någonting ikväll?".

Det jobbiga är att de inte vet hur en såndär kommentar liksom stampar mig på tårna. De har uppenbarligen fortfarande ett normalt mättnadssystem, medan jag skulle kunnat ätit både min egen och deras mat och ändå orkat med en middag på kvällen. Tror jag i alla fall. Det är så det känns. Men troligen är det väl så att jag är mätt i magen men inte i hjärnan.

Idag har vi i alla fall gjort ett besök i Palma, trevligt men varmt!

Vi tog en taxi dit, tog ungefär 20 min, och när vi anländeblev Bea och jag först osams då jag sa att jag inte ville vara hennes privata fotograf under dagen - hon är en såndär som gillar att bli fotad på olika platser och lägga upp på instagram. Jaja, det löste sig sen.

Ett måste när man är i Palma är ju den stora katedralen, så vi började där. Eftersom jag är en "filminspelningsplats-nörd" så var det mesta jag tänkte på först Jönssonligan, men snart fann jag såklart mycket annat intressant där också. Jag faschineras mycket av gamla kristna målningar och andra föremål från förr. Och så miljön där inne, man kände sig riktigt liten! Det är helt otroligt att människor har lyckats bygga något så stort för flera hundra år sedan, utan maskiner och sådant. 

Efter katedralbesöket promenerade vi ner mot hamnen för att hitta ett ställe att äta lunch på. Efter mycket velande fram och tillbaka hamnade vi till slut på en pizzeria. Ingen av oss beställde dock pizza utan alla tog olika pastarätter. Jag valde en lasagne - en ganska stor med mycket ost på. Den hade säkert kunnat få en hundrakilos karl att storkna, men jag hade nog kunnat få i mig en till.

Bea stannade kvar i Palma under resten av dagen men jag orkade bara gå i några affärer innan jag kände att jag höll på att förtvina i värmen, så mamma och jag bestämde oss för att ta en taxi tillbaka ganska snart.

Resten av eftermiddagen tog jag det lugnt och höll mig nära hotellet hela tiden. Mestadels låg jag under parasollet och läste i min bok, löste korsord osv. På kvällen gick jag och mamma ut och åt på det vanliga stället. Jag "borde" inte ha varit hungrig efter lasagnen men jag beställde såklart in både förrätt och varmrätt. Champinjoner i vitlöksolja respektive grillad kyckling med pommes. Glömde säga att jag ville ha ris istället, börjar (otroligt nog) redan att tröttna lite på pommes haha. 

Mamma och jag satt ganska länge på restaurangen och pratade. Bl.a berättade hon om hur det var när hennes första barn föddes (vilket gick ganska dramatiskt till), Bea alltså. Jag tycker om att höra berättelser från när vi var små och allt som hände innan det. bland önskar jag att man kunde få se och uppleva det på något annat sätt än "bara" att titta på kort från den tiden. Göra en tidsresa typ, haha..

Innan vi gick och la oss satt vi i baren en stund på hotellet och för första gången på länge (någonsin) beställde jag in en läsk frivilligt. Jag har alltid ogillat allt som har med kolsyra att göra men nu ville jag plötsligt ha det. Tror det är att det där läskande ljudet när man häller upp det i glaset låter så himla gott, även om det kanske inte smakar lika bra enligt mig.

Ja, det var allt som hände den här dagen..

(anteckningar från mobil)

Alla på den här ön är smala. Typ alla tjejer/kvinnor man ser har 0 i fettprocent känns det som. Själv kommer jag gå upp minst tio kilo under den här veckan. Röven börjar redan kännas större och slappare. Synd att den dessutom har så ful form i övrigt. Typ fyrkantig. Kunde den åtminstone inte fått varit sådär sexigt rund?

Så här går ätstörningstankarna just nu och när jag läser dem igen så vill jag bara sucka. Vad är det för löjliga problem? Innerst inne skiter jag fullständigt i hur min röv ser ut så länge jag får må bra. Det är bara fru ÄS som tror att jorden går under om jag går upp några hekto.

Den här dagen har i alla fall varit lugn. Hetsvargarna har sovit hela tiden och ångesten åtminstone slumrat.

I matväg har hela dagen bestått av "förbjuden" mat i princip.

