Lördagsförmiddag vid frukostbordet. Klockan är 11. Jag känner mig helt handlingsförlamad. Vet inte vad jag har lust med. Det spöregnar ute, så det lockar inte precis att gå ut. Speciellt inte att springa. Samtidigt som jag känner att jag borde. Att det kanske skulle vara det enda som piggade upp.

Massor av saker skulle kunna göras men jag orkar verkligen inte resa mig härifrån. Varken fysiskt eller psykiskt. Känner hur minutrarna bara drar iväg och att tiden till att göra något meningsfullt den här lördagen bara försvinner. Kanske ska jag bara gå och lägga mig igen. Om inte sova så bara fundera. Ja, det ska bli skönt.

Jag är trött, yr, orolig och lugn på samma gång. Mest orolig för att jag ska äta fel ikväll, dvs hetsa. Kanske ska jag ta det lite lugnt med träningen sen, inte kräva för mycket.

Är bara sugen på att göra något helt nytt. Skapa, inreda... Men så ser jag mitt ansikte i spegeln och hör och ser i mitt inre hur alla pekar och skrattar. "Något måste göras åt det där utseendet".

Jag börjar känna mer och mer igen mig från förrförra hösten/vintern. I princip ständig oro över småsaker, negativ stress och kroppen beter sig underligt. Ledsen och trött vissa dagar. Andra dagar stissig, rastlös och orolig. Konstiga tankar. Orolig för framtiden. Allt känns tråkigt. Jag tror jag bara ska ta ett papper och skriva allt som kommer upp.

Nyss tillbaka från en timmes terapi och jag känner mig lättad, yr, ledsen och glad samtidigt. På ett sätt har jag bara lust att bryta ihop, för det är tusen känslor inom mig just nu. Som om jag är totalt förvirrad och inte vet åt vilket håll jag ska springa. Huvudet värker och snurrar. Utanför faller regnet och mörkret men jag längtar ändå ut. Helst av allt skulle jag bara vilja springa ut på ett tomt fält, dricka regnet och kanske skrika. 

Jag känner mig glad och ångestfylld samtidigt. På ett sätt som jag inte vet om det är bra eller dåligt. Det känns bra, men samtidigt skuldfyllt. Vad ska jag göra för att det ska bli något vettigt av den bra känslan?

Har känt mig så konstigt rädd nu i veckan. Inte ångest på samma sätt som jag brukar riktigt, åtminstone inte lika stark. Men en jävla rädsla och oro.

Mamma har ringt två gånger idag och jag har inte vågat svara. Bara varit rädd för att det ska ha hänt något. Att hon i telefonen ska skrika att det hänt en katastrof, fast den största sannolikheten borde vara att hon bara vill prata om den där resan eller något. Hade det hänt något allvarligt borde jag ju blivit nerringd av andra och fått reda på det ändå.

När jag och Johnny skulle ut och springa kände jag mig rätt pigg. Men efter ett tag kom den där jävla ångesten. Inte riktigt den elaka utan mer den rädda. Jag blev yr under fötterna, fick smått hjärtklappning, obehag i bröstet och mådde illa. Ville bara tillbaka så snabbt som möjligt så att jag kunde få bryta ihop i omklädningsrummet. Åtminstone kändes det som att jag skulle göra det, men det gjorde jag inte riktigt. Istället blev jag akut kissnödig och sedan bara trött. När jag kom hem slängde jag bara allt i hallen och satte mig en timme med ett japanskt bildpussel.

Under dagen har jag dessvärre känt mig tvungen att räkna kalorier, medan jag nu på kvällen slängde i mig en massa fett. Typ en stor bit entrecote stekt i en massa smör, typ säkert 1 dl aioli och ännu en sked smör. Gud vet hur många kalorier det blev.. Typ 1600? Mja, säg att entrecoten vägde 250 gram max. Det kanske blir typ 400 kcal. Aiolin kanske var lite mindre än 1 dl och blev runt 500 kcal. Smöret kanske 2 - 300. Ja, 1200 totalt då kanske. Men i så fall har jag kanske fått i mig max lite mer än 2000 idag och det finns därmed ingen anledning att hetsäta vidare. Punkt slut.

