Regnet faller sådär tyst och lätt som det bara kan göra en ljus måndagskväll i mars. Mamma och pappa kommer hem inatt så än är det tyst i huset. Ikväll åker jag dock tillbaka till min lya igen.

Kommande helg är det påsk och då kommer Anki, Bea, Jenna och Karl hem. Mamma ska ordna påskbord, hur det nu ska gå. Alla kommer antagligen att sitta och klaga bakom ryggen på henne samtidigt som hon kämpar med sin stress inne i köket. 

Nicke är som vanligt trött och off. Vill säkert inte träffa oss i helgen heller.

Känns inte bra det här. Vad döljer han för mig? Varför ändrar han sig hela tiden? Typ säger att han ska träna på kvällen men "råkar" somna. Verkar först helt på att träffa mig men kommer sen plötsligt på att han måste dammsuga. Tror han inte att jag märker att det är något? Något som inte stämmer.

Känner bara hur jag tappar lusten. Samtidigt känner jag mig så levande. Känner mig mer närvarande i nuet och verkligheten än på länge. Undrar varför. Kanske är det bara någon period, vet inte.

Senare: Så orolig i hela kroppen. Känns som att ansiktet sväller upp hundra kilo. Är så trött. Trött men kan inte släppa tanke på träning. Kan, eller vågar inte, sitta still. Vågar inte ta mellanmål förrän tidigast om en timme. Tror jag har blivit tjock.

Gå ut i trappen. Hämta vatten, tvätta rent tangentbordet. Är ju fullt av bakterier där nu.

Mani, mani, mani... Perfektion, renhet, en imponerande sida utåt. Tänk om...

Panik. Så fort något inte blir som planerat får jag panik. Trodde att kvällen skulle spenderas med Nicke men helt plötsligt blev det inte så och tvångstankarna börjar genast hoppa på mig. Plastbiten på marken, byta kläder, städa... Förbannade plastbit, just den kan jag inte få bort ur mitt huvud. Kommer sitta på min näthinna hela kvällen om jag inte går ut och kastar den. Tror jag ska ringa Jenna...