Till frukost vitt "farligt" bröd med ost och skinka samt såndär sötad youghurt. Till lunch tallrik med hamburgare, korv och pommes frites utan minsta lilla grönt. Till middag en förrätt med baconlindade dadlar (inte så onyttigt tycker den som äter paleo) och huvudrätt en stooor wienerschnitzel med strips. Frågade servitören om en annan sak på menyn som verkade intressant men fick höra att det var för mycket mat för mig. Han skulle bara veta hur mycket jag kan äta, haha. Men med tanke på schnitzelns storlek, som nästan till och med kunnat göra hetsvargarna nöjda om de varit framme, så kan man ju undra.

Förutom en joggintur imorse så har jag inte varit särskilt aktiv idag. Har inte orkat ta mig så långt utanför hotellet i den här värmen och därför mest legat vid poolen, växelvis i solen och skuggan. En stund gick jag ner till närmsta strand för att prova mina nya simglasögon som jag köpte igår, men de läckte ju bara.

Under middagen på restaurangen blev vi påhoppade av en såndär försäljare som går runt och säljer krimskrams, och för att vara snälla så köpte jag och Bea en varsin blinkande gummiring för de enda kontanter vi hade med oss. Det skulle vi inte ha gjort, för snart hade vi en försäljare per minut vid vårt bord som tyckte att vi kunde köpa av dem också. Att vi faktiskt inte hade några pengar kvar ville de såklart inte tro på, haha. 

Så mycket mer intressant hände inte den här dagen. Imorgon blir det troligen ett besök i Palma. 

(anteckningar från min mobil)

Om igår var kaos så har den här dagen varit i princip händelselös.

Hade tänkt vila idag men hade sådan joggabstinens att jag ändå gav mig ut en halvtimme i smyg imorse. När jag kom tillbaka blev det engelsk frukost på hotellet.  

Därefter fick jag gå bort till området där Bea bor och möta henne på stranden. Tog säkert minst 30-40 min så det var lite tufft i hettan, men skönt att bada sedan. Vattnet var inte riktigt lika varmt som igår men vilka vågor det var!

Till lunch blev det en påse chips och en jordgubbsmilkshake. Troligen den värsta lunch jag ätit på länge enligt hälsomaffian, men Bea ville inte gå till någon servering och jag hade ingen bättre fantasi än så.

Hela dagen lång så låg vi bara där på våra solstolar. Läste i våra böcker, löste korsord, tog ett dopp då och då.. Avkoppling när den är som bäst. 

På kvällen blev det mat på samma ställe som igår. Den där lunchen var nog inte så bra för jag var nu på hetshumör och ville bara vräka i mig. Men istället för att beställa in pizza eller något annat väldigt hetsvänligt så tog jag in en kyckling med curry då jag, när jag slappnade av och lyssnade på kroppen, kände att jag behövde proteiner och speciellt kyckling var jag då sugen på. 

Vilken liten portion, tänkte hetsvargarna när maten kom int men jag lyckades i alla fall få i mig den ganska långsamt utan att slafsa i mig. O istället för att beställa in någon söt dessert fick idag en espresso avsluta kvällens måltid, vilket fick hetsvargarna att somna tillslut. 

Så bjöds det också på någon specifik Mallorcansk likör. Smakade som munskölj ungefär

Mamma gick tillbaka till hotellet medan jag och Bea tog en runda i affärerna, är mycket trevligare att gå runt på kvällen än på dagen när det är så varmt. Bl.a gick vi in i en liten rolig kinesisk butik med ett sortiment som sträckte sig från allt mellan barnleksaker och porrfilmer. Jag gjorde dock inget fynd.

(anteckningar från mobil)

Jävla, jävla skitdag. Började så bra men har bara blivit värre allt eftersom. Vill bara boka om hotell och vara för mig själv resten av veckan istället. Orkar inte med dom där gnällmånsarna som hela tiden ska göra allt för att starta bråk.

Dagen började som sagt var bra. Vaknade utvilad och pigg på en upptäcktsfärd (vi kom fram vid 22-tiden igår kväll så då var det inte läge). Skulle egentligen inte jogga idag men kunde inte låta bli. Sa dock till mamma att jag bara skulle promenera och vara hemma inom en halvtimme.

Men den här ön är inte logisk någonstans, allt ser likadant ut, och med mitt lokalsinne blir det inte bättre. Så jag lyckades irra bort mig i minst två timmar. Hade ingen aning om var jag var.

