Automatiska tankar när jag vaknade imorse var att jag måste skippa frukosten om jag ska kunna fika senare, men den här gången lät jag mig inte komma undan. Utan frukost riskerar jag att bli på dåligt humör och bete mig dåligt mot de andra, hetsäta, och om jag nu dessutom ska träna..

Träna ja.. Man kan väl säga att morgonens plus var att jag faktiskt åt frukost (brukar ofta skippa den på helgerna för att ”kompensera” för gårdagen) och minus att jag ”tjuvtränade”. Jenna ringde nämligen och ville att jag inom kort skulle försöka åka till dem så att vi kunde komma iväg, men jag ville så gärna träna innan. Ännu ett av mina beteenden. Fika utan att ha tränat innan = svårt. Många föredrar att träna efteråt istället men för mig är det tvärtom.

Sa att jag skulle komma så fort jag kunde, slängde i mig frukost och åkte sedan iväg för att springa ett varv. Dumt, men det gick väldigt bra idag i alla fall – kanske p.g.a frukosten. Sprang fortare än vad jag brukar och fick ett nytt personbästa på varvet (ingen elittid, men ändå).

Nåja. Åkte i alla fall sedan iväg och skyllde min lilla försening på att jag råkat somna om. Men de verkade inte ha någon brådska, så ingen skada skedd antar jag..

Vi körde i alla fall iväg, jag, mamma, Jenna och Karl, en bit utanför stan för att gå på ett fint slottscafé. Tanken var väl att vi skulle ha suttit ute och njutit av sommarnaturen, men småskurarna och temperaturen gjorde att vi valde att slå oss ner inne (vilket övriga gäster för övrigt också gjorde – svensk sommar, jiho).

Blev inte riktigt en fika utan mer lunch. Jag valde en baguette med skagenröra, som smakade väldigt bra, men jag ångrade mig nästan lite när jag såg Jennas pastarätt. Jaja.

Allt var trevligt till en början, men sedan började mamma och Karl, som har vilt skilda politiska åsikter, diskutera någonting och stämningen blev ganska spänd. Diskutera är ju trevligt om man kan göra det som vanliga och lugna människor, men båda dessa två har en förmåga att provocera varandra oerhört. Jag och Jenna skämdes inför de andra gästerna, och ett tag var jag orolig för att ett riktigt gräl skulle bryta ut men som tur var lugnade sig situationen efter ett tag när samtalsämne byttes.

Vi åkte tillbaka, och jag slumrade en stund i bilen medan de andra handlade inne på Ica. Gud så skönt med eftermiddagslurer, det ska jag börja ta lite oftare. När jag kom hem körde jag ett ganska långt träningspass, men inte motvilligt utan kändes sim att kroppen behövde det. Kände mig pigg och som att jag hade en massa överskottsenergi, och dessutom kändes magen lite ur balans (jag är lite känslig mot vitt bröd tror jag) och löpning är en väldigt bra medicin mot det.

Tänk vad lite mat kan göra. För jag antar att det var det som gjorde att löpturerna kändes så pass bra idag. Mycket bättre än vad det gör när jag tvångsmässigt tränar utan energi i kroppen. Tänk om det kunde få vara så varje gång.

På kvällen gjorde mamma en god kycklinggryta och efteråt satt hon och berättade om gamla släktforskningar hon gjort. Det är nämligen så att jag och min äldsta syster Beatrice ska göra en road trip till Småland nästa helg, och jag håller på att titta på lite olika aktiviteter som man kan göra där och funderar på om det kanske finns några gamla släktgårdar att leta upp. Tycker sånt är väldigt spännande, att få se en del av sin egen historia liksom.

Jaja, vi får väl se vad det blir. Finns massa annat skoj som jag också skulle vilja göra. Islandshästridning, Katthult (hehe) m.m m.m Dock är Bea och jag intresserad av ganska olika saker, hon gillar t.ex konstmuseum och dyligt medan jag för det mesta flyr sådant, och hon är väl den som ska få bestämma mest eftersom denna resa är min födelsedagspresent till henne. Men det blir nog kul i alla fall, ser fram emot det.

Nu tickar klockan iväg, och fast jag hade bestämt mig för att börja sköta min sömn bättre så ser det ut att bli en sen kväll ikväll igen. Nåja, får väl ta igen det någon gång.

Nattinatt. 

För första gången den här veckan vaknade jag pigg och avslappnad, med känslan av att ha sovit tillräckligt. Eller ja, inte först. Pappa ringde vid 10-tiden och frågade var jag höll hus, då han fått för sig att jag skulle sova hos dem. Efter att halvsovandes svarat att jag fått skjuts hem igår kväll somnade jag om i åtminstone en timme till.

Trodde inte att jag skulle känna för att springa idag, men kände mig faktiskt sugen. Allright en lugn runda då, tänkte jag och gav mig ut i det ganska soliga vädret. Tanken var att springa ett varv i 5 km-spåret plus ett varv på 2,5:an. Väl ute kändes det dock så skönt att jag beslöt mig att ta två varv på 5:an istället. Hade så mycket tankar att rensa, och det kändes toppen att göra det medan jag sprang. Lättare att tänka på något sätt. En sådan typ av löptur kunde jag uppskatta redan innan ÄS. Lugnt och harmoniskt flygandes fram på skogsstigen, med ben lätta som fjädrar.

Men en bit in på andra varvet kom tvångstankarna. ”Nu kan du ju lika gärna springa tre varv, så tar du igen det som du missade igår. Tänk på all midsommarmat, på 15 km bränner du bort mer av den än på 10. Du har ju länge velat springa ett 15 km-pass, ska du inte passa på nu när du ändå är så pigg? När du springer så långsamt som du gör nu borde du kompensera med att springa längre. En mil duger inte” och blablabla. Som alltid när en tvångstanke kommer upp fick jag försöka bena ut över hur jag skulle göra, om jag ska följa den eller inte. Jag skulle orka tre varv, men ville jag verkligen? Var det särskilt smart då jag dessutom antagligen skulle sätta press på mig själv genom att även i framtiden känna mig tvungen att springa 1,5 mil varje helg.

Jag bestämde mig till slut för att gå emot tvångstanken. Syrran skulle komma hem till stan någon gång på eftermiddagen och hon kanske ville hitta på något och försökt att ringa medan jag var ute? Och jag missar hellre 5 km än tid med min syster.

De där 5 kilometrarna ville inte släppa mig dock. Väl hemma ringde jag mamma och fick reda på att Jenna (min syster alltså) inte skulle komma förrän senare och då tyckte tvångstankarna att jag kunde gå ut och springa 5 km på en gång. Men jag sa nej till dem eftersom jag kände mig hungrig och gick för att laga gröt istället. Hade sett fram emot en portion med jordnötssmör som under gårdagen.

Men plötsligt högg det till i magen och jag började kallsvettas och må illa. Trodde till en början att det berodde på hunger men känslan blev snabbt värre. Kände mig febrig och frusen och plötsligt kändes det där jordnötssmöret oöverkomligt. Tog dock med grötkastrullen till sängen med några äppelbitar, kvarg och kanel i samt en kopp te för att försöka få i mig lite åtminstone. Tänkte att det kanske skulle bli bättre då, men efter två tuggor kändes det omöjligt att äta mer.

Jag har kräkfobi, varför jag verkligen hatar att må illa och nästan får dödsångest av det. Lade mig ner med ansiktet i kudden och försökte slappna av medan jag masserade magen för att försöka få det att lossna lite. Tvångstankarna började skälla på mig, vilket inte direkt fick magen att göra mindre ont. ”Hade du sprungit 5 km till hade din mage mått bra nu. Det du behöver göra nu är att se till att få de där kilometrarna avklarade!”.

Blev arg och tänkte ”Men snälla herr tvångstanke, menar du på fullt allvar att jag ska gå ut och springa nu när jag skakar i hela kroppen och inte ens kan stå utan att det känns som att jag ska spy. Nu får du faktiskt ge dig. Min kropp ber inte om annat än värme och vila nu och då litar jag på att det är det den behöver, oavsett vad du tycker.”

 Till slut somnade jag och när jag vaknade efter någon timme hade det tack och lov helt gått över och jag kunde med lätthet slicka i mig gröten. Kanske åt något olämpligt igår. Fyllekäket (grillskivan som jag åt när jag kom hem) kanske inte stektes ordentligt eller något. Eller så var det för att jag sprungit utan att dricka tillräckligt av vatten innan, just den där känslan av att kallsvettas har jag känt förut när det har hänt. Eller kanske berodde det på stress, jag vet inte. Men inte tror jag att det berodde på att jag sprang 5 km för lite. Hatar att jag ska vara så besatt av siffror.

Jaja. Senare blev jag i alla fall sugen på choklad. Mörk choklad. Inte såndär sliskig ljus. Bestämde mig därför för att göra ett slags LCHF-chokladbollar att ha som lördagsgodis på kvällen. När jag väl dock smakat av smeten kände jag mig sugen på vanliga, sådana med socker och havre i, och gjorde därför en sats sådana också. Totalt blev det väl över 300 gram bollar som jag stoppade i mig under resten av dagen/kvällen.

Kvällen blev i alla fall trevlig. Åkte hem till mina föräldrar och började med att ta en lång promenad i skogen. Tänkte väldigt mycket. Bland annat på det som Emma och jag pratade om igår, om varför saker och ting har blivit som det har blivit.

Det är underligt hur saker som händer i livet, kan växa och utvecklas till något helt annat. Jag kan se det som en kedja, en tidslinje, med något som började som något och som sedan resulterade i att jag fick ätstörningar. Inte på en dag, utan under en lång process. Ätstörningen kom inte på en gång som en förkylning, utan har utvecklats långsamt utifrån flera saker. Den stora grunden känner jag mig ganska säker på nu, och det är den som är den svåraste att komma över. Den svåraste att prata om och att över huvud taget tänka på. Jag förstår att den antagligen legat som en sten inom mig under en lång tid, och som jag inte förstått vad den är. Kanske är det dags att jag vågar berätta mer om den stenen för någon.

Det var något jag gjorde för ett par år sedan. Något som sedan plågat mitt samvete hemskt mycket. Men istället för att tänka på eller prata om det har jag försökt att fly från det. På olika sätt. Försökt att begrava och förtränga det. Men istället har det samlats inom mig som en stor hård klump bakom en tjock vägg som är svår att skära upp. Det dåliga samvetet har fått mig att inte kunna släppa tvångstankarna. Jag, som gjort något så hemskt, förtjänar inte att må bra. Jag förtjänar inte att leva som en vanlig människa utan ska ta mitt straff och plågas av detta resten av mitt liv.

Men på ett sätt vill jag ju inte se det så. Jag tänker att det kanske finns ett sätt att ställa saker och ting till rätta, även om det som jag gjort aldrig kan bli ogjort. Det finns ju inget som jag kan ändra på, och det är det som gör det så svårt. Hur ska jag kunna gå vidare? Jag vet inte. På ett sätt känner jag att jag kan förlåta mig själv, men kanske vore det ändå bra att bara få tala ut om allt för någon.

När jag tänkt färdigt och samtalat med mig själv så stannade jag en stund och bara tittade ut på landskapet från landsvägen i sommarkvällen. Det var så vackert att det på något sätt gjorde ont, och jag njöt av att under en stund få känna ett sting av lycka i bröstet. Även om jag inte kan lita på att den lyckan ska vara särskilt länge. Även om jag vet att jag snart kommer att få en jobbig tid igen med… vad det nu är.

När jag kom hem igen hade Jenna och hennes sambo Karl anlänt, och det vankades grillat. Innan maten hade jag och Jenna en liten pratstund, främst om gårdagens händelse med min kompis Sara – det att hon skrev och ville bryta med mig. Jag och Sara har varit bästisar ända sedan sexårsverksamheten och visst har det varit knackigt mellan oss på sistone, men det kändes ändå som ett lite väl hastigt beslut. Dock mår hon inte bra och har inte gjort på länge. Hon har förändrats och jag har tyvärr, i mitt eget mående, inte riktigt vetat hur jag känner för henne eller orkat ställa upp riktigt lika mycket som jag kanske borde. Jag har längtat efter att få prata med någon, men jag får inte riktigt det intrycket av att hon är intresserad av att lyssna eller över huvud taget av hur jag mår. När jag försöker berätta går hon oftast ganska snart över till att prata om sig själv, och det känns inte riktigt som en.. bra vänskap. När jag själv mår bra och känner mig tillräckligt stark för att orka hjälpa henne går det väl an, men nu så.. Ja, jag vet inte. Det har blivit så konstigt alltihop.

Efter maten ville Jenna ut och springa en runda, och jag kände hur tvångstanken vaknade till liv och öppnade munnen för att säga något. Men jag hann säga nej före. Jag har faktiskt redan sprungit idag en gång, och nu känner jag mig sådär lagom utvilad och lugn i kroppen och ska inte förstöra det genom att ge mig ut igen. Jenna kan gå ut, men jag ska inte följa med. Dessutom hade nog mamma blivit arg.

Efter all choklad fick jag dock lite ångest och tjockkänslor, magen spände ut sig och jag blev sådär rastlös i kroppen och bullarna ville att jag skulle ut och promenera igen för att förbränna lite. Som tur var föreslog Jenna att vi skulle sätta oss och spela något spel, jag, mamma och hon medan pappa och Karl tittade på fotbollen, så då fick jag något annat att tänka på. Blev en mysig stund i köket med lite olika spel och varmt te.

Imorgon ska vi troligen göra en utflykt någonstans och fika, innan Jenna och Karl åker tillbaka till deras stad. Blir förhoppningsvis trevligt.

Nu ska jag kanske sitta och titta på lite roliga youtubeklipp innan jag somnar. Längtar faktiskt efter att få sova, var så himla skönt inatt.

Jaja. Snipp, snapp, snut, så var lördan slut. 

Nu måste jag sluta, det får vara nog nu. Har sagt det många gånger förr, och säger det igen. Jag måste ha hjälp.

Jag måste förstå att jag inte kan vara alla till lags. Att hur jag än gör så blir någon besviken. Hur jag än gör så kommer det att bli fel på ett sätt, och rätt på ett annat. Det är bara att acceptera. 

Måste acceptera att det inte är själviskt att vilja må bra. Mår jag inte bra så kan jag ju inte heller finnas för någon annan. Mår jag inte bra så spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker göra saker perfekt, vad blir meningen med det om varken jag själv eller någon annan får ut något av det?

Som sagt, jag måste be om en hjälpande hand. Det här sättet fungerar inte att leva på, inte för mig åtminstone. Kanske tycker någon annan att man bör sträva efter perfektion, men för mig går det inte. 

Jag vet inte hur, eller om jag kommer lyckas. Men jag måste sträva efter att bli fri. Och detta, som sagt, genom att sträcka ut min hand. Inte försöka att hålla den själv. 

En midsommarafton som började sådär, men tack och lov slutade bättre (hellre det än tvärtom).

Vaknade på morgonen med kokande huvud och trötta käkar (jag gnisslar tänder ibland på nätterna). Jag var inte utsövd och ville egentligen sova längre, men jag hade ju redan bestämt att jag skulle upp tidigt för att hinna motionera.

Började åtminstone med en ordentlig frukost (i alla fall för att vara jag), med gröt tillsammans med mjölk, äppelbitar och jordnötssmör samt ett ägg och en kopp te. Detta med jordnötssmör var något nytt och jag måste säga att det var otroligt gott att ha på gröten. Åtminstone de första tuggorna, sedan började det liksom att kännas lite mäktigt.

Detta med mäktigt känns som att framsteg för mig på något sätt. Att det faktiskt finns saker som jag kan äta av utan att ständigt vilja ha mer. Att jag kan känna mig nöjd.

Mamma kom i alla fall sedan för att hämta mig hem till dagens midsommarbord och väl hemma gav hon mig en timmes tid till att springa innan jag skulle behöva vara tillbaka. Jag blev nervös då jag hade räknat med att behöva minst en och en halv ungefär, men fick vackert acceptera det.

Det är helt otroligt med mig. Till en början hade jag planerat att springa 6 km (som jag brukar ha som mål att göra på fredagar). Detta ökades sedan till 10 km, 11 km och sedan 14. Nu när jag ”bara” fick en timme fick jag således gå tillbaka till 11 km-spåret.

