Är utan tvekan vänner. Jaja en klyscha, men må så vara. 

Känner mig tusen gånger lättare nu ikväll, efter att under bara ett par timmar fått umgås lite med människor som man inte har något släktband till. Önskar så mycket av hela mitt hjärta att jag kunde få göra det oftare än vad jag gör. 

Annars har dagen som vanligt varit upp och ner. Ena stunden rätt bra, i nästa piss. Men min kropp har i alla fall mått betydligt bättre och jag kunde utan problem bowla ikväll (jag vann till och med, jag som alltid kommer sist!). Nu senare har jag till och med skuttat omkring dansandes med musik i lurarna samtidigt som jag städat upp en del. Men jag är noga med att bara ta det allra nödvändigaste, vad tvångstankarna säger om att leta dammråttor bakom nån bokhylla försöker jag att inte bry mig om. Det här är faktiskt mitt hem, inte min arbetsplats. 

En av orsakerna bakom mina städtvångstankar är väl att jag blir orolig för att om jag inte gör det nu, så kommer det aldrig bli gjort. Och då kommer det i sin tur leda till att lägenheten blir skadad på något sätt och jag blir vräkt. Men, i mina tidigare hem har jag ju inte haft dessa tankar - och ändå klarat mig. Bara för att jag inte har ett specifikt diskschema så betyder ju inte det att jag aldrig kommer att diska. Nu ikväll fick jag ju faktiskt lust helt av mig själv och ställde mig och tog tag i det. Samma med soporna, när de behöver tömmas kommer jag inte vilja något annat. Jag behöver inte springa ut och in med dem så fort jag kastat minsta lilla papper. 

Ja, det är så jag försöker tänka i alla fall och för det mesta har det gått bra under de senaste dagarna. Men då och då kommer attackerna tillbaka och jag ser det lite som en drog som jag måste vänja mig av vid. Det är jättesvårt först, men ju mer jag säger nej till tankarna desto mer kommer de att försvinna. Det är på det sättet som jag måste jobba i alla fall. 

Äntligen fredag imorgon, igen. Veckorna går alldeles för fort, vad gör jag av dem egentligen?

Några timmar efter att jag skrivit det senaste inlägget, från i lördags, tog det stopp. Jag kände länge att det var på gång och helt plötsligt hände det.

Stressen över att städa hela lägenheten grundligt, och då menar jag verkligen grundligt, hade plågat mig hela natten och förmiddagen och till slut gav jag mig. Kunde inte slappna av.

Började tömma hallgolvet, garderoberna och badrummet för att kunna skura och dammsuga ordentligt. Gick fram och tillbaka, hittade en fläck här, en fläck där.. Lyssnade på ett radioprogram i hörlurarna och tyckte väl att allt var som vanligt, trots stressen.

Men sen hände något. Minns inte riktigt hur det började, men antagligen blev det för många fläckar på en gång och en våg sköljde igenom mig. Jag var tvungen att lägga mig på sängen och sedan bröt jag samman. Grät och frågade mig själv varför jag måste må så här, vad det är som är fel. 

Vad som började i lite gråt och beklagan gick på bara en sekund sedan över i ren panikångest. Hjärtat surrade som en motor och jag tappade andan, precis som att någon hade sparkat mig i magen. Ställde mig på alla fyra för att försöka få tiilbaka andningen, minns inte om jag skrek till och med. 

Jag låg på sängen en lång stund efteråt och förmådde mig inte att göra någonting alls. När jag reste på mig surrade hjärtat iväg igen och hela kroppen kändes ungefär som om jag sprungit jorden runt. Jag hade planerat att åka skidor på kvällen och mamma skulle hämta mig med bilen en viss tid. Med möda tog jag mig ut ur lägenheten, ner till bilen men utan skidor. 

- Jag mår inte så bra, hann jag säga till mamma när jag satt mig i bilen - innan anfallet började igen.

Efteråt grät jag floder. Det är ungefär det jag minns. Vi hade nog ett rätt långt samtal, mamma och jag, men kan inte minnas allt vad jag sa. Bara om hur ensam jag känner mig. Att jag inte har något liv på fritiden, och istället bara hittar på en massa krav på mig själv om saker som jag ska göra. Saker som jag inte ens vill. 

På ett sätt är jag glad att jag fick det där anfallet, för jag har verkligen insett hur allvarligt det är nu. Det är lite som att jag trillat ur en kapsel och insett hur orealistiskt jag levt under de senaste månaderna. Ett liv som inte håller. Och framför allt inser jag mer och mer att jag, hur mycket jag än vill, inte kan lösa det här själv.