Suck, vad håller jag egentligen på med. Min terapeut har sagt att jag ska jag jobba med att inte ta så mycket kontroll och vad gör jag? Kontrollerar ännu mer.. Har ju inte räknat kalorier på länge annars.

Men har bara en sådan jäkla lust.. Ah, jag vet inte. Kanske bara ska låta det vara. Kommer ändå tröttna om ett par dagar. Och trots allt så äter jag ju, även om det ibland blir för mycket och ibland kanske för lite.

Nej, ska nog försöka att tänka på lite annat än mat, kropp och elände en stund.. Försöka resa mig upp och få någon ordning i den här svinstian.

Har genom åren (sen jag första gången fick depression) grubblat mycket över att hitta meningen med mitt liv. Dels vad jag vill göra för min egen skull och dels för andras.

Det första är kanske inte så svårt egentligen. Det jag gör och på riktigt njuter av (oavsett om det är "bra" eller "dålig" njutning) borde ju vara något som jag gör för att jag vill göra det - alltså något som jag gör för min egen skull.

Men vad vill jag göra för andra? Vad vill jag bidra med till världen? Varenda gång som jag grävt djupare i den frågan har det bara slutat med att jag stressat upp mig och flytt iväg på något sätt.

Men ständigt finns frågan där närvarande som en stor pelare som jag försöker göra allt för att bara gå runt.

Innan jag somnade igår låg jag och funderade på just detta. Bl.a på att jag kanske först och främst borde göra något för de i min närhet. Det finns trots allt de som jag ser skulle behöva hjälp. Det är också en fråga som jag gärna undviker eftersom jag dels är rädd för att riva upp sår, och dels för att det är så svårt att veta hur jag ska agera vilket ju stressar mig.

Men kanske är jag skyldig att ta tag i det...

Nyss hemkommen från en spaweekend som kändes längre än lite mindre än ett dygn. Hade fått för mig att vi skulle vara borta två nätter men var visst bara till idag. Men det räckte gott och väl, känns som att man har hunnit med mycket. Kanske just för att man inte har gjort så mycket. Simmat, ätit, sovit, ätit ännu mera, tränat, simmat igen, bastat, badat bubbelpool, ätit det största eftermiddagsfikat någonsin, gått på spökjakt och... Ja, typ det. Orkar inte skriva allt men det har varit en skön helg i alla fall.

Har även varit hemma hos föräldrarna ikväll och spelat spel, ätit ännu mer och blabla. Råkade hetsäta upp typ hela deras jordnötspåse för att jag blev så nervös och stressad av någon anledning, suck. Planerade ett tag att stanna på Ica på vägen hem för att köpa ännu mer nötter och godis men lyckades avstyra det. Det är ju ett plus i alla fall. Sedan att jag har ätit som tio hästar under resten av dagen.. Ptja.

Tyvärr kommer väl ångesten på måndag som ett brev på posten..

Varför har allt det ljusa försvunnit? Jag kan skratta och le, bete mig som vanligt. Men inuti känns allt bara fel. Varenda människa, varenda handling. Jag vågar inte tro eller hoppas. Vågar inte vara glad. När jag gick upp imorse var det som att någon sa "Vad gör du här egentligen? Varför är du kvar?".

Jag drömde som vanligt konstiga drömmar inatt. Minns bara små fragment men vet att det var "förbjudna" tankar som kom fram. Sådana som jag troligen har därinne hela tiden men som jag inte vill plocka fram.

Känns som att jag står mitt i ett krig där alla bara skriker. Jag vet att jag måste välja sida och därmed göra någon besviken. Väljer jag ingen alls så kommer jag att bli ensam.