Detta inlägg hade kunnat handla om en trevlig dag i min gamla studentstad med fina bilder på staden, mat m.m Men det känns ganska meningslöst. Det enda som jag kommer förknippa den här dagen med är den chock jag drabbades av i slutet av den.

Chocken då jag trodde att jag mist min älskade pappa, att jag aldrig skulle få se honom igen. Orolig har man varit många gånger för nära och kära då de till exempel varit onåbara under ett par timmar, men den här gången var jag nästan helt säker. På att min älskade pappa var död.

Telefonsamtalet från mamma kom när vi just kommit hem efter en hel dags aktiviteter och satt oss för att återhämta oss en stund i Jennas vardagsrum. Ankis mobil ringer och snabbt förstår vi att något har hänt. Man kan höra mammas förtvivlade röst och Anki tar sig för ögonen och säger "nej, nej, nej".

Av någon anledning förstår jag redan nu att det är pappa som det handlar om, och sekundrarna innan Anki säger "är han på sjukhuset nu?" (då man ju åtminstone förstår att han är vid liv) är jag helt säker på att han inte finns längre. Den känslan är så underlig. Jag börjar inte skrika eller gråta men det är som att kroppen liksom bara sjunker till botten och tappar all kraft. Jag har känt liknande när jag hört om bekanta som förlorat sina nära, och liksom föreställt mig att det är den här känslan man får, men nu när jag känner den själv så drabbar den mig med tusen gånger större kraft.

Minutrarna som följer är hemska. Jag går inte in på några detaljer om vad för typ av olycka det handlar om, då möjligheten finns att det kommer bli en allmänt omtalad händelse (åtminstone lokalt), men anledningen till att mamma ringer är i alla fall att pappa ringt och berättat om olyckan men att han nu inte går att nå. Vi ringer och smsar, men inget svar. Ingen vet var han är, om han är på sjukhus eller om han...

Ovissheten gör mig helt handlingsförlamad. Någon frågar om jag vill ha ett glas vatten men det känns oöverkomligt. Allt jag kan göra är att vänta på besked. Hela kroppen skakar. 

När pappa till slut lyckas smsa att han är på sjukhuset blir man något lättad men ändå inte helt. Han är åtminstone vid medvetande, men tänk så har han någon typ av skada som inte syns än? Det har man ju hört om folk som drabbas av inre skador som inte visar sig förrän efter flera timmar och då är det försent. 

De andra tycks kunna pusta ut ganska snart över att han nu är i säkerhet. Men för mig är det liksom förrän nu som den största chocken kommer. Jag skakar i hela kroppen, fryser och mår illa. Har nästan ont. Vill bara bryta ihop och gråta men kroppen har bestämt sig för att hålla ut en stund till.

Vi tar en promenad och de andra lyckas prata om annat, även om de såklart fortfarande är lite skärrade, men jag känner mig som i en bubbla. Yr, kall och varm på samma gång. Vi sätter oss på ett ställe för att äta och jag försöker lugna mig med ett glas vin, men nja..

Anki och jag lämnar staden ganska snart efter maten och när vi kommer hem föreslår hon att vi ska åka förbi akuten och se om han är kvar där. Jag tvekar då jag inte riktigt vet om jag klarar mer men känner samtidigt att jag inte vill vara så egoistisk. 

Vi frågar efter honom och får veta att han är på röntgen men att de ska meddela när han är klar så att vi kan få komma in till honom. Vi sätter oss i väntrummet. Anki bläddrar i en tidning medan jag funderar på att hämta en mugg kaffe men är rädd för att jag kommer att svimma på vägen dit. 

Till slut hämtar en sköterska oss och synen av min pappa ligga i en säng helt blodig och smått förvirrad är inte rolig, men ändå var det nog längesedan jag blev så glad över att se honom. Jag nästan springer fram. Sköterskan ser att jag är på väg att svimma av allt blod men jag försäkrar henne om att det inte är någon fara, även fast jag känner hur benen riktigt skakar under mig. 

Jag får i uppgift att gå ut och ringa Jenna för att förklara läget, och efter det samtalet ramlar jag nästan när jag reser mig. Så jag bestämmer mig för att sitta ute i väntrummet en stund.

Ja, det blev en lång kväll igår och jag har nog inte riktigt hunnit återhämta mig ännu. Oron har inte försvunnit helt och jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in hur nära det var och att min pappa verkligen har haft änglavakt. Jag tror att det här kommer att påverka mig och de övriga i familjen framöver på något sätt, men vet inte riktigt hur än. 

När jag inatt steg in i hallen till min lägenhet fick jag för första gången en chans att bara sjunka ihop och låta den där paniken komma ut. Efter det hetsåt jag för första gången på länge, en massa godis och en bit fläskkarré med bea, då det kändes som att jag skulle svimma annars. Ångesten efteråt högg mig under ett par minuter och jag äcklades av mig själv som kunde äta efter allt som hade hänt.

Men sedan vände jag på tankarna. Under flera timmar hade jag kämpat för att hålla mig i schack, både fysiskt och mentalt. När chocken sedan släppte var känslan av utmattning nog värre än efter en halvmara i en öken, vad är det egentligen som är så fel med att man känner sig hungrig och kastar sig över mat? Så nej, jag tänker inte gå omkring och ha dåligt samvete över detta. Känns dessutom jävligt oviktigt efter allt som hänt.

Trodde inte jag skulle kunna sova inatt men vaknade vid 10-tiden med kläderna på och med sminket utsmetat i ansiktet. Än så länge har jag inte kunnat göra mycket mer idag än att skriva av mig här, och vet inte riktigt hur mycket jag orkar göra heller. Känner mig ganska svag. Vill att Han med stort H ska höra av sig och fråga hur jag mår, men han är väl upptagen.. Vädret ser ganska varmt och skönt ut men jag känner liksom ingen lust till att gå ut.

Åh, kanske ska man bara dra för gardinerna och försöka sova en stund till. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka. Så, nu får jag ta och fundera lite här.. I februari fick jag ...

Sommarbilder..     Det blev en dag på stranden...     Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..   Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysi...

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var k...

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen.    Det är väl nu, när det i...

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv....