Ja då sitter man hemma i lägenheten igen, nyss hemkommen efter en härlig helgresa med många roliga aktiviteter.

I min kropp ligger nu fullt med pizza, pommes, glass, kinamat, hamburgare och massor av dylikt och trängs. Ja, mycket ”förbjuden” mat har det blivit under denna helg, men ännu så länge känner jag ingen speciell ångest över det. Tyvärr tror jag att det kan komma senare i veckan, då jag troligen kommer att svälla upp lite i kroppen, men det problemet tar vi då antar jag.

Eftersom jag inte skrivit sen i torsdags kan jag väl börja med att berätta lite om fredagen.

Den här veckan var fredagen min ”vägardag”, så det jag började med denna fredag var alltså att väga mig. Det måste man ju göra ibland, säger dom. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om min våg då den visade ytterligare ett halvt kilo mindre den här veckan, även fast jag tycker att jag ätit mer än vanligt (men det tycker jag å andra sidan alltid att jag har).

Och varför jag kollar vikten över huvud taget.. Ja, säg det. Jag har ju inte som mål att nå någon speciell vikt, varken upp eller ner, utan målet är ju bara att må bra. Vad jag väger, varför ska jag bry mig om eller veta det för?Ändå har jag så svårt för att släppa kontrollen över den där förbannade vågsiffran. Som att den betyder allt. Under nästan 4 månader för ett tag sedan vägde jag mig inte alls utan försökte bara känna efter i kroppen hur jag mådde, och uj så mycket skönare det var. Sedan skulle jag såklart ändå börja väga mig igen, och blev åter igen fast. Kanske vågar jag ta ett uppehåll igen, någon gång.

Nu hann jag inte berätta så mycket mer idag, för klockan tickade iväg och imorgon börjar ju en ny arbetsvecka så.. Ja, jag får väl fortsätta imorgon helt enkelt.

GN

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig själv för allt det här. Varför jag aldrig kan tillåta mig själv att fullkomligt slappna av, knappt ens när jag sover. 

Vad är livet värt om man ständigt ska gå omrking och sträva efter någon slags... perfektion? Nej, jag vet inte om det handlar om det egentligen. Det är nog mer än rädsla för att misslyckas. För att göra fel och för hur det ska sluta. Det är ju ett mönster som jag hållt på med i så pass många år nu, det är inte så lätt att bara bryta.

Nu får det vara slut på träningstvång för den här veckan, hoppas jag i alla fall. Åker ju till Småland imorgon och så länge jag är hemifrån kommer det nog gå bra, men jag är rädd för hur det blir när jag kommer hem på söndagen. Direkt kanske tankarna hoppar på mig igen..

Nåja. Det problemet får jag ta då. Nu ska jag försöka att ha en lugn helg. Bara träna lite lätt om syrran gör det (vi ska bo på ett hotell där det finns bad, gym, relax m.m) Inte tvinga mig till en massa promenader jag inte har lust med utan bara göra det jag känner för. Njuta av god mat och kanske lyckas ta årets första glass (herregud har jag inte gjort det än?) utan att få ångest eller hetsätningsattack efteråt. Bara vara den jag är utan all den här skiten.

Jag hoppas verkligen på en lugn och fin helg. 

Nu måste jag sova, vill inte vara mer sömnig än vad jag kommer vara då det blir en lång dag imorgon. Måste säga att det känns skönt att det inte finns någon träning inplanerad.

Natti.

Idag har det varit en vad jag brukar kalla Äckeldag. Av alla olika typer av dagar jag har så är nog Äckeldagarna de värsta. Då känner jag mig äcklig, äcklad och ofräsch på alla sätt. 

Magen är uppsvälld, bubblig och förstoppad. Lite känska av att man bara vill ta en duschslang och spola ut hela tarmen. Kläderna känns flera storlekar för små och plötsligt känns det som att man börjar gå in i saker med magen och röven. Som att man gått upp tio kilo minst. Känns som att kroppen samlar på sig en massa vätska och Kan känna hur armar, ben och mage dallrar på mig, vilket gör att jag knappt vågar gå eller ta i mig själv. 

Kompensationsmonstret inom mig får panik och vill bara bränna bort allting, vilket gör det fruktansvärt frusterande att vara tvungen att sitta på ett kontor hela dagen. Hade tänkt jobba över en timme idag, men klarade inte av att koncentrera mig utan gick ordinarie tid och panikskyndade hem för att få gå ut och springa. Så fruktansvärt jobbigt när kroppen på sätt och vis ber om att få bli av med kalorier samtidigt som den känns yr och svimfärdig av stress. Man förstår inte riktigt vad det är den vill egentligen.

På dagens matplanering stod kyckling i filodeg, men när jag känner på det här viset klarar jag inte av att äta sådan typ av mat. Vet inte om det är inbillning (det är det säkert) men känns som att de snabba kolhydraterna stressar upp mig ännu mer och dessutom gör magen sämre och framför allt - får mig att bli fet (nu är det fru Ätstörning som talar, inte jag). Därför var kyckling med keso och sallad allt jag fick i mig till middag idag.

