Jag är tacksam över att kunna gråta. Glad över de stunder jag kan skratta utan ansträngning. Att kunna acceptera skuldkänslor och fel. Kunna drömma utan en konkret bild. Stänga ögonen och se det som jag vill se. Resa utan att betala. Närma mig skratt till det som tidigare var en katastrof och samtidigt inte förneka att det kanske är så.

Det här är en söndag då jag helt släppt mig fri. Ingen träning eller tvångspromenad finns ännu planerad. Det är ovant, för vad ska jag nu ägna mig åt istället? Borde jag inte ta en lång cykeltur nu när det är så vackert väder? Plocka vitsippor och sätta på mina mor- och farföräldrars grav. Kan jag inte bara göra det som faller mig in? Jag ägnar ju så många andra dagar åt att ränna hit och dit så skadar det verkligen att göra det motsatta en dag?

JA! LIVSFARLIGT!