Pusslet känns så svårt att lägga. Alla bitar är så lika. Stormen blåser dem alla bort. Plocka upp och börja om får jag göra igen. Siffror som hoppar runt i skallen. Plus, minus, noll, hundra. Vad betyder de? Svaret på en gåta? Lösningen på ett problem? 

Mitt huvud känns så tomt samtidigt som det känns fullt. Kan inte du komma hit och röra om? Få mig att brista ut i skratt. Eller för all del - i gråt. 

Jag tror ibland att Darwin hade rätt. Bäst anpassad överlever. Just nu pågår en rensning av liven på jorden, och jag tillhör en av dem som kommer att dö ut. Det har gått för snabbt för mig. Jag är för långsam för att hinna med. Jag kommer inte kunna bidra med något i framtidens samhälle. 

Men än så länge lever jag ju kvar här och kanske låter evolutionen mig att göra det ett tag till. Än så länge får jag andas in livets väsen. För någon eller något kanske jag behövs?

Låt mig finna trösten i pennan. Låt solens strålar så småningom värma mig trygg. Låt smaken av maten ge mig glädje och välbehag. Låt mig en dag skratta åt allt som jag skrivit. 

Farmor och farfar, väntar ni på mig vid er stuga? Står ni där med gröten och skinksmörgåsarna redo? Med sjön precis utanför och i denna en liten eka från vilken ni kan fiska.