Löpturen blev varken skön eller rofylld. Min stresshjärna satte igång och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle få ihop all träning idag. Nu skulle jag ju missa 3 km och måste ta igen det senare på eftermiddagen. Och skulle jag springa 3 km kunde jag ju lika hjärna springa 5… Så ja, dagens motionsmål ökade alltså till och med till 16 km. Sedan skulle jag hinna med en och en halv timmes promenad också. Hmm, helst måste jag hinna promenera en timme innan grillningen. För efteråt, när jag kommer hem, kommer jag antagligen bara orka en halvtimme.

Marken gungade, kroppen värkte och huvudet snurrade av alla tankar. Mina ben kändes svaga och allt jag ville var att löpturen skulle ta slut, det gick inte fort idag.

När jag tillslut kom tillbaka hade mamma och pappa hunnit blivit oroliga. ”Jag fick lite yrsel” sa jag bara och orkade inte prata om det mer. Mamma tittade bekymrat på mina ben. ”Snälla Josefine, du måste börja ta det lugnt. Om du går ner ett enda kilo till så måste vi gå till en doktor”. Hon satte sedan handen för ögonen och började gråta. ”Snälla Josefine, gör inte så här”.

Pappa, som själv tränar dagligen, viftade mest bort det och bad mamma att inte stressa upp sig. Jag förebrår honom inte för det. I hans värld kan inte träning bli något negativt, inget man kan få för mycket av, och det är inte underligt eftersom träningen endast gjort honom väl. Jag vet att han vill mitt bästa och därför är det i hans ögon positivt att jag tränar som jag gör, troligen skulle han inte misstycka om jag tränade mer. Det kan därför bli svårt att förklara för honom att träning kan bli jobbigt för min kropp.

Mammas ord och tårar övervägde dock denna gång, och jag bestämde mig för att inte träna mer idag och att minska promenadtiden till en halvtimme. Vad jag behövde denna eftermiddag var inte mer motion, det var inte vad min kropp ropade efter, utan sömn att ta igen. Efter lunchen skulle jag ta en eftermiddagsvila!

Lunchen blev dessutom hyffsat lugn och fri från tvångstankar och stressande. Tror jag gick iväg från matbordet en gång för att tvånget sa åt mig att kissa några extra gånger, men efter det så lyckades jag stå emot resten.

Jag åt gott, och ganska mycket, av potatisen, sillen, brödet, osten, prinskorven, gräddfilen… utan någon större ångest eller hets och efteråt låg jag nog mer än en timme och halvslumrade på sängen. Skönt. Tusen gånger skönare än om jag gett mig ut i spåret igen, oavsett vad alla hälsogurus säger.

Lite gos med kissen!

Ett par timmar senare var det dags för grillning hemma hos min kompis Emma. Vädret var kallt, vilket uteslöt de planerade midsommarspelen, men det blev trevligt ändå med god mat och vin. Hennes sambo och resten av sällskapet satt inne och kollade fotboll medan vi satt själva på altanen, med infravärme, och pratade en lång stund om livet. Ett väldigt öppet samtal om saker och ting. Bland annat gled vi in på allt som varit med min stress, och jag erkände för första gången för någon att jag fortfarande har stora problem med maten. Att jag får dåligt samvete över det jag äter och att träningen för det mesta endast känns som ett ont måste, ett tvång. Att jag inte alls tränar för att det är kul utan för att det bränner kalorier.

”Josefine, jag skulle älska dig även om du vägde 150 kilo. Det där går inte, du kan inte ha det sådär.”

Och hon har rätt, min allra bästa vän. Det här är inget liv, och även om jag insett det länge så inser jag det desto mer nu. Det känns jobbigt att skriva det, för rösterna i mitt huvud börjar viska. ”Snack. Ni människor i dagens samhälle är bara så äckligt lata. Det du tränar är ingenting jämfört med hur de rörde sig på stenåldern, vilket var en optimal hälsosam livsstil för människan. Du kommer ta död på dina medmänniskor genom att sluta träna och sprida en sådan slö livsstil.”

Men håll käften jävla tvångstankar. Har jag sagt att jag ska sluta träna helt och börja ligga på soffan med chipspåsar varje dag?! Men så som jag lever nu kan ni väl ändå inte mena är hälsosamt, jag är för fan inte ens kapabel att föröka mig så som läget ser ut just nu.

Jag är tacksam över kvällens samtal med Emma, och jag hoppas att hennes ord ska hjälpa mig att kriga mot rösterna även i fortsättningen. Min andra bästa vän, som jag haft det lite knackigt med på sistone, skickade ikväll för övrigt ett sms där hon förklarade att hon inte ville att vi skulle höras mer. Det är en annan lång historia som jag inte orkar dra ikväll, men det gjorde mig ledsen såklart. Jag vill träffa henne och försöka lösa det, men hon är ”inte intresserad” var allt jag fick till svar..

Nu börjar midsommarnatten övergå till midsommardag och jag sitter sedan ett par timmar tillbaka i min lägenhet framför datorn och skriver. Stekte en grillskiva som blivit över sedan kvällen och åt med lite bearneisesås när jag kom hem, och där efter högg jag in på chipspåsen. Om det var en hetsätning eller inte kan jag inte svara på, men jag åt inte upp hela i alla fall. Efter ett tag tröttnade jag (på riktigt, inte bara för att jag ville det), vilket är ganska bra för att vara mig. För en vanlig människa låter en hel chipspåse som en ofantlig mängd, men för mig som hetsätare är det ingenting. Men jag antar att det att jag ätit ordentligt under dagen har bidragit en del.

Snart ska jag i alla fall sova och jag ska inte ställa något larm för att komma upp en viss tid imorgon. Ska försöka att sova så länge som kroppen vill. Jag ska inte tvinga mig ut på någon lång springtur imorgon, utan bara om benen ber om det (i nuläget känns det inte som att de kommer att göra det).

