Det här skulle bli en ganska vanlig och tråkig söndag, men riktigt så blev det inte. Sitter här nu och mer färdig än jag känt mig på länge.

Kände ingen lust till att jogga något av mina gamla spår i skogen idag, utan ville göra något lite annorlunda för en gångs skull. Gav mig därför ut på en "jogging utan mål" där jag endast hade med mig klocka men ingen typ av distansmätare eller något sådant. Bestämde mig bara för att springa dit benen ville helt enkelt. En timme max.

Funderade på vad som skulle kunna hända under turen. Skulle jag kanske möta någon jag kände? Se några vackra vår/sommartecken? Skulle jag hitta några nya vägar eller delar av staden som jag inte sett förut? Jag anade inte hur rätt jag hade..

Allt var skönt och gick bra enda tills jag närmade mig hemmet. Av någon anledning får jag för mig att vika in på en landsväg som jag tror ska gå snabbare och sedan är cirkusen igång. En väg blir till en annan och snart har jag kommit så pass långt att det inte känns som någon mening att vända om och försöka hitta tillbaka. Lika bra att fortsätta att följa vägen framåt, någon gång måste jag ju komma till något ställe som jag känner igen mig på.

I två timmar orkar jag jogga innan jag stannar och går. Två timmar blir tre, som blir fyra.. Jag bara går och går och går, vägen tycks aldrig ta slut. Regnet piskar mot min tunna jacka som endast har en t-shirt under, och trots den somriga grönskan är väl temperaturen inte mer än runt tio grader. 

När jag till slut når en större bilväg avslöjar en skylt att jag är över en mil ifrån staden. Great. Jag överväger ett tag att försöka lifta, men helt plötsligt får min utslitna och stelfrusna kropp en adrenalinkick och bestämmer sig för att powerwalka längs vägrenen hela vägen till målet. 

Jag gråter, är förbannad över att jag aldrig tycks komma fram och att bilarna bara susar förbi och skvätter vatten i ansiktet på mig. Marken börjar gunga och jag är stundtals helt säker på att jag ska kollapsa. Försöker motivera mig själv med att tänka på hur stark och duktig jag är och att jag kommer kunna skratta åt det efteråt. Men just då känns det ganska lönlöst.

Slutligen når jag stadsdelen cirka 2-3 km ifrån min och funderar på hur jag ska navigera mig därifrån. Väljer en väg som jag tror är rätt. När det efter ett tag visar sig vara fel brister allt. Benen viker sig och jag vill nästan kräkas. Jag står mitt i en folksamling utanför en idrottplats där det pågår någon tävling och ingen tycks se mig. Jag lyckas stappla mig efter en man och med svag röst ropa "ursäkta? ursäkta?", för att be honom om någon slags hjälp men han bara tittar på mig som om jag vore det värsta han sett och försvinner snabbt in i klubbhuset.

Jag lyckas hitta en toalett. Händerna och armarna är knappt rörbara så jag kan inte låsa efter mig, men lyckas sätta på varmvattnet och tina upp mig lite samtidigt som jag gråter förtvivlat. Hur ska jag kunna ta mig härifrån? 

Till slut hittar jag en kvinna som inte verkar upptagen, hon lånar ut sin mobil och hjälper mig slå numret hem till mamma och pappa - det enda numret jag kan i huvudet. Tack och lov är pappa hemma och lovar att åka och hämta mig med en gång. Tydligen har de försökt få tag på mig i flera timmar och varit oroliga då de visste att jag skulle ut och springa.

Synen av pappas bil och att få sätta mig i den fick mig att totalt bryta ihop av lättnad. Bara skakade och grät. Att frysa är nog den värsta känslan jag vet (med vissa undantag då). Väl hemma blev det ilfart till badkaret där det tog några minuter innan jag blev mig själv igen.