Usch så här vill jag verkligen inte ha det. Kroppen och själen känns ju fullkomligt ur balans, ibland funderar jag på om det är något hormonellt fel. Men stressen är det som plågar mig mest och jag måste söka hjälp snart. Min terapeut (gick hos en beteendevetare några gånger för att lära mig hantera stress/tvångsankar för ett par veckor sedan, ätstörningarna hann dock inte riktigt komma på tal) rekommenderade en privat psykiatrier, men jag känner mig lite rädd. Vill inte bara bli en i mängden som blir hemskickad med piller, utan känner att jag vill prata av mig med någon på riktigt. Få berätta allt. Längtar efter att bli lyssnad på. 

Kanske vore en psykolog bättre i så fall, jag vet inte. Något måste det bli i alla fall, för det här har hållt på i flera år nu och kommer inte att lösa sig av sig självt. Det vet jag, och ändå är jag så seg på att skaffa hjälp.

Jaja. Nu måste jag lägga mig, för imorgon är en lång dag. Förutom jobb även städning, ev. tvättstuga m.m. 

Godnatt.

Fy sjutton vad jag måste bli bättre på att lägga mig tidigare. Har haft som mål i flera veckor att komma i säng tidigare än 23 men ändå tycks det bli senare och senare för var gång. Nu sitter jag här igen och klockan närmar sig midnatt och jag har nyss ätit. Fattar inte vad jag gjort för att inte lyckas få i mig mat förrän nu.

Kommer vakna ännu tröttare än vad jag gjorde imorse, men man kan ju hoppas på med ungefär samma humör. Förutom den vanliga morgontröttheten kände jag mig ganska pigg på en ny arbetsdag. Och tur var det, för idag var det mycket att göra. En deadline i projektet börjar närma sig så det finns mycket att ta i tu med. 

 Strumpor i ballerinaskor är inte snyggt, men skönt

Idag blev jag tillfrågad av några arbetskamrater om att följa med och äta ute på lunchen, och jag tackade ja. Det händer väldigt sällan att vi gör det och det är bra för mig att träna på sådana situationer. Förutom alla andra problem så lider jag även av en social fobi och kan tycka att det är jobbigt att gå ut med folk som jag inte känner så bra. Och det här med maten dessutom.. Kände en ångest över vad för typ av matställe de skulle vilja gå till, och hoppades på att det inte skulle bli någon typ av buffé. Mat i överflöd och jag måste själv välja hur mycket jag vill ha, är så otroligt rädd över att tappa kontrollen. På en helg skulle det nog gå bra, men att vara tvungen att sitta på jobbet med ångest efteråt.. (varför jag ens skulle vara tvungen att ha ångest, men men)

Dock blev det ingen buffé, utan ett vanligt lunchcafé. Var väl tänkt att vi skulle ta något lite finare men många ställen hade stängt idag av någon anledning. Men det här stället dög bra det också. Stod och valde mellan en pasta- och kycklingsallad och kyckling med gräddsås, och valet föll tillslut på salladen. Var inte så jättehungrig och kände mig osäker på hur min mage skulle reagera på såsen. 

Vi fick vänta ganska länge på maten och de andra tog för sig av salladsbuffén och brödet så länge. Jag kände att en macka kanske skulle vara gott, men jag känner fortfarande en viss skräck över att äta bröd till maten. Åtminstone om jag inte får det serverat direkt på, då har ju någon annan valt det åt mig. Bröd är ju väldigt hett debatterat nu för tiden dessutom så det är väl bl.a därifrån det kommer antar jag..

Jobbade över en timme idag för att samla in lite timmar så jag kan dra tidigare på fredag, då jag och syrran åker till Småland. Efter jobbet vart det gym fast jag inte direkt hade någon lust. Dock ingen kondition idag utan endast mitt styrkeprogram som jag börjar tröttna lite på. Men snart har jag alla stämplar klara och då ska man ju få en fin present säger dom (kan nästan sätta en tusing på att det är en t-shirt med gymmets logga på). 

Efter gymmet promenerade jag hem, och sedan bort till den stora Ica för att veckohandla. Är i en period just nu då jag har svårt för att spontant bestämma mat dag för dag, så jag använder en app och matplanerar utifrån den och vad jag har hemma. Fungerar bra, och då kommer vi åter igen till det här att jag på slipper välja helt själv utan på sätt och vis blir serverad av någon annan.  

Dagens middag. Avkoadosallad med ägg, senapsdressing (ligger underst så syns ej på bilden), bröd m.m. 

Sedan satt jag och syrran i telefon och planerade boende inför Småland, vilket väl tog en halvtimme minst. Så ja, där av den sena middagen. Timmarna har verkligen bara flugit iväg och en ny jobbdag närmar sig med stormsteg, så det är nog bäst att jag försöker få så mycket sömn som möjligt innan dess. 

Nighty night. 

Automatiska tankar när jag vaknade imorse var att jag måste skippa frukosten om jag ska kunna fika senare, men den här gången lät jag mig inte komma undan. Utan frukost riskerar jag att bli på dåligt humör och bete mig dåligt mot de andra, hetsäta, och om jag nu dessutom ska träna..

