Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT:n skulle fokusera på tvånget, så anser jag att de ofrivilliga tankarna om mat, träning, kroppen osv också kan klassas som ett slags tvångstankar. Därför förbereder jag redan nu lite stolpar över vad jag vill få hjälp med av terapin.

1. Hur ska jag hantera de ofrivilliga tankarna och känslorna av skam och "orenhet" när det gäller maten? Hur ska jag få bort den där otäcka tjockkänslan jag kan få bara av att titta eller tänka på mat?

2. Hur ska jag hantera skulden och stressen jag känner över att inte äta hundra procent rätt eller hälsosamt? Och rädslan över att jag varit för stillasittande under en dag?

3. Hur ska jag undvika att åter igen hamna i jakten på viktnedgång, extrem träning osv? Ibland känns tanken på att hoppa på en ny diet eller att ändra träningsprogram så himla lockande.

Det är väl dessa grundfrågor jag kommer på just nu. Kanske blir terapeuten arg när hon märker att jag mer har ätstörningsproblem än OCD som hon förberett sig på, men då får det väl vara så. En del av svaren på frågorna finns säkert redan i mitt huvud, men jag längtar efter att få prata om dem med någon. Mer än vad jag gör om mitt tvångssyndrom, det kan jag likagärna prata om med de jag känner eftersom jag inte skäms så mycket över det. Men matproblemen.. fan att det ska vara så svårt att prata om.

Har länge märkt att det är när jag länge varit ensam som allt blir som svårast. Då finns liksom all tid i världen till att fokusera på att ha kontroll över så mycket som möjligt. 

Samtidigt vet jag att jag är en person som faktiskt har ett behov av att vara ensam ibland, både på gott och på ont. Ensamheten är min bästa vän och värsta fiende, brukar jag säga. Ensamheten ger mig tid att filosofera, dagdrömma, bara tänka eller göra galna saker som ingen ser, haha. Samtidigt som kontrollbehovet ökar, och när jag under en längre tid varit ensam kan jag tycka att andra "förstör" min kontroll.

Alla är vi ju olika och de flesta har egenskaper som kan ställa till det för oss eller andra. Jag har genom åren mer och mer börjat acceptera att jag kanske är lite udda, och försöker inte ständigt att låtsas vara någon jag inte är när jag träffar nya människor. Mina dåliga egenskaper kan jag för det mesta också acceptera, men det finns ju en gräns. De får inte ta över mitt liv.

Vädret har varit strålande skönt idag, och äntligen har jag därmed kunnat gå ut och sätta mig på min favoritbänk i parken. Värmde så härligt över hela kroppen, hoppas på att kunna gå dit imorgon igen men någonting säger mig att det kommer bli regn. 

Annars är det inte mycket mer än kärleksbekymmer, grubblande och småstress som pågår i mitt liv just nu. Får se till att försöka hugga tag i någon innan jag blir ensam ännu längre.

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-

Ja, ibland är det svårt.. Nu är jag för trött för att skriva ner några detaljer men ibland blir jag bara så frustrerad när jag inte når fram till honom..

Annars har väl dagen varit bra, lite smått måndags-magvärk bara. Vad nu det är. Trött också. Somnade pladask när jag kom hem från jobbet och tog mig inte upp ur sängen förrän jag lockat mig själv med ett varmt bad och god mat (helstekt kyckling i ugn). 

Sedan har jag suttit här och skrivit, och även sett första delen av dokumentären "Mina två liv" på SVT play om bipolär sjukdom. Tyckte det var intressant och ska se andra delen så fort jag kan. Kände igen mig en hel del av det som personerna i filmen sa. En del läskigt mycket..

Nej, nu måste jag sova. Blir så lurad nu när kvällarna är så ljusa.

Gonatt.

Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle orsaka för en lång tid fram över, kanske resten av mitt liv (det vet jag ju än inte idag). Allt var ju endast positivt. Känslan av att ha lyckats med det som många kämpar med, all beröm, all uppmärksamhet och allt självförtroende som jag fick. Ändå förstod jag nog någonstans långt därinne att jag var ute på en farlig väg..

