Denna dag har mestadels ägnats åt shopping. Köpt BH, trosor, klänning, smycken och en rostig vattenkanna från Löfstad slott. Nu har vi landat hemma en stund för att senare troligen gå ut och käka någonstans. Jao, very interesting day.

Alla andra klarar ju av att äta chips, jordnötter, pizza, dricka vin osv utan att vara tvungna att gympa efteråt. Jag måhända äta mest men så mycket borde det ju inte skilja, varför börjar min kropp brinna så fort jag ätit?

Jag älskar slott. Drömmer ofta att jag springer runt på ett. Varför vet jag inte, men rummen tar liksom aldrig slut. Slottet tycks bara bli större och ha hur mycket som helst att upptäcka. Kanske kommer det från "Mysteriet på Greveholm", som jag ju som barn imponerades så stort av.

Idag var jag dock på ett slott på riktigt, Lövstad. Det var vårt första stopp på vår minisemester (Ankis, Beas och min). Vi gick en guidad tur och fick se slottet som det ungefär varit på 1800-talet. Vackert. Önskar dock jag kunnat låta bli att kolla mig i spegeln hela tiden och bara bli tjurig över synen.

Nu sitter vi här i kvällen hos Anki. Bea skriver personligt brev, jag dagbok och Anki ser på TV. Till och med jag är mätt (om än ångestfylld) efter middagens hemmagjorda pizza och snacks. Imorgon blir det väl en dag i staden.

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.

Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i en annan. Och vad jag än inte gör, missar jag något. Men kanske upplever något annat. Idag är vad det är, vad känner mitt hjärta för att göra nu?

Ibland måste jag påminna mig själv om fördelarna med att inte vara perfekt, men ofta känns det också skönt att inte vara det. Samtidigt som jag inte heller vill skämmas över det som andra kanske anser är ”perfekt” hos mig, eller vara rädd för att vara glad över mina bra sidor.

Snart är semestern slut. Eller ja, en vecka kvar är det ju i alla fall men det känns som att den kommer att gå fort. På ett sätt börjar jag nästan längta efter hösten, på samma sätt som jag kunde längta efter att få början skolan igen när sommarlovet pågått en längre tid. Man börjar längta efter de där vardagliga rutinerna igen. Dock vet jag att jag bara efter en dag på jobbet kommer börja längta tillbaka till semestern igen, hehe. Då sovmorgnar, att inte vara styrd av ett schema, sena filmkvällar osv kommer kännas som ett minne blott.

Imorgon ska jag göra en tredagarstur till Östergötland med Anki och Bea, så det blir väl det sista ”speciella” jag gör den här ledigheten om vi ska prata utflykter alltså. Andra smått minnesvärda saker som jag gjort sedan sist jag skrev:

Varit på dagsutflykt till Malmköping och ställen runt om,

grillat,

varit på Grönan med syrrorna (hann dock bara ta bild på gubben utanför Blå porten innan mobilbatteriet tog slut), detta år vågade jag till och med åka Kvasten!

och ikväll kommer syrran (Bea) hit. Jag har varit hus/kattvakt ensam under en vecka nu (mamma och pappa har varit bortresta och kommer hem imorgon) så blir trevligt med lite sällskap. Ska åka och hämta henne vid stationen strax och sedan åker vi och äter middag hos Anki (skönt att slippa bestämma mat själv måste jag medge) och planerar inför den lilla resan imorgon. 

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att göra allt det där jag aldrig hinner under de övriga dagarna på året?

Jag är långt ifrån ensam om att känna så. Många av de personer som på sin Facebook meddelar om hgr härligt det nu är med semester känner nog, till en början åtminstone, också som smått den där ångesten över vad man ska göra av all sin tid.

Själv påbörjade jag igår min andra semestervecka av tre. På två år har jag inte tagit ut någon ledighet på mycket mer än en vecka, varför det nu blivit så, så det känns väldigt ovant. Min hjärna börjar undra var kontoret tagit vägen.

Även om jag njutit av den mesta av min lediga tid under de här dagarna, så har det ju blivit en del grubbel och ångest också. Ångest som jag i den ena minuten kan tänka mig att skratta åt och i nästa storgrina över. Resultatet blir något slags mellanläge där jag inte kan bestämma mig.

Till största delen handlar just nu ångesten om kroppen och maten. Känner mig så förvirrad just nu bland all semesterglass, grillfester osv samtidigt som många runt omkring mig tjatar om vikt, äta nyttigt osv. Eftersom jag är en människa som har svårt att vara lagom när det gäller mycket så blir det jobbigt ibland med allt prat. Jag försöker ta avstånd ifrån det men hamnar återigen bland allt det där.

Idag är jag ensam för första gången på ganska många dagar och då kommer som vanligt tankarna. Hur mycket har jag egentligen ätit under den senaste veckan? Räcker verkligen den träning jag utför eller borde jag öka på den? Tänk så har jag gått upp i vikt jättemycket utan att ha märkt det själv och så sitter alla och pratar om det bakom min rygg (jag hör ju hur de diskuterar andras, icke närvarandes vikt).