Sen i lördags har jag mestadels känt mig totalt kraftlös. Har inte ens kunnat tänka på träning eller städning. Marken har gungat tio gånger värre än vanligt och domningarna i vänster sida har spökat ännu mer. All den kraft jag har, har gått åt till att ta mig till och från jobbet, väl där försöka få så mycket som möjligt av mitt jobb utfört (tackar gud för att det just nu varken är fysiskt eller socialt krävande) samt att handla det nödvändiga och fixa mat. Lägenheten är en enda röra med saker överallt, och innan helgens händelse hade jag aldrig tillåtit det att vara så men nu orkar jag inte annat. Känns nästan lite skönt, att jag kan tillåta mig själv att slippa. 

Meningen var att jag skulle till läkaren först nästa vecka, men jag bokade om och fick en akuttid igår istället. Tack och lov, hade inte orkat vänta en dag till. Inte för att jag får någon botande behandling vid ett läkarbesök, men bara att få berätta hur man mår för någon och veta att vi nu ska gå vidare känns väldigt bra. 

Vi diskuterade dock mest de fysiska symptomen, som yrseln och tröttheten, eftersom det är de som har varit mest påtagliga under längst tid. Den här ångesten och stressen har hela tiden funnits där, troligen omedvetet, men den har liksom inte känts outhärdlig förrän på sistone. Den har smugit sig på så pass långsamt att jag inte insett hur påtaglig den är förrän på senare tid.

Att jag vill ha hjälp och inte kan lösa problemet själv vet jag som sagt redan, men jag vet inte riktigt hur jag vill gå vidare. Jag har nog aldrig mått så bra psykiskt som när jag åt Sertralin, även om många säger att det är ett sockerpiller. Det var en sådan otrolig frid att slippa den här känslan av grubbel, förtvivlan av att inte veta hur man ska göra och framför allt - stressen. 

Ändå tar det väl lite emot om jag skulle börja med den igen. Vet inte varför, men tror det är den här stoltheten av att kunna klara sig utan att "knapra piller". Eller, "hur hade jag klarat mig på stenåldern då medicinen inte fanns? det måste gå att vara utan.".

Men kanske är det bara att acceptera att jag är sjuk och inte klarar mig utan. Precis som att människor med fysiska sjukdomar inte fungerar och måste ha sina mediciner för att kunna leva ett normalt liv, så måste jag ha min. Min mamma sa något intressant i helgen, som jag nog kan hålla med mycket om. Att det helt enkelt inte finns några "psykiska sjukdomar" utan att dessa sjukdomar fungerar på samma sätt som fysiska. Det vill säga att något i kroppen inte fungerar som det ska och måste lösas. Sen kan detta felet förstås utlöst av något som hänt i livet och inte en medicinsk mutation. Inte konstigare än att man börja rodna när man känner skam. Eller får hjärtklappning när man blir skrämd av något. 

Det är skillnad på att vara deppig och deprimerad. Deppig var jag under i princip hela min gymnasietid av olika anledningar. Då låg jag ofta i mitt mörka rum, i min säng och tänkte på hur meningslöst livet var. Men sedan kom man och tänka på en resa eller liknande som man skulle göra i helgen och blev lite gladare. 

Depression drabbade mig första gången sommaren 2012 och det var något helt annat. Det satt i kroppen. Allt stängdes liksom av helt och hållet. Kunde varken skratta eller gråta. Mensen slutade fungera. Kände inget hopp, ingen glädje över något alls utan det var som att ljuset slocknat helt. 

När jag, efter vila och mediciner, blev bättre kände jag att absoluta mardröm var att jag skulle hamna där igen. Nu, bara ca 1,5 år senare är jag rädd för att det precis är det som händer. Mycket är skrämmande likt över hur jag kände då, även om det inte är precis samma tankar jag har nu. Men samma konstiga känsla.

Känns så frusterande på något sätt. Varför ska jag drabbas av det här? Vad gör jag för fel? Något måste det ju vara, det kan ju inte bara komma av sig själv.

Hur som helst, tror jag att jag längtar efter att prata med någon. Känner att det är så mycket som vill ut, som aldrig får göra det. Jag är en person som avskyr att "tränga mig på" och därför istället stänger inne alla problem i mig själv. Och under ju längre tid jag gör det, desto svårare blir det att låta dem komma upp till ytan. 