Gjorde mitt bästa för att hitta hem så snabbt som det gick men fick ändå bara skäll när jag kom tillbaka. Kan väl förstå att mamma blev orolig men.. åh jag orkar inte med skäll. Hon verkade tro att jag gått långt med flit bara för att förbränna. 

Nåja, snart lugnade det sig och vi gick ner till hotellet för att äta frukost. Strax kom Bea (som bor på ett annat hotell ganska långt bort) och tanken var att hon och jag skulle ta oss till stranden. Jag trodde nu, efter min långa upptäcktsfärd, att jag skulle hitta dit snabbt men icke. 

Istället för att gå till stranden ca 10 min från hotellet, lyckades jag leda oss till den ca 3 km bort. Såklart fick jag all skit av Bea (hon tyckte jag skulle hitta perfekt vid det här laget) och till slut fick jag nog och röt ifrån. Jag orkar inte ta emot hur mycket skit som helst. 

Det är sällan jag ryter till så Bea blev nog ganska förvånad och mjuknade därefter lite. När vi väl kom fram var det i alla fall bra, och ett dopp i havet var väl behövligt. Vattnet var förvånadsvärt varmt men ändå svalkande och skönt. 

Efter ett tag blev vi hungriga och gick till en liten strandbar ett par meter bort. Vi hade inte med oss obegränsat med kontanter men tänkte väl att vi skulle ha råd med något litet ändå. Väl sittandes vid bordet med menyn framför oss insåg vi dock att vi skulle få snåla ordentligt och beställa in det billigaste de hade för att det skulle gå ihop. Vi hade inte tänkt på att priserna på matställen nära vattnet brukar vara höga p.g.a utsikten, även om själva stället må se enkelt ut. 

Så vi beställde in en "Tomatsallad med getost" för 9,75 euro och blev ganska snopna när vi fick in en liten tallrik med typ 4 st tomatskivor med pyttelite ost och oliver på. Hmm jaja.

Notan kom in och såklart hade de tagit extra betalt för brödet och det fattades 1,80 euro. Fan. Bea fick förklara medan jag sprang iväg för att försöka hitta en nära väg till mitt hotell. Snart var jag vilse igen insåg jag, och jag fick springa in på typ ett lyxhotell och fråga efter närmsta vägen. I de vanliga affärerna finns tamejfan inte en enda jäkel som pratar engelska.

Närmsta vägen visade sig såklart vara 3 km. Inga pengar till buss hade jag så det var bara för mig att, i strandklänning och ballerinaskor, springa det fortaste jag kunde till hotellet, hämta pengar och tillbaka lika snabbt. I minst 35 graders värme och utan något på huvudet. Gissa om jag var blöt av svett och orolig för att få solsting när jag tillslut kom fram till restaurangen. Nog för att jag missbrukar träning, men nu måste jag säga att det ändå var en fördel att ha hyffsad kondition.

Efter att vi betalat och legat på stranden en stund till var det dags att gå tillbaka till hotellet. Bea får såklart ont i fötterna av sina skor, gnäller hela vägen och är på riktigt dåligt humör när vi kommer upp till mamma på rummet. Mamma också för den delen och säger till Bea att hon inte orkar med hennes gnäll (själv satt hon drygt en minut tidigare och gnällde på hur svettig hon blir av värmen men det spelar tydligen ingen roll). Bea blir förbannad och sedan är grälet igång. 

Sedan vet jag inte mer eftersom jag drog ut. Nu har det gått ca 40 min och ingen av dem har ringt så jag antar att de bråkar fortfarande. Sitter på stranden, klockan är typ 19 och jag börjar bli hungrig. 

Igår hetsåt jag dessutom under typ hela dagen. Innan vi åkte sprang jag 15 km, år för dålig frukost, var nervös och på hetshumör när vi kom fram till flygplatsen. En hamburgertallrik och en påse choklad (typ 300 gram) slank ner ganska snabbt. Sedan mat, kaka och snacks på planet dessutom. Men kanske var det lika bra, hade väl inte orkat med allt irrande idag annars. 

Lite senare:

Nu har jag lugnat mig lite, ligger här i sängen och ska strax sova. När jag kom tillbaka satt mamma och Bea på balkongen med varsitt glas rosé och småpratade som om inget hade hänt. Tror de diskuterade plattfot. 

