Senaste inläggen

Av Resan till mig själv - 9 september 2017 01:23

Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka.


Så, nu får jag ta och fundera lite här..


I februari fick jag ett mejl med ett erbjudande att titta på en lägenhet (från ett bostadsbolag jag gjorde en intresseanmälan på för hundra år sedan och som kanske får något ledigt en gång per år). Jag kollade upp adressen och tyckte att läget verkade fint och anmälde mig till visningen mest på skoj. Många andra var där och jag tyckte om lägenheten ganska mycket men tänkte att jag nog inte hade en chans.


Några dagar senare satt jag med erbjudandet om att få lägenheten med villkoret om att flytta in snarast, helst inom en vecka. Jag kunde inte tacka nej till chansen att få en sådan ny och fin och framför allt större lägenhet i jämförelse med den jag hade nu (lägenhet från 50-talet som inte sett mycket renovering sen dess), så det var bara att skaffa fram ett par flyttkartonger och betala dubbla hyror i tre månader.


När jag knappt bott i min nya lya i två, tre veckor kom nästa erbjudande. Min kompis Sara hade av olika skäl kommit fram till att hon skulle bli tvungen att sälja sina två katter och då hon vet hur mycket jag älskar katter blev det naturligt att fråga mig först. Jag hade länge gått i tankarna om att skaffa katt så jag tänkte varför inte. Så när jag kom hem efter en vecka i Spanien, där jag hälsade på min syster Jenna som jobbade där under lite mer än ett halvår, flyttade två missar in till mig.


Våren började närma sig mer och mer. Jag och Nicke hade inte haft det så bra i förhållandet på sistone. Så kände jag åtminstone. Jobb hemifrån under långa veckor och när han väl var hemma verkade han nästan aldrig ha tid med mig. De stunder vi sågs började glesna mer och mer helt enkelt. Efter ett bråk brast det för mig totalt och jag tog upp det som jag inte vågat innan med honom - framtiden. Jag ville veta hur han såg på den och tyvärr visade det sig att vi inte riktigt hade samma tankar där. Jag insåg att jag stod inför ett val: Stanna kvar med denna man som kändes som den underbaraste i hela världen och som jag inte kunde tänka mig att det skulle finnas någon bättre än, men också veta att framtiden skulle innebära att jag endast hade honom på hans villkor och hans tid. Eller att lämna och gå ut i världen igen och mötas av det otrygga men ändå få en chans till den framtid jag drömmer om. Det gjorde ont men det sistnämnda blev ändå ett ganska självklart val. Och vi båda var överens där så det var inga dåliga känslor emellan oss eller så.


Första dagen kändes hemsk. Jag bara grät och grät. Fick kämpa för att hålla emot på jobbet och när det brast stängde jag dörren om mig. Om kvällen och natten vred jag mig i sängen i ångest och fick stundtals panik. Hade jag verkligen gjort rätt?


Men som med mycket annat avtog de dåliga känslorna med tiden, ganska snabbt ändå, och jag började försöka att blicka framåt istället. Laddade ner en dejtingapp, mest bara för att försöka att få lite kontakt med omvärlden. Jag förstod att det skulle dröja länge innan jag skulle få ett förhållande igen men att chatta med, och kanske träffa lite folk, kunde ju knappast skada.


Det blev dock en djungel jag gav mig in i. Jag tackade nog ja till att chatta med lite för många samtidigt och det som mest skulle vara på skoj började mer bli en stress. Jag gick på några dejter och det blev krångligt. Jag började gilla någon som inte visade lika mycket intresse tillbaka (samtidigt som denne ändå fortsatte att höra av sig vilket ju inte *host* gör en mer förvirrad..), samtidigt som någon annan gillade mig men som jag inte direkt kände något för. Någon som var jobbig på chatten och som jag inte visste hur jag skulle avfärda på ett snällt sätt osv. Antar att det är ganska vanliga problem i dejtingvärlden.


