Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.

Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var kul, spännande osv. Men sedan började jag helt plötsligt ifrågasätta allt. 

Förut var framtiden mest en vision och nu känns den som en uppgift. En uppgift som jag inte vet vad jag ska göra med eller ens vad det är. Faktiskt vet jag inte ens om jag vågar tänka på det. Men jag försöker. Tanken finns ju där och vill komma fram oavsett om den är rolig eller inte. 

Ofta vänder jag ögonen utåt och tittar på de omkring mig. Vad brinner de för? Vad tycks vara deras kall i livet oavsett om de vet det själva eller inte? 

Det finns de som brinner för sina djur, och särskilt då hästar. En ser skriva som sitt mål och passion i livet. En annan brinner för att bygga muskler. En har datorspel som roligaste sysselsättning. En i familjen brinner för att jobba med människor (hon är utbildad inom vården). Några brinner för sina jobb och karriärer. Någon älskar att resa och upptäcka nya olika platser. Någon lever för sin familj och sina hundar osv osv...

Om någon skulle beskriva min passion så skulle de antagligen säga löpning. Det är vad de förknippar mig med av någon anledning. 

Ser jag det själv som något jag brinner för? Både ja och nej. Roligt? Ja. Mitt mål i livet? Nej. 

Men vad är mitt mål i livet då? Vad vill jag ha gjort när jag ligger på min dödsbädd? Den frågan stressar mig oerhört mycket för det känns som att det måste vara något fantastiskt. Kanske något stort jag gjort för världen eller något annat specielkt. Men vad? Jag vet inte. Jag har varit inne på många saker men aldrig direkt funnit något tydligt svar. 

Jag vill ju såklart fylla mitt liv med lycka. Som jag var inne på i mitt förra inlägg värdesätter jag just nu vänner och kärlek väldigt starkt. Jag drömmer om en familj, som så många andra. 

Och utöver det... Vad vill jag göra för mig själv? I princip hela livet har jag haft många "osynliga" intressen eller vad man ska kalla det. Jag älskar olika former av skapande. Jag är tyvärr ingen talang på något av områdena men jag älskar att spela piano (både eget och andras), skriva (mest tankar och fakta, litterärt kan också vara kul men inte lika mycket min grej), spela teater och uppträda (det jag nog gillar mest). Ibland gillar jag att måla också.

Jag vet bara att jag kommer att ångra mig om jag lägger ner allt detta, men samtidigt kan jag ju inte satsa på en megakarriär inom allting. Det orkar jag inte. Det har tyvärr gjort så att jag i långa perioder har tappat allt intresse för ovanstående för att jag känner att jag "ändå inte kommer kunna välja något att bli något i". 

Jag hörde talas om det fenomenet för ett tag sen. När man har för mycket att välja på och att det då istället ofta resulterar i att man inte väljer något alls - för att man är så rädd för att välja fel. För ju fler valmöjligheter man har, desto större risk är det ju att någon av de andra som man inte väljer kan vara bättre!

Det är så knepigt.. Men det var väl som Nicke sa. Man måste prova sig fram för att veta. Fel val gör man hela tiden i livet men det är alltid bättre att ta en risk än att stanna kvar och inte veta.

Och just nu är det egentligen bara två val jag har: 1. Välja att satsa helt på något av de saker jag nämnde ovan. Eller åtminstone prova. 2. Välja att satsa på något av det andra som jag har intresse för (t.ex. medicin, socialt arbete) men som kanske inte är lika svårt att få jobb inom och där utbildningsvägen är tydligare. Ägna mig åt det andra på fritiden.

Ett tredje val skulle vara att strunta i alltihop och stanna kvar där jag är nu och försöka göra det bästa av det. Men som det är nu ser jag det inte som ett alternativ.

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen. 

Det är väl nu, när det inte blir så många träffar med mina vänner längre, som jag märker vilket hål det blir efter dem. Ett stort hål. 

Vänner är vi fortfarande, och kommer förhoppningsvis alltid att vara. Men våra olika liv gör det inte längre möjligt för oss att ha de där spontana utgångarna, filmkvällarna osv flera gånger i månaden. Vi får vara glada om vi kan ses en gång per kvartal. 

Jag är ingen person som har lätt för att lära känna folk. Jag avskyr kallprat och orkar knappt försöka med det längre ens. I de skolor/universitet som jag pluggat i under de senaste åren har jag ofta hamnat lite på sidan, dåjag har haft svårt att hitta "gäng" som jag känner att jag passar in i. Det är inte det att jag tyckt illa om någon eller att de gjort detsamma om mig (tror jag) men det har liksom bara blivit så.

I början när jag var på mitt nuvarande jobb var det lite samma sak. Jag sa i princip inte ett pip på fikarasterna under det första året. Men tillslut lossnade det av sig själv, sakta men säkert. Faktiskt tror jag det hände när jag slutade fokusera på att "försöka" ta mig in till varje pris och istället bara vågade vara mig själv. 

Innan har jag fokuserat så mycket på att ta mig in (i skolan, på jobb) att jag istället glömt bort mig själv. Bara tänkt att jag nu minsann ska vara en duktig tjej som kan prata som de andra, ha samma intressen som dem och alltid hålla med om vad de tycker. Bara så de inte tycker jag är konstig.