Midsommarnatten går mot sitt slut som sagt, och några sju sorters blommor har jag inte hunnit plocka. Men kanske kan jag få drömma något fint ändå.

God natt.

Hälsa. Kalorier. Fett. BMI. Övervikt. Socker. Kolhydrater. Träning. Muskler. Kondition. Styrka. Fitness. Bikini. Väga. Mäta. Äta..

Jag är troligen inte den enda vars hjärna numera upptas till en stor del av dessa ord. Så pass mycket att hela livet i princip bara handlar om det. Rädslan för att gå upp i vikt får mig i perioder att glömma bort mina egentliga viljor och drömmar. Glömma det som verkligen betyder något.

Men åtminstone har jag väl mer och mer kommit till en insikt. Att mitt beteende inte fungerar, att det är slöseri på mitt liv. Och det är jag glad för - att jag åtminstone i tanken vet att jag inte vill göra så här, även om det i nuläget känns svårt att bryta mönstret. Att jag åtminstone har en vision, att även om jag kommer nå friheten eller inte så känns det skönt att tänka på den. Att åtminstone få drömma om den en stund.

Jag tänker inte förneka eller försöka glömma bort att jag har problem, utan ständigt vara öppen och ärlig mot mig själv gällande dem. Men ibland är det skönt att "ta lite semester" från dem, fokusera på annat och inte förstora upp problemen för mycket. Ibland kanske de inte är så farliga som man tror...

Idag har varit en stressig dag, troligen för att helgen står i dörren. Stressar alltid som mest när helgen närmar sig. Denna gång en stor helg dessutom - midsommar. Och helg betyder för min bullhjärna mer mat och således mer träning, ännu mer mat och extra promenader. Annan prestation utöver träning, såsom städning, ordna med saker... Allt för att "förtjäna" maten. Man förtjänar ju inte midsommarbord om man inte motionerat i timtal innan och städat rent varenda vrå i huset.. Sedan måste man ju ha så mycket av allting också. Tänk om jag bara kunde äta som en normal människa, så mycket som jag känner för, utan prestationer och utan tvång. Och utan kompesation.

Fy, fy, fy. Midsommar som ska vara något trevligt, en tradition med god mat, dryck och lekar. Och allt jag tänker på är hur mycket jag ska äta och träna för att kunna göra det. I min hjärna pågår redan planeringen för fullt. Har redan idag köpt en påse chips att ha när jag kommer hem från firandet imorgon kväll. Varför? Dels för att fru gluff i mig vill ha något att äta när hon kommer hem, och dels för att undvika att istället länsa skåpen. Finns en påse chips kan jag äta ur den och se det som fyllenattkäk, och sedan nöja mig när jag ätit tillräckligt. Finns inga chips riskerar jag att, i min fylleångest då jag inte kan tänka klart, i panik slänga ihop allt möjligt från köket i ångest och äta enda till morgondagen. Så fungerar jag, och då väljer jag hellre chipspåsen. Den känns tillåten, inte allt för ångestfylld, även om det såklart är onyttigt osv.

Men men, om vi lämnar bullsnacket en stund. En stressig dag som sagt, men åtminstone inte så nedstämd. Inte i början i alla fall. Dock har jag under hela dagen på kontoret i princip skakat av frusenhet och förgäves försökt värma mig med te och kaffe. Suttit på stolen i fosterställning nästan. Är ju inte direkt sommarväder ute, och på mitt kontor blir det extra kallt då det ligger i en slags källare kan man säga. Usch.

Jag är en frusen person i allmänhet, annars hade jag kunnat tro att det berodde på min vikt. Kollade den imorse, som jag gör en gång i veckan även fast jag borde sluta, och den hade trillat ner igen. Ändå har jag ätit mer den här veckan och jag känner mig något fylligare, på ett skönt sätt, än vad jag gjort på sistone. Men men, vad vet jag om hur väl vågen stämmer? Och dessutom är det ju bara en siffra. Även om den där siffran tyvärr verkar betyda allt för fru bulle..

Mest av allt vill jag bara få tillbaka mensen, som varit borta snart ett halvår nu. Om det beror på vikten eller min stress vet jag inte, kanske en kombination. Känner jag efter så känns det väl som att lite mindre träning och mer vila och ordentlig mat inte skulle skada, men det vill ju tyvärr inte de där rösterna i skallen lyssna på. Jag försöker på något sätt att hitta en strategi där jag kan lura dem långsamt, men det är svårt.

Nåja. Jobbet var som vanligt idag. Stirra in i datorskärmen, varvat med bensträckor, Facebookchat (usch), lyssna på P1, fika osv. Efter arbetsdagen stod styrkepass på schemat, även om jag inte kände ett dugg för det. Men det är inte ett särskilt långt pass så jag kunde väl lika hjärna köra det, tänkte jag och orkade inte bråka med tankarna. Så jag satte mig i några maskiner, lyfte några vikter och det gick väl helt okej. Åtminstone blev jag varm och slapp frysa.

Mitt i passet kom en okänd man fram och frågade vad jag har för tid på milen, då han sett mig springa mycket sa han. Svarade min tid på mitt senaste lopp (mellan 50 och 55 min) och han såg förvånad ut, ungefär som att han trodde att jag skojade. Jag som tränar så mycket borde väl klara en bättre tid ungefär. Han sa inte det utan något i stil med "okej..bra". Orkade inte bry mig så mycket, men fick ändå upp tankar om hur dålig jag är som inte lyckats bättre på så många år. Även fast jag borde tänka att min nuvarande tid är bättre än förra årets. Men nej, det duger inte enligt de där rösterna.