Nåväl. Jag försöker att lugna mig så gott det går. Inte stressa fram något, hur mycket jag än må längta efter att ha någon vid min sida. Det är som sagt var inte fel att bara lära känna och träffa nytt folk heller, oavsett om det blir långvarigt eller inte.


Nu har ganska nyligen hösten dragit igång efter en sommar som ändå blev ganska full av aktiviteter. Spa, slottsövernattning, en vecka på Öland... Och så bara vanliga sommardagar helt enkelt. För att inte glömma så har min syster Jenna nyligen gift sig och bröllopet blev en riktigt lyckad dag. Så ja, jag kan inte klaga på den här sommaren helt enkelt.



Under senaste tiden har jag väl dock i ärlighetens namn inte mått så jättebra. Mitt huvud har verkligen varit sprängfullt av tankar och i försök att ta över kontrollen har jag levt "schematiskt" igen. Eller försökt åtminstone, det schema jag försökt att bygga upp har varit så fullt att jag blivit handlingsförlamad istället. Och vad gör jag när jag blir handlingsförlamad och besviken på mig själv? Jo, hetsäter såklart.. Inte varje dag, men mer än en gång i veckan i alla fall.


Jag väger mer än vad jag någonsin gjort och ofta står jag inte ut med mig själv. Undviker att duscha för att slippa känna på mig, hatar att behöva titta mig i spegeln. Under min systers bröllop var jag brudtärna och fick därmed ställa upp på många fotograferingar. Jag led varenda sekund av det. Stod inte ut att stå där bredvid alla söta, fina och fräscha brudtärnor/brud och känna mig tusen gånger större och äldre, trots att jag var den yngsta i sällskapet. Någon gång visade en upp bilden som hon tagit direkt för mig och jag grät inombords när jag såg personen som jag helt enkelt inte kunde acceptera var jag.


Banta, banta, banta, gå ner i vikt


Nej, jag vet att jag måste tänka längre än så. Jag har hållt på med det där upp och ner i 7 år av mitt liv nu och det har aldrig lett någon vart. Endast gett lycka på kort sikt. Slutat värre och värre för varje gång.


Jag vet att det endast är mitt välmående som jag måste fokusera på. Äta bra, lära mig att hantera känslorna när jag vill hetsäta, plocka bort stress och krav. Inse att man kan leva livet och göra bra saker oavsett vad man väger eller hur man ser ut. Varför ska jag följa med strömmen och jaga den perfekta dieten för att sedan sitta och skryta på kafferasten med? Varför ska jag göra det när det redan finns så många andra som gör samma sak?


Jag försöker åter igen att ta fram det som jag lärde mig från min terapi. Min terapeut sa att jag förmodligen skulle få små återfall då och då, åtminstone i början, och att det därför är bra att påminna mig själv. Det var ju trots allt jag själv som satte upp mina mål för hur jag ville bättra mitt mående.


Jag lever mitt liv som jag vill. Jag kan inte bestämma framtiden utifrån vad andra tycker och tänker. Jag bestämmer hur jag vill se ut. Det är jag som ska trivas med mig själv, inte andra som ska berömma mig för mitt ytliga.


Jag kan planera in aktiviteter i veckan. Men det är ingen katastrof om jag väljer att hoppa över dem. Jag har kanske ingen lust eller känner helt enkelt mig mer sugen på att göra något annat. Helst väljer jag för dagen vad jag ska göra. Ena dagen kanske lämpar sig till att fixa med "viktiga" saker som räkningar, städning etc. Den andra kanske jag vill gå en runda på stan eller i skogen. Den tredje bara slå på en film hemma, eller helt enkelt inte göra något alls.