Träna ja.. Man kan väl säga att morgonens plus var att jag faktiskt åt frukost (brukar ofta skippa den på helgerna för att ”kompensera” för gårdagen) och minus att jag ”tjuvtränade”. Jenna ringde nämligen och ville att jag inom kort skulle försöka åka till dem så att vi kunde komma iväg, men jag ville så gärna träna innan. Ännu ett av mina beteenden. Fika utan att ha tränat innan = svårt. Många föredrar att träna efteråt istället men för mig är det tvärtom.

Sa att jag skulle komma så fort jag kunde, slängde i mig frukost och åkte sedan iväg för att springa ett varv. Dumt, men det gick väldigt bra idag i alla fall – kanske p.g.a frukosten. Sprang fortare än vad jag brukar och fick ett nytt personbästa på varvet (ingen elittid, men ändå).

Nåja. Åkte i alla fall sedan iväg och skyllde min lilla försening på att jag råkat somna om. Men de verkade inte ha någon brådska, så ingen skada skedd antar jag..

Vi körde i alla fall iväg, jag, mamma, Jenna och Karl, en bit utanför stan för att gå på ett fint slottscafé. Tanken var väl att vi skulle ha suttit ute och njutit av sommarnaturen, men småskurarna och temperaturen gjorde att vi valde att slå oss ner inne (vilket övriga gäster för övrigt också gjorde – svensk sommar, jiho).

Blev inte riktigt en fika utan mer lunch. Jag valde en baguette med skagenröra, som smakade väldigt bra, men jag ångrade mig nästan lite när jag såg Jennas pastarätt. Jaja.

Allt var trevligt till en början, men sedan började mamma och Karl, som har vilt skilda politiska åsikter, diskutera någonting och stämningen blev ganska spänd. Diskutera är ju trevligt om man kan göra det som vanliga och lugna människor, men båda dessa två har en förmåga att provocera varandra oerhört. Jag och Jenna skämdes inför de andra gästerna, och ett tag var jag orolig för att ett riktigt gräl skulle bryta ut men som tur var lugnade sig situationen efter ett tag när samtalsämne byttes.

Vi åkte tillbaka, och jag slumrade en stund i bilen medan de andra handlade inne på Ica. Gud så skönt med eftermiddagslurer, det ska jag börja ta lite oftare. När jag kom hem körde jag ett ganska långt träningspass, men inte motvilligt utan kändes sim att kroppen behövde det. Kände mig pigg och som att jag hade en massa överskottsenergi, och dessutom kändes magen lite ur balans (jag är lite känslig mot vitt bröd tror jag) och löpning är en väldigt bra medicin mot det.

Tänk vad lite mat kan göra. För jag antar att det var det som gjorde att löpturerna kändes så pass bra idag. Mycket bättre än vad det gör när jag tvångsmässigt tränar utan energi i kroppen. Tänk om det kunde få vara så varje gång.

På kvällen gjorde mamma en god kycklinggryta och efteråt satt hon och berättade om gamla släktforskningar hon gjort. Det är nämligen så att jag och min äldsta syster Beatrice ska göra en road trip till Småland nästa helg, och jag håller på att titta på lite olika aktiviteter som man kan göra där och funderar på om det kanske finns några gamla släktgårdar att leta upp. Tycker sånt är väldigt spännande, att få se en del av sin egen historia liksom.

Jaja, vi får väl se vad det blir. Finns massa annat skoj som jag också skulle vilja göra. Islandshästridning, Katthult (hehe) m.m m.m Dock är Bea och jag intresserad av ganska olika saker, hon gillar t.ex konstmuseum och dyligt medan jag för det mesta flyr sådant, och hon är väl den som ska få bestämma mest eftersom denna resa är min födelsedagspresent till henne. Men det blir nog kul i alla fall, ser fram emot det.

Nu tickar klockan iväg, och fast jag hade bestämt mig för att börja sköta min sömn bättre så ser det ut att bli en sen kväll ikväll igen. Nåja, får väl ta igen det någon gång.

Nattinatt. 

För första gången den här veckan vaknade jag pigg och avslappnad, med känslan av att ha sovit tillräckligt. Eller ja, inte först. Pappa ringde vid 10-tiden och frågade var jag höll hus, då han fått för sig att jag skulle sova hos dem. Efter att halvsovandes svarat att jag fått skjuts hem igår kväll somnade jag om i åtminstone en timme till.

Trodde inte att jag skulle känna för att springa idag, men kände mig faktiskt sugen. Allright en lugn runda då, tänkte jag och gav mig ut i det ganska soliga vädret. Tanken var att springa ett varv i 5 km-spåret plus ett varv på 2,5:an. Väl ute kändes det dock så skönt att jag beslöt mig att ta två varv på 5:an istället. Hade så mycket tankar att rensa, och det kändes toppen att göra det medan jag sprang. Lättare att tänka på något sätt. En sådan typ av löptur kunde jag uppskatta redan innan ÄS. Lugnt och harmoniskt flygandes fram på skogsstigen, med ben lätta som fjädrar.