Blir som en enda tjock massa som samlas i min kropp, och nu känner jag verkligen för att spy upp den på någon - innan den växer sig ännu större (och ännu mer komplicerad). Jag är rädd, men måste kanske ta det steget nu. 

Oj, nu blev det ett långt inlägg. Trodde, när jag började, att jag endast skulle ha kraft att skriva några få rader så det känns ju positivt i alla fall. Men nu måste jag lägga mig, är redan alldeles för sent.

Gonatt. 

Lördag morgon (eller ja, förmiddag kanske). Snön utanför fönstret ser härlig ut och en lång, ledig dag finns framför mig att bara fylla med en massa roligt och glädje. Ja, så borde jag känna i alla fall, men istället vaknar jag med ont i magen och spända muskler då jag bara tänker på alla måsten. 

Golvet som "måste" torkas, kylskåpet som "måste" göras rent.. Ja, om det ändå bara vore det. Mna tankar går till och med så långt att jag i princip måste skruva isär alla möbler och tvätta av alla delar för att jag ska vara nöjd. Och tömma ur varenda skåp och skrubba bort varenda fläck. 

Jag är 22 år, bor själv och beter mig som en 40-årig pedantisk hemmafru. Jag vet ju hur onödiga mina tankar är och att jorden inte går under av lite damm. Men är som att tvångstankarna säger att "jo, det gör den visst det, städa nu" och det bara fortsätter och fortsätter och tar aldrig slut. De kryper i mina muskler och får mig att må illa.

Funderar på saker som jag skulle vilja göra. Vilja kunna göra. Köpte för några veckor sedan ett litet piano men har nog inte kunnat sitta ner många minuter och ägna mig tid till det i lugn och ro. Fastän jag vill. Har också köpt en flera böcker men har knappt öppnat dem. 

Inte mycket energi och tid finns känns det som. Än så länge har jag huvudet över ytan, men tar jag på mig mer kommer jag snart att få en utmattningsdeppression igen. Eller jag kanske redan är där till och med, bara det att stressen lägger locket över mina känslor. För inom mig, någonstans långt därinne, känner jag på något sätt en svag känsla av sorg eller ledsamhet. Och den blir nog inte bättre bara för att jag ställer mig och skurar rent diskbänken eller går ner 10 kg i vikt. 

Något annat är det. Och jag har väl mina aningar, även om de känns något diffusa. 

Jag vet bara att när jag, om ca två veckor, ska träffa läkaren så ska jag inte bara låta denne skicka hem mig med rådet att försöka ta det lugnt, fortsätta ta mina vitaminer etc. Nu vill jag ha hjälp och jag tänker inte ge mig den här gången. 

Fredag kväll. Snön och kylan biter oss i skinnet, men värmen bland människorna syns ändå när man går genom stan. På stan vimlar det av folk med systembolagskassar, både gamla och unga, på väg hem till en trevlig middag med familjen eller kanske en förfest med kompisar. På tågstationen kommer massor av människor med väskor ut från tågen, på väg till parkeringen för att bli upphämtade i en varm bil som körs av någon när och kär. Många av dem bor troligen i andra städer, men kommer hem över helgen för att hälsa på familjen. Precis som jag själv brukade göra för inte allt för länge sedan.

En stor värme går genom kroppen när jag vandrar genom staden på väg hem, tittandes på alla människor, men också ett stort vemod. Jag minns den här tiden för si sådär 3-4 år sedan. Då man planerade för fullt inför kvällen. Diskuterade med vänner var, när och hur man skulle ses. Vilket ställe man skulle dra till. Grubblade för fullt med vad man skulle ha på sig och vad man skulle dricka på förfesten. Inte var det så varenda helg kanske, men inte allt för sällan ändå.

Eller då man bestämde sig för att resa den långa vägen hem från studentstaden för att stanna hos föräldrarna över helgen. För att få en paus från det "tuffa" studentlivet och pusta ut i hemstaden en stund. Ja, det var tider det.. Kanske. Man kanske bara minns det bättre än vad det egentligen var.

Men ändå känns det på något sätt som att man är tillbaka på ruta ett. Jag går genom staden, förbi alla skrattande människor på uteställena och minns hur roligt man brukade ha där en gång i tiden. Förbi min gamla skola och tänker på hur många från klassen som nu mera är utbildade, flyttat i storstäder (eller åtminstone andra städer) och börjat ett nytt spännande liv. Tänker på att det känns som igår man satt i trygghetens klassrum, oväntandes om vad som fanns där ute, fast det ju egentligen är fyra år sedan nu. Fyra år sen... Det låter så sjukt mycket, och jag undrar var all den tiden tog vägen. Vad har jag gjort under alla dessa år? Känns som att minnet sviker mig mer och mer för var dag som går. 

