Ibland känns det bara så tungt. Som att meningen inte är att jag ska vara här. Som att meningen är att jag bara ska försvinna härifrån så fort som möjligt innan jag skadar fler än jag redan gör och har gjort.

För det är precis så det känns. Som att jag gör illa hela världen bara genom att existera. Som att varenda handling jag gör påverkar alla negativt. Varenda sak jag äter, allting som jag tar i. Allt gör någon illa på något sätt.

Alla andra är vackra och värdefulla och förtjänar ett bra liv, men inte jag. Jag är bara ful, sämst på allt och kan inte göra någonting rätt. Jag tillhör inte denna värld ochh borde inte få leva. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Precis så här känns det just nu. Allting gör ont och jag känner mig så ensam. Ensam med mitt tvång. Tänker på allt som jag kommer utsätta mig själv för nu efter att jag slutat jobbet. Vågar knappt gå härifrån. 

Först gymmet fast jag redan tränat en gång idag. Och efter det måste jag promenera. Kommer få panik annars. Och allt smuts jag plötsligt kommer se i lägenheten och tvinga mig själv att torka upp, trots att jag storstädade igår. Hur mycket jag kommer springa och tvätta mig och aldrig känna mig ren. 

Varenda dag är i princip så här och idag är ännu värre eftersom det är fredag. För fredagar betyder vila och då måste jag göra mer saker, annars förtjänar jag inte vilan (jag förtjänar det egentligen inte över huvud taget). 

De senaste fredagarna har jag spenderat med vänner eller familj, och det är är min första ensamma fredag på länge. Desto mer panik får jag, och en stor anledning är väl maten. Nu måste jag ju bestämma den själv. Är så rädd för att tappa kontrollen. 

En helvetesfredag är vad det kommer att bli. Egentligen vill jag bara gå hem och spela på mitt piano just nu, men det kommer jag inte att kunna göra förrän jag har gjort allt det här. 

Men då kommer klockan redan hunnit bli 23..

Så var sista dagen på helgsemestern här, men inte en tristare dag för det.

Efter en frukost och lite prat/packning lämnade vi släktingarna och åkte vidare (eller ja, nu började vi väl snarare att åka hemåt). Vi gjorde ett stopp i det lilla samhället Mariannelund, för jag ville gärna besöka den lilla karamellbutiken med hemgjort godis där. Även fast jag kanske inte "borde".

Men jag älskar verkligen deras godis, och plockade på mig för flera hundra kronor. Dels till mig själv för att lagra hemma, och dels lite presenter till päronen. 

Polkagrisar var längesen..

Bea började genast att äta lite av sitt godis, men jag kände inte riktigt att jag vågade. Godis har för mig liksom blivit något "strängt förbjudet" på alla dagar utom fredagar och lördagar, oavsett om det handlar om en bit eller en hel påse. En bit kan räcka för att sätta igång en stark ångest och efter det ett eventuellt "allt eller inget"-tänkande, alltså att jag går lös på hela påsen och börjar leta mer efter det. 

Tror det är just det att jag gjort godiset till något förbjudet som lett till denna ångest kring det. Innan jag blev ätstörd kunde jag norpa ett par bitar i förbifarten en vanlig tisdag och sedan inte tänka mer på det. Varken känna att jag måste ha mer eller att jag nu måste banta bort det. Godis var ju inget farligt och något som jag kunde äta när helst jag ville, och därmed blev det inget som jag måste "passa på" att äta mängder av.

Nu när jag vet hur mycket kalorier godis innehåller blir det så svårt att äta det utan dåligt samvete (och sedan äter jag såklart för mycket på helgerna istället..). Å andra sidan kände jag mig inte så himla sugen på godis just då (även om det såklart vattnas lite i munnen när man ser alla de där fina karamellerna, men inte extremt mycket i alla fall) så man kan väl inte säga att det var fel av mig att inte äta av godiset, även om ÄS i detta fall troligen var den enda anledningen till att jag lät bli - annars hade jag ju troligen smakat lite åtminstone. Men det jag menar är väl att en icke-ätstörd, för det mesta, inte heller brukar äta godis när denne inte känner sig sugen. 