Men en bit in på andra varvet kom tvångstankarna. ”Nu kan du ju lika gärna springa tre varv, så tar du igen det som du missade igår. Tänk på all midsommarmat, på 15 km bränner du bort mer av den än på 10. Du har ju länge velat springa ett 15 km-pass, ska du inte passa på nu när du ändå är så pigg? När du springer så långsamt som du gör nu borde du kompensera med att springa längre. En mil duger inte” och blablabla. Som alltid när en tvångstanke kommer upp fick jag försöka bena ut över hur jag skulle göra, om jag ska följa den eller inte. Jag skulle orka tre varv, men ville jag verkligen? Var det särskilt smart då jag dessutom antagligen skulle sätta press på mig själv genom att även i framtiden känna mig tvungen att springa 1,5 mil varje helg.

Jag bestämde mig till slut för att gå emot tvångstanken. Syrran skulle komma hem till stan någon gång på eftermiddagen och hon kanske ville hitta på något och försökt att ringa medan jag var ute? Och jag missar hellre 5 km än tid med min syster.

De där 5 kilometrarna ville inte släppa mig dock. Väl hemma ringde jag mamma och fick reda på att Jenna (min syster alltså) inte skulle komma förrän senare och då tyckte tvångstankarna att jag kunde gå ut och springa 5 km på en gång. Men jag sa nej till dem eftersom jag kände mig hungrig och gick för att laga gröt istället. Hade sett fram emot en portion med jordnötssmör som under gårdagen.

Men plötsligt högg det till i magen och jag började kallsvettas och må illa. Trodde till en början att det berodde på hunger men känslan blev snabbt värre. Kände mig febrig och frusen och plötsligt kändes det där jordnötssmöret oöverkomligt. Tog dock med grötkastrullen till sängen med några äppelbitar, kvarg och kanel i samt en kopp te för att försöka få i mig lite åtminstone. Tänkte att det kanske skulle bli bättre då, men efter två tuggor kändes det omöjligt att äta mer.

Jag har kräkfobi, varför jag verkligen hatar att må illa och nästan får dödsångest av det. Lade mig ner med ansiktet i kudden och försökte slappna av medan jag masserade magen för att försöka få det att lossna lite. Tvångstankarna började skälla på mig, vilket inte direkt fick magen att göra mindre ont. ”Hade du sprungit 5 km till hade din mage mått bra nu. Det du behöver göra nu är att se till att få de där kilometrarna avklarade!”.

Blev arg och tänkte ”Men snälla herr tvångstanke, menar du på fullt allvar att jag ska gå ut och springa nu när jag skakar i hela kroppen och inte ens kan stå utan att det känns som att jag ska spy. Nu får du faktiskt ge dig. Min kropp ber inte om annat än värme och vila nu och då litar jag på att det är det den behöver, oavsett vad du tycker.”

 Till slut somnade jag och när jag vaknade efter någon timme hade det tack och lov helt gått över och jag kunde med lätthet slicka i mig gröten. Kanske åt något olämpligt igår. Fyllekäket (grillskivan som jag åt när jag kom hem) kanske inte stektes ordentligt eller något. Eller så var det för att jag sprungit utan att dricka tillräckligt av vatten innan, just den där känslan av att kallsvettas har jag känt förut när det har hänt. Eller kanske berodde det på stress, jag vet inte. Men inte tror jag att det berodde på att jag sprang 5 km för lite. Hatar att jag ska vara så besatt av siffror.

Jaja. Senare blev jag i alla fall sugen på choklad. Mörk choklad. Inte såndär sliskig ljus. Bestämde mig därför för att göra ett slags LCHF-chokladbollar att ha som lördagsgodis på kvällen. När jag väl dock smakat av smeten kände jag mig sugen på vanliga, sådana med socker och havre i, och gjorde därför en sats sådana också. Totalt blev det väl över 300 gram bollar som jag stoppade i mig under resten av dagen/kvällen.

Kvällen blev i alla fall trevlig. Åkte hem till mina föräldrar och började med att ta en lång promenad i skogen. Tänkte väldigt mycket. Bland annat på det som Emma och jag pratade om igår, om varför saker och ting har blivit som det har blivit.

Det är underligt hur saker som händer i livet, kan växa och utvecklas till något helt annat. Jag kan se det som en kedja, en tidslinje, med något som började som något och som sedan resulterade i att jag fick ätstörningar. Inte på en dag, utan under en lång process. Ätstörningen kom inte på en gång som en förkylning, utan har utvecklats långsamt utifrån flera saker. Den stora grunden känner jag mig ganska säker på nu, och det är den som är den svåraste att komma över. Den svåraste att prata om och att över huvud taget tänka på. Jag förstår att den antagligen legat som en sten inom mig under en lång tid, och som jag inte förstått vad den är. Kanske är det dags att jag vågar berätta mer om den stenen för någon.

Det var något jag gjorde för ett par år sedan. Något som sedan plågat mitt samvete hemskt mycket. Men istället för att tänka på eller prata om det har jag försökt att fly från det. På olika sätt. Försökt att begrava och förtränga det. Men istället har det samlats inom mig som en stor hård klump bakom en tjock vägg som är svår att skära upp. Det dåliga samvetet har fått mig att inte kunna släppa tvångstankarna. Jag, som gjort något så hemskt, förtjänar inte att må bra. Jag förtjänar inte att leva som en vanlig människa utan ska ta mitt straff och plågas av detta resten av mitt liv.

