Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka.

Så, nu får jag ta och fundera lite här..

I februari fick jag ett mejl med ett erbjudande att titta på en lägenhet (från ett bostadsbolag jag gjorde en intresseanmälan på för hundra år sedan och som kanske får något ledigt en gång per år). Jag kollade upp adressen och tyckte att läget verkade fint och anmälde mig till visningen mest på skoj. Många andra var där och jag tyckte om lägenheten ganska mycket men tänkte att jag nog inte hade en chans.

Några dagar senare satt jag med erbjudandet om att få lägenheten med villkoret om att flytta in snarast, helst inom en vecka. Jag kunde inte tacka nej till chansen att få en sådan ny och fin och framför allt större lägenhet i jämförelse med den jag hade nu (lägenhet från 50-talet som inte sett mycket renovering sen dess), så det var bara att skaffa fram ett par flyttkartonger och betala dubbla hyror i tre månader.

När jag knappt bott i min nya lya i två, tre veckor kom nästa erbjudande. Min kompis Sara hade av olika skäl kommit fram till att hon skulle bli tvungen att sälja sina två katter och då hon vet hur mycket jag älskar katter blev det naturligt att fråga mig först. Jag hade länge gått i tankarna om att skaffa katt så jag tänkte varför inte. Så när jag kom hem efter en vecka i Spanien, där jag hälsade på min syster Jenna som jobbade där under lite mer än ett halvår, flyttade två missar in till mig.

Våren började närma sig mer och mer. Jag och Nicke hade inte haft det så bra i förhållandet på sistone. Så kände jag åtminstone. Jobb hemifrån under långa veckor och när han väl var hemma verkade han nästan aldrig ha tid med mig. De stunder vi sågs började glesna mer och mer helt enkelt. Efter ett bråk brast det för mig totalt och jag tog upp det som jag inte vågat innan med honom - framtiden. Jag ville veta hur han såg på den och tyvärr visade det sig att vi inte riktigt hade samma tankar där. Jag insåg att jag stod inför ett val: Stanna kvar med denna man som kändes som den underbaraste i hela världen och som jag inte kunde tänka mig att det skulle finnas någon bättre än, men också veta att framtiden skulle innebära att jag endast hade honom på hans villkor och hans tid. Eller att lämna och gå ut i världen igen och mötas av det otrygga men ändå få en chans till den framtid jag drömmer om. Det gjorde ont men det sistnämnda blev ändå ett ganska självklart val. Och vi båda var överens där så det var inga dåliga känslor emellan oss eller så.

Första dagen kändes hemsk. Jag bara grät och grät. Fick kämpa för att hålla emot på jobbet och när det brast stängde jag dörren om mig. Om kvällen och natten vred jag mig i sängen i ångest och fick stundtals panik. Hade jag verkligen gjort rätt?

Men som med mycket annat avtog de dåliga känslorna med tiden, ganska snabbt ändå, och jag började försöka att blicka framåt istället. Laddade ner en dejtingapp, mest bara för att försöka att få lite kontakt med omvärlden. Jag förstod att det skulle dröja länge innan jag skulle få ett förhållande igen men att chatta med, och kanske träffa lite folk, kunde ju knappast skada.

Det blev dock en djungel jag gav mig in i. Jag tackade nog ja till att chatta med lite för många samtidigt och det som mest skulle vara på skoj började mer bli en stress. Jag gick på några dejter och det blev krångligt. Jag började gilla någon som inte visade lika mycket intresse tillbaka (samtidigt som denne ändå fortsatte att höra av sig vilket ju inte *host* gör en mer förvirrad..), samtidigt som någon annan gillade mig men som jag inte direkt kände något för. Någon som var jobbig på chatten och som jag inte visste hur jag skulle avfärda på ett snällt sätt osv. Antar att det är ganska vanliga problem i dejtingvärlden.

Nåväl. Jag försöker att lugna mig så gott det går. Inte stressa fram något, hur mycket jag än må längta efter att ha någon vid min sida. Det är som sagt var inte fel att bara lära känna och träffa nytt folk heller, oavsett om det blir långvarigt eller inte.

Nu har ganska nyligen hösten dragit igång efter en sommar som ändå blev ganska full av aktiviteter. Spa, slottsövernattning, en vecka på Öland... Och så bara vanliga sommardagar helt enkelt. För att inte glömma så har min syster Jenna nyligen gift sig och bröllopet blev en riktigt lyckad dag. Så ja, jag kan inte klaga på den här sommaren helt enkelt.

Under senaste tiden har jag väl dock i ärlighetens namn inte mått så jättebra. Mitt huvud har verkligen varit sprängfullt av tankar och i försök att ta över kontrollen har jag levt "schematiskt" igen. Eller försökt åtminstone, det schema jag försökt att bygga upp har varit så fullt att jag blivit handlingsförlamad istället. Och vad gör jag när jag blir handlingsförlamad och besviken på mig själv? Jo, hetsäter såklart.. Inte varje dag, men mer än en gång i veckan i alla fall.