Jaja. Nu blev det en lång debatt om godis här. Vi lämnar det. Efter godisbutiken bestämde vi oss i alla fall för att ladda upp med lite energi inför eftermiddagens ridning, så vi svängde in på en liten enkel restaurang för en lunch. Lite sunkigt ställe (smutsiga bord, fönster etc) men det störde nog Bea mer än mig. Maten är viktigast.

Som vanligt var det svårt att välja vad jag skulle ta på menyn, och ännu svårare idag eftersom det var söndag. Skulle jag välja något gott eller nyttigt? Åt ju så mycket igår, men samtidigt är jag ju fortfarande på semester...

Till slut bestämde jag mig bara för att ta det som Bea tog, dvs. panerad fisk med remouladsås och pommes frites. Hade väl typ förväntat mig en liten fiskfilé med en klick sås samt en liten näve strips på sidan om, så som det brukar vara, och blev därför överaskad när det kom in två stora filéer och en stor skål strips. Stripsen var förvisso för oss båda, men ändå. En "vanlig" genomsnittlig persons kommentar hade väl varit något i stil med "men gud, hur ska vi kunna äta allt det här!?", men vargarna inom mig började dregla och jag slängde nog i mig nästan varenda smula på hyfsat kort tid. Men det hade jag väl kunnat göra redan innan ÄS antar jag, glupsk som jag är. Svingott var det i alla fall.

Någon större ångest efteråt blev det inte, för nu var det dags för en av de aktiviteter som jag mest sett fram emot på resan - ridningen!

För ett par år sedan var jag en riktig hästtjej, men efter att ha ridit och nästan bott i stallet under sex år lade jag av. Dels p.g.a att min ålder började bli lite för hög för ridskolan, dels försvann intresset och självförtroendet för ridningen och dels blev jag rädd. Men i vilket fall är de 6 åren inget som jag ångrar, det var en härlig tid. Inte bara hästarna utan även vännerna i stallet, gemenskapen, naturen..

Sedan jag slutade på ridskolan (fyra år sedan nu) har jag bara suttit på en häst kanske två gånger en kortare stund, så lite spänd var jag. Men mer ivrig än rädd. Bea hade bara ridit en gång i hela sitt liv, när hon var jätteliten, så hon var nog ganska nervös haha. 

Hästgården låg långt ute på landet i en vacker miljö, och vi blev väl mottagna av en trevlig kvinna när vi kom dit. Jag trodde vi båda skulle få rida islandshästar, men jag som hade ridvana fick välja mellan det eller en "vanlig" häst. Inte mig emot, så jag valde en lite större som enligt kvinnan var snäll - vilket var huvudsaken för mig. Han såg fin och ståtlig ut.

Vi fick bekanta oss med hästarna genom att borsta och hålla på med dem, och därefter sadlades det på. Kvinnan, som vi kan kalla för Mia, red precis som Bea en islandshäst och de höll sig nära varandra eftersom Bea inte var van. Mia försökte lära upp henne om tyglar, skänklar osv medan jag fick lite friare händer och kunde rida före i valfri gångart. 

Vid en äng stannade vi och Mia sa åt mig att galoppera längs den. Lite nervös blev jag, för det kändes ju så längesedan jag gjort det, men jag skänklade på och uj vad härligt det var! Många minnen väcktes till liv när jag flög fram i sommarvädret. Hade glömt hur roligt det var att rida!

I llite mer än en timme red vi och vädret var sånt där perfekt ridväder. Soligt och lagom temperatur, så vi ångrade oss inte att vi flyttat fram ridturen till idag. Under hela ridturen glömde jag verkligen bort alla tvångstankar. Det var nästan som om jag var tillbaka i en annan tid, innan ÄS. Kanske var det doften av höst och sommar som fick mig att glömma. Som tog mig tillbaka till ridlägrenas och de "bekymmerslösa" sommarlovens tid. 