Jag räknar inte kalorier. Jag äter det jag känner att jag vill ha och på regelbundna måltider. Jag känner efter och bestämmer mig. Det finns inga förbud. Är jag sugen på "dålig" mat så¨tar jag det. Är jag sugen på "nyttig" mat så tar jag det. Inga pekpinnar finns. När jag väl bestämt mig finns ingen anledning att grubbla och försöka att ändra på det. Det kommer ju att komma fler måltider, och efter det fler..


Jag är i nuet så gott det går. Stannar gärna upp och känner efter. När ångesten slår till frågar jag mig själv vad som händer. Känner jag ett starkt behov av att ägna mig och något självdestruktivt måste jag försöka att distrahera ångesten med något. Vad som helst. En film, en promenad, korsord, måla... Eller bara sitta ner.



Idag har jag känt mig mer avslappnad än vad jag gjort på sistone. Kanske för att det är fredag. Kanske för att jag släppt "kontrollboken".


Konstigt nog eftersom arbetsdagen idag var den stressigaste på länge. Jag har knappt hunnit kissa - eller andas.
Efter jobbet gick jag till badhuset. Det börjar nog bli en tradition för mig på fredagar. Och kanske för många andra, simning verkar vara en "fredagsaktivitet" har jag fått för mig. Kanske ett bra sätt att avsluta veckan på, simning känns för mig (som inte simmar så fort) lite mer avkopplande och "kravfri" än t.ex gym. Sedan tycker jag att det är så härligt med vatten, det har jag nog alltid tyckt. Och efteråt känner jag mig så.. ren på något sätt, haha.


Skulle ha gått på ännu en dejt eller vad man ska kalla det ikväll men han ställde in och frågade om vi kunde ta det imorgon istället. Inte mig emot, jag var inte jättesugen och tröttheten slog mig ganska tidigt ikväll.


Och ändå sitter jag här uppe fortfarande. Men inte länge till tror jag, längtar efter sängen oerhört. Gäsp.

Av Resan till mig själv - 22 juli 2017 00:24

Sommarbilder..


 

Det blev en dag på stranden...


 

Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..


Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysig småstad), haft möhippa för min syster som gifter sig i slutet av sommaren, haft många middagar med familjen m.m m.m Försökt att vara ute så mycket som det går.


           

Besök på en av Sveriges alla hembygdsgårdar..

 


 

Brygga ute i "ingenstans", bästa sommarsynen.



     

Slottsmiljö


Nästa vecka blir det ett par dagar på Öland med Bea. Så det kommer att gå ganska fort fram till att jobbet börjar igen.

Av Resan till mig själv - 29 januari 2017 01:02

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.

Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var kul, spännande osv. Men sedan började jag helt plötsligt ifrågasätta allt. 

Förut var framtiden mest en vision och nu känns den som en uppgift. En uppgift som jag inte vet vad jag ska göra med eller ens vad det är. Faktiskt vet jag inte ens om jag vågar tänka på det. Men jag försöker. Tanken finns ju där och vill komma fram oavsett om den är rolig eller inte. 

Ofta vänder jag ögonen utåt och tittar på de omkring mig. Vad brinner de för? Vad tycks vara deras kall i livet oavsett om de vet det själva eller inte? 

Det finns de som brinner för sina djur, och särskilt då hästar. En ser skriva som sitt mål och passion i livet. En annan brinner för att bygga muskler. En har datorspel som roligaste sysselsättning. En i familjen brinner för att jobba med människor (hon är utbildad inom vården). Några brinner för sina jobb och karriärer. Någon älskar att resa och upptäcka nya olika platser. Någon lever för sin familj och sina hundar osv osv...

Om någon skulle beskriva min passion så skulle de antagligen säga löpning. Det är vad de förknippar mig med av någon anledning. 

Ser jag det själv som något jag brinner för? Både ja och nej. Roligt? Ja. Mitt mål i livet? Nej. 