Handla, promenera hem, promenera en halvtimme igen från och till nästa affär (tvånget sade att jag behövde mer motion, trots redan totalt en timmes promenad + gymmet) och handla ytterligare några saker där, blä. När jag kom hem var jag så trött och hungrig att jag trodde jag skulle svimma. På min icke ätstörda tid hade jag gjort iordning en macka medan jag lagade maten, men det fick jag inte för bullarna. Jag hade ju redan ätit ett mellanmål idag så...

Tillslut fick jag i mig middag i alla fall, under så pass stor stress att jag knappt kände smaken. Tvånget sa åt mig, att mellan tuggorna, springa och kolla om jag stängde av spisen, värma maten ytterligare i mikron (fast den redan var kokhet), kolla om kranen droppade osv. Alltid ska dessa tankar komma när jag försöker sitta i lugn och ro och äta. Kanske för att jag är så spänd på att äta i övrigt, att när jag väl gör det så blir det ett tillfälle då "allt måste vara perfekt".

Nåja. På dagens meny stod stekt strömming med senapssås och potatismos. En ganska rejäl portion säger såklart fru Ätstörning, men det kanske behövdes säger jag. Det var första gången jag åt strömming tror jag, eller det kanske är samma sak som sill? Ja det är det nog, bara det att det ena finns på väst och det andra på östkusten eller nåt. Även om de flesta tuggorna som sagt intogs under stress så tror jag det var gott i alla fall. Ska nog ta med det som blev över till midsommarbordet hos mina föräldrar imorgon.

Efter middagen sprang jag runt som en dåre i lägenheten av stress. Huvudet kokade och marken gungade av yrsel, så här stressad har jag nog inte varit på länge. Tvånget sa åt mig att städa, städa och städa. Peta damm under stolsben, torka av strömbrytare och annat helt onödigt. Sedan skulle jag såklart ta en promenad till. Dock kanske det var lika bra då jag lugnade ner mig något under den promenaden. Promenerade på det där sättet som gör promenader harmoniska och inte bara till ett moment av kaloriförbränning. Gick i långsam takt och dagdrömde om saker som inte har ett dugg med alla bekymmer att göra. Skönt.

Så nu har jag äntligen funnit ro här framför datorn, om än väldigt sent dock. Vad man missar tid när man har tvång.. Borde gå och lägga mig snart då jag har en del timmars sömn från i veckan att ta igen, och ska väl inte upp allt för sent imorgon heller. Ja jag erkänner, jag måste träna innan midsommarmaten. Om det regnar måste jag väl gå till gymmet, vilket jag helst vill slippa. Drömmer om en joggingtur i ett behagligt väder. Har under flera år (även innan jag blev ätstörd) haft som tradition att varje midsommarafton ta en långpromenad på lantstället nära mina föräldrar (tror det började med att min familj bråkade, av någon anledning brukade det bli bråk på just midsommarafton, och jag gick ut för att slippa höra) och jag skulle väl kunna göra det till en skön joggingtur imorgon kanske. Jaja, får väl se.

Nu ska jag nog lösa lite soduko/korsord och lyssna på någon film eller något, och sedan försöka ta mig till sängs. Har skrivit rätt långt ser jag nu (och antagligen bara rabbel, orkar inte läsa igenom just nu).

Natti.

"Jag vet inte hur jag ska leva mitt liv" var något av det första jag sa till min terapeut. "Men, lever du inte nu då?" svarade hon.

Jo, visst lever jag, men ibland känns det inte så. Jag skulle vilja beskriva det som att jag är vilse i skogen och försöker hitta hem. Jag lägger inte märke till skogens färger, dofter, ljud... Jag tittar inte upp och ser mig omkring, utan det enda som finns i mitt huvud är att hitta rätt stig hem.

Jag letar efter det rätta sättet att leva på. Det är ofta svårt att njuta av solens strålar, smaken på maten, den vackra utsikten m.m utan att tankarna på om jag gör det på rätt sätt finns där. Som om jag måste lära mig att göra allt på ett precis rätt sätt? Varför?

Jag vet inte. Kanske har jag alltid varit sådan, att jag måste försöka hitta bra sätt att göra saker på. Men förut har det handlat om mindre saker som ett bra sätt att få läxorna gjorda i tid, rummet städat ordentligt osv. Inte vattnet drucket på rättt sätt, händerna tvättade på rätt sätt... Varenda skitgrej blir en stor händelse, inte undra att man är på helspänn i princip hela tiden. Jobbigt är det.

Denna lördag fick jag i alla fall sova ut, och vakna till en av grannens läskiga låtar. Låter som någon slags andlig sorgesång som aldrig tar slut och som aldrig ändrar karaktär.

Vädret var lite småregnigt, men inte så farligt kallt och jag gav mig ut på en löparrunda i skogen. Jag hade egentligen planerat in ett kortare pass idag, men benen ville ut på en mil så det var väl bara att lyda. Håller på att träna inför nästa lopp om två veckor (kvartsmarathon).

Den senaste tiden har det nästan varit lite för härligt att springa, som om jag blivit lite besatt av det. Efter ett träningspass börjar jag redan planera inför morgondagens, rabblar siffror tyst för mig själv och funderar på hur jag kan få dem bättre. Känns kul på ett sätt, men samtidigt lite som en besatthet på ett sätt. Det tar mycket energi och jag önskar ibland att jag kunde koppla av också. Njuta av helt andra saker i livet som inte har med träning/hälsa att göra, det känns ibland som att 99 % av det västländska folket inte har något annat i skallen. Bra på ett sätt, mindre bra på ett annat antar jag.

