Det går inte att sätta ord på det som jag känner, det finns inget bättre sätt att beskriva det på än "för jävligt". Jag vill nästan slita av mig allt mitt hår och bränna upp min hud, så galen blir jag.

Men jag måste ändå våga tro. Tro på att det kommer att gå över, att det kommer att bli bättre. Kanske inte på en gång men steg för steg, små steg...

Ikväll tänds lyktor för de som en gång fanns, och som vi ännu minns