Strax därefter gick vi (inte så långt för Beas skull) i alla fall för att äta kvällens middag. Blev en restaurang vid vattnet och ganska mycket mat. Ingen hets dock och det tror jag att jag kan tacka all dagens motion för. Vitlöksbröd och friterad bläckfisk till förrätt, revbensspjäll med bakpotatis och aioli till varmrätt och glass med grädde och chokladsås till efterrätt. Samt lite kaffe på det!

Nu, senare ikväll, har jag haft ont i magen på det sättet som jag brukar ha när jag ansträngt mig i värmen för mycket. Så jag hoppas det inte är någon solsting på gång, då blir hela söndagen förstörd. Jaja, får väl hålla tummarna.

Godnatt!

Sitter här med en otrolig ångest just nu, över en skitsak. 

Alltså, någonting är fel på mig för jag kan inte fatta beslut över om jag ska gå en promenad nu eller inte. Jag vet inte om det är en tvångstanke, eller om jag har lust till det. Jag är rädd för att jag kommer få fler tvångstankar om promenader när jag är på Mallorca. 

Jag tror jag vet varför. Idag var jag på gymmet två gånger, ena gången löpning på lunchen och andra gången cirkelträning på kvällen, och båda passen kändes väldigt bra (speciellt cirkelträning, som var första gången för mig, var riktigt kul!). Kanske för att jag för en gångs skull vågade äta två mackor till frukost, jag vet inte. Men nu, när det gick så bra, är det som att jag måste leva upp till att vara så "bra tränad" och inte sitta stilla utan röra på mig mer. Som att min kropp skulle må dåligt av att sitta stilla ett par timmar. Brukar dessutom alltid gå en långpromenad på fredagar och den kommer jag ju att missa imorgon eftersom jag åker...

Nä fy, vilken onödig ångest. Nu får jag försöka skäpra mig. Blir ännu mer stressad när jag tänker på allt annat som ska göras nu ikväll. Måste städa upp, tömma kylskåp och sopor så att lägenheten är någorlunda fräsch när jag kommer tillbaka. Måste packa, har inte ens börjat än och åker imorgon runt ett-tiden. Och så tvätten... Har tappat bort min tvättstugebricka s¨nu måste jag ställa mig i badkaret och tvätta. Great. Kommer ju aldrig hinna torka. 

Usch vad jag gnäller. Vad är det värsta som kan hända om jag inte promenerar? Dör jag så var det meningen, som en av mina gamla lärare brukade säga. 

Jaja, nu lägger jag upp lite ointressanta matbilder i brist på annat:

Gratinerad squash med ajvar.

Torsk (under såsen) med persiljesås, spenat och naketkorn.

Samma som bilden ovan fast lax istället för torsk. Naketkorn var riktigt gott!!

Enkel pasta- och kycklingssallad. 

Ännu en rolig helg har det varit och den här gången spenderades den med båda mina älskade systrar.

Tog tåget i fredags kväll till Jenna. Som vanligt hade jag lika tur med SJ och valde tåget som gick via Bålsta, det skulle vara framme i lagom tid tänkte jag, som blev försenat med ca en timme pga brutna ledningar eller vad det nu var.

Jenna skrattade när jag kom fram. Det är ju alltid något problem när du ska åka hit, sa hon. Haha. Men jaja, det är väl ett ilandsproblem antar jag och huvudsaken är väl att jag kom fram i alla fall.

Det blev en fin kväll med thaimat och sedan filmmys med både chips, ostbågar, dip och godis. Gott och mycket. Filmen vi såg var "Himlen är oskyldigt blå" med Bill Skarsgård, Peter Dalle m.fl Jag hade sett trailern för ett par år sedan och tyckt att det verkat som min typ av film (brukar gilla svenskt drama) och ja, den var väl helt okej. Ganska bra story, skådisar och sådär.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Det är typiskt, när man väl har sovmorgon.. Lite senare vaknade Jenna och vid 10-tiden var vi uppe och gjorde frukost. Gröt med frön och rostat fullkornsbröd med ost och marmelad och så lite kaffe på det. Kändes som en stadig start på dagen, kanske är det så en riktig frukost ska se ut..

Runt 12 tog vi oss ner på stan och gick runt där en kortis, innan vi tog spårvagnen till Djurgården där vi mö
Mötte upp Bea. Innan vi gick in på Grönan började vi med en lunch på ett fint ställe strax intill. Beställde in en strömming med potatismos, gott gott.

