Här var det ett tag sen jag var inne. Har länge haft i tankarna att dra igång bloggskrivandet igen, men får liksom aldrig tummen ur handen (säger man så?). Jag känner för att börja skriva lite igen, även om ingen läser, eftersom det kan vara en bra terapi för mig att få "skapa" något och fokusera på annat än bara vardagens fläng.

Exakt 5 månader har gått sedan mitt senaste inlägg, och mycket har väl hunnit hända sen dess. Både bra och dåliga saker. Något positivt är väl att dagarna blivit ljusa och att man inte längre behöver lämna kontoret ut på en mörk vintergata.

Och annars då? En dag i mitten av februari, en dag då solens strålar letade sig in genom mitt köksfönster för första gången på länge, somnade min älskade farmor till slut in. På ett sätt var det konstigt att allt gick så fort, bara ett halvår tidigare hade hon ju varit nästan som vanligt, men på ett sätt är jag glad över att cancern inte hann plåga henne under mer tid än den fick. För den sista tiden var verkligen bara en plåga, det kunde jag se. Inte bara på grund av smärtan, utan troligen främst det att inte kunna vara uppe och röra sig - som min farmor älskade.

Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men mest ut av allt ändå positiva minnen. Jag tror inte det finns en enda människa i hennes närhet som minns henne med annat än glädje. Dock har jag nog fortfarande inte riktigt helt förstått att hon är borta. Det är som att hon när som helst skulle kunna ringa egentligen. Under en period fick jag ofta för mig att vi skulle dit och hälsa på eftersom det var torsdag (när jag var liten åkte vi dit i princip varje torsdag), men så var det också under en tid då jag var ganska förvirrad (vilket jag väl i och för sig fortfarande är).

När det gäller min hälsa så går det fortfarande mycket upp och ner. Fysiskt har jag börjat komma tillbaka lite, men visst springer jag in i väggen då och då. Har inte haft något mer anfall av den typ jag fick i januari, men det har hänt att jag vaknat på morgonen och känt mig som att jag blivit överkörd av ett ånglok. Helt utan någon yttre anledning.

Hjärnröntgen, blodprover.. Ingenting visar på något speciellt, så som jag trodde handlar allting troligen om någon slags inre stress. Jag förstår bara inte vad, för jag har ingen anledning att vara stressad. Utåt sett är ju mitt liv stabilt. Jag har ett jobb, ett boende, en familj.. Det sitter så djupt inne i mig och det är ingen annan än jag själv som förstår exakt hur det känns eller hur mina tankar fungerar. "Jag är stressad" är väl i princip det enda jag har sagt till omgivningen, men det är så mycket mer än så.

Jag har nyligen börjat träffa en terapeut på min vårdcentral och fick den första dagen i uppgift att skriva en "orohetsdagbok" tills nästa gång. När jag läste för henne ur den var det nog första gången som jag helt förklarade för någon hur jag tänker. Jag hann inte läsa allt, men det räckte med några sidor för att hon skulle förstå att jag var i behov av mer hjälp. Det är inte bara lite vardagsstress som jag behöver lära mig att hantera, utan problemen har tyvärr gått längre än så. Jag fick ett telefonnummer till en privat psykiatrier som jag provade ringa, men dessvärre verkar hans mottagning vara stängd under ett par veckor framöver. Vet inte om jag ska prova något annat så länge, eller avvakta tills jag träffar terapeuten nästa gång. Får väl se. Än så länge känns det inte akut i alla fall.

Men fysiskt har jag generellt varit mycket piggare på sistone i alla fall. Yrseln kommer och går, men jag har mina trix för att hantera den. Kanske hanterar jag den lite för bra, för när jag har yrsel är det väl antagligen kroppens sätt att säga att jag borde stanna upp och ta det lugnt istället för att bara fortsätta "ränna på". Men ja, det är lite svårt. Jag önskar ofta att jag kunde vara lugn och pigg på samma gång.

I måndags sprang jag Vårruset i Stockholm. När jag anmälde mig kände jag mig osäker på om jag skulle kunna delta över huvud taget, så jag kände mig riktigt stolt när jag kom i mål med en tid under 30 min. "Hur kan du vara stolt över det!? Det klarar vilken idiot som helst" säger de elaka tankarna inom mig, men jaja. Hittills har jag inte tagit åt mig särskilt mycket. De kan själva prova att springa med yrsel och stressnerver i ena benet och se hur bra det går.

Ja, jag känner det ibland som att de här "onda tankarna" är personer som finns i verkligheten och som verkligen står bakom mig och talar till mig - fast jag varken hör eller ser dem på riktigt. Tankarna finns ju bara i mitt huvud och det är troligen bara mina egna åsikter jag hör. Ibland kan jag strunta i dem, men ibland gör tankarna verkligen så ont. Ibland har de fått mig att bryta ihop fullständigt. Fått mig att varken veta ut eller in, vad jag ska ta mig till.

Jag njuter av varenda ögonblick då dessa tankar lämnar mig ifred. De kommer och går lite som de vill, men ibland kan jag få vara fri från dem under en ganska lång tid. Men helt försvinner de väl inte förrän.. förrän.. Ja, hur får man bort dem (om det nu går)? Jag vet inte, men jag tror att svaret finns långt inom mig. Frågan är bara om jag ska våga att låta det komma ut?