Egentligen började det redan ungefär ett halvår tidigare. Minns det så väl. Första gången som jag tyckte att jag var tjock. Idag vet jag varför jag kände så, men det är en annan historia. Huvudsaken är den där bomben som slog ner och känslan som jag aldrig känt förut kom. Känslan av att ha blivit fet. "Jag är tjock", sa jag när jag stod tillsammans med Johan i en klädbutik framför en spegel. "Ät mindre och rör lite mer på dig då". Ja, det skulle jag fan göra. Ner i vikt skulle jag, redan idag skulle jag börja.

Det gick väl sådär, tyckte jag då. Idag inser jag att det gick utmärkt. Jag gjorde ju precis som man ska göra, till en början åtminstone. Drog ner på tröstätandet om eftermiddagarna och kvällarna. Såg till att komma ut på en joggingtur då och då. Jag hade ingen våg hemma så jag kunde inte se att jag troligen faktiskt långsamt gick ner i vikt. Mina sämsta vanor hade jag ju gjort av med. Men jag trodde inte att det räckte. Jag läste så mycket jag kunde på nätet om viktnedgång och det verkade krävas så mycket mer än att ta bort några dåliga vanor. Antingen skulle det räknas kalorier, uteslutas fett, uteslutas kolhydrater eller tränas extremt osv. Jag satte upp enorma krav då jag på fullt allvar trodde att man behövde cykla fyra timmar och springa i två för att förbränna bort en enda liten måltid. Såklart klarade jag inte det (det gör ingen) och gång på gång tyckte jag att jag misslyckats.

Men så kom den där dagen i april, då jag avslutade min kurs på högskolan och skulle vara ledig under en tid framöver. Till sommaren hade jag ordnat ett sommarjobb och på hösten skulle jag börja plugga på heltid på ett program, så nu hade jag all tid i världen att ägna åt... Viktnedgång. För jag var fortfarande övertygad om att jag var tjock, fast både vågen och måttbandet visade att jag inte var i närheten. Jag tog några helkroppsbilder som jag skulle ha och jämföra med efter när jag nått min målvikt, vad den nu var.

Exakt hur jag åt och tränade från och med den dagen behöver jag inte gå in på, kan ju bara säga att det blev mer och mer galet. Men jag var övertygad om motsatsen. Trodde på fullt allvar att ju mindre mat och mer motion, desto hälsosammare. Inte bara enligt mig själv, utan det tyckte väl alla? Även vårdpersonal och så. Så jag körde all in.

Omgivningen såg bara viktnedgången, inte hur jag gjorde för att nå den. Komplimang efter komplimang. "Så fin du har blivit", "Du har fått mycket mindre bak", "Jag är verkligen imponerad, Josefine!", "Du är mycket finare nu!" är några av de jag minns. Och ingen menade väl något illa, än så länge såg jag ju ut att må bra och få allt bättre kondition.

Det var bara en person som inte var riktigt lika positiv. Mamma. Hon förstod ganska snabbt vad som höll på att hända och började förhöra mig gång på gång om hur mycket jag hade ätit. De andra gick ofta in och försvarade mig dock, och jag försäkrade alla om att jag hade koll på vad jag gjorde. Men en dag då mamma av misstag råkat se min knappt existerande lunch efter ett träningspass och skällt ut mig efter noter, började jag undra om det här var så bra verkligen.

Men kicken av att tappa kilo efter kilo vägde tyngre än tankarna på rätt och fel just då. Det var allt som jag längtade efter, att få gå ner ännu mer i vikt. När vågen började att stå stilla funderade jag på hur jag skulle kunna få igång minskningen igen. Jag var ju långt ifrån färdig, trots att allt fler verkade börja tycka att jag kanske skulle ta det lite lugnt nu. Från att ha tyckt att jag varit "så fin" började de tyckas bli mer ängsligare.

De komplimanger som jag fått satt fast i huvudet på mig och istället för att glädjas åt dem började de nu att kännas pressande. Om jag hade blivit så fin nu, hur hemsk hade jag inte då sett ut innan? Jag fick till varje pris inte komma tillbaka dit, då skulle ju alla bli besvikna på mig! Minns hur maten blev allt mer skräckfylld och träningen ett ont måste. Åt jag en pizza eller missade ett träningspass var jag övertygad om att jag skulle vakna upp i min "gamla" kropp dagen efter. Sommarens trevliga grillfester blev mest en kamp att undvika så mycket mat som möjligt och ibland kunde jag till och med springa från bordet och väga mig.