Men på ett sätt vill jag ju inte se det så. Jag tänker att det kanske finns ett sätt att ställa saker och ting till rätta, även om det som jag gjort aldrig kan bli ogjort. Det finns ju inget som jag kan ändra på, och det är det som gör det så svårt. Hur ska jag kunna gå vidare? Jag vet inte. På ett sätt känner jag att jag kan förlåta mig själv, men kanske vore det ändå bra att bara få tala ut om allt för någon.

När jag tänkt färdigt och samtalat med mig själv så stannade jag en stund och bara tittade ut på landskapet från landsvägen i sommarkvällen. Det var så vackert att det på något sätt gjorde ont, och jag njöt av att under en stund få känna ett sting av lycka i bröstet. Även om jag inte kan lita på att den lyckan ska vara särskilt länge. Även om jag vet att jag snart kommer att få en jobbig tid igen med… vad det nu är.

När jag kom hem igen hade Jenna och hennes sambo Karl anlänt, och det vankades grillat. Innan maten hade jag och Jenna en liten pratstund, främst om gårdagens händelse med min kompis Sara – det att hon skrev och ville bryta med mig. Jag och Sara har varit bästisar ända sedan sexårsverksamheten och visst har det varit knackigt mellan oss på sistone, men det kändes ändå som ett lite väl hastigt beslut. Dock mår hon inte bra och har inte gjort på länge. Hon har förändrats och jag har tyvärr, i mitt eget mående, inte riktigt vetat hur jag känner för henne eller orkat ställa upp riktigt lika mycket som jag kanske borde. Jag har längtat efter att få prata med någon, men jag får inte riktigt det intrycket av att hon är intresserad av att lyssna eller över huvud taget av hur jag mår. När jag försöker berätta går hon oftast ganska snart över till att prata om sig själv, och det känns inte riktigt som en.. bra vänskap. När jag själv mår bra och känner mig tillräckligt stark för att orka hjälpa henne går det väl an, men nu så.. Ja, jag vet inte. Det har blivit så konstigt alltihop.

Efter maten ville Jenna ut och springa en runda, och jag kände hur tvångstanken vaknade till liv och öppnade munnen för att säga något. Men jag hann säga nej före. Jag har faktiskt redan sprungit idag en gång, och nu känner jag mig sådär lagom utvilad och lugn i kroppen och ska inte förstöra det genom att ge mig ut igen. Jenna kan gå ut, men jag ska inte följa med. Dessutom hade nog mamma blivit arg.

Efter all choklad fick jag dock lite ångest och tjockkänslor, magen spände ut sig och jag blev sådär rastlös i kroppen och bullarna ville att jag skulle ut och promenera igen för att förbränna lite. Som tur var föreslog Jenna att vi skulle sätta oss och spela något spel, jag, mamma och hon medan pappa och Karl tittade på fotbollen, så då fick jag något annat att tänka på. Blev en mysig stund i köket med lite olika spel och varmt te.

Imorgon ska vi troligen göra en utflykt någonstans och fika, innan Jenna och Karl åker tillbaka till deras stad. Blir förhoppningsvis trevligt.

Nu ska jag kanske sitta och titta på lite roliga youtubeklipp innan jag somnar. Längtar faktiskt efter att få sova, var så himla skönt inatt.

Jaja. Snipp, snapp, snut, så var lördan slut. 

Nu måste jag sluta, det får vara nog nu. Har sagt det många gånger förr, och säger det igen. Jag måste ha hjälp.

Jag måste förstå att jag inte kan vara alla till lags. Att hur jag än gör så blir någon besviken. Hur jag än gör så kommer det att bli fel på ett sätt, och rätt på ett annat. Det är bara att acceptera. 

Måste acceptera att det inte är själviskt att vilja må bra. Mår jag inte bra så kan jag ju inte heller finnas för någon annan. Mår jag inte bra så spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker göra saker perfekt, vad blir meningen med det om varken jag själv eller någon annan får ut något av det?

Som sagt, jag måste be om en hjälpande hand. Det här sättet fungerar inte att leva på, inte för mig åtminstone. Kanske tycker någon annan att man bör sträva efter perfektion, men för mig går det inte. 

Jag vet inte hur, eller om jag kommer lyckas. Men jag måste sträva efter att bli fri. Och detta, som sagt, genom att sträcka ut min hand. Inte försöka att hålla den själv. 

En midsommarafton som började sådär, men tack och lov slutade bättre (hellre det än tvärtom).

Vaknade på morgonen med kokande huvud och trötta käkar (jag gnisslar tänder ibland på nätterna). Jag var inte utsövd och ville egentligen sova längre, men jag hade ju redan bestämt att jag skulle upp tidigt för att hinna motionera.

Började åtminstone med en ordentlig frukost (i alla fall för att vara jag), med gröt tillsammans med mjölk, äppelbitar och jordnötssmör samt ett ägg och en kopp te. Detta med jordnötssmör var något nytt och jag måste säga att det var otroligt gott att ha på gröten. Åtminstone de första tuggorna, sedan började det liksom att kännas lite mäktigt.

