Livet och världen är fullt med oändligt många frågor, som jag halkade lite in på under mitt lunchskrivande tidigare idag. Frågorna gäller delvis ens eget liv, vad man vill osv, och delvis varför världen ser ut som den gör och om det finns någon mening med det.

I mina depressiva perioder känns allt meningslöst, både när det gäller mitt eget liv och omgivningen. Allt i världen är bara av ondo och ingenting känns vackert eller roligt. Hur jag än försöker tänka ser framtiden bara mörk ut.

I mina stabilare perioder är frågorna nog inte lättare att ge svar på, men kanske lättare att acceptera. Eller, för all del, ibland kanske lättare att skjuta undan.

Vad jag ofta grubblar på nu för tiden är vad jag egentligen strävar mot, om jag har något mål. Också på hur jag egentligen skulle vilja att världen skulle se ut. Och om allt blev som jag ville, vad skulle hända sen?

Gah, det tycks bli så konstigt hur man än vänder och vrider på det. Enklast är väl att bara leva för det som känns bra nu, så kanske svaren på frågorna kommer en dag. Eller så kommer vi alltid vara för små för att kunna förstå dem.

Äh, vet inte ens vad jag babblar om egentligen. 

Det blev i alla fall inget Vår-rus idag och ingen pojkvän heller då han blivit sjuk. Eller så är han bara trött - på mig kanske haha. Men istället fick det bli ett rätt trevligt löppass och sedan har kvällen bara runnit iväg och ägnats åt skrivande, filosoferande och skratt åt "Felix recenserar" (såå min humor, haha) på Youtube. 

Och nu närmar sig klockan läggdags ser jag, så ska väl ta min korsordstidning och snarast ta mig de där två metrarna till sängen. 

Gonatt.

Har gått iväg till biblan en stund nu på min lunchrast för att skriva av mig lite. Känner mig ganska stressad och att jag behöver en stunds avkoppling där jag kan låta orden rinna ur mig.

Prioritering, prioritering, prioritering... Allt ska hinnas med och jag borde inte gnälla eftersom jag inte har barn/familj att ta hänsyn till, men tar mig friheten och gör det ändå.

Hur jag än prioriterar blir någon besviken. Hade tänkt åka och springa Vår-ruset i Stockholm ikväll men funderar på att hoppa det då jag inte träffat Nicke på länge. Åker jag sviker jag honom och åker jag inte sviker jag alla jag sagt till att jag ska springa och kanske även mig själv.

Kommer fortsätta att spela i en annan teatergrupp redan här framöver i annan stad = mycket resande hit och dit. Samtidigt som jag får hålla på med något som jag länge drömt om.

Och så träningen. Många tror att jag fortfarande håller på med den p.g.a ÄS, medan jag själv vet att jag mår bra av det i en lagom dos. Men det litar inte alla på, samtidigt som det finns andra som skulle bli besvikna om jag la av. 

23 år gammal. Läkaren frågade igår om jag planerade att bli gravid snart. Gulp, kanske borde jag det. Nästan dagligen hör man ju om jämnåriga gamla bekanta som börjat bilda familj och stadga sig. 

Och det lockar, men tvekar på att jag skulle vara redo. Har ju knappt känt min pojkvän ett halvår ens, fortfarande osäker på vad jag vill med livet osv. Vill jag bo kvar i den här stan eller kanske flytta söderut mot Småland igen? Eller kanske till någon kust? Vad ska jag jobba med som kan kännas meningsfullt?

Åh, frågorna är många. Nu måste jag rusa tillbaka till jobbet och slänga i mig mat, men lite stress fick jag spotta ur mig i alla fall.