Minnet är ett problem just nu då jag aldrig kan minnas hur jag mått under gårdagen (och knappt efter det heller) och därför har jag börjat anteckna hur jag känner mig under ett par gånger om dagen. När jag läser om den här veckan har det till en början inte sett särskilt bra ut, men sedan har det planat ut och blivit lugnare. Vet inte varför det varit så, men usch vad konstig jag känt mig under hela veckan. Som en krypande känsla i hela kroppen, så obehaglig att jag inte förmår beskriva den närmare än så. 

Nej, jag vet bara att jag inte vill ha det som jag har det. Vet inte exakt vad jag det är som jag vill ändra på.. Eller så kanske jag vet det egentligen. Någonstans. Jag hittar bara inte orden, jag ser bara som bilder. Bilder där jag är stark och glad.. Men det är ju egentligen bara en klyscha, vem når till den bilden och stannar där för alltid? Ingen, eftersom livet, på olika sätt, förändras ständigt. Det betyder ju dock inte att man måste gå omkring och känna sig låg jämt, det kan ju inte vara meningen. 

Därför vill jag verkligen gå till botten med mig själv. Ta reda på varför jag känner som jag gör och om det finns något jag kan göra åt det. Ta reda på vad jag vill egentligen och på vad som bara känns som onödiga måsten. Många gånger finner jag en ganska behaglig kontakt med mig själv, mitt inre, och jag hittar metoder för att i stunder kunna hålla mig någorlunda lugn, men det skulle ändå vara skönt med någon slags vägledning utifrån.

Jaja, nog om det. Veckans kvällar tycks ha varit för trötta för att orka skriva här, och jag minns knappt vad jag gjort under de här dagarna. Någon dag var jag hos farmor igen.. jo, det var igår till och med. Operationen gick bra och hon var lite piggare i humöret än när jag var hos henne sist. Nu i helgen ska hon få komma iväg från sjukhuset till ett korttidsboende, vilket hon verkade nöjd med.

Men förutom det så ser det ganska dystert ut. Vårdplaneringen har nu varit och det finns inget mer man kan göra.. Det är bara att göra det så bra som möjligt under den tid som är kvar. Om det handlar om månader eller år har jag dock ingen aning om. Vill bara att hon ska få ha det så bra som möjligt och slippa ha ont, och det hoppas jag att vården ska kunna ordna.

Nu är det i alla fall helg igen, och det känns väl lite avkopplande men samtidigt tomt. I början av inlägget skrev jag om hur människor träffas och hittar på saker, medan jag själv oftast tillbringar helgerna ensam i min lilla etta i utkanten av stan nu mera. Men jag ska inte gnälla och tycka synd om mig själv. Har jag åtminstone en familj inte allt för långt bort och några vänner har jag kvar, även om det inte blir så mycket träffar med de sistnämnda nu för tiden. Det är väl dock till en stor del mitt fel. Vet inte någon som är så dålig på att höra av sig som jag själv är. Och det handlar inte om att jag inte vill, utan tror det är att jag är rädd för att få ett nej eller att vara i vägen. Deras liv är ju lite mer uppbokade än mitt..

Nej, det är bara löjligt att tänka så. Imorgon ska jag slänga väg ett mess till någon av dem i alla fall, bara för att höra hur läget är åtminstone. 

Den här kvällen blev dock så ensam som den kan bli. Lagade lite enchiladas och efter det vart det lite väl mycket gotte. Inte hetsätning dock, skönt det. Kanske mer åt det tröstätande hållet.. Hmm, inte så bra det kanske. Men jaja, då är det väl så. 

Nu har klockan tickat iväg en bra bit över midnatt, och det är nog dags att krypa till sängs. Kanske med en bok eller två.

Natti.

Dagens besök hos farmor på sjukhuset var inget jag trodde skulle bli någon höjdare, men det blev nästan ännu värre än befarat. Har nog aldrig sett henne i sådant dåligt skick. Kändes så konstigt.

Farmor, som alltid har varit den nöjdaste och positivaste människa i min närvaro. Kan aldrig minnas att man hörde henne beklaga sig under min barndom och hennes ben har alltid varit de mest ivriga och raska trots hennes höga ålder. När hon fick cancerbeskedet sken hon ju självklart inte som en sol, men till och med då kunde hon till en början se det som var positivt i tillvaron. Den goda vården, och hennes familj som fanns runt omkring..