Men det har aldrig fungerat, tvärtom har jag bara känt mig vilsen. Jag är glad att jag tillslut insåg att det inte finns någon mening i att bestämma sig för vem och hur man ska vara. Alla är olika men de flesta blir omtyckta av någon åtminstone. 

Men.. Om man som jag inte har möjlighet att se sina gamla vänner så ofta längre. Inte har några gemensamma vänner med en partner. Har goda arbetskamrater, men inte av den typen att man umgås på fritiden.. Vad gör man egentligen då för att utöka sitt kontaktnät? Dejtingsajter fokuserar ju oftast inte på vänskap, kvällskurser har jag provat utan att det direkt lett någon vart på den fronten... 

Att ta mig in i grupper och att prata med folk är kanske inte något jätteproblem för mig längre som sagt. Men skaffar man sig egentligen en riktig genuin vän? Det känns väl egentligen inte direkt som något som man "skaffar" sig på det sättet, utan mer något som bara händer. 

Men även om det bara ska hända så antar jag att man ändå på något sätt måste göra någon liten förändring, istället för att ständigt stå kvar och stampa på samma ställe som jag typ gör nu. Samtidigt är det ingenting jag vill stressa fram, men nog känns livet jäklarns så ensamt ibland.

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv. Och ändå har det väl det, på något sätt. 

När jag började skriva i den här bloggen för tre år sedan, hade jag nog inte gissat på att jag skulle vara på nästan exakt samma plats nu. Samma lägenhet, samma jobb och nästan samma tankar.

2014: 

Jag lider av enorm stress och tvångstankar. Har yrsel nästan dagligen. Bryter ihop på jobbet (när ingen ser) för att tanken på att det är en fläck på väggen hemma plågar mig så. En lördag bestämmer jag mig för att i princip sanera hela lägenheten och mitt i allt så får jag en kraftig panikångestattack, vilken får mig att vilja ändra mitt liv helt och hållet. Jag försöker med stenåldersdiet. Min farmor dör av cancer och under våren är jag kraftigt nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag upptäcker att jag på kort tid har minskat över tio kilo och mensen är borta i flera månader.

Jag börjar med antidepressiva igen vilket hjälper mig upp lite. Dock finns fortfarande en oro över någonting. Under slutet av året träffar jag Nicke via en dejtingsajt och vi blir snart ett par.

2015:

Detta år minns jag knappt något av. Det är ganska vanligt. Inte olyckligt, men inte heller lyckligt direkt. Jag börjar spela teater på våren, som jag velat i flera år. Jag är lycklig med Nicke, men märker också att vårt förhållande inte riktigt är som andras. Vi glider ifrån varandra i perioder och jag vet aldrig riktigt var jag har honom. I nästa period känns det som att det alltid kommer att vara vi. Så går det i vågor, utan att något annat händer. Under hösten börjar jag gå i terapi då jag lider av stort kontrollbehov när det gäller träning, mat och annat och ständigt försöker sätta upp scheman över mitt liv och kontrollera varenda handling jag gör. Jag känner även stark ångest och hat över min kropp och river mig själv med ståltråd ibland. 

2016:

Tidig vår tar det slut mellan mig och Nicke. Jag är ledsen men känner samtidigt en bestämdhet över att det kanske är dags att börja om helt i livet. Jag bestämmer mig i princip för att äntligen försöka börja plugga igen till hösten och ser fram emot det. Dock har jag lite svårt att välja exakt vad men bestämmer mig ändå för att satsa. Men tyvärr blir det inte så enkelt. Jag har vid det här tillfället varit tillfälligt anställd i flera omgångar (fått förlängning efter förlängning alltså) på samma arbetsplats i flera år och just nu blir jag erbjuden fast anställning. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Det jobb jag blir erbjuden är inget dåligt arbete och med tanke på hur outbildad jag är ska jag vara glad över chansen till det... Vid samma tid börjar jag och Nicke att umgås igen och börja hitta tillbaka till varandra på något sätt. Jag övertalar mig själv om att det bästa är att ta jobbet. Även om något i mig känns fel så försöker jag tänka att det är det bästa. När väl nyheten sprids att jag fått fast jobb gratuleras jag av många. Jag kan inte riktigt känna den glädjen jag borde men övertalar mig själv och andra att jag är glad över jobbet. 

2017:

Några månader sitter jag här igen, den inre oron har kommit ikapp och jag inser att jag ångrar mig. Inser att jag gett mig in på något som jag bara vill bryta mig ur samtidigt som det blir svårt. Jag har försökt att hålla masken länge men jag kan inte längre dölja att jag inte trivs med livet som det är nu. Jag är som en igelkott med taggarna utåt. Blir irriterad när någon ber mig om något eller låter lite för högt. Orkar inte engagera mig i alla projekt på jobbet. Är på fritiden alldeles för trött och ledsen för att vilja göra något över huvud taget. Vill bara slänga mig på sängen när jag kommer hem, samtidigt som jag är alldeles för orolig för att sova.

Jag och andra med mig har insett att detta inte fungerar längre. Att jag måste ta mig ur. Jag är livrädd för att lämna tryggheten. Livrädd för att göra dem på jobbet besvikna (eller arga, eftersom min tjänst tar tid att ersätta). Men jag måste våga satsa på mig själv nu. Helst redan imorgon..