Under en ganska lång period har jag haft vågpaus, alltså inte vägt mig. Det var bara en dag då jag på något sätt insåg att det inte gav mig något. För vad än vågen visade så fick jag någon form av ångest.

Vägde jag mindre än jag brukar triggades tankar igång om att gå ner ännu mer. Vägde jag ungefär som jag brukar kände jag en rädsla för att inte lyckas hålla det. Vägde jag mer än vad jag brukar började tankarna om dieter, mer träning osv. 

Det är inte vågen som ska tala om för mig hur mycket jag ska äta och röra på mig. Sådant kan jag, för det mesta, känna efter själv. Och om jag inte kan det är det hög tid att jag lär mig att lyssna till kroppens signaler. För den har faktiskt en fantastisk förmåga att tala om vad den vill, om man bara känner efter.

Men idag under mitt besök hos läkaren blev jag i alla fall tvungen att väga mig, och jag ska inte säga att det var utan en viss ångest som jag klev upp på vågen. Men jag blev förvånad över hur lugnt jag tog det när jag såg siffrorna stanna och blinka mot mig. 

För nu är jag nämligen tillbaka på min "normala" vikt, alltså den vikt som jag märkt att min kropp brukar "sträva" mot. För ett år sedan hade det antagligen varit en katastrof. Kanske hade jag slitit mig i håret och grinandes ropat att jag är tjock och måste banta. För fru Ätstörning sa att, även om BMI-skalan tydligt visade att så inte är fallet, denna vikt innebar grav fetma för min del och att jag måste vara underviktig för att se normal ut.

Tänk att man kan lägga så mycket värde i en siffra, och dessutom kan jag inte komma på annat än fördelar med denna viktuppgång:

* Jag fryser inte som en gris längre och behöver inte sitta med mössa och ytterkläder inomhus

* Jag är hundra gånger piggare

* Jag har fått tillbaka min fertila förmåga

* Jag känner inte samma press att träna en massa och äta rätt för att "hålla mig smal", därmed kan jag tillbringa mer tid till roligare saker

* Mat och motion/träning är roligare när det inte är lika kravfyllt

* Jag känner inte samma rädsla för att gå upp i vikt, det har ju liksom redan skett

...

Kan säkert komma på mer och i vilket fall så väger fördelarna i alla fall över nackdelarna (om det nu finns några). Så känner jag idag i alla fall, men det är klart att fru ÄS inte lämnat mig helt och antagligen kommer bråka med mig under flera dagar framöver. Men att inte låtit viktuppgången knäcka mig känns åtminstone som ett framsteg.

Ut i skogen och plocka blommor...

Godnatt i sommarkvällen.