Önskar verkligen att jag kunde leva i nuet. Sluta tänka framåt hela tiden. Känns ibland som att jag ständigt försöker kämpa för att få det bättre längre fram. Men dit kommer jag aldrig. Som om jag springer, blir jagad, hinner stanna en stund men snart kommer "vad det nu är" ikapp.

Jag vill göra så mycket. Jag borde göra så mycket. Men jag kan inte skilja på vad jag borde och vad jag vill. Nu har jag ca tre timmar kvar av den här dagen och ska klämma in allt det där. Städa prydligt, motionera klart, stressa, betala räkningar, hitta på något meningsfullt. Kanske får jag köra på min dagordning ändå, eller att-göra-lista. Det känns kanske bra just nu men är rädd för att det inte är tillräckligt "bra" enligt terapin och att det ska stressa upp mig. Men det finns ju inget som säger att jag måste göra det varje dag, det är ju kanske bara idag jag behöver det för att komma igång lite?

Till att börja med ska jag städa upp lite snabbt och hälla upp ett varmt bad..

Skönt.. Tvånget sa åt mig att gå ut och gå också men har faktiskt ingen lust. Vill sitta här i mitt mysiga köksfönster i min varma tröja och strumpor medan vintern utanför (som faktiskt har kommit nu) är vacker.

Vad är det som händer i mig när jag kommer till jobbet? Har varit ledig i en vecka och minns inte att jag känt av äckelkänslan nästan alls, trots all julmat (och detta inte lite), men så fort jag kommer till jobbet så slår den sitt grepp om mig direkt.

Känner mig jättetung och mullig. Jag är jättetung och mullig. Varför bryr jag mig? Har känt mig jättetung och mullig under hela juluppehållet utan ångest. Varför kommer ångesten nu? Är det för att jag åter igen är låst? Är det för att jag nu bara vill göra mig av med alla kilon som jag samlat på mig. Genom att leta dieter, sätta upp träningsprogram hit och dit.

Jag ändrar mig hela tiden har jag kommit på. Ena sekunden är jag helt bombsäker på att jag ska ägna de kommande veckorna/månaderna åt att stenhårt satsa på att göra mig av med vikten. Utesluta viss mat, trappa upp träningen osv osv. En kvart senare vill jag bara försöka att låta det vara. Ta en dag i taget. Jag kan liksom inte veta vad som är rätt eller fel. När jag känner mig tung och mindre rörlig är det ju givet att jag kanske vill känna mig lite lättare.

Men jag vet ju också av tidigare erfarenhet att den där tunghetskänslan brukar gå över av sig själv efter åtminstone ett par dagar. Och att det räcker med att äta någorlunda bra utan att svälta. Att en kort och långsam joggingrunda på 20 minuter kan få mig att känna mig mycket gladare än 1 timmes svettig löpning på bandet. Eller för all del, bara att få pyssla med lite saker för att fokusera på annat.

Jag har så tråkigt. Vet inte vad jag vill göra riktigt. Känns som att det är tusen saker på en gång. Borde fundera på att söka mig ifrån jobbet kanske, eftersom det jobbet börjar uttråka mig rejält. Samtidigt som jag ju trivs så otroligt bra ibland... Borde börja leta teaterkurser till i vår. Borde betala räkningar, fylla i min terapidagbok, åka och köpa present till Sara imorgon. Fylla i mitt släktträd, pyssla, koppla av, dokumentera (vaddå?). Vad har jag lust med???

Ordna lite med mina bilder kanske.

Lucia har passerat och utanför är det faktiskt ganska stämningsfullt väder. Minusgrader, frost och klar himmel. Bara snö som saknas, men kylan räcker ändå för att jag ska få den där myskänslan.

Dock kan jag ju som vanligt inte njuta fullt ut. En oroande känsla gnager i kroppen och huvudet är fullt. Mobilen är borta och jag vet inte om jag kan få tag på Nicke utan den. Är orolig för mamma som blir arbetsbefriad snart. Saknar jularna som de var förr med längtan istället för stress. Känner mig gammal och rädd. Rädd för att det inte ska bli som tänkt.

Glömde att ett ljus ska tändas i taget..

Jag önskar att jag kunde behålla känslan jämt. Av att duga. Av att inte vara rädd. Av att saker är enkla.

Jag älskar inte det jag ser, snarare tvärtom. Men just nu tar det inte över mig. Väntar bara på att det ska göra det. Väntar på att någon utifrån ska komma med sin pekpinne igen. Tala om för mig att jag minsann är fel.

Det blir alltid fel, hur jag än gör - så varför bry sig? Jag åt för mycket på julbordet igår och det var fel. Strax ska jag gå och träna och det är också fel. Men att låta bli är inte rätt det heller...

Känns som att jag håller på att bryta ner mig själv fullständigt. Samtidigt som det i varannan stund känns bra. Ibland vill jag bara köra på i full fart. Ibland vill jag bara gråta. Det kan växla mellan dessa punkter på bara någon minut.

Jag tror inte att jag är deprimerad, bara jävligt trött på min tillvaro. Frågar mig själv om detta är allt? Är det så här mitt liv ska se ut under all tid? Jag har så svårt att se det framför mig. Ska allt gå ut på att få så mycket gjort som möjligt på så liten tid som det går? Ska allt gå ut på att försöka hålla en perfekt fasad utåt och hitta tillfälle då jag "förtjänar" att koppla av?

Allt bara staplas på hög. Träning, mat, pojkvän, hålla kontakt med vänner, alla problem i familjen, bråk om jul, julstress, julklappar, julbak, sockersug, julbord med jobbet, scheman, scheman, scheman, känna sig otillräcklig, tiggare, flyktingkris, fattigdom, klimatförändringar, skit, mens, jag orkar inte gå och låtsas utåt, tänk så tycker folk att jag är white trash, tänk så tycker folk att jag (det verkar dom tycka) är misslyckad som bor kvar i min hemstad och inte har utbildat mig, tänk så dör mamma eller pappa, tänk så blir det bråk på julafton, vill att det ska bli snö det här vädret suger, vill ha massage över hela kroppen, vill ha min spikmatta men den är hos mamma och pappa, jag är förstoppad, jag saknar att umgås mer med Sara och Emma, Sara är jätteledsen över sin häst och jag känner mig som världens sämsta kompis som inte orkar trösta henne, förstår inte varför jag måste ha en sådan enorm kontroll på allt, som i vilken ordning jag ska packa väskan, städa, äta, imorgon ska vi på julbord på jobbet och jag vill inte, orkar inte med alla kommentarer, alla kommer reta mig för hur mycket jag äter, men skiiit jag får väl äta hela julskinkan om jag så vill, neee för jag har dubbelhaka, skit, arsle, skit, orkar inte räkna skitkaloriiieeer, inte ens någon idé så här vid jul, nej nu orkar jag inte mer nu stänger jag kiosken för idag.

Igår kväll brast det igen. För första gången på länge. Tror att jag framkallade det delvis själv. Bara för att jag ville att det skulle lossna.

Idag känner jag mig sådär matt som man kan göra efter att man har gråtit. Men jag låtsas som ingenting. Skrattar och ler som vanligt samtidigt som att jag känner mig förlorad på något vis. Uppgiven. Efterbliven. Trött.

Vill bara gå ner i vikt. Försvinna igen, men orkar egentligen inte göra det heller. Men tankarna på att jag är värdelös om jag inte presterar mer, mer och mer, när det gäller allting egentligen, bankar i mitt huvud. Att jag ju egentligen vet att de har fel hjälper ju inte.