Livet började allt mer handla om att hålla koll på maten och träningen, i princip all vaken tid ägnade jag åt det. Mitt enda mål var att leva upp till den smala person som jag nu visat att jag var. Minns kvällspromenaden som jag tog någon dryg vecka innan jag skulle flytta hemifrån och börja studera. Hur skulle det här gå? Skulle jag klara av livet som student utan att bli tjock? Jag planerade troligen mer om framtida mat- och träningsrutiner, än vad jag gjorde för själva flytten..

Det jag skrivit ovan kallar jag för "frälsningsfasen" i min ätstörning. Jag tror det börjar så här för många, med en viktnedgång som upplevs positiv och man "blir frälst". Kanske kan de flesta hantera frälsningen och sedan stanna vid en balanserad livsstil, medan det för andra istället förvandlas till en press och mynnar ut i en ätstörning.

Än idag när jag ser folk på t.ex Facebook som lyckligt visar upp sin viktnedgång kan jag inte låta bli att undra. Kommer den här personen klara av att hantera det eller kommer den, som jag, att fastna i ett destruktivt beteende som inte nödvändigtvis behöver synas. Av den anledningen kommenterar jag aldrig människors viktnedgång längre, oavsett om den medicinskt sätt varit "nödvändig" eller inte. Man vet aldrig om kommentarerna "hamnar rätt" eller inte.

Nästa fas som jag kommer skriva om någon gång, handlar om vägen till det bulimiska beteendet. Det stora kaoset av starkt kontrollbehov blandat med kicken av att ge upp. Ångesten som följer och skapar kontroll igen. Den onda cirkeln av hopplöshet.

Tänk vad ett litet avbrott från vardagen kan göra för skillnad för ens humör. I torsdags reste jag till staden en bit bort för att träffa teatergruppen, och vilken energikick jag kände efteråt. Lite som att en stor kedja stramat åt kroppen under en längre tid och nu plötsligt lossnat. Även under fredagen varade känslan och för första gången på hela veckan slapp jag ha den där djävulen bankandes i huvudet.

I onsdags, eller om det nu var i torsdags, ringde telefonen och visade hemligt nummer. Vanligtvis brukar jag inte svara på det, men nu gjorde jag det ändå av någon anledning. Det visade sig vara från psykmottagningen, till vilken jag stått i kö runt ett halvår, och kvinnan i luren frågade om jag fortfarande var intresserad av KBT. Tur att hon inte ringde under en av mina bra dagar, för då hade jag antagligen sagt nej. I mina bra perioder glömmer jag ofta bort perioderna av ångest, som ju trots allt fortfarande enligt mig kommer alldeles för ofta.

Så om lite mer än två veckor ska jag dit på mitt första samtal, som förhoppningsvis leder någon vart. 

Idag är det lördag och som vanligt har jag varit hemma hos mina föräldrar och käkat och sådär. Anki och Bea var också där och den sistnämnda lagade en jättegod trerätters. Var lite skeptisk först då hon är vegetarian (och jag köttoman) men blev verkligen positivt överraskad. 

Annars har jag känt mig väldigt stressad under dagen, på det sättet att någonting känns fel men man inte riktigt vet vad det är. Har funderat mycket fram och tillbaka, promenerat och försökt reda ut det som rör sig inuti min hjärna. Men har bara varit ett virrvarr av tankar.

Tillslut kom jag fram till att det nog är dags att bryta vardagsmönstret på något sätt för att få dagarna lite roligare och mindre stressfyllda. Jag har förstått att jag är en människa som gillar att leva efter olika mönster och scheman, och jag har nog alltid varit lite så. Skillnaden nu från förr är väl att jag inte var så "fast" i mina rutiner, utan när jag tröttnade på dem så bytte jag automatiskt medan jag nu ofta försöker tvinga mig själv att fortsätta i samma spår för att "komma i balans".

Jag funderade på det där med balans under min skogspromenad idag. Hur balanserat ska egentligen livet vara? Vad är balans och varför verkar allt i dagens samhälle handla om att komma i balans? Kanske på gått och på ont. 

För hur möjligt är det egentligen att, år efter år, ligga i perfekt balans genom livet? Där allt bara rullar på smidigt och enkelt och man aldrig bara får stampa i marken och skrika att man vill ge upp. Där man aldrig får råka göra fel eller ha lite för roligt. 

