Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen. 

Det är väl nu, när det inte blir så många träffar med mina vänner längre, som jag märker vilket hål det blir efter dem. Ett stort hål. 

Vänner är vi fortfarande, och kommer förhoppningsvis alltid att vara. Men våra olika liv gör det inte längre möjligt för oss att ha de där spontana utgångarna, filmkvällarna osv flera gånger i månaden. Vi får vara glada om vi kan ses en gång per kvartal. 

Jag är ingen person som har lätt för att lära känna folk. Jag avskyr kallprat och orkar knappt försöka med det längre ens. I de skolor/universitet som jag pluggat i under de senaste åren har jag ofta hamnat lite på sidan, dåjag har haft svårt att hitta "gäng" som jag känner att jag passar in i. Det är inte det att jag tyckt illa om någon eller att de gjort detsamma om mig (tror jag) men det har liksom bara blivit så.

I början när jag var på mitt nuvarande jobb var det lite samma sak. Jag sa i princip inte ett pip på fikarasterna under det första året. Men tillslut lossnade det av sig själv, sakta men säkert. Faktiskt tror jag det hände när jag slutade fokusera på att "försöka" ta mig in till varje pris och istället bara vågade vara mig själv. 

Innan har jag fokuserat så mycket på att ta mig in (i skolan, på jobb) att jag istället glömt bort mig själv. Bara tänkt att jag nu minsann ska vara en duktig tjej som kan prata som de andra, ha samma intressen som dem och alltid hålla med om vad de tycker. Bara så de inte tycker jag är konstig.

Men det har aldrig fungerat, tvärtom har jag bara känt mig vilsen. Jag är glad att jag tillslut insåg att det inte finns någon mening i att bestämma sig för vem och hur man ska vara. Alla är olika men de flesta blir omtyckta av någon åtminstone. 

Men.. Om man som jag inte har möjlighet att se sina gamla vänner så ofta längre. Inte har några gemensamma vänner med en partner. Har goda arbetskamrater, men inte av den typen att man umgås på fritiden.. Vad gör man egentligen då för att utöka sitt kontaktnät? Dejtingsajter fokuserar ju oftast inte på vänskap, kvällskurser har jag provat utan att det direkt lett någon vart på den fronten... 

Att ta mig in i grupper och att prata med folk är kanske inte något jätteproblem för mig längre som sagt. Men skaffar man sig egentligen en riktig genuin vän? Det känns väl egentligen inte direkt som något som man "skaffar" sig på det sättet, utan mer något som bara händer. 

Men även om det bara ska hända så antar jag att man ändå på något sätt måste göra någon liten förändring, istället för att ständigt stå kvar och stampa på samma ställe som jag typ gör nu. Samtidigt är det ingenting jag vill stressa fram, men nog känns livet jäklarns så ensamt ibland.

Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka. Så, nu får jag ta och fundera lite här.. I februari fick jag ...

Sommarbilder..     Det blev en dag på stranden...     Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..   Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysi...

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var k...

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv....

Nyss hemkommen från nyårsfirande. 2016 kom för ca 2 timmar sen. Då stod jag, Sara och Alex mitt i staden och tittade på fyrverkerierna. När jag stod där kände jag varken lycka eller sorg. Bara ett visst lugn på något sätt. Troligen för att jag tittad...