Stundtals är jag livrädd och stundtals bryr jag mig inte. Frågan är vad det är som jag är rädd för? Att människor ska sluta gilla mig? Att min familj ska bli oroliga över min hälsa? Att människor ska prata och viska om mig? Att jag ska bli sjuk och dö i förtid? Att jag ska anses vara ett dåligt föredöme?

 Betraktar mig i spegeln. De säger att man inte ska göra det för mycket, men jag vill kunna göra det. Jag vill kunna se mig själv och både gilla och inte gilla det jag ser. Jag behöver inte vara rädd för jag vet att kroppsuppfattningen ändras på kort tid. Tycker jag mig se tjock ut idag behöver jag inte lägga upp världens dietprogram och tro mig vara nöjd förrän om flera månaders jobb, utan imorgon kanske jag älskar min spegelbild igen – trots att den inte förändrats ett dugg sen igår.

När jag ser mig i spegeln idag ser jag hela kroppen. Allt från topp till tå. Allt ska granskas och kritiseras. Förr såg jag ungefär från topp till bröst. Det andra fanns liksom bara där och var inte områden som jag brydde mig om. Jag tyckte inte om mitt ansikte något vidare, men det fanns ju heller inte så mycket att göra åt det. Sminka sig lite kanske, men plastikoperationer var jag helt emot och olika typer av ansiktsbehandlingar intresserade mig inte. Jag fick låta det vara som det var.

Tänk om det var lika lätt att göra samma sak nu med kroppen. Visst kan jag klä mig någorlunda snyggt och äta det som jag mår bra av, men dieter, vikt och annan typ av kroppsformning intresserar mig inte. Så länge jag orkar göra det jag vill och behöver.

Under dagarna som varit har jag haft ganska mycket att uppehållas av. Träffat familjen i princip varje dag, Nicke vissa dagar, vänner, gjort små utflykter osv. Men idag fanns ingenting på shcemat och resultatet blev grubbleri, tristess och hetsätning.

Jag kan se det som att jag trillat rakt ned i hålet igen och nu måste börja om från ruta ett, eller så kan jag se det som ett litet återfall som går att sopa undan bland mina framsteg. Under mina värsta perioder hetsåt jag minst 3-4 gånger i veckan och nu ikväll var första gången på länge, och det enda jag kan göra är väl egentligen att ta de följande dagarna som de kommer. Inte kräva av mig själv att jag ska äta perfekt, hålla koll på alla kalorier och träna stenhårt. Jag ska ge mig själv den mat som jag mår bra av och motionera lagom. Kanske hitta på något annat kul för att hålla humöret uppe. Imorgon skulle kanske jag och Anki göra en utflykt till exempel.

Har ofta undrat varför det ofta är så att man tycks sakna den tid som varit, och längta tillbaka dit även fast det kanske inte kändes så bra just då. Troligen för att hjärnan försöker i så god mån det går att spara framför allt det positiva. Vad kommer jag (vilja) minnas av den här sommaren hittills?

• Dagen då pappa råkade ut för en allvarlig olycka och vi för en stund trodde att vi mist honom. Inget positivt minne kanske, men en stor händelse svår att glömma.
• Pappas och min utflykt till hans barndomsställe, då han visade alla sina platser som han minns väl. Det var som att resa i tiden, så väl beskrev han det han såg. Speciellt också att få se de platser som han berättat om sedan jag var liten i verkligheten. Precis i slutet av vår vandring (flera kilometer bort från bilen) satte världens skyfall och åskväder igång och vi fick lov att stå under en gran innan vi kunde ta oss tillbaka. Trots att vi frös och knappt hade en torr tråd på kroppen gnällde ingen av oss utan bara skrattade och sjöng. Jag undrar fortfarande om vi på något sätt ändå befann oss i en annan tid.
• Alla mina utflykter ut i naturen. Ut i skogen, till sjön och på landet. Långt ifrån alla sociala medier, det hektiska stadslivet osv. Men kommer också att minnas det som hänt inne i stan också, t.ex utflytken med Nicke och hans familj där.

Cykel/fotoutflykt

Gammal matkällare ute i skogen

Rött träd mitt bland allt det gröna

Ruin mitt i skogen, hur gammal då tro?

Utflykt med pappa, ett av hans mystiska spökställen..

Och så kom molnen..  

Det händer kanske inte så värst mycket i mitt liv, utan jag får ta till vara på de här små sakerna som sker. Om man nu kan kalla dem små, det är ju endast upp till mig själv att avgöra.

Jag har ägnat större delen av den här dagen åt att slöa, sova, äta och kolla på skärgårdsdoktorn. Fan vad skönt egentligen - att inte gjort något speciellt utan bara varit. Sådana här dagar behövs nog för att samla ny energi, vad har man annars semester till?

En skog så mörk och tyst, men ack så full av liv. Liv som vi inte kan se...

Vakna. Göm dig. Dröm och känn... Känn livet, våga känn ångesten som är en del av det. Våga följ vägen, prova flera om det skulle vara så.

Fundera. Den där fågeln du nyss hörde, vad tänker den på och ser just nu? De där stenresterna av ett hus, vem bodde där och varför har huset försvunnit?

Tiden flyger. Vägar korsas. Vindar vänder. En fågel blir till en annan.

Men idag gick solen upp, precis som igår.