Bea skickade nu i veckan en bild till mig från ridturen på oss, där vi sitter bredvid varenda på våra hästar och tittar in i kameran. Det första jag gjorde när jag fick bilden var att zooma in på mig själv och kolla om jag såg tjock ut (vilket jag såklart tyckte att jag gjorde). Men sedan zoomade jag istället in på mitt ansikte. Förvisso var jag osminkad, gjorde ingen vidare snygg min och hade lite tendens till dubbelhaka, men när jag tittade närmare på mina ögon tyckte jag ändå att de såg så mycket gladare ut än de gjort på andra foton som tagits på sistone. Troligen inbillar jag mig, men jag tyckte jag såg så stolt ut på något sätt. Kanske är det så, jag vet inte. 

Tänkte på att ridning är en av de få sporter som inte fokuserar på kroppens utseende. Jag menar, i de flesta andra sporter/idrotter känns det ju som att man som utövare förväntas se ut på ett visst sätt eller ha en viss kroppstyp. Löparkropp, atletisk, musklig, smidig... I ridningen fokuseras det mest på samhörigheten mellan häst och ryttare och.. Ja, annat som i alla fall inte har med kaloriförbränning och pulsklocka att göra. Kanske borde man börja med ridning igen, saknar det ibland. Både ridningen och att pyssla med hästarna.

Ja, någon gång så kanske. Den släktgård som vi besökte nu på resan kommer jag och mina syskon troligen att ta över en dag, och där finns det ju ett stall så. Britt, den kvinnliga släktingen som nu bor där,har sin häst där.

Ridningen blev i alla fall helgens sista aktivitet och efter det så bar det väl i princip väg raka vägen hemåt. Regnet kom tillbaka och under större delen av tiden satt vi trötta och tysta, men nöjda över vår helg. Ett stopp gjorde vi i Mjölby, för att äta middag på en pizzeria.

Doften när vi kom in på pizzerian fick hetsvargarna att morra igen och jag beställde in en kebabpizza som jag snabbt slickade i mig. Lite hetsigt men det var det nästan värt, hade glömt hur god småländsk kebab är! För ca två år sedan bodde jag ett par månader i Småland (pluggade på ett ingenjörsprogram där, som jag sedan hoppade av) och jag och min kompis var flitiga gäster på en pizzeria nära universitetet där, haha. 

Ungefär vid 21-22-tiden nådde vi hemstaden, Bea släppte av mig vid min port och vi tackade varandra för en fin helg. Bea åkte hem och kvar återstod bara att packa upp (inte så jättemycket saker som tur var). 

Jag är tacksam över att jag fick den här helgen till dels ett miljöombyte och dels till avkoppling. Känns viktigt för mig att inte ständigt springa runt i mitt hamsterhjul, dag ut och dag in.

Dessvärre har veckan som varit nu inte varit så jättebra. Har sovit för lite, och inte för att jag inte kunnat somna utan för att tvånget hållit mig uppe. Efter att få smaka lite på avkoppling under den här Smålandshelgen, förstår jag att jag måste ändra på något i mitt liv.

Frågan är bara vad. 

Under fredagskvällen dog min mobil och samtidigt upptäckte jag att laddaren gått sönder, så tyvärr fick jag inte möjlighet att ta några bilder under första delen av lördagen (dröjde till sent på eftermiddagen innan jag lyckades få tag på en ny).

Men men. Vi vaknade i alla fall tidigt på lördagsmorgonen upp till en fin men lite mulen dag. Trots att jag inte fick sova till mycket senare än vanligt (frukosten stängde 10 och syrran hade en spabehandling inbokad kl 9) kände jag mig ganska pigg och utvilad. Bra med miljöombyte antar jag.

Vi gick ner till frukosten och.. oj vilken buffé. Kändes härligt och läskigt på samma gång. Hur mycket ska man äta när det finns så mycket att välja på? Flera sorters bröd, ostar, ägg, äggröra, marmelad, flingor och – våfflor!

Sist jag var på frukostbuffé hade jag ganska svårt att sluta med mackorna, så därför försökte jag att ta det lugnt med dessa den här gången. En våffla var jag dock tvungen att ta, som smakade underbart med grädde och sylt!