Jag väger mer än vad jag någonsin gjort och ofta står jag inte ut med mig själv. Undviker att duscha för att slippa känna på mig, hatar att behöva titta mig i spegeln. Under min systers bröllop var jag brudtärna och fick därmed ställa upp på många fotograferingar. Jag led varenda sekund av det. Stod inte ut att stå där bredvid alla söta, fina och fräscha brudtärnor/brud och känna mig tusen gånger större och äldre, trots att jag var den yngsta i sällskapet. Någon gång visade en upp bilden som hon tagit direkt för mig och jag grät inombords när jag såg personen som jag helt enkelt inte kunde acceptera var jag.

Banta, banta, banta, gå ner i vikt

Nej, jag vet att jag måste tänka längre än så. Jag har hållt på med det där upp och ner i 7 år av mitt liv nu och det har aldrig lett någon vart. Endast gett lycka på kort sikt. Slutat värre och värre för varje gång.

Jag vet att det endast är mitt välmående som jag måste fokusera på. Äta bra, lära mig att hantera känslorna när jag vill hetsäta, plocka bort stress och krav. Inse att man kan leva livet och göra bra saker oavsett vad man väger eller hur man ser ut. Varför ska jag följa med strömmen och jaga den perfekta dieten för att sedan sitta och skryta på kafferasten med? Varför ska jag göra det när det redan finns så många andra som gör samma sak?

Jag försöker åter igen att ta fram det som jag lärde mig från min terapi. Min terapeut sa att jag förmodligen skulle få små återfall då och då, åtminstone i början, och att det därför är bra att påminna mig själv. Det var ju trots allt jag själv som satte upp mina mål för hur jag ville bättra mitt mående.

Jag lever mitt liv som jag vill. Jag kan inte bestämma framtiden utifrån vad andra tycker och tänker. Jag bestämmer hur jag vill se ut. Det är jag som ska trivas med mig själv, inte andra som ska berömma mig för mitt ytliga.

Jag kan planera in aktiviteter i veckan. Men det är ingen katastrof om jag väljer att hoppa över dem. Jag har kanske ingen lust eller känner helt enkelt mig mer sugen på att göra något annat. Helst väljer jag för dagen vad jag ska göra. Ena dagen kanske lämpar sig till att fixa med "viktiga" saker som räkningar, städning etc. Den andra kanske jag vill gå en runda på stan eller i skogen. Den tredje bara slå på en film hemma, eller helt enkelt inte göra något alls.

Jag räknar inte kalorier. Jag äter det jag känner att jag vill ha och på regelbundna måltider. Jag känner efter och bestämmer mig. Det finns inga förbud. Är jag sugen på "dålig" mat så¨tar jag det. Är jag sugen på "nyttig" mat så tar jag det. Inga pekpinnar finns. När jag väl bestämt mig finns ingen anledning att grubbla och försöka att ändra på det. Det kommer ju att komma fler måltider, och efter det fler..

Jag är i nuet så gott det går. Stannar gärna upp och känner efter. När ångesten slår till frågar jag mig själv vad som händer. Känner jag ett starkt behov av att ägna mig och något självdestruktivt måste jag försöka att distrahera ångesten med något. Vad som helst. En film, en promenad, korsord, måla... Eller bara sitta ner.

Idag har jag känt mig mer avslappnad än vad jag gjort på sistone. Kanske för att det är fredag. Kanske för att jag släppt "kontrollboken".

Konstigt nog eftersom arbetsdagen idag var den stressigaste på länge. Jag har knappt hunnit kissa - eller andas.
Efter jobbet gick jag till badhuset. Det börjar nog bli en tradition för mig på fredagar. Och kanske för många andra, simning verkar vara en "fredagsaktivitet" har jag fått för mig. Kanske ett bra sätt att avsluta veckan på, simning känns för mig (som inte simmar så fort) lite mer avkopplande och "kravfri" än t.ex gym. Sedan tycker jag att det är så härligt med vatten, det har jag nog alltid tyckt. Och efteråt känner jag mig så.. ren på något sätt, haha.

Skulle ha gått på ännu en dejt eller vad man ska kalla det ikväll men han ställde in och frågade om vi kunde ta det imorgon istället. Inte mig emot, jag var inte jättesugen och tröttheten slog mig ganska tidigt ikväll.

Och ändå sitter jag här uppe fortfarande. Men inte länge till tror jag, längtar efter sängen oerhört. Gäsp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommarbilder..     Det blev en dag på stranden...     Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..   Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysi...

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var k...

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen.    Det är väl nu, när det i...

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv....

Nyss hemkommen från nyårsfirande. 2016 kom för ca 2 timmar sen. Då stod jag, Sara och Alex mitt i staden och tittade på fyrverkerierna. När jag stod där kände jag varken lycka eller sorg. Bara ett visst lugn på något sätt. Troligen för att jag tittad...