Det känns som att man idag är så himla rädd för att göra fel. Öppnar man en vanlig dags- eller kvällsblaska (nämner inga exempel) handlar ofta rubrikerna om vad man ska undvika och akta sig för och då menar jag inte stora grejer som att simma med hajar eller gå nära en sprutande vulkan, utan allt som man kan råka ut för i vardagen. "Så undviker du muffinsmagen", "Så undviker du pinsamma situationer på jobbet", "Så undviker du acne". 

Egentligen är det väl inget fel med att försöka undvika vissa saker, men alla rubriker överallt får det att verka så livsfarligt på något sätt. I alla fall kan jag känna så ibland - att jag bara ser faror var jag än går och ständigt ska försöka förbättra saker. Och då inte för min egen skull utan för rubrikernas - ungefär som att de är riktiga personer som ser mig och som jag måste göra nöjda. För den sakens skull funderar jag ofta på att ta en paus från medier så mycket som möjligt, för att undvika alla budskap som flödar. Men som mycket annat har ju surfandet på mobilen dessvärre en viss beroendeframkallande förmåga.

"Världen kan inte ha skapats så här vacker, för att meningen endast skulle vara att endast kritisera sig själv och fokusera på alla fel som man gör". Någonting överromantiskt i den stilen tänkte jag på när jag tittade ut över landskapet och i naturen idag (sen var nog verkligheten vackrare än bilderna nedan, men ändå).

Bäbä tyckte gräset utanför hagen var godare än det innanför. När jag gick närmare för att klappa blev gräset innanför dock genast mycket intressantare.

Börjar sakna Nicke, som är iväg på jobb fortfarande. Tror han ska komma hem i början av nästa vecka. Har inte hört något från honom på flera dagar. Svarar inte på mina sms gör han inte, så tankarna börjar genast snurra om varför. Orkar han inte? Har han tröttnat på mig? Träffat någon annan och tycker det enklaste är att bara strunta i mig? Eller har bara hans mobil gått sönder? 

Omöjligt att veta. Lite smått konstigt förhållande har vi. På ett sätt skönt att vi inte sitter fast i varandra och ständigt måste veta vad den andre gör, men ibland kan det bli lite frustrerande också. Som i sådana här lägen..

Jaja. Nu ska nog jag och min övermätta men ganska belåtna mage släpa oss till sängen om vi orkar. Imorgon blir det förhoppningsvis till att hitta på något kul med Bea och i övrigt en avkopplande söndag om jag får önska. 

Gonatt.

Det var längesedan som jag grät så mycket som jag gjorde ikväll, och skrek. Tårarna rann konstant under säkert en timme minst. En massa känslor som legat som en hård klump i huvudet under en lång tid löstes slutligen upp och kom ut. Allt försvann kanske inte men en hel del åtminstone.

Allting började med en ganska trevlig familjemiddag, där vi hamnade i en diskussion. Diskussionen övergick till att bli allt mer personlig och missförstånd gjorde att ilska mellan varandra bröt ut och grälet eskalerade. Jag blev till slut så arg att jag skrek. Jag är den som väldigt sällan gör det när jag blir arg, men nu bara kom det.

Efter det så övergick ilskan i gråt, inte bara hos mig själv utan även hos en del andra familjemedlemmar. Från att ha bråkat började vi istället att öppna oss för varandra och slutligen till och med trösta. Vi grät, men började senare skratta lite åt den dramatik som uppstått. Bad om förlåtelse. Försonades runt en varsin kopp kaffe.

Kanske låter vi som en helt vriden familj, och antar att vi är det också. Men jag älskar dem så djupt att det gör ont, vilket också var en av anledningarna till att jag grät så mycket. Nu kom också det som jag väntat på, tårarna av chocken efter pappas olycka för snart tre veckor sedan. Tårarna över hur nära jag var att förlora honom och att jag är så tacksam att det inte hände, och samtidigt rädd för att liknande ska hända igen. På hur sorgligt det är att jag är så dålig på att visa och tala om för personer hur mycket jag älskar dem.

Suck, ibland önskar jag nästan bara att hela världen kunde samlas i en enda stor hög och krama varandra.

...

Godnattsen.

Ett motto som jag började använda mig av för lite mer än ett år sedan var "Låt barnet i dig komma fram". Jag märkte att det hade många fördelar när det gäller kampen mot de mörka tankarna. Barnet i mig är ju inte rädd för att misslyckas, ser inte meningen i att kämpa i onödan för att göra andra nöjda och så har hon en livlig fantasi som gör det lättare att drömma.