Medan syrran gick på sin behandling bestämde jag mig för att prova gymmet och poolen. Kan inte direkt säga att det var tvångsträning då jag faktiskt kände mig sugen (sedan kan jag ju aldrig komma ifrån att träning är en del av mina ÄS-tankar men). Så jag ställde mig på löpbandet ett stund och hittade på ett lite nytt sätt att springa på som kändes roligt. Ja alltså, när jag springer brukar jag springa efter ett visst egenpåhittat ”program” som jag nu tröttnat lite på. Så ja, det var väl bra att byta träningssätt litegrann antar jag.

Efter träningen, som kändes skön, gick jag ner till den varma inomhusbassängen. Var helt ensam i hela rummet och allt som hördes var mina simtag och en lugn musik i bakgrunden. Tränade på att bara flyta fram och försöka glömma alla tvångstankar, och lyckades för stunden att känna en skön avkopplande känsla.

Klockan 11 var det dags att checka ut och åka vidare. Nästa stopp gjorde vi i Eksjö för lunch och för att gå runt lite. Har tidigare bara åkt förbi Eksjö och aldrig varit inne i själva stan, men måste säga att den var väldigt mysig. Lite sådär liten, typiskt småländsk och gammaldags småstad.

Vi gick i lite affärer (främst antik- och loppisaffärer som Bea älskar och som jag.. öh, ja det kan vara kul om jag är på rätt humör) och sedan blev det buffé till lunch igen. Kinamat (en av mina favoriter). Blev ännu svårare än vid frukosten att hålla mig lugn, kunde ha ätit hela buffén om det inte varit andra människor där!

Men det gjorde jag såklart inte, men rätt många tallrikar blev det. För att lugna den lilla ångesten efteråt tänkte jag att det inte är ofta som jag äter kinabuffé och att jag faktiskt inte blir tjock av att göra det en gång.

Jaja, jag glömde ganska snart bort det. Meningen var att vi senare skulle rida turridning på ett ställe några mil bort, vi hade bokat en tid på eftermiddagen, men blev meddelade av ledaren med förslag om att ändra till morgondagen istället p.g.a regnet. Lite smått besviken blev jag då jag sett fram emot det hela dagen, men bättre det än att det helt blev inställt tänkte jag.

Så vi blev kvar i Eksjö ett tag till och bestämde oss för att ta en fika på ett café. När jag har börjat dagen med att äta mycket, triggas mina hetsätningsmonster igång (”nu när jag ändå ätit så mycket kan jag lika gärna fortsätta”) så det blev svårt att vid disken bestämma sig för vad jag skulle ha. Monstrerna vill ha fikabröd, bröd, bröd.. så mina ögon sökte efter något så stort brödbakverk som möjligt. Dock samlade jag mig lite och kände att en glass skulle kännas bättre i magen och tog en bägare med topping istället. Det kan man njuta längre av dessutom än en bulle som bara åker ner, hehe. Underbart smakade det i alla fall och det var nog sommarens första glass (bortsett från en Ben & Jerry:s för ett par veckor sedan).

Snart började det att närma sig kväll och det var dags att åka vidare. Nu till några släktingar på en gård utanför en ort några mil bort, som vi skulle få spendera natten hos. Ett äldre par (eller ja, inte så gamla kanske).

Men först bestämde vi oss för att göra ett stopp i Katthult. Det var mest jag som ville, haha. Men även om det mest är för barn så är jag sjukt intresserad av gamla filmplatser, filmhistoria och sådant. En av de mest intressanta böcker jag läst är "Från Snickerboa till Villa Villerkulla", som jag lånade på biblioteket för ett tag sen och i princip sträckläste. Har enda sen jag var barn varit intresserad av själva skapandet av filmer, så som inspelningsplatser, skådespelare, trickfilmning osv. Så fort jag sett en bra film måste jag genast leta upp info om hur den gjordes, var den spelades in osv. Mina föräldrar var nog förvånade när jag som typ 11-åring visste namnet på en massa gamla svenska 40- och 50-talsskådisar, haha. Lite udda intressen.