Nåja. Jag ska göra mitt bästa för att inte få det att spåra ut den här gången. Våga att vila. Våga att köra lättare pass utan att kräva för mycket av mig själv. Våga vara stolt över det som jag lyckas med istället för att lyssna för mycket på tankarna som bråkar om hur jag ska göra och vara rätt. De som säger att jag inte ska träna alls, de som säger att jag ska byta träningssätt, de som säger att jag ska träna hårdare osv. Kanske har någon av dem rätt men jag kan antagligen inte veta vem av dem nu. Jag tar myrsteg framåt. Försöker att inte tänka att målet är att få det perfekt, utan målet är att kunna leva - idag.

Efter löpturen blev det i alla fall till att åka och käka en liten lunch på café med syrran, som är på besök i staden, och därefter en sväng till köpcentret med vår faster (som också är på besök över helgen). Jag glodde lite på träningskläder, bikinis, vanliga kläder... Men förmådde som vanligt inte att köpa någonting. Har svårt för impulsköp numera, vill gärna planera ordentligt innan jag köper något så jag vet om jag verkligen behöver det eller inte. Men det kan vara kul att gå runt och titta/prova ändå.

Vi åkte alla tre hem till föräldrarna på en härlig grillkväll med all möjlig sorts mat och som en dessert en stor glasstårta med jordgubbar, banan, daim, marränger, kolasås m.m som syrran slängde ihop. Synd att jag glömde ta en bild på den, men ljuvligt god var den i alla fall.

Generellt sett började dagen bra, men sedan kom alltmer tankar och jag fick svårt att sitta still och koppla av. Det är synd att de ofta kommer med en större kraft i samband med att man ska försöka göra just något väldigt avkopplande, som i det här fallet försöka njuta av en härlig sommarkväll med grillning och gott sällskap. Efter att vi satt oss för att äta tog det nog minst en kvart innan jag helhjärtat lyckades säga nej till tvångstankarna. Även om det är svårt, så är det i alla fall oerhört skönt när jag väl lyckas göra det.

Nu är jag riktigt trött och ska försöka komma till sängs med boken eller korsordstidningen så snart som möjligt. Inte lyda några onödiga tvångstankar på vägen.

Imorgon är det förmodligen milpass som gäller igen på förmiddagen, tillsammans med syrran denna gång. Om det inte blir en såndär "vakna-utan-energi-på-morgonen-söndag". Jag håller tummarna för motsatsen i alla fall. Förutom det så står det väl inget speciellt på schemat. Kanske samla mig lite inför en ny vecka, om det går.

Godnatt nu.

Här var det ett tag sen jag var inne. Har länge haft i tankarna att dra igång bloggskrivandet igen, men får liksom aldrig tummen ur handen (säger man så?). Jag känner för att börja skriva lite igen, även om ingen läser, eftersom det kan vara en bra terapi för mig att få "skapa" något och fokusera på annat än bara vardagens fläng.

Exakt 5 månader har gått sedan mitt senaste inlägg, och mycket har väl hunnit hända sen dess. Både bra och dåliga saker. Något positivt är väl att dagarna blivit ljusa och att man inte längre behöver lämna kontoret ut på en mörk vintergata.

Och annars då? En dag i mitten av februari, en dag då solens strålar letade sig in genom mitt köksfönster för första gången på länge, somnade min älskade farmor till slut in. På ett sätt var det konstigt att allt gick så fort, bara ett halvår tidigare hade hon ju varit nästan som vanligt, men på ett sätt är jag glad över att cancern inte hann plåga henne under mer tid än den fick. För den sista tiden var verkligen bara en plåga, det kunde jag se. Inte bara på grund av smärtan, utan troligen främst det att inte kunna vara uppe och röra sig - som min farmor älskade.

Hon lämnade ett stort tomrum efter sig, men mest ut av allt ändå positiva minnen. Jag tror inte det finns en enda människa i hennes närhet som minns henne med annat än glädje. Dock har jag nog fortfarande inte riktigt helt förstått att hon är borta. Det är som att hon när som helst skulle kunna ringa egentligen. Under en period fick jag ofta för mig att vi skulle dit och hälsa på eftersom det var torsdag (när jag var liten åkte vi dit i princip varje torsdag), men så var det också under en tid då jag var ganska förvirrad (vilket jag väl i och för sig fortfarande är).

När det gäller min hälsa så går det fortfarande mycket upp och ner. Fysiskt har jag börjat komma tillbaka lite, men visst springer jag in i väggen då och då. Har inte haft något mer anfall av den typ jag fick i januari, men det har hänt att jag vaknat på morgonen och känt mig som att jag blivit överkörd av ett ånglok. Helt utan någon yttre anledning.

Hjärnröntgen, blodprover.. Ingenting visar på något speciellt, så som jag trodde handlar allting troligen om någon slags inre stress. Jag förstår bara inte vad, för jag har ingen anledning att vara stressad. Utåt sett är ju mitt liv stabilt. Jag har ett jobb, ett boende, en familj.. Det sitter så djupt inne i mig och det är ingen annan än jag själv som förstår exakt hur det känns eller hur mina tankar fungerar. "Jag är stressad" är väl i princip det enda jag har sagt till omgivningen, men det är så mycket mer än så.