Detta med mäktigt känns som att framsteg för mig på något sätt. Att det faktiskt finns saker som jag kan äta av utan att ständigt vilja ha mer. Att jag kan känna mig nöjd.

Mamma kom i alla fall sedan för att hämta mig hem till dagens midsommarbord och väl hemma gav hon mig en timmes tid till att springa innan jag skulle behöva vara tillbaka. Jag blev nervös då jag hade räknat med att behöva minst en och en halv ungefär, men fick vackert acceptera det.

Det är helt otroligt med mig. Till en början hade jag planerat att springa 6 km (som jag brukar ha som mål att göra på fredagar). Detta ökades sedan till 10 km, 11 km och sedan 14. Nu när jag ”bara” fick en timme fick jag således gå tillbaka till 11 km-spåret.

Löpturen blev varken skön eller rofylld. Min stresshjärna satte igång och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle få ihop all träning idag. Nu skulle jag ju missa 3 km och måste ta igen det senare på eftermiddagen. Och skulle jag springa 3 km kunde jag ju lika hjärna springa 5… Så ja, dagens motionsmål ökade alltså till och med till 16 km. Sedan skulle jag hinna med en och en halv timmes promenad också. Hmm, helst måste jag hinna promenera en timme innan grillningen. För efteråt, när jag kommer hem, kommer jag antagligen bara orka en halvtimme.

Marken gungade, kroppen värkte och huvudet snurrade av alla tankar. Mina ben kändes svaga och allt jag ville var att löpturen skulle ta slut, det gick inte fort idag.

När jag tillslut kom tillbaka hade mamma och pappa hunnit blivit oroliga. ”Jag fick lite yrsel” sa jag bara och orkade inte prata om det mer. Mamma tittade bekymrat på mina ben. ”Snälla Josefine, du måste börja ta det lugnt. Om du går ner ett enda kilo till så måste vi gå till en doktor”. Hon satte sedan handen för ögonen och började gråta. ”Snälla Josefine, gör inte så här”.

Pappa, som själv tränar dagligen, viftade mest bort det och bad mamma att inte stressa upp sig. Jag förebrår honom inte för det. I hans värld kan inte träning bli något negativt, inget man kan få för mycket av, och det är inte underligt eftersom träningen endast gjort honom väl. Jag vet att han vill mitt bästa och därför är det i hans ögon positivt att jag tränar som jag gör, troligen skulle han inte misstycka om jag tränade mer. Det kan därför bli svårt att förklara för honom att träning kan bli jobbigt för min kropp.

Mammas ord och tårar övervägde dock denna gång, och jag bestämde mig för att inte träna mer idag och att minska promenadtiden till en halvtimme. Vad jag behövde denna eftermiddag var inte mer motion, det var inte vad min kropp ropade efter, utan sömn att ta igen. Efter lunchen skulle jag ta en eftermiddagsvila!

Lunchen blev dessutom hyffsat lugn och fri från tvångstankar och stressande. Tror jag gick iväg från matbordet en gång för att tvånget sa åt mig att kissa några extra gånger, men efter det så lyckades jag stå emot resten.

Jag åt gott, och ganska mycket, av potatisen, sillen, brödet, osten, prinskorven, gräddfilen… utan någon större ångest eller hets och efteråt låg jag nog mer än en timme och halvslumrade på sängen. Skönt. Tusen gånger skönare än om jag gett mig ut i spåret igen, oavsett vad alla hälsogurus säger.

Lite gos med kissen!

Ett par timmar senare var det dags för grillning hemma hos min kompis Emma. Vädret var kallt, vilket uteslöt de planerade midsommarspelen, men det blev trevligt ändå med god mat och vin. Hennes sambo och resten av sällskapet satt inne och kollade fotboll medan vi satt själva på altanen, med infravärme, och pratade en lång stund om livet. Ett väldigt öppet samtal om saker och ting. Bland annat gled vi in på allt som varit med min stress, och jag erkände för första gången för någon att jag fortfarande har stora problem med maten. Att jag får dåligt samvete över det jag äter och att träningen för det mesta endast känns som ett ont måste, ett tvång. Att jag inte alls tränar för att det är kul utan för att det bränner kalorier.

”Josefine, jag skulle älska dig även om du vägde 150 kilo. Det där går inte, du kan inte ha det sådär.”

Och hon har rätt, min allra bästa vän. Det här är inget liv, och även om jag insett det länge så inser jag det desto mer nu. Det känns jobbigt att skriva det, för rösterna i mitt huvud börjar viska. ”Snack. Ni människor i dagens samhälle är bara så äckligt lata. Det du tränar är ingenting jämfört med hur de rörde sig på stenåldern, vilket var en optimal hälsosam livsstil för människan. Du kommer ta död på dina medmänniskor genom att sluta träna och sprida en sådan slö livsstil.”

Men håll käften jävla tvångstankar. Har jag sagt att jag ska sluta träna helt och börja ligga på soffan med chipspåsar varje dag?! Men så som jag lever nu kan ni väl ändå inte mena är hälsosamt, jag är för fan inte ens kapabel att föröka mig så som läget ser ut just nu.