Var i Katthult en gång när jag var jätteliten och minns det knappt. Det som förvånade mig nu var hur litet det var (såg mycket mindre ut än vad man upplevde det i filmen). Hade föreställt mig värsta stora placet med en massa turistshoppar och jag vet inte vad. Men det var fint i alla fall och intressant att vandra runt där en stund. Gosa med hästarna och titta på de gulliga grisarna. Grisar måste vara ett av de finaste djur som finns, när jag ser dem förstår jag vegetarianer (trots den köttoman som jag är). Kommer nog att skaffa en minigris en dag.

Jaja. Så småningom landade vi på släktgården. Det är ett fint ställe med röda hus, hästar, kor, får, skog och allt det där. Så härligt att få komma ut och bo på landet! Det är inte ofta som man får göra det.

Den kvinnliga släktingen hade listat ut att vi var frusna vid det här laget och därför förberett bastun. Tacksamt! Så vi tre damer satte oss där någon halvtimme, medan mannen gjorde i ordning middagen.

Var skönt att basta, men som vanligt tyckte jag det var lite jobbigt att visa mig utan kläder. Även om det bara var inför två släktingar liksom. Men jag får liksom för mig att de tittar på min mage, lår m.m och tänker att jag är tjock (även fast jag ju vet att de inte har någon anledning att tänka det). Eller att de jämför med hur jag såg ut tidigare, om min vikt har ändrats sen sist osv. Som att de skulle bry sig ens. Jag håller ju inte koll på deras vikt eller midjemått, så varför skulle de hålla koll på mig?

Det blev i alla fall en trevlig kväll med lagom mycket mat, men kanske lite för mycket alkohol för vissa. Inte för mig dock, men en annan i sällskapet kanske spårade ur lite haha..

Bea och jag fick sova i en liten stuga bakom huset. Jag brukar alltid välja att sova där när vi är på besök, eftersom jag älskar den! Den är sådär riktigt härligt gammal, och min farfar bodde också där permanent under en tid när han var ung (han gick bort för ungefär ett år sedan). Så både Bea och jag känner liksom någon slags ”samhörighet” med stugan, eller vad man nu ska kalla det. En bra känsla i alla fall.

Det enda negativa med den är att det inte finns någon toalett och att man därför måste sätta sig i nässlorna bakom den och pissa (om man vill vara någorlunda osynlig) om man blir nödig på natten, haha. Men, förutom nässlorna, så har jag inget emot det då det är en lite härligt somrig känsla.

På söndagen fick vi sova lite längre i alla fall, och resten av den dagen skriver jag om imorgon. Behöver inte ens nämna varför.

GN

Tänkte skriva lite mer om helgen, då det är en helg som kan vara värd att minnas. Ingen superspeciell eller revolutionerande helg kanske, men den roligaste och mest avkopplande på länge.

Slutade 12 på fredagen som planerat, och efter det så inleddes tyvärr ledigheten med lite tvångsmässig träning. Dock endast en 3 km joggingtur, men ändå. Var på väg att köra 5 km först men lät det stanna vid 3 eftersom jag förtstod att det bara skulle öka och öka annars och jag skulle aldrig bli nöjd. Så fungerar jag, så det är lika bra att hålla sig kort.

Tanken var att inte träna alls på fredagen, men jag och Bea chattade lite på förmiddagen då hon nämnde något om att hon skulle hinna träna innan vi åker – och så var karusellen igång i min hjärna. För om någon annan ska träna så måste jag ju också göra det. Annars är jag lat.

Nåväl… Efter att jag slängt ihop lite all möjlig packning i all hast (vilket jag egentligen skulle ha gjort under torsdagen men inte hann/orkade) kom vi till slut iväg runt 14:30. Bea hämtade mig i mammas bil, som vi fått låna, och meningen var väl att vi skulle turas om att köra hela vägen. Efter ett par mil går det dock upp för mig att jag glömt både glasögon och linser (som jag måste ha för att få köra) samt att jag inte heller har några linser på mig p.g.a en tidigare infektion. Så ja, det jobbet fick jag överlåta helt till syrran (inte särskilt mycket mig emot).