Puh. Inte kul, men så här efteråt är jag ändå imponerad av vad man kan klara av. Hungrig, törstig, stelfrusen och utmattad. Ingen aning om var jag är men ändå fortsätter på något sätt kroppen att utnyttja alla krafter som finns, trots att man när man känner efter ordentligt är helt slut. Så här i efterhand när jag sitter i min varma pyjamas undrar jag hur fan jag orkade, haha.

Trodde jag inte skulle orka annat än att sova efter mitt lilla äventyr, men efter att ha fått i mig käk piggnade jag faktiskt till och rengjorde lägenheten lite. Kändes skönt då det var ett tag sen sist.

Kvällen avslutades tillsammans med Honom med stort H. Vi lagade god mat och hade filmskväll (skräck) med lite godis och mys.

Ja, det var denna söndag och långhelg det. Två mindre roliga händelser. Dagens vilsegång men värst var ändå pappas olycka i fredags. Men som jag nämnt förut får det ju ändå en att känna sig mer tacksam över de lugna och "normala" stunderna, typ i alla fall.

Imorgon är det tillbaka till jobb och så får jag väl hoppas på att jag blir fri från en massa överraskningar, för ett tag framåt i alla fall. 

Större delen av denna lördag har tillbringats i sängen. Ganska skönt men trodde aldrig jag skulle komma upp. Gick och lade mig någon gång på för- eller sena eftermiddagen och vaknade varje timme, tittade på klockan och bestämde mig för att sova en stund till. Så fortsatte det till 17-tiden någon gång då jag äntligen lyckades komma på benen.

Tänkte att jag måste försöka komma ut lite, så tog en liten promenad i skogen. Anki ringde, hämtade mig strax därefter och vi åkte till mamma och pappa och lagade tacos. Jag kände mig väldigt låg till en början. Lättiriiterad och lite ledsen på något sätt. Förstår inte varför det tagit sån tid för mig att hämta mig efter pappas olycka igår, som ju trots allt slutade väl. De andra verkar mest kunna "skratta" åt det nu, men sen vet man ju inte hur de känner inuti. 

Men så har ju veckan varit stressig redan innan också, och detta kanske på något sätt blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kan ju inte hantera hur mycket stress som helst nu för tiden utan att kroppen helt enkelt säger "stopp stopp stopp, nu får vi lugna oss ett tag". 

Förr brukade jag ignorera kroppen och fortsätta att köra på som vanligt. Träna lika hårt (helst hårdare), absolut inte missa städningen och gärna få så mycket annat som möjligt avklarat dessutom. Kunde inte säga nej till mig själv, jag var som min egen slav och kände mig maktlös. 

Eller kände och kände.. Jag känner det fortfarande ibland men tycker ändå att tankarna på något sätt blivit lättare att styra. Vad hjälper det att jag storstädar i flera timmar imorgon? Varför ska jag träna mer än vad jag orkar? Varför ska jag löpa en mil, när en halvtimmes - eller kanske bara 20 minuters lugn jogging skulle kännas mycket skönare och mer avkopplande? Gynnas verkligen någon av att jag sliter ut mig? Märker ju att jag får mer vettiga saker gjorda när jag tar det lugnt, än när jag stressar på med en massa saker som egentligen känns helt onödiga.

Senare efter maten ringde Han med stort H och efter ett samtal med Honom kände jag mig mycket piggare och gladare. Tänk vad några ord från en människa kan göra med humöret ibland (både åt det ena och det andra hållet såklart).

Vädret har varit ganska kyligt och regnigt, men var ganska mysigt att sitta hos mamma och pappa på altanen med infravärme och småprata under kvällen. När jag kom hem igen tog jag en liten promenad i regnet och nu sitter jag här vid datorn och huttrar lite. Längtar efter att få krypa ner under den varma filten i sängen med en korsordstidning innan jag somnar. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis träffa Honom, kanske åka iväg till min favoritskog och jogga lite försiktigt om benen bär och.. Ja, sen får vi se helt enkelt. Ska i vilket fall försöka göra söndagen så avkopplande som möjligt. 

Gäsp. Nej nu får det nog räcka för idag.