Jag är tacksam över kvällens samtal med Emma, och jag hoppas att hennes ord ska hjälpa mig att kriga mot rösterna även i fortsättningen. Min andra bästa vän, som jag haft det lite knackigt med på sistone, skickade ikväll för övrigt ett sms där hon förklarade att hon inte ville att vi skulle höras mer. Det är en annan lång historia som jag inte orkar dra ikväll, men det gjorde mig ledsen såklart. Jag vill träffa henne och försöka lösa det, men hon är ”inte intresserad” var allt jag fick till svar..

Nu börjar midsommarnatten övergå till midsommardag och jag sitter sedan ett par timmar tillbaka i min lägenhet framför datorn och skriver. Stekte en grillskiva som blivit över sedan kvällen och åt med lite bearneisesås när jag kom hem, och där efter högg jag in på chipspåsen. Om det var en hetsätning eller inte kan jag inte svara på, men jag åt inte upp hela i alla fall. Efter ett tag tröttnade jag (på riktigt, inte bara för att jag ville det), vilket är ganska bra för att vara mig. För en vanlig människa låter en hel chipspåse som en ofantlig mängd, men för mig som hetsätare är det ingenting. Men jag antar att det att jag ätit ordentligt under dagen har bidragit en del.

Snart ska jag i alla fall sova och jag ska inte ställa något larm för att komma upp en viss tid imorgon. Ska försöka att sova så länge som kroppen vill. Jag ska inte tvinga mig ut på någon lång springtur imorgon, utan bara om benen ber om det (i nuläget känns det inte som att de kommer att göra det).

Midsommarnatten går mot sitt slut som sagt, och några sju sorters blommor har jag inte hunnit plocka. Men kanske kan jag få drömma något fint ändå.

God natt.

Hälsa. Kalorier. Fett. BMI. Övervikt. Socker. Kolhydrater. Träning. Muskler. Kondition. Styrka. Fitness. Bikini. Väga. Mäta. Äta..

Jag är troligen inte den enda vars hjärna numera upptas till en stor del av dessa ord. Så pass mycket att hela livet i princip bara handlar om det. Rädslan för att gå upp i vikt får mig i perioder att glömma bort mina egentliga viljor och drömmar. Glömma det som verkligen betyder något.

Men åtminstone har jag väl mer och mer kommit till en insikt. Att mitt beteende inte fungerar, att det är slöseri på mitt liv. Och det är jag glad för - att jag åtminstone i tanken vet att jag inte vill göra så här, även om det i nuläget känns svårt att bryta mönstret. Att jag åtminstone har en vision, att även om jag kommer nå friheten eller inte så känns det skönt att tänka på den. Att åtminstone få drömma om den en stund.

Jag tänker inte förneka eller försöka glömma bort att jag har problem, utan ständigt vara öppen och ärlig mot mig själv gällande dem. Men ibland är det skönt att "ta lite semester" från dem, fokusera på annat och inte förstora upp problemen för mycket. Ibland kanske de inte är så farliga som man tror...

Idag har varit en stressig dag, troligen för att helgen står i dörren. Stressar alltid som mest när helgen närmar sig. Denna gång en stor helg dessutom - midsommar. Och helg betyder för min bullhjärna mer mat och således mer träning, ännu mer mat och extra promenader. Annan prestation utöver träning, såsom städning, ordna med saker... Allt för att "förtjäna" maten. Man förtjänar ju inte midsommarbord om man inte motionerat i timtal innan och städat rent varenda vrå i huset.. Sedan måste man ju ha så mycket av allting också. Tänk om jag bara kunde äta som en normal människa, så mycket som jag känner för, utan prestationer och utan tvång. Och utan kompesation.

Fy, fy, fy. Midsommar som ska vara något trevligt, en tradition med god mat, dryck och lekar. Och allt jag tänker på är hur mycket jag ska äta och träna för att kunna göra det. I min hjärna pågår redan planeringen för fullt. Har redan idag köpt en påse chips att ha när jag kommer hem från firandet imorgon kväll. Varför? Dels för att fru gluff i mig vill ha något att äta när hon kommer hem, och dels för att undvika att istället länsa skåpen. Finns en påse chips kan jag äta ur den och se det som fyllenattkäk, och sedan nöja mig när jag ätit tillräckligt. Finns inga chips riskerar jag att, i min fylleångest då jag inte kan tänka klart, i panik slänga ihop allt möjligt från köket i ångest och äta enda till morgondagen. Så fungerar jag, och då väljer jag hellre chipspåsen. Den känns tillåten, inte allt för ångestfylld, även om det såklart är onyttigt osv.

Men men, om vi lämnar bullsnacket en stund. En stressig dag som sagt, men åtminstone inte så nedstämd. Inte i början i alla fall. Dock har jag under hela dagen på kontoret i princip skakat av frusenhet och förgäves försökt värma mig med te och kaffe. Suttit på stolen i fosterställning nästan. Är ju inte direkt sommarväder ute, och på mitt kontor blir det extra kallt då det ligger i en slags källare kan man säga. Usch.