Första stoppet blev efter någon timme i en liten stad där tanken var att stanna för att äta något, hade inte hunnit äta någon lunch. Vi hittade dock ingen bra parkering, och det spöregnade så det enda alternativet för att få hyfsat okej avstånd att gå från bilen var att stanna vid en mack istället. Så köpte en såndär grillad varm macka där med en mugg kaffe. Mackan var okej men kaffet smakade skit(starkt).

Resan fortsatte i spöregnet. Under kanske två timmar åkte vi, och under resans gång pratade vi mycket om saker och ting. Alltifrån livets stora frågor (universums storlek, vad händer efter döden osv) till ätstörningar och depressioner.. När det gäller de sistnämnda så har vi väl båda mycket att prata om antar jag. Kan vara skönt att prata med någon som vet hur man känner.

Men men. Nu lämnar vi det tråkiga ett tag. Runt 18-tiden anlände vi till det lilla pittoreska samhället där vårt hotell fanns. Ett väldigt vackert hotell i lite gammaldags stil. Startade redan på 1800-talet om jag minns rätt.

Vi installerade oss endast hastigt på rummet, då vi var väldigt ivriga att springa ut och prova badtunnan och bastun. Värmde härligt i det lite kyliga regnet. Älskar verkligen varmbad och provat på det utomhus har jag faktiskt aldrig gjort förut.

Senare på kvällen var det dags för födelsedagsmiddag. Efter att ha gått runt lite valde vi till slut en restaurang i den lite lagom finare stilen.

Blev en trerätters med vin och alla rätter smakade lika underbart gott. Av allt fint som fanns på menyn valde jag till förrätt en nachotallrik och huvudrätt en hamburgetallrik, haha. Men man tar ju alltid det godaste, som Elisabeth i Madicken sa. Till dessert blev det någon slags chokladsak, kommer inte ihåg vad det exakt hette men god var den i alla fall.

Efter en trevlig kväll gick vi belåtna tillbaka till hotellet. Jag kände mig nöjd, glad och avslappnad och såg fram emot lördagen.

Men den berättar jag om imorgon för nu är jag alldeles för sent uppe igen.

God natt!

Ja då sitter man hemma i lägenheten igen, nyss hemkommen efter en härlig helgresa med många roliga aktiviteter.

I min kropp ligger nu fullt med pizza, pommes, glass, kinamat, hamburgare och massor av dylikt och trängs. Ja, mycket ”förbjuden” mat har det blivit under denna helg, men ännu så länge känner jag ingen speciell ångest över det. Tyvärr tror jag att det kan komma senare i veckan, då jag troligen kommer att svälla upp lite i kroppen, men det problemet tar vi då antar jag.

Eftersom jag inte skrivit sen i torsdags kan jag väl börja med att berätta lite om fredagen.

Den här veckan var fredagen min ”vägardag”, så det jag började med denna fredag var alltså att väga mig. Det måste man ju göra ibland, säger dom. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om min våg då den visade ytterligare ett halvt kilo mindre den här veckan, även fast jag tycker att jag ätit mer än vanligt (men det tycker jag å andra sidan alltid att jag har).

Och varför jag kollar vikten över huvud taget.. Ja, säg det. Jag har ju inte som mål att nå någon speciell vikt, varken upp eller ner, utan målet är ju bara att må bra. Vad jag väger, varför ska jag bry mig om eller veta det för?Ändå har jag så svårt för att släppa kontrollen över den där förbannade vågsiffran. Som att den betyder allt. Under nästan 4 månader för ett tag sedan vägde jag mig inte alls utan försökte bara känna efter i kroppen hur jag mådde, och uj så mycket skönare det var. Sedan skulle jag såklart ändå börja väga mig igen, och blev åter igen fast. Kanske vågar jag ta ett uppehåll igen, någon gång.

Nu hann jag inte berätta så mycket mer idag, för klockan tickade iväg och imorgon börjar ju en ny arbetsvecka så.. Ja, jag får väl fortsätta imorgon helt enkelt.

