När vi inte längre måste kämpa för att överleva, kämpar vi istället för att leva. Livet känns ganska meningslöst när man försöker hitta dess mening, för den frågan är ofta omöjlig. Kanske är det därför som man ofta istället försöker hitta meningen i något annat och det kan vara något som blir bra, eller något som visar sig inte bli så bra.

När jag skrev de orden för ett par veckor sedan tänkte jag på hur komplicerat samhället blivit. Ett samhälle som egentligen borde vara så enkelt, för generellt har vi det ju så bra, men som istället tycks bli svårare och svårare än vad det skulle behöva vara.

Jag tänker på hur alla som man ser kämpa och kämpa, åsidosätta sina intressen för att passa in - allt för att slutligen bryta samman. På hur självmorden tycks krypa längre och längre ner i åldrarna.

Tänker på mig själv, som fram till för ett par år sedan för det mesta varit en självständig tjej som struntade i vad andra tyckte - men som bara helt plötsligt en dag drogs med i jakten på det perfekta livet. Inte bara den perfekta kroppen, utan även det perfekta sättet att vara, leva och prestera på. Kravlistan växte och växte och trots att jag utåt sett verkade så glad, duktig och full av energi så slutade allting med antidepressiv medicin och en utmattad kropp. 

Än idag är livet lite av en virvelvind och jag får ständigt passa mig för stressmonstret. Jag lär mig hitta nya vägar och sätt att tänka på även om det kan vara svårt ibland. 

Med oro ser jag hur många som drabbas av stressen och prestationsångestens klor och funderar på vad det egentligen är som händer. Är det bara någon slags förvandling eller ny tidsepok vi går in i och som vi inte hunnit vänja oss vid än, eller håller vi rent av på att slita ihjäl oss själva?

Vaknar upp med spända käkar och ett huvud som avslöjar att jag gnisslat tänder i natt. Jag är trött och vill somna om men kroppen är liksom inställd på att fly. 

Har drömt mardrömmar om jobbet. Var en riktigt hektisk dag igår och hjärnan är kvar där fortfarande. Nu när jag är ledig vet jag inte vad jag ska göra, vila går ju inte. Jag har ingenting planerat. Ingenting. Men något måste jag ju göra. Vill på ett sätt ut och ta frisk luft, och på ett sätt bara ligga kvar i sängen.

Borde jag gå ut och springa? Nej, jag tränade igår och har inte lust idag. Försök inte lura mig till att jag har det. Jag kan mig själv vid det här laget. Jag är stressad samtidigt som jag inte har något att göra. Något måste jag göra, något som är fritt från prestation och tvång. 

Kommer att tänka på orienteringskartan som jag fick av en bekant härom dagen. En pågående tävling där man ska hitta så många kontroller som man kan och sedan ha chansen att vinna "vad det nu var". Ja, det ska jag såklart göra. Orientera. Var längesedan jag orienterade och då får jag en chans att komma ut från lägenheten samtidigt som jag kan röra mig i den takt jag vill.

Äter min frukost, dricker mitt kaffe och ger mig iväg. Det är varmare än vad det såg ut att vara och solen känns riktigt skön. Jag vandrar mot skogen, där jag letar och hittar kontroller i flera timmar samtidigt som jag funderar och reflekterar. Då och då slår ångesten till mig och en gång är jag på väg att hantera den genom att strunta i kartan och kompassen och löpa i spåret istället. Men nej. Min kropp är trött och vill gå. Mitt huvud vill läsa kartan och titta på naturen.

Monstret i mitt huvud som säger att jag är lat som inte springer blir allt lättare att sparka iväg. Han kan stå där och skrika ibland men jag har lärt mig att det inte hjälper att lyda hohom. Och ju mer jag ignorerar honom, desto mer tröttnar han. Det gäller allt. När han säger åt mig att tvätta händerna en extra gång, gå ut på gatan och kolla så att den där stenen jag klev på inte i själva verket var en bomb, kolla i garderoben så att det inte finns någon risk för brand där osv. 

Länge är jag ute i skogen som sagt, innan jag går tillbaka hemåt. När jag närmar mig ser jag Honom. Han är på väg in genom porten och jag funderar på om jag ska ropa eller inte. Till slut gör jag det och småspringer ifatt Honom. Blir förvånad när jag märker att jag rodnar när Han får syn på mig. Genom sina solglasögon. 

Vi har ju ändå varit tillsammans i flera månader nu, åtminstone säger vi att vi har det, varför rodnar jag? Det värsta är att han ser det. "Har du varit ute och sprungit eller, du är jätteröd i ansiktet!". "Ehrm nej jag bara..". Fan. 

Han har lite bråttom så vi bestämmer att vi ska höras senare. Jag hinner gå in, ta ett varmt bad och lägga mig för att vila på sängen en stund innan han ringer mig. Han och sonen ska till lekparken och han undrar om jag vill med.

Sitter och bygger lite på ett sandslott i lådan och känner mig nästan lite utanför bland alla föräldrarna, en del av dem troligen yngre än mig, och barnen. Märker att de har en viss "lekparksjargong" eller vad man nu ska kalla det och som jag inte riktigt lärt känna än. En pojke frågar vem jag är mamma åt och när jag svarar "ingen" undrar han vad jag gör där. 

Kände en stark längtan över att själv få sitta i sandlådan med min lilla bebis. Skälla när denne skvätter sand. Skratta uppmuntrande när denne åker rutschkana. Samtidigt som jag känner en oro över att den dagen aldrig kommer. Det finns så många saker som skulle kunna ställa till det på vägen men jag antar att det inte är något som jag ska tänka på nu utan bara låta det bli som det blir.

Så mycket mer roligt hände inte den här dagen. Jag är lika trött nu som jag var imorse men tvivlar på att jag kommer kunna somna inom en rimlig tid. Imorgon ska jag åka till en av mina gamla studentstäder och hälsa på syster. Blir troligen en heldag med diverse aktiviteter, bl.a museum kanske. Hoppas vädret håller sig på en någorlunda nivå.