Ibland tror jag att mitt humör endast styrs av vädret, och i så fall är det inte konstigt hur det gått upp och ner på sistone. Med tanke på hur vädret svänger, puh. Igår spöregnade det under hela dagen och idag sprack det plötsligt upp och himlen blev sådär klarblå. Så värst varmt har det inte blivit än dock men får väl hoppas på att det kommer.

Större delen av helgen har jag spenderat i min ensamhet, vilket har varit ganska skönt. Har inte haft någon större lust till något annat. Under fredagen kraschade jag, som jag skrev om i mitt förra inlägg, men senare på dagen blev det bättre och efter jobbet kunde jag träna en stund och sedan dra hem och försöka njuta av lugnet.

Under lördagen var det pissregnigt som sagt, men jag var för uttråkad för att sitta inne så jag tog min orienteringskarta och promenerade i skogen under för- och eftermiddagen. Ganska mysigt, förutom när jag halkade ner för en brant och vred om knät. Gjorde inte så ont först, utan smärtan har mer börjat komma nu idag av någon anledning. Jaja.

Mitt under promenaden ringde mamma och frågade om jag ville åka hem till deras hus och vakta katten, då de skulle resa bort till några vänner och vara där tills på söndagen. Det ville jag absolut då jag hellre spenderar en regnig dag i ett hus med en katt, stor TV osv, än i min trista lya. Så jag drog dit, fixade en lyxmiddag till mig själv med entrecote, bearnaisesås osv och kollade Netflix. Bl.a på den danska filmen Hämnden med Michael Persbrandt, en väldigt bra och något otäck film.

Idag ville jag bara dra mig i tusen år när jag skulle gå upp, men kände att jag ville hinna snygga upp lite i huset innan de skulle komma hem. Så här på mors dag och allt. Därefter sprang jag 6 km, gympade lite, städade ännu mer och pysslade ihop en mors dagspresent. Läste nämligen ett tips i Metro här om dagen om att göra egen tvål och ge bort, så blev lite sugen på att prova. Resultatet blev väl lite halvbra men mamma verkade nöjd i alla fall. För säkerhets skull hade jag köpt en chokladask också.

När de kom hem hade vi lite mors dagsfika, och därefter har jag mest ägnat dagen åt att ströva omkring. Gått en liten promenad, cyklat till affären och handlat, luktat på blommor i trädgården osv. När vädret plötsligt blir så där soligt kan min själ bli så rastlös och jag vill bara vara ute. Tankarna blir så mycket lättare att rensa då.

Nu sitter jag dock här, tillbaka i min lya, och rastlösheten har lagt sig för längesen och istället intagits av tröttheten. Så ska väl inta sängen. Hoppas vädret blir dåligt imorgon så jag kan jobba, haha..

Det bor en liten elak djävul i mitt huvud. Han hoppar fram ibland och är så förädisk då han kan ta alla möjliga olika skepnader. Han kan låtsas vara den snälla tanten som bara vill mig väl eller lura mig på något annat sätt. Vem vet om det även är han som är framme i mina bra stunder?

Men ibland när han kommer till mig är han sitt sanna jag, det vill säga elak. Han spottar på mig, säger att jag är värdelös, inte förtjänar att leva, att meningen är att jag ska bort då jag bara förstör för alla andra m.m Det värsta är väl att jag för det mesta tror på honom, åtminstone ju mer jag tänker på det/honom. Även om jag kan hålla honom borta för det mesta så är det ändå som att han ständigt går och lurar bakom något hörn och jag räds för när han ska hoppa fram och "gå till attack". 

Och så i fredags hände det. Jag hade känt på mig det ett tag och så kom han och körde sitt vanliga race. Sa saker som "Fan vad du är ful och äcklig, ser du inte hur de andra kollar på dig med avsmak, usch din värdelösa människa! Om inte du fanns skulle världen vara perfekt, det är du som är problemet i den. Bara du. Fyfan, vad du än gör så klarar du det inte". Tvingade in mig på toaletten för att slita av mig kläderna och riva mig på magen. "Kolla! Ser du hur äcklig din kropp är, vad har du gjort!? Sluta ät, du förtjänar det inte!". 

Det är konstigt, men efter en sådan här "attack" så vänder det oftast ganska snabbt igen. De där panikkänslorna liksom bara rinner av och jag kan "pusta ut". Det är väldigt läskigt hur det kan svänga så snabbt men så är det.

Så finns det perioder när det går flera veckor eller månader när allt är lugnt och tyst. Svårt att säga vad allt detta beror på men jag har väl mina teorier. Har nämnt det förut, och det gäller skam och dåligt samvete efter en sak som hände för flera år sedan och som jag nog inte bearbetat ordentligt. 

Jag känner att det nog är dags att prata om det med någon innan det går ännu längre, och det är ett stort steg att våga men jag måste väl göra det nu.