Men sjukdomen har långsamt brutit ner henne mer och mer, både fysiskt och mentalt, och idag såg jag inte mycket hopp kvar i hennes ledsna ögon. Hennes röst var svag och hon såg så liten ut i sängen där hon låg. Ont hade hon också. Ibland så pass att hon skrek till, vilket jag aldrig hört henne göra. 

Vet inte hur det kommer att bli, men det ser dessvärre inte så hoppfullt ut. Imorgon är det operation, men inte i botande syfte utan mer undanlättande eller vad man ska kalla det. Hoppas verkligen att det går bra, det är inget behagligt ingrepp om man säger så. 

Man får nästan lite dåligt samvete. Eller alltså, man blir än en gång påmind om vilka skitsaker det är man gnäller över egentligen. Jag kan tycka att de fysiska symptom jag fått av all stress är ett helvete ibland, men när man väl sitter där på sjukhuset och ser alla människor som verkligen är sjuka..

Ja, då förstår jag hur frisk jag är och jag känner mig så tacksam över att ha en kropp som mår bra så länge jag behandlar den väl. Att mina ben är pigga och orkar ta mig ut på en löp- eller skidtur. Att jag orkar dansa omkring i lägenheten, har aptit och vill äta.

När vi satt där började det plötsligt tjuta ett sånt där högt akutlarm utanför i korridoren. All personal rusade till samma ställe och jag förstod ganska snart att det handlade om ett hjärtstopp. Sånt har man väl sett på TV, men aldrig upplevt i verkligheten och jag kände en sådan äcklig dödsångest nu. 1, 2, 3... räknandet medan de försökte få igång hjärtat igen. Usch.

Fick av någon konstig anledning upp en jättekonstig känsla eller bild  av att det var jag själv som låg där livlös med folk omkring som försökte rädda mitt liv. Inte för att man som patient vid ett sånt tillfälle troligen alls är vid medvetande, men ändå. Jag kände då verkligen att jag någongång själv, troligen, kommer att bli gammal och sjuk. Vara tvungen att ligga på ett deprimerande sjukhus och bara vänta.. Veta att man troligen aldrig kommer bli frisk igen. Världen fortsätter att leva där utanför, men själv kommer man inte att få se så mycket mer av den.

Känner man att man haft ett bra liv, inte har ont och inte lider så mycket in i det sista så kanske det inte gör så mycket, men vissa sjukdomar borde verkligen vara förbjudna att dö av.. Ingen borde behöva ha så ont och lida under en så pass lång tid det sista man gör i livet. Att bara ligga, timme efter timme, i smärta och bara vänta.. Inte veta när det ska ta slut. När man ska befriad.

När vi kom ut från sjukhuset, vi var där ganska länge, så kändes det som att jag inte andats på flera timmar. Var så skönt att få komma ut, och jag tänker på farmor som måste ligga kvar där. Och ingen vet hur länge.. Vi andra kunde åka och köpa med oss kinamat hem, medan hon ligger där och knappt kan äta. Så orättvist.

Jag tror inte, men jag vill verkligen att ett mirakel ska ske. Att vi till sommaren ska ha fått tillbaka vår farmor till hennes hus, och sitta i hennes trädgård och dricka kaffe med jordgubbstårta. Att hon stolt ska gå med oss till rabatterna och visa hur många tulpaner som vuxit upp. 

Det blir nog inte så, men.. Lever man med den insikten så kanske allt blir lättare att hantera. Oavsett vad så får man ju ändå inte ut så mycket av att bara gå omkring och känna hopplöshet. 

Jaja.. Nu är klockan alldeles för mycket. Är ju bara några timmar kvar tills jag ska upp och påbörja en ny vecka. Lovely.

Nattinatti puss. 

Usch sitter här med sådan ångest. Vet inte var ifrån den kom, men den kom plötsligt. Så sent som för en timme sen, när jag vaknade, kändes allt så bra men sedan kom det som en krypande känsla över mig.

Undrar om det kan ha med socker att göra. Under i stort sett hela januari har jag varit sockerfri (alltså sötsaker som godis, glass, kakor m.m), tänkte testa hålla under en månad var tanken, men det failade igår och både glass, en bakelse och ett par godisbitar slank ner.