Men vad är mitt mål i livet då? Vad vill jag ha gjort när jag ligger på min dödsbädd? Den frågan stressar mig oerhört mycket för det känns som att det måste vara något fantastiskt. Kanske något stort jag gjort för världen eller något annat specielkt. Men vad? Jag vet inte. Jag har varit inne på många saker men aldrig direkt funnit något tydligt svar. 

Jag vill ju såklart fylla mitt liv med lycka. Som jag var inne på i mitt förra inlägg värdesätter jag just nu vänner och kärlek väldigt starkt. Jag drömmer om en familj, som så många andra. 

Och utöver det... Vad vill jag göra för mig själv? I princip hela livet har jag haft många "osynliga" intressen eller vad man ska kalla det. Jag älskar olika former av skapande. Jag är tyvärr ingen talang på något av områdena men jag älskar att spela piano (både eget och andras), skriva (mest tankar och fakta, litterärt kan också vara kul men inte lika mycket min grej), spela teater och uppträda (det jag nog gillar mest). Ibland gillar jag att måla också.

Jag vet bara att jag kommer att ångra mig om jag lägger ner allt detta, men samtidigt kan jag ju inte satsa på en megakarriär inom allting. Det orkar jag inte. Det har tyvärr gjort så att jag i långa perioder har tappat allt intresse för ovanstående för att jag känner att jag "ändå inte kommer kunna välja något att bli något i". 

Jag hörde talas om det fenomenet för ett tag sen. När man har för mycket att välja på och att det då istället ofta resulterar i att man inte väljer något alls - för att man är så rädd för att välja fel. För ju fler valmöjligheter man har, desto större risk är det ju att någon av de andra som man inte väljer kan vara bättre!

Det är så knepigt.. Men det var väl som Nicke sa. Man måste prova sig fram för att veta. Fel val gör man hela tiden i livet men det är alltid bättre att ta en risk än att stanna kvar och inte veta.

Och just nu är det egentligen bara två val jag har: 1. Välja att satsa helt på något av de saker jag nämnde ovan. Eller åtminstone prova. 2. Välja att satsa på något av det andra som jag har intresse för (t.ex. medicin, socialt arbete) men som kanske inte är lika svårt att få jobb inom och där utbildningsvägen är tydligare. Ägna mig åt det andra på fritiden.

Ett tredje val skulle vara att strunta i alltihop och stanna kvar där jag är nu och försöka göra det bästa av det. Men som det är nu ser jag det inte som ett alternativ.

Av Resan till mig själv - 20 januari 2017 23:54

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen. 


Det är väl nu, när det inte blir så många träffar med mina vänner längre, som jag märker vilket hål det blir efter dem. Ett stort hål. 


Vänner är vi fortfarande, och kommer förhoppningsvis alltid att vara. Men våra olika liv gör det inte längre möjligt för oss att ha de där spontana utgångarna, filmkvällarna osv flera gånger i månaden. Vi får vara glada om vi kan ses en gång per kvartal. 


Jag är ingen person som har lätt för att lära känna folk. Jag avskyr kallprat och orkar knappt försöka med det längre ens. I de skolor/universitet som jag pluggat i under de senaste åren har jag ofta hamnat lite på sidan, dåjag har haft svårt att hitta "gäng" som jag känner att jag passar in i. Det är inte det att jag tyckt illa om någon eller att de gjort detsamma om mig (tror jag) men det har liksom bara blivit så.


I början när jag var på mitt nuvarande jobb var det lite samma sak. Jag sa i princip inte ett pip på fikarasterna under det första året. Men tillslut lossnade det av sig själv, sakta men säkert. Faktiskt tror jag det hände när jag slutade fokusera på att "försöka" ta mig in till varje pris och istället bara vågade vara mig själv. 


Innan har jag fokuserat så mycket på att ta mig in (i skolan, på jobb) att jag istället glömt bort mig själv. Bara tänkt att jag nu minsann ska vara en duktig tjej som kan prata som de andra, ha samma intressen som dem och alltid hålla med om vad de tycker. Bara så de inte tycker jag är konstig.