Jag är en frusen person i allmänhet, annars hade jag kunnat tro att det berodde på min vikt. Kollade den imorse, som jag gör en gång i veckan även fast jag borde sluta, och den hade trillat ner igen. Ändå har jag ätit mer den här veckan och jag känner mig något fylligare, på ett skönt sätt, än vad jag gjort på sistone. Men men, vad vet jag om hur väl vågen stämmer? Och dessutom är det ju bara en siffra. Även om den där siffran tyvärr verkar betyda allt för fru bulle..

Mest av allt vill jag bara få tillbaka mensen, som varit borta snart ett halvår nu. Om det beror på vikten eller min stress vet jag inte, kanske en kombination. Känner jag efter så känns det väl som att lite mindre träning och mer vila och ordentlig mat inte skulle skada, men det vill ju tyvärr inte de där rösterna i skallen lyssna på. Jag försöker på något sätt att hitta en strategi där jag kan lura dem långsamt, men det är svårt.

Nåja. Jobbet var som vanligt idag. Stirra in i datorskärmen, varvat med bensträckor, Facebookchat (usch), lyssna på P1, fika osv. Efter arbetsdagen stod styrkepass på schemat, även om jag inte kände ett dugg för det. Men det är inte ett särskilt långt pass så jag kunde väl lika hjärna köra det, tänkte jag och orkade inte bråka med tankarna. Så jag satte mig i några maskiner, lyfte några vikter och det gick väl helt okej. Åtminstone blev jag varm och slapp frysa.

Mitt i passet kom en okänd man fram och frågade vad jag har för tid på milen, då han sett mig springa mycket sa han. Svarade min tid på mitt senaste lopp (mellan 50 och 55 min) och han såg förvånad ut, ungefär som att han trodde att jag skojade. Jag som tränar så mycket borde väl klara en bättre tid ungefär. Han sa inte det utan något i stil med "okej..bra". Orkade inte bry mig så mycket, men fick ändå upp tankar om hur dålig jag är som inte lyckats bättre på så många år. Även fast jag borde tänka att min nuvarande tid är bättre än förra årets. Men nej, det duger inte enligt de där rösterna.

Handla, promenera hem, promenera en halvtimme igen från och till nästa affär (tvånget sade att jag behövde mer motion, trots redan totalt en timmes promenad + gymmet) och handla ytterligare några saker där, blä. När jag kom hem var jag så trött och hungrig att jag trodde jag skulle svimma. På min icke ätstörda tid hade jag gjort iordning en macka medan jag lagade maten, men det fick jag inte för bullarna. Jag hade ju redan ätit ett mellanmål idag så...

Tillslut fick jag i mig middag i alla fall, under så pass stor stress att jag knappt kände smaken. Tvånget sa åt mig, att mellan tuggorna, springa och kolla om jag stängde av spisen, värma maten ytterligare i mikron (fast den redan var kokhet), kolla om kranen droppade osv. Alltid ska dessa tankar komma när jag försöker sitta i lugn och ro och äta. Kanske för att jag är så spänd på att äta i övrigt, att när jag väl gör det så blir det ett tillfälle då "allt måste vara perfekt".

Nåja. På dagens meny stod stekt strömming med senapssås och potatismos. En ganska rejäl portion säger såklart fru Ätstörning, men det kanske behövdes säger jag. Det var första gången jag åt strömming tror jag, eller det kanske är samma sak som sill? Ja det är det nog, bara det att det ena finns på väst och det andra på östkusten eller nåt. Även om de flesta tuggorna som sagt intogs under stress så tror jag det var gott i alla fall. Ska nog ta med det som blev över till midsommarbordet hos mina föräldrar imorgon.

Efter middagen sprang jag runt som en dåre i lägenheten av stress. Huvudet kokade och marken gungade av yrsel, så här stressad har jag nog inte varit på länge. Tvånget sa åt mig att städa, städa och städa. Peta damm under stolsben, torka av strömbrytare och annat helt onödigt. Sedan skulle jag såklart ta en promenad till. Dock kanske det var lika bra då jag lugnade ner mig något under den promenaden. Promenerade på det där sättet som gör promenader harmoniska och inte bara till ett moment av kaloriförbränning. Gick i långsam takt och dagdrömde om saker som inte har ett dugg med alla bekymmer att göra. Skönt.

Så nu har jag äntligen funnit ro här framför datorn, om än väldigt sent dock. Vad man missar tid när man har tvång.. Borde gå och lägga mig snart då jag har en del timmars sömn från i veckan att ta igen, och ska väl inte upp allt för sent imorgon heller. Ja jag erkänner, jag måste träna innan midsommarmaten. Om det regnar måste jag väl gå till gymmet, vilket jag helst vill slippa. Drömmer om en joggingtur i ett behagligt väder. Har under flera år (även innan jag blev ätstörd) haft som tradition att varje midsommarafton ta en långpromenad på lantstället nära mina föräldrar (tror det började med att min familj bråkade, av någon anledning brukade det bli bråk på just midsommarafton, och jag gick ut för att slippa höra) och jag skulle väl kunna göra det till en skön joggingtur imorgon kanske. Jaja, får väl se.

Nu ska jag nog lösa lite soduko/korsord och lyssna på någon film eller något, och sedan försöka ta mig till sängs. Har skrivit rätt långt ser jag nu (och antagligen bara rabbel, orkar inte läsa igenom just nu).

Natti.