Klockan är nu runt 22:30 och jag är trött. Väntar på att tevattnet ska koka upp. Är kanske inte lika ledsen som förut men fortfarande nere. Det halvt skär i hjärtat liksom.

Är så trött på världen , trött på nuet. Det händer så mycket konstigt just nu. Både i mitt eget liv och i samhället. Folk bara bråkar och bråkar. Det är ständigt tjafs om invandring, jämlikhet, brottslighet etc. Och jag kan liksom inte ställa mig någonstans. Är trött på allt gapande från båda hållen. Är ju bara samma och samma och samma som sägs hela tiden.

Jag har fått en del beröm på jobbet idag och borde vara glad, men nej jag är bara ledsen och vet inte hur det ska bli. Trivs ju rätt bra men känner mig samtidigt så ung så man undrar om man ska "passa på" att göra något annat...

Åh suck, den där tvångsterapin imorgon.. Kan de inte bara inse att jag har en ätstörning och behandla mig för det istället? Kunde inte jag ha berättat det från början istället för att krångla till det så.

Nu är jag sådär ledsen igen utan att jag vet varför. Det är som att saker och ting är lite för bra. Känner mig inte riktigt närvarande, allt bara rullar på. Om och om igen.

Orkar inte med den där skitterapin. Förlåt, jag ska vara tacksam som får hjälp, men jag vet inte vad meningen med den är. Jag vet inte om jag vill eller orkar förändra något just nu.

Jag känner en kärlek som gör så ont. Jag är så rädd för att förlora alla. Familjen, Nicke... Hur ska han stå ut med mig? Han som är så social och framåt, medan jag bara sitter som ett fån. Ful är jag också.

Vet inte vad jag vill just nu. Jag vill inte gå hem, samtidigt som jag är måttligt sugen på gymmet. Tänk om man hade någon vän att träna, eller bara gå i skogen, med.

Längtar faktiskt lite till imorgon då det är orientering åtminstone. Men ikväll får jag nöja mig med löpband och spinning..

Varför måste jag må så här? Varför är det som att ledsen- och gladhetshormonerna ständigt krigar i min kropp och resultatet blir att humöret svänger som en berg- och dalbana? Vill bara gråta men det kommer inga tårar. Försöker att skratta men det blir inte äkta. Jag fylls av kärlek, sorg och vemod på samma gång. En press varvat med lugn. Skulle vilja ställa mig någonstans ensam och bara skrika. Få släppa ut allt utan att någon ser eller hör mig. Men jag vill inte vara ensam heller...

Vet inte om teatern bara är ett måste eller något som jag jättegärna vill men inte orkar med. Är som att jag står med en fot i varje värld och inte kan välja var jag hör hemma. Kan inte ens känna vem jag är längre eller vad jag vill. Totalt tappat bort mig själv.

Det sitter inte i hur jag äter. Det är hur jag lever som spelar roll.'

Det finns inga känslor som är rätt eller fel.

Kom ihåg att olika personligheter också är en personlighet.

Kom ihåg att den elaka rösten inte orkar skrika hur länge som helst.

Lite motion är bättre än ingen alls.

Jag är en av de som har svårt att fullfölja projekt, så är det bara.

Jag vet att jag är ute på en farlig väg igen. Leva efter scheman, strikta regler och siffror. Men jag vet inte om jag orkar kämpa emot. Är som att huvudet bara rusar och på ett sätt känns lite överexalterat, medan kroppen försöker tala om att den är stressad.

Undrar vad det var som gjorde att jag blev som jag blev och började tänka och känna som jag gör? Någonting hände ju som drog mig in i det här. Egentligen har jag väl redan rett ut ungefär vad det var som satte igång det, men tycker ändå att det är så konstigt... Varför är jag så rädd?

Nej, nu får det vara slut för idag. Jag orkar inte mer. Kan min hjärna acceptera att man inte kan låta sig styras av exakta klockslag hela tiden? Bra.

Vet inte vad jag mer ska skriva. Plötsligt blev det bara så tomt. Tomt och fullt på samma gång. Precis som att jag känner mig ledsen och glad samtidigt. Likgiltig till vissa saker. Fan, om man ändå hade mer tid.. Vi borde förlänga dygnet och korta ner arbetstiden. Kanske skulle vi bli lyckligare då... eller bara börja ställa ännu mer krav.