Så var det då dags att gå in bland karusellerna och jag kände mig faktiskt lite nervös, haha. Anledningen till detta var för att jag för ett par år sedan fick ett ordentligt dödsångestanfall när jag satte mig i flygande mattan. Var så fruktansvärt obehagligt, kroppen bara skakade och jag kunde inte kontrollera den under hela åkturen. Så nu kände jag mig lite osäker på vilka karuseller jag skulle våga åka och inte. Men jag hade ju bestämt mig för att utmana mig själv lite och testa ungefär var mina gränser gick. Mattan tänkte jag dock hoppa över, haha.

Det bästa när man ska övervinna sin rädsla är att ta ett steg i taget. Därför började jag med de små karusellerna för att få upp själva åk-känslan. Blå tåget och sedan nyckelpigan, haha. Där satt jag bland alla skrattande femåringar och mådde illa. Tekopparna var näst på tur men då blev jag faktiskt uttråkad.

Nej nu får jag faktiskt skärpa mig och lämna barnkarusellerna, tänkte jag. Vi tog en fika på ett ställe med utsikt över slänggungorna och jag tittade då och då lite osäkert mot dessa. Detta såg Jenna och frågade om jag ändå inte var lite sugen på att prova den. Allright då, tänkte jag, efter fikat så kör jag på den.

Bea varnade mig lite då hon själv fått ångest i den men Jenna sa till mig att det skulle gå bra (senare erkände hon dock att hon varit lite osäker). Båda hade ju varit med när jag fick det där ångestanfallet i mattan och det var inget som de ville uppleva igen.

När jag satt mig i gungan och den hissades upp undrade jag vad sjutton jag gett mig in på. Väl uppe när karusellen satts igång kände jag panik under ett par sekunder men valde att hantera det genom att skrika och skratta om vartannat, istället för att helt flippa ur. Måste ha låtit jätteroligt, haha.

Nere på marken hade jag fått en riktig endorfinkick och var stolt över min insats. Att jag vågat sätta mig i den där "farliga" makapären och tyckt att det var roligt till och med! Efter några minuter åkte jag igen men den här gången var jag tyst och kunde njuta av den flygande känslan.

Efter detta ville jag testa mer, mer och mer och jag blev förvånad när jag upptäckte att bläckfisken och pop-expressen var ganska tråkiga, haha. Jag blev nästan sugen på någon av berg- och dalbanorna, men efter ett tag kände jag mig riktigt illamående efter allt snurrande och kräkfobiker som jag är så vågade jag inte ta några risker.

Ännu mindre vågade jag efter kvällens middag. Tanken hade varit att slå oss ner på ett av de lite finare ställena men priserna gjorde att vi till slut hamnade på pizzerian istället. Men det gjorde ingenting för pizzan var god och intogs med en burk bea. Pizzakillen retade mig för mitt uttal av "Capricciosa". "Caprisåsha" har jag alltid sagt, så nu lärde jag mig något nytt haha. Han försökte lära mig att uttala Schweiz också men det är nog dessvärre hopplöst.

Vi var kvar på grönan ända till stängningsdags så kötiderna till attraktionerna minskade mer och mer. Detta gladde sig Jenna och Bea åt som sprang mellan karusellerna och åkte som galningar. Förstår inte hur de gör för att inte bli illamående! 

Haha, okej..

Själv fick jag ägna resten av kvällen åt lite mindre snurriga aktiviteter, men inte desto tråkigare för det. Jenna och jag fick ett riktigt skrattanfall när Bea fastnade i trappan upp till lustiga huset. Bea själv skrattade inte lika mycket däremot, haha.

I kärlekshjulet "vann" jag (vinst varenda gång hehe) denna lilla råtta/mus.

Han heter numera Kalle och ska bli min tröstnalle. När jag känner tvångstankarna och ångesten komma så ska jag ta hans hand och krama, och om han inte är i närheten så åtminstone föreställa mig att jag gör det. Kalle ska kanske dock föreställa att vara en tjej eftersom han/hon har ögonfransar och rosa byxor. Äh, jag vettefan spelar roll. Kanske döper om na till Kajsa sen.

När vi lämnade Grönan var jag ganska slut, men roligt hade vi haft. Väl hemma var jag och Jenna godissugna och la oss i sängen och delade på resten av gårdagens påse. Kändes nästan som fyllekäk även fast jag inte druckit en droppe alkohol, haha.