Att låta barnet i mig komma fram har hjälpt mig i många lägen, men en balans måste man såklart kanske hålla det på. Ett tag gick det så långt att jag i princip trodde att jag verkligen var ett barn igen och började leva som om jag vore 10 år. Kunde nästan få för mig att farmor och farfar levde och att jag skulle åka till dem och hälsa på och ibland kände jag ett sug efter att ta fram barbiedockorna, eller gå till lekparken etc.

Lite kul på ett sätt, mindre bra på ett annat antar jag. Jag vill ju kunna acceptera att jag faktiskt inte är ett barn längre och att den tiden aldrig kommer tillbaka hur mycket man än vill. Mycket har förändrats och jag har sett mer av världen nu vilket gör att jag aldrig kommer tänka på samma sätt. Men så är det ju i princip för alla som växer upp och behöver inte enbart vara något negativt (även om man ofta känner att barndomen var så mycket lättare - fast den troligen inte ens var det). 

Men i vissa stunder tar jag fram barnet inom mig, bl.a har det varit en bra metod mot ätstörningstankarna. Eftersom jag i grund och botten inte är rädd för mat eller har kroppsnoja, det är bara en del av mig som vuxit fram p.g.a olika händelser men som kanske kan övervinnas av barnets självsäkerhet. För någonstans borde ju ändå den självsäkerheten finnas kvar och åter kunna växa sig större.

Idag har jag känt mig lite piggare i alla fall. Fortfarande trött men i alla fall orkat stå på benen och träna till och med. Dagen har gått fort och imorgon har redan halva veckan gått. Snart är det väl vinter om det ska gå i den här takten..

Jaja, om regnet vill försvinna ska jag försöka njuta mer av den sommar som förhoppningsvis väntar. Längtar så mycket efter att få sitta på min bänk i parken och sola på lunchrasten..

Usch, vad ska man säga om den här dagen mer än att jag varit totalt slut. Mer än på länge.

Vanligtvis brukar måndagar vara den dag då jag har mest energi på veckan, men så var det inte idag. Till en början kändes det som måndagar brukar, jag var rätt pigg och hade mycket ork, fram tills någon gång strax efter lunch. Då kom plötsligt yrseln och tröttheten som ett slag och jag kunde knappt stå upp. 

Troligen hade jag grubblat för mycket, jobbat på i ett för högt tempo och försökt planera en massa saker som jag skulle göra efter jobbet så att det skulle bli en "effektiv dag". 

Nu när jag skrev det så slog det mig, ännu en gång, vad stressen ofta beror på. Hos mig och hos många andra. Den där känslan av att tiden inte räcker till, eller att man kanske har en massa tid men inte vet vad man ska göra av den. Det sistnämnda förekommer särskilt ofta hos mig i alla fall. Jag tror jag är rädd för tiden, rädd för att slösa bort den. Tyvärr gör det ju det svårt för mig att koppla av, eftersom det känns som att jag slösar tid då. Samtidigt som det känns som att den tid jag har inte skulle räcka till att göra allt som jag "borde".

Jag tror att många av mina tvångs- och ätstörningsbeteenden helt enkelt har varit och är en flykt för att slippa tänka på vad jag "borde" göra. Ett sätt att ta kontroll över något, när man inte kan kontrollera allt som rör sig i huvudet. Det är ju åtminstone det som de säger att ätstörningar och liknande problem ofta beror på och kan tänka mig att det stämmer i många fall.

Efter jobbet handlade jag och gick sedan hem och slumrade en stund. Uj vad skönt det var. I sömnen hörde jag hur telefonen ringde men jag antog att det inte var något viktigt och fortsatte sova. Såklart visade det sig sen vara Nicke och att detta varit en av hans få stunder som han kan höras på.. Men ja, vi skulle kanske försöka hitta ett tillfälle imorgon också så.

Fick kämpa för att inte fastna i sängen resten av kvällen, som sedan har ägnats åt fotbad, laga getostlax, slöande vid datorn och att gå runt lite på gården och ta tråkiga foton.

Nu ska det bli för jäkla skönt att krypa till sängs igen, har längtat hela dagen efter den stunden. 

Gonatt.