GN

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig själv för allt det här. Varför jag aldrig kan tillåta mig själv att fullkomligt slappna av, knappt ens när jag sover. 

Vad är livet värt om man ständigt ska gå omrking och sträva efter någon slags... perfektion? Nej, jag vet inte om det handlar om det egentligen. Det är nog mer än rädsla för att misslyckas. För att göra fel och för hur det ska sluta. Det är ju ett mönster som jag hållt på med i så pass många år nu, det är inte så lätt att bara bryta.

Nu får det vara slut på träningstvång för den här veckan, hoppas jag i alla fall. Åker ju till Småland imorgon och så länge jag är hemifrån kommer det nog gå bra, men jag är rädd för hur det blir när jag kommer hem på söndagen. Direkt kanske tankarna hoppar på mig igen..

Nåja. Det problemet får jag ta då. Nu ska jag försöka att ha en lugn helg. Bara träna lite lätt om syrran gör det (vi ska bo på ett hotell där det finns bad, gym, relax m.m) Inte tvinga mig till en massa promenader jag inte har lust med utan bara göra det jag känner för. Njuta av god mat och kanske lyckas ta årets första glass (herregud har jag inte gjort det än?) utan att få ångest eller hetsätningsattack efteråt. Bara vara den jag är utan all den här skiten.

Jag hoppas verkligen på en lugn och fin helg. 

Nu måste jag sova, vill inte vara mer sömnig än vad jag kommer vara då det blir en lång dag imorgon. Måste säga att det känns skönt att det inte finns någon träning inplanerad.

Natti.

Idag har det varit en vad jag brukar kalla Äckeldag. Av alla olika typer av dagar jag har så är nog Äckeldagarna de värsta. Då känner jag mig äcklig, äcklad och ofräsch på alla sätt. 

Magen är uppsvälld, bubblig och förstoppad. Lite känska av att man bara vill ta en duschslang och spola ut hela tarmen. Kläderna känns flera storlekar för små och plötsligt känns det som att man börjar gå in i saker med magen och röven. Som att man gått upp tio kilo minst. Känns som att kroppen samlar på sig en massa vätska och Kan känna hur armar, ben och mage dallrar på mig, vilket gör att jag knappt vågar gå eller ta i mig själv. 

Kompensationsmonstret inom mig får panik och vill bara bränna bort allting, vilket gör det fruktansvärt frusterande att vara tvungen att sitta på ett kontor hela dagen. Hade tänkt jobba över en timme idag, men klarade inte av att koncentrera mig utan gick ordinarie tid och panikskyndade hem för att få gå ut och springa. Så fruktansvärt jobbigt när kroppen på sätt och vis ber om att få bli av med kalorier samtidigt som den känns yr och svimfärdig av stress. Man förstår inte riktigt vad det är den vill egentligen.

På dagens matplanering stod kyckling i filodeg, men när jag känner på det här viset klarar jag inte av att äta sådan typ av mat. Vet inte om det är inbillning (det är det säkert) men känns som att de snabba kolhydraterna stressar upp mig ännu mer och dessutom gör magen sämre och framför allt - får mig att bli fet (nu är det fru Ätstörning som talar, inte jag). Därför var kyckling med keso och sallad allt jag fick i mig till middag idag.

Usch så här vill jag verkligen inte ha det. Kroppen och själen känns ju fullkomligt ur balans, ibland funderar jag på om det är något hormonellt fel. Men stressen är det som plågar mig mest och jag måste söka hjälp snart. Min terapeut (gick hos en beteendevetare några gånger för att lära mig hantera stress/tvångsankar för ett par veckor sedan, ätstörningarna hann dock inte riktigt komma på tal) rekommenderade en privat psykiatrier, men jag känner mig lite rädd. Vill inte bara bli en i mängden som blir hemskickad med piller, utan känner att jag vill prata av mig med någon på riktigt. Få berätta allt. Längtar efter att bli lyssnad på. 