Igår såg jag inte så värst allvarligt på det, men nu kommer den dåliga känslan som ett brev på posten. Känns som att jag är på väg att gå upp hundra kilo. Vågar knappt röra mig ur fläcken eftersom det känns som att kroppen bara dallrar av fett. Samvetet skriker att jag måste dra till gymmet och bränna bort allt på löpbandet, men det tänker jag inte göra. Har lovat mig själv att inte träna på grund av ångest. Vill att träningen ska vara rolig, inte ett ont måste.

Mycket skräp har intagits under helgen, och under fredagen på ett ganska så okontrollerat sätt med chips, okokt pasta m.m Inte konstigt att jag känner mig trött i kroppen efter denna helg. Dagens frukost blev också något hets då jag började äta av brödet innan jag ens lagt på pålägg, bara för att försöka lugna ångesten. 

Nu börjar tankarna i huvudet skrika om att börja banta, äta dietmat m.m men försöker bara att ignorera dem. Funderar istället på att börja skriva matdagbok igen för att hålla koll på mitt ätmönster. Förut tog jag bilder på allt jag åt och la in i ett dokument på datorn, skrev klockslag, hur känslan av att äta det var osv (olika typer av ätstörningar behandlas så). Men det blev ganska omständigt att hålla på så, även om det kändes rätt roligt och kreativt, och jag gav upp efter ett tag. Ska se om det kanske finns någon enkel app att ladda ner så att man kan få till det lite smidigare.

Usch. På ett sätt vill jag bara gå ut i friska luften och ta en lång söndagspromenad i skogen, men vet inte om jag vågar när ångesten är på den här nivån. Yrseln kommer antagligen komma efter bara några meter och sätta marken i gungning. Ska ta det lugnt en stund istället och kanske senare se om jag kan få komma hem till mina föräldrar ikväll igen och passa på att ta en sväng i skidspåret. Känner mig jättesugen, var så himla kul igår!

Natten är så lugn och tyst utanför köksfönstret och jag pustar ut efter en ganska bra lördag.

Har som sagt var genomfört hälften av min upprensning och har redan en hel sopsäck full med saker som ska slängas + en till med saker som ska skänkas. Man känner redan hur det liksom har blivit lättare att andas här inne, så skönt. Att mycket prylar framkallar stress tvivlar jag inte en sekund på. 

På kvällen blev det skidor som sagt, tillsammans med min kära vän. Jättekul hade vi, även om vi nog koncentrerade oss mer på att prata än att åka skidor haha. Ska nog åka själv någon dag, så att jag kan köra tidtagning på spåret. Förra året, då jag bodde (hos mina föräldrar) på gångavstånd därifrån, åkte jag nästan varje dag och det skulle vara kul att se om man kan bli något snabbare i år. Tråkigt bara att man nu bor så pass långt ifrån att det blir så omständigt att ta sig dit, men någon gång i veckan kan man ju kanske ordna.

Vi åkte en ganska lång stund, och ingen yrsel hade jag. Underbart. Sedan passade jag så klart på att åka hem till mina föräldrar och spendera kvällen där. Det blev en god middag med fläskfilé, bearneisesås och ugnsstekt potatis samt glass till efterrätt. Mycket trevligt. 

Imorgon blir det i alla fall ett besök på sjukhuset där min älskade farmor ligger (cancer..). Inget som jag ser fram emot, men vissa saker här i livet måste man ju göra och jag vet hur mycket det betyder för henne när vi hälsar på. 

Annars blir det väl förhoppningsvis en vanlig, lugn söndag. Kanske kan hinna med en hel del mer av min utrensning för att så småningom få det klart och därefter kunna gå vidare i livet. Vart det nu än bär.

Godnatt!

Jag kan inte komma på första gången som jag hetsåt. Överätit har jag gjort många gånger i mitt liv, men jag vet inte riktigt hur man ska på ett exakt sätt ska skilja överätning och hetsätning från varandra. 

Hur hetsätning definieras rent medicinskt vet jag inte, men för mig är det nog när känslor är inblandade i ätandet och vilka man försöker döva genom att äta okontrollerat. Rent fysiskt känns det som att det naturliga mättnadssystemet rubbas - maten åker liksom bara in och förvandlas till luft. Man känner inte av det man äter, inte heller smaken knappt. För att känna smaken försöker man proppa hela munnen full i hopp om att känna något.

Överätit har jag som sagt gjort många gånger. Förra hösten och vintern handlade jag nog varenda helg mängder av godis, chips, glass etc bara för att jag hade så svårt för att välja bara en sort. Sedan började jag vräka i mig av det innan jag ens kommit hem från affären. Men det var liksom inga känslor inblandade i det. Jag skämdes inte. Jag kan inte minnas att jag hade ångest eller såg det som ett problem över huvud taget. 