På söndagen lyckades jag sova längre än på lördagen i alla fall och tur var väl det. Innan jag tog tåget hem gjorde vi en tur till vår moster och morbror, där vi skulle få lunch och fika. Karl dök också upp lite senare, direkt från Arlanda då han varit på en utlandsresa.

Det blev paj både till varmrätt och efterrätt. Jag är riktigt svag för paj så det var svårt att hålla i hetsvargarna, men jag lyckades i alla fall bra med att nöja mig med en normal mängd. Kanske för att jag idag kände mig gladare än vanligt, märkte att jag pratade och skrattade mer än vad jag brukar göra nu för tiden.

När jag kom tillbaka till lägenheten på kvällen kände jag mig sådär rastlös i kroppen, så söndagen avslutades med en lååång joggingtur i skogen. Kanske var det kompensationsmonstret inom mig som ville göra sig av med all mat, kanske var jag på humör för en joggingrunda. Svårt att säga men det kändes inte jobbigt i alla fall.

Helgen skulle jag sammanfatta som bra men med mycket hetssug och tvångstankar. Dock klarade jag av att hantera hetsen bättre än förväntat, hade räknat med att faila minst tre gånger på Gröna Lund dvs. springa i godis, glass- och sockervaddsstånden m.m och gå binge. Men det var bara en gång som jag spelade på chokladhjulet och tänkte att om jag vann så skulle jag moffa direkt, men när jag inte gjorde det så försökte jag inte mer.

Tvångstankarna har däremot inte varit särskilt lätta att hantera och de störde mycket under dagen. Sprang flera gånger iväg för att kisskvätta samt tvätta mig under armar och fötter. Nästa hela tiden dök en "jag måste gå och.."-tanke upp. Så förbannat jobbigt att de inte kan lämna mig ifred när jag ska försöka ha kul.

Det var inte förrän hemma hos moster och morbror som jag tillslut lyckades sitta nästan en hel måltid och längre utan att lyda tvånget. Och den stunden ska jag lägga på minnet, för ångesten var väldigt hög först men avtog sedan och jag blev lugn och kunde koncentrera mig på att prata med de andra. Kändes så skönt. Det är inte förrän jag släpper mitt tvång som jag kan slappna av och vara mig själv, vilket ju är det enda jag vill.

När jag får ett miljöombyte, som under den här helgen, brukar jag ofta få upp nya tankar och idéer i huvudet. Den här gången funderade jag mycket på mitt liv som det ser ut just nu, på vad som skulle behöva förändras för att göra min vardag enklare. Man kommer på en hel del bra som tyvärr glöms bort när man är tillbaka i vardagshjulet igen. Men det jag minns att jag tänkte på var i alla fall att jag skulle kunna fixa om lite i lägenheten. Fräscha upp den, sätta upp nya gardiner, kanske sälja lite gammalöt skit på loppis och köpa in ett par nya möbler.. Fick upp massor med roliga idéer som tyvärr är borta nu, haha..

Vad gäller träningen så var min första tanke att jag behöver fler vilodagar, åtminstone en till. Sedan kände jag mig också sugen på att prova något nytt istället för att bara springa på löpbandet och köra samma gamla styrkeprogram. Därför bestämde jag mig för att prova på gruppträning för första gången och anmälde mig därför till spinning igår och bootcamp idag. Har inte direkt fastnat för något av dem, spinningen var väl okej och passade mig ganska bra då man kunde välja sitt eget motstånd och köra i sin takt samtidigt som man ändå blev svettig. Bootcamp.. Herrejisses vad svårt! Fick skämmas när jag stod där bland alla vältränade och skulle göra armhävningar, konstiga hopp hit och dit, parövningar m.m och knappt klarade någonting. Kände mig som en oxe tillsammans med katter i en glasbutik. Nej, jag har aldrig haft lätt för det där med smidighet och koordination. Dessutom har jag fortfarande jävligt ont i foten, vilket gjorde det ännu svårare att koncentrera sig. Men jag vet inte, lite sugen känner jag mig ändå för att prova igen och kanske gör jag det någongång.

Men den viktigaste förändringen jag behöver vet jag ju inte handlar om typ av träningspass eller inredning. Det som behöver förändras är.. Ja, all den här skiten som jag lever i. Den ständiga stressen över mat, träning och allt annat. Den där känslan i mitt huvud som jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på vad den är. Den måste bort. Struntar jag i att försöka reda ut den så kommer jag aldrig kunna att leva ett riktigt liv, någonsin.