Men det har aldrig fungerat, tvärtom har jag bara känt mig vilsen. Jag är glad att jag tillslut insåg att det inte finns någon mening i att bestämma sig för vem och hur man ska vara. Alla är olika men de flesta blir omtyckta av någon åtminstone. 


Men.. Om man som jag inte har möjlighet att se sina gamla vänner så ofta längre. Inte har några gemensamma vänner med en partner. Har goda arbetskamrater, men inte av den typen att man umgås på fritiden.. Vad gör man egentligen då för att utöka sitt kontaktnät? Dejtingsajter fokuserar ju oftast inte på vänskap, kvällskurser har jag provat utan att det direkt lett någon vart på den fronten... 


Att ta mig in i grupper och att prata med folk är kanske inte något jätteproblem för mig längre som sagt. Men skaffar man sig egentligen en riktig genuin vän? Det känns väl egentligen inte direkt som något som man "skaffar" sig på det sättet, utan mer något som bara händer. 


Men även om det bara ska hända så antar jag att man ändå på något sätt måste göra någon liten förändring, istället för att ständigt stå kvar och stampa på samma ställe som jag typ gör nu. Samtidigt är det ingenting jag vill stressa fram, men nog känns livet jäklarns så ensamt ibland.


 

Av Resan till mig själv - 19 januari 2017 23:03

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv. Och ändå har det väl det, på något sätt. 


När jag började skriva i den här bloggen för tre år sedan, hade jag nog inte gissat på att jag skulle vara på nästan exakt samma plats nu. Samma lägenhet, samma jobb och nästan samma tankar.



2014: 

 

Jag lider av enorm stress och tvångstankar. Har yrsel nästan dagligen. Bryter ihop på jobbet (när ingen ser) för att tanken på att det är en fläck på väggen hemma plågar mig så. En lördag bestämmer jag mig för att i princip sanera hela lägenheten och mitt i allt så får jag en kraftig panikångestattack, vilken får mig att vilja ändra mitt liv helt och hållet. Jag försöker med stenåldersdiet. Min farmor dör av cancer och under våren är jag kraftigt nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag upptäcker att jag på kort tid har minskat över tio kilo och mensen är borta i flera månader.


Jag börjar med antidepressiva igen vilket hjälper mig upp lite. Dock finns fortfarande en oro över någonting. Under slutet av året träffar jag Nicke via en dejtingsajt och vi blir snart ett par.


2015:

 

Detta år minns jag knappt något av. Det är ganska vanligt. Inte olyckligt, men inte heller lyckligt direkt. Jag börjar spela teater på våren, som jag velat i flera år. Jag är lycklig med Nicke, men märker också att vårt förhållande inte riktigt är som andras. Vi glider ifrån varandra i perioder och jag vet aldrig riktigt var jag har honom. I nästa period känns det som att det alltid kommer att vara vi. Så går det i vågor, utan att något annat händer. Under hösten börjar jag gå i terapi då jag lider av stort kontrollbehov när det gäller träning, mat och annat och ständigt försöker sätta upp scheman över mitt liv och kontrollera varenda handling jag gör. Jag känner även stark ångest och hat över min kropp och river mig själv med ståltråd ibland. 


2016:


Tidig vår tar det slut mellan mig och Nicke. Jag är ledsen men känner samtidigt en bestämdhet över att det kanske är dags att börja om helt i livet. Jag bestämmer mig i princip för att äntligen försöka börja plugga igen till hösten och ser fram emot det. Dock har jag lite svårt att välja exakt vad men bestämmer mig ändå för att satsa. Men tyvärr blir det inte så enkelt. Jag har vid det här tillfället varit tillfälligt anställd i flera omgångar (fått förlängning efter förlängning alltså) på samma arbetsplats i flera år och just nu blir jag erbjuden fast anställning. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Det jobb jag blir erbjuden är inget dåligt arbete och med tanke på hur outbildad jag är ska jag vara glad över chansen till det... Vid samma tid börjar jag och Nicke att umgås igen och börja hitta tillbaka till varandra på något sätt. Jag övertalar mig själv om att det bästa är att ta jobbet. Även om något i mig känns fel så försöker jag tänka att det är det bästa. När väl nyheten sprids att jag fått fast jobb gratuleras jag av många. Jag kan inte riktigt känna den glädjen jag borde men övertalar mig själv och andra att jag är glad över jobbet. 