Men ett problem var det ju ändå såklart. Det var inte roligt att vakna upp nästa morgon med ett magont som hette duga, och min kropp var rätt slut av allt arbete med att ta hand om sockret. Men jag definierar nog ändå detta som överätning, istället för hetsätning, just för att det inte var psykiskt påfrestande. 

Men när hetsåt jag då för första gången? Det är svårt att dra en gräns. Det var nog inget som bara kom på en gång, utan som har börjat som något snarlikt för att sedan successivt övergå i hetsätande.

Mitt sockerberoende började nog under min första ätstörning, våren och sommaren 2012. Då jag i princip slutade äta helt och hållet. Jag åt bara när jag tvungen och då så lite som möjligt. Det är väl det jag kort kan säga om det, jag var olycklig helt enkelt. Ibland "tillät" jag dock mig lite godis och kicken som man, som utsvulten under en lång period, får när sockret smälter i gommen är obeskrivbar. Man kan nog inte säga annat än att jag blev hög på godiset. 

Jag var dock klok nog att avbryta detta beteende med svält innan det hann gå ännu längre (även om det dock gick tillräckligt långt). Jag började att äta igen, men längtan efter den där sockerkicken fanns ändå kvar hela tiden. Och den växte sig allt större och större. Innan ätstörningen var jag inte ens särskilt förtjust i godis eller sötsaker över huvud taget. Var mer en chipsmänniska. 

Till en början blev, som sagt, godisätandet mest ett nöje och inget som jag såg något problem med. Men när jag började må dåligt igen (troligen i samband med att jag slutade med medicinerna) blev väl godiset ett sätt att trösta sig på. Till en början kanske det bara var en "oskyldig" tröstätning som det handlade om, men som sedan utvecklade sig till en desperat hetsätning. 

Precis som med andra typer av droger, tror jag att man vänjer sig vid mer och mer av substansen under ju längre tid man brukar den. Jag tänker exempelvis på alkoholister som verkar kunna dricka hur mycket som helst utan att ramla under bordet. Kroppen lär sig att hantera drogen, men kräver också mer för att man ska kunna känna av ruset. 

Minns ju förr, då jag kanske kunde äta en halv liten Snickers innan det tog stopp. "En halv Snickers!!??" är väl ungefär vad jag känner nu, det är ju inte ens början. Vågar inte ens tänka på hur många, hela, Snickers jag skulle kunna få i mig nu, och framför allt på hur kort tid. 

Jag antar, utifrån det jag har skrivit nu i alla fall, att mitt hetsätningsbeteende började i våras. Varenda liten exakta orsak till varför vet jag inte, men att jag mådde dåligt är ju ett faktum. Att hetsätning blev ett sätt att försöka lugna ångesten. 

Jag bodde på Irland under denna period, och jag minns nu att jag en dag gick till stans bibliotek bara för att titta om det fanns något intressant att läsa. Av någon anledning hamnade jag på psykologiavdelningen och där började jag leta i hyllan med böcker om ätstörningar. En bok med titeln "Bulimia" nånting fångade mitt intresse och jag satte mig ner för att bläddra i den. Det var en ganska lättläst bok och det krävdes inte särskilt många sidor för att förstå att det var mig själv som jag läste om.

Ja, förutom detta med kräkning då förstås. Jag är lite av en emetofob och skulle aldrig (tack och lov) kunna stoppa fingrarna i halsen, trots all ångest och dåliga samvete i hela världen. Men det ständiga bantandet, träningen.. Det att hela tiden låta livet handla om ens vikt och att aldrig kunna äta något utan någon form av värdering. Detta, samtidigt som längtan efter "förbjuden!" mat är enorm. Och då inte efter bara en pizza eller kebabtallrik, utan obegränsat med detta och allt som går att stoppa i munnen. En längtan så pass enorm så att den till slut vinner, och fastän man vet hur dåligt man kommer att må efteråt så bryr man sig inte utan vräker bara i sig av allt man kommer över. Man är i någon slags trans.

Och så sedan ångesten. Känslan av att ha förstört allting och att man kommer att vakna upp tjock imorgon. Sedan börjar det om. Man hittar någon ny diet eller bantningsmetod som minsann ska lösa problemet. För problemet är ju inte att jag mår dåligt och använder bantning och skräpmat (bra kombi) som tröst, problemet är ju vikten. Det måste det ju vara, eftersom jag inte ser ut som den där tjejen på hemsidan för den där hälsotidningen. Når jag bara min målvikt så kommer allt att bli så bra sen.. Så bra..