Kanske vore en psykolog bättre i så fall, jag vet inte. Något måste det bli i alla fall, för det här har hållt på i flera år nu och kommer inte att lösa sig av sig självt. Det vet jag, och ändå är jag så seg på att skaffa hjälp.

Jaja. Nu måste jag lägga mig, för imorgon är en lång dag. Förutom jobb även städning, ev. tvättstuga m.m. 

Godnatt.

Fy sjutton vad jag måste bli bättre på att lägga mig tidigare. Har haft som mål i flera veckor att komma i säng tidigare än 23 men ändå tycks det bli senare och senare för var gång. Nu sitter jag här igen och klockan närmar sig midnatt och jag har nyss ätit. Fattar inte vad jag gjort för att inte lyckas få i mig mat förrän nu.

Kommer vakna ännu tröttare än vad jag gjorde imorse, men man kan ju hoppas på med ungefär samma humör. Förutom den vanliga morgontröttheten kände jag mig ganska pigg på en ny arbetsdag. Och tur var det, för idag var det mycket att göra. En deadline i projektet börjar närma sig så det finns mycket att ta i tu med. 

 Strumpor i ballerinaskor är inte snyggt, men skönt

Idag blev jag tillfrågad av några arbetskamrater om att följa med och äta ute på lunchen, och jag tackade ja. Det händer väldigt sällan att vi gör det och det är bra för mig att träna på sådana situationer. Förutom alla andra problem så lider jag även av en social fobi och kan tycka att det är jobbigt att gå ut med folk som jag inte känner så bra. Och det här med maten dessutom.. Kände en ångest över vad för typ av matställe de skulle vilja gå till, och hoppades på att det inte skulle bli någon typ av buffé. Mat i överflöd och jag måste själv välja hur mycket jag vill ha, är så otroligt rädd över att tappa kontrollen. På en helg skulle det nog gå bra, men att vara tvungen att sitta på jobbet med ångest efteråt.. (varför jag ens skulle vara tvungen att ha ångest, men men)

Dock blev det ingen buffé, utan ett vanligt lunchcafé. Var väl tänkt att vi skulle ta något lite finare men många ställen hade stängt idag av någon anledning. Men det här stället dög bra det också. Stod och valde mellan en pasta- och kycklingsallad och kyckling med gräddsås, och valet föll tillslut på salladen. Var inte så jättehungrig och kände mig osäker på hur min mage skulle reagera på såsen. 

Vi fick vänta ganska länge på maten och de andra tog för sig av salladsbuffén och brödet så länge. Jag kände att en macka kanske skulle vara gott, men jag känner fortfarande en viss skräck över att äta bröd till maten. Åtminstone om jag inte får det serverat direkt på, då har ju någon annan valt det åt mig. Bröd är ju väldigt hett debatterat nu för tiden dessutom så det är väl bl.a därifrån det kommer antar jag..

Jobbade över en timme idag för att samla in lite timmar så jag kan dra tidigare på fredag, då jag och syrran åker till Småland. Efter jobbet vart det gym fast jag inte direkt hade någon lust. Dock ingen kondition idag utan endast mitt styrkeprogram som jag börjar tröttna lite på. Men snart har jag alla stämplar klara och då ska man ju få en fin present säger dom (kan nästan sätta en tusing på att det är en t-shirt med gymmets logga på). 

Efter gymmet promenerade jag hem, och sedan bort till den stora Ica för att veckohandla. Är i en period just nu då jag har svårt för att spontant bestämma mat dag för dag, så jag använder en app och matplanerar utifrån den och vad jag har hemma. Fungerar bra, och då kommer vi åter igen till det här att jag på slipper välja helt själv utan på sätt och vis blir serverad av någon annan.  

Dagens middag. Avkoadosallad med ägg, senapsdressing (ligger underst så syns ej på bilden), bröd m.m. 

Sedan satt jag och syrran i telefon och planerade boende inför Småland, vilket väl tog en halvtimme minst. Så ja, där av den sena middagen. Timmarna har verkligen bara flugit iväg och en ny jobbdag närmar sig med stormsteg, så det är nog bäst att jag försöker få så mycket sömn som möjligt innan dess. 

Nighty night.