2017:


Några månader sitter jag här igen, den inre oron har kommit ikapp och jag inser att jag ångrar mig. Inser att jag gett mig in på något som jag bara vill bryta mig ur samtidigt som det blir svårt. Jag har försökt att hålla masken länge men jag kan inte längre dölja att jag inte trivs med livet som det är nu. Jag är som en igelkott med taggarna utåt. Blir irriterad när någon ber mig om något eller låter lite för högt. Orkar inte engagera mig i alla projekt på jobbet. Är på fritiden alldeles för trött och ledsen för att vilja göra något över huvud taget. Vill bara slänga mig på sängen när jag kommer hem, samtidigt som jag är alldeles för orolig för att sova.


Jag och andra med mig har insett att detta inte fungerar längre. Att jag måste ta mig ur. Jag är livrädd för att lämna tryggheten. Livrädd för att göra dem på jobbet besvikna (eller arga, eftersom min tjänst tar tid att ersätta). Men jag måste våga satsa på mig själv nu. Helst redan imorgon..


 

Av Resan till mig själv - 1 januari 2016 02:15

Nyss hemkommen från nyårsfirande. 2016 kom för ca 2 timmar sen. Då stod jag, Sara och Alex mitt i staden och tittade på fyrverkerierna. När jag stod där kände jag varken lycka eller sorg. Bara ett visst lugn på något sätt. Troligen för att jag tittade på alla människor och familjer runt omkring och kunde konstatera att ännu finns kärlek och gemenskap hos människor. Man glömmer lätt bort det när allt blir mer och mer digitalt.


Innan detta spenderade vi tre nyårskvällen hemma hos Sara. Blev en ganska lugn kväll med, enligt mig i alla fall, jättegod trerättersmiddag: Toast skagen till förrätt (stod jag för), oxfilé med hasselbackspotatis och vinsås (eller brunsås snarare) m.m (som huvudsakligen Alex stod för) och till efterrätt pannacotta (stod Sara för). Troligen gjorde all mat att jag inte har känt mig särskilt onykter trots att det blivit någon drink och ett par glas vin.

Som vanligt börjar jag vid den här tidpunkten att fundera på nyårslöften. Löften är ju till för att brytas så den här gången väljer jag väl att kanske tänka på mål och förhoppningar eller önskningar:


* Jag vill minska min stress och oro.
* Jag vill fånga dagarna.
* Jag vill minska på viktångesten


Jag kan försöka uppfylla detta genom att.
* Fortsätta arbeta med terapimålen (äta minst tre måltider, känna efter, göra lustfyllda saker etc)
* Fånga nuet.
* Minska på hetsätning och kompensationsträning, minska på bantandet
* Skriva dagbok (eller börja blogga) åtminstone någon gång i veckan.
* Ta mer bilder


Det har i alla fall börjat bra. Trots att jag känner mig uppgiven efter all mat, godis, dricka och chips ikväll så har jag inte hetsätit något sedan jag kom hem. Jag är ju inte hungrig eller ens sugen. Är redan tung i magen så varför ska jag förvärra det när jag vet att jag bara kommer ha ångest och må dåligt imorgon när jag vaknar, känna mig stressad att göra mig av med allt osv.


Sen kan jag ju inte lova att jag aldrig kommer att spåra ur. Jag vill ju inte hålla mig i ett koppel helt och hållet heller. Jag ska försöka att balansera mig så gott det går. Vi får se hur det blir..