                   Bilder från ett av mina, mildare, hetsätningstillfällen.

Jag är ännu inte fri från mitt beteende, men jag har på något sätt börjat acceptera det. Inte accepterat på det sättet att jag tycker det är okej att fortsätta, men på det sättet att det är en del av mig som jag inte kan bota på en vecka utan något som jag måste lära mig att hantera långsamt. Det är inte bara att sluta genom att sätta upp en massa matscheman och "får äta och får inte äta"-listor, utan det är tankarna som måste ändras på. 

Och vissa ändringar, förhoppningsvis i rätt riktning, kan jag väl tycka att jag gjort under der senaste månaderna. Jag har börjat äta ordentligt med frukost, lunch och middag och för första gången på länge går jag inte på någon diet. Min vecka är heller inte längre fullproppad med planerade och oplanderade träningspass.

Men fri är jag ännu inte som sagt. Ständigt finns tankarna på att gå ner i vikt där, och jag ska inte låtsas som att de små val jag gör (mer grönsaker, träna på det här sättet istället för så) i vardagen på något sätt ska leda till en snyggare kropp även om jag inte aktivt försöker banta. Jag förnekar inte att jag, inför beach 2014 (usch vad jag hatar det uttrycket), känner mig sugen på en fitnessfight eller liknande. Lika beroende som jag är av socker, är jag av bantning och dieter. Lite tragikomiskt, men så är det. 

Och hetsätningen är jag inte helt fri ifrån heller. Så sent som nu ikväll hände det. Chokladbollssmet.. Sockerfri dock, men sötningsmedel är ju inte så mycket bättre säger dom så det har ju egentligen ingen betydelse. 

Sedan nu i höstas/början av vintern har jag dock (för det mesta) hetsätit "kontrollerat", dvs. att jag lärt mig att innan jag börjar bestämma hur mycket jag "får" stoppa i mig och sedan sluta där. På det sättet blir det alltså en mängd som jag finner någorlunda acceptabel och inte får skyhög ångest över efteråt. 

Har alltså kommit så pass långt att jag inte längre länsar alla skåp på mat tills jag inte kan hitta mer, och det känns bra. Men bättre är ju att inte hetsäta alls. Oavsett hur mycket eller lite jag äter under en sådan attack, så finns ju det osunda beteendet kvar. Det att vara beroende av att döva dåliga känslor med mat. 

Nu för tiden är det nog mer stress än ångest (om det nu är någon skillnad i och för sig) som får mig att (vilja) hetsäta. Tyvärr måste jag säga att det ibland hjälper. När jag stressar upp mig fullständigt finns det inget bättre än att bara stoppa något i munnen och "bli hög" på det. Nästan så det inte är värt att sluta, haha..

Men men.. får väl se hur det blir. Min enda vilja är väl att det inte ska ta över mitt liv, vilket jag ibland kan känna att det mindre och mindre gör. Problemet är att lära sig att hålla, både hetsätningen och viktångesten, i schack under en längre tid. Just nu räknar jag kalorier (inte överdrivet petnoga utan bara på ett ungefär i huvudet - jag är tyvärr efter alla bantningar skadad och kan de flesta livsmedlens energiinnehåll i huvudet), vilket ju inte heller är sunt även om jag hela tiden ser till att komma upp i mitt dagsbehov.

På det sättet vet jag om att jag fått i mig tillräckligt och kan tala om för min hjärna att jag inte behöver smälla i mig en massa skit bara för att jag känner mig stressad (stressen i sig skapar sug vilket lurar mig att jag kaaanske minsann behöver liiiite choklad i alla fall). Jag slipper även ångesten efter en hetsätning, eftersom jag vet att jag inte fått i mig någon skyhög siffra. 

Men det är ju just bantning och kalorier som jag borde försöka komma ifrån, och därför är det ju inte ett hållbart sätt i längden och inget som jag kommer satsa på att fortsätta med. Bättre metoder finns, men just nu är jag för trött för att tänka på det.

Det blev då ett jäkla långt inlägg i alla fall, hade bara tänkt skriva några rader om kvällens chokladbollssmetsintag men blev nästan inget alls om det utan istället en hel historia.

Men det kanske var lika bra, att upprepa och förstå lite mer om saker och varför det är som det är i nuläget.