Jag tänkte på en sak angående karusellerna. Min förhoppning, innan jag kom till grönan, var att våga sätta mig i slänggungan. Målet var att åtminstone försöka. Men hur hade det gått om jag börjat med att sätta mig i den direkt när jag kom dit? Inte så bra antagligen. Istället började jag med de larviga karusellerna och nådde tillslut slänggungan.

Min förhoppning nu är att en dag kunna leva ett liv fritt från allt det som plågat mig så länge nu. Men den dagen kommer inte imorgon, utan det är en lång och svår väg dit (längre än till slänggungan) och jag måste ta det steg för steg. Det första steget är att erkänna och be om hjälp. Om två veckor har jag en tid inbokad och därmed en chans att tala om mina problem för någon. Kanske är det inte rätt person men i så fall kan jag ju åtminstone bli hjälpt vidare. Jag måste ta den chansen, även om det känns otäckt.

I slänggungan hade jag, som sagt, till en början ångest. I flygande mattan för flera år sedan hanterade jag ångesten genom att hålla den inne och låta den ta över kroppen. Till en början trodde jag att jag skulle göra samma sak nu men istället så skrek och skrattade jag ut den. Den ångest jag känner i vardagen kanske kan hanteras på ett liknande sätt. Istället för att fly undan i min egna värld och stänga in mina känslor kanske jag kan öppna upp mig och släppa ut dem. Skrika och gråta när jag är arg, våga prata med någon när det känns tungt, skratta åt mig själv när det passar. Bara helt enkelt acceptera att ångesten finns och inte försöka förneka den genom att fly.

Något åt det hållet tänker jag i alla fall, ångesten är ju inte farlig men man måste lära sig hantera den på något sätt. Och jag har förstått att jag inte klarar det själv utan måste ha någon som vägleder mig. Helst inte bara en tablett (även om det säkert också kan behövas i mitt fall) utan även någon som jag kan lita på och känna förtroende för.

Vi får se hur det slutar. Jag måste i alla fall försöka.

Godnatt.

Om nätterna drömmer jag ibland om det som gör mig lycklig. Det kan vara en joggingtur i skogen. Det kan vara ett lyckat marathon. Men allt som oftast är det något helt annat.

Ofta drömmer jag om det där stallet mitt ute i ingenstans. Runt om finns bara oändligt med skog och landsvägar, åkrar och ängar. Jag vet inte om jag varit i det stallet eller om det ens finns men i mina drömmar återkommer det ofta.

Där rider jag, på min stadiga häst. Han är vit tror jag, och sådär lagom gammal. Jag är aldrig rädd. Om somrarna rider jag igenom skogarna, åkrarna och all annan vacker natur. Det doftar så där som det bara kan göra när solen värmer på landsvägen. Och jag är lycklig och fri. Inga jobbiga tankar som plågar mig.

Ibland drömmer jag om möten med människor. Det kan vara människor som finns i mitt liv nu, eller människor som jag inte träffat på flera år. Vi pratar, skrattar och skämtar. Jag är helt och hållet mig själv och skäms inte för att vara det. Det strålar bara en lycka och glädje ifrån mig.

Drömmarna visar mig vad riktig hälsa är. Drömmarna visar mig vad jag behöver för att må bra och känna lycka. Ibland, efter vissa dagar, brukar jag känna mig riktigt glad när jag kommer hem. Är det för att jag har tränat och ätit duktigt? Är det för att vågen visar 2 kilo mindre än förra veckan? Nej, det är för att jag har umgåtts med mina vänner och fått vara mig själv för en gångs skull. För att jag fått skratta och inte behövt tänka på alla vardagens måsten.

Varför vågar jag inte leva som i mina drömmar? Tänk så mycket jag skulle kunna göra för att bli gladare. Jag vet ju ungefär vad men jag vågar inte ta det steget - och framför allt vet jag inte hur jag ska ta det. Jag är så fast i det här. Jag har levt med de här tankarna så länge att jag inte vet annat än att fortsätta göra det. Rösterna i mitt huvud säger att jag är lat och att det inte är så jäkla komplicerat. "Bara lär dig att göra rätt!"

Vad fan är rätt?