Nu kommer i alla fall en första utmaning. Att låta bli att ställa alarm innan jag går och lägger mig och vakna när jag vill imorgon. Jag är ju trots allt ledig, hehe.

Av Resan till mig själv - 29 december 2015 21:00

Önskar verkligen att jag kunde leva i nuet. Sluta tänka framåt hela tiden. Känns ibland som att jag ständigt försöker kämpa för att få det bättre längre fram. Men dit kommer jag aldrig. Som om jag springer, blir jagad, hinner stanna en stund men snart kommer "vad det nu är" ikapp.


Jag vill göra så mycket. Jag borde göra så mycket. Men jag kan inte skilja på vad jag borde och vad jag vill. Nu har jag ca tre timmar kvar av den här dagen och ska klämma in allt det där. Städa prydligt, motionera klart, stressa, betala räkningar, hitta på något meningsfullt. Kanske får jag köra på min dagordning ändå, eller att-göra-lista. Det känns kanske bra just nu men är rädd för att det inte är tillräckligt "bra" enligt terapin och att det ska stressa upp mig. Men det finns ju inget som säger att jag måste göra det varje dag, det är ju kanske bara idag jag behöver det för att komma igång lite?


Till att börja med ska jag städa upp lite snabbt och hälla upp ett varmt bad..


Skönt.. Tvånget sa åt mig att gå ut och gå också men har faktiskt ingen lust. Vill sitta här i mitt mysiga köksfönster i min varma tröja och strumpor medan vintern utanför (som faktiskt har kommit nu) är vacker.

Av Resan till mig själv - 28 december 2015 21:00

Vad är det som händer i mig när jag kommer till jobbet? Har varit ledig i en vecka och minns inte att jag känt av äckelkänslan nästan alls, trots all julmat (och detta inte lite), men så fort jag kommer till jobbet så slår den sitt grepp om mig direkt.


Känner mig jättetung och mullig. Jag är jättetung och mullig. Varför bryr jag mig? Har känt mig jättetung och mullig under hela juluppehållet utan ångest. Varför kommer ångesten nu? Är det för att jag åter igen är låst? Är det för att jag nu bara vill göra mig av med alla kilon som jag samlat på mig. Genom att leta dieter, sätta upp träningsprogram hit och dit.


Jag ändrar mig hela tiden har jag kommit på. Ena sekunden är jag helt bombsäker på att jag ska ägna de kommande veckorna/månaderna åt att stenhårt satsa på att göra mig av med vikten. Utesluta viss mat, trappa upp träningen osv osv. En kvart senare vill jag bara försöka att låta det vara. Ta en dag i taget. Jag kan liksom inte veta vad som är rätt eller fel. När jag känner mig tung och mindre rörlig är det ju givet att jag kanske vill känna mig lite lättare.


Men jag vet ju också av tidigare erfarenhet att den där tunghetskänslan brukar gå över av sig själv efter åtminstone ett par dagar. Och att det räcker med att äta någorlunda bra utan att svälta. Att en kort och långsam joggingrunda på 20 minuter kan få mig att känna mig mycket gladare än 1 timmes svettig löpning på bandet. Eller för all del, bara att få pyssla med lite saker för att fokusera på annat.


Jag har så tråkigt. Vet inte vad jag vill göra riktigt. Känns som att det är tusen saker på en gång. Borde fundera på att söka mig ifrån jobbet kanske, eftersom det jobbet börjar uttråka mig rejält. Samtidigt som jag ju trivs så otroligt bra ibland... Borde börja leta teaterkurser till i vår. Borde betala räkningar, fylla i min terapidagbok, åka och köpa present till Sara imorgon. Fylla i mitt släktträd, pyssla, koppla av, dokumentera (vaddå?). Vad har jag lust med???


Ordna lite med mina bilder kanske.

Skapa flashcards