Jag har nyligen börjat träffa en terapeut på min vårdcentral och fick den första dagen i uppgift att skriva en "orohetsdagbok" tills nästa gång. När jag läste för henne ur den var det nog första gången som jag helt förklarade för någon hur jag tänker. Jag hann inte läsa allt, men det räckte med några sidor för att hon skulle förstå att jag var i behov av mer hjälp. Det är inte bara lite vardagsstress som jag behöver lära mig att hantera, utan problemen har tyvärr gått längre än så. Jag fick ett telefonnummer till en privat psykiatrier som jag provade ringa, men dessvärre verkar hans mottagning vara stängd under ett par veckor framöver. Vet inte om jag ska prova något annat så länge, eller avvakta tills jag träffar terapeuten nästa gång. Får väl se. Än så länge känns det inte akut i alla fall.

Men fysiskt har jag generellt varit mycket piggare på sistone i alla fall. Yrseln kommer och går, men jag har mina trix för att hantera den. Kanske hanterar jag den lite för bra, för när jag har yrsel är det väl antagligen kroppens sätt att säga att jag borde stanna upp och ta det lugnt istället för att bara fortsätta "ränna på". Men ja, det är lite svårt. Jag önskar ofta att jag kunde vara lugn och pigg på samma gång.

I måndags sprang jag Vårruset i Stockholm. När jag anmälde mig kände jag mig osäker på om jag skulle kunna delta över huvud taget, så jag kände mig riktigt stolt när jag kom i mål med en tid under 30 min. "Hur kan du vara stolt över det!? Det klarar vilken idiot som helst" säger de elaka tankarna inom mig, men jaja. Hittills har jag inte tagit åt mig särskilt mycket. De kan själva prova att springa med yrsel och stressnerver i ena benet och se hur bra det går.

Ja, jag känner det ibland som att de här "onda tankarna" är personer som finns i verkligheten och som verkligen står bakom mig och talar till mig - fast jag varken hör eller ser dem på riktigt. Tankarna finns ju bara i mitt huvud och det är troligen bara mina egna åsikter jag hör. Ibland kan jag strunta i dem, men ibland gör tankarna verkligen så ont. Ibland har de fått mig att bryta ihop fullständigt. Fått mig att varken veta ut eller in, vad jag ska ta mig till.

Jag njuter av varenda ögonblick då dessa tankar lämnar mig ifred. De kommer och går lite som de vill, men ibland kan jag få vara fri från dem under en ganska lång tid. Men helt försvinner de väl inte förrän.. förrän.. Ja, hur får man bort dem (om det nu går)? Jag vet inte, men jag tror att svaret finns långt inom mig. Frågan är bara om jag ska våga att låta det komma ut?

Är utan tvekan vänner. Jaja en klyscha, men må så vara. 

Känner mig tusen gånger lättare nu ikväll, efter att under bara ett par timmar fått umgås lite med människor som man inte har något släktband till. Önskar så mycket av hela mitt hjärta att jag kunde få göra det oftare än vad jag gör. 

Annars har dagen som vanligt varit upp och ner. Ena stunden rätt bra, i nästa piss. Men min kropp har i alla fall mått betydligt bättre och jag kunde utan problem bowla ikväll (jag vann till och med, jag som alltid kommer sist!). Nu senare har jag till och med skuttat omkring dansandes med musik i lurarna samtidigt som jag städat upp en del. Men jag är noga med att bara ta det allra nödvändigaste, vad tvångstankarna säger om att leta dammråttor bakom nån bokhylla försöker jag att inte bry mig om. Det här är faktiskt mitt hem, inte min arbetsplats. 

En av orsakerna bakom mina städtvångstankar är väl att jag blir orolig för att om jag inte gör det nu, så kommer det aldrig bli gjort. Och då kommer det i sin tur leda till att lägenheten blir skadad på något sätt och jag blir vräkt. Men, i mina tidigare hem har jag ju inte haft dessa tankar - och ändå klarat mig. Bara för att jag inte har ett specifikt diskschema så betyder ju inte det att jag aldrig kommer att diska. Nu ikväll fick jag ju faktiskt lust helt av mig själv och ställde mig och tog tag i det. Samma med soporna, när de behöver tömmas kommer jag inte vilja något annat. Jag behöver inte springa ut och in med dem så fort jag kastat minsta lilla papper. 

Ja, det är så jag försöker tänka i alla fall och för det mesta har det gått bra under de senaste dagarna. Men då och då kommer attackerna tillbaka och jag ser det lite som en drog som jag måste vänja mig av vid. Det är jättesvårt först, men ju mer jag säger nej till tankarna desto mer kommer de att försvinna. Det är på det sättet som jag måste jobba i alla fall. 

Äntligen fredag imorgon, igen. Veckorna går alldeles för fort, vad gör jag av dem egentligen?

Några timmar efter att jag skrivit det senaste inlägget, från i lördags, tog det stopp. Jag kände länge att det var på gång och helt plötsligt hände det.

Stressen över att städa hela lägenheten grundligt, och då menar jag verkligen grundligt, hade plågat mig hela natten och förmiddagen och till slut gav jag mig. Kunde inte slappna av.

Började tömma hallgolvet, garderoberna och badrummet för att kunna skura och dammsuga ordentligt. Gick fram och tillbaka, hittade en fläck här, en fläck där.. Lyssnade på ett radioprogram i hörlurarna och tyckte väl att allt var som vanligt, trots stressen.

Men sen hände något. Minns inte riktigt hur det började, men antagligen blev det för många fläckar på en gång och en våg sköljde igenom mig. Jag var tvungen att lägga mig på sängen och sedan bröt jag samman. Grät och frågade mig själv varför jag måste må så här, vad det är som är fel. 

Vad som började i lite gråt och beklagan gick på bara en sekund sedan över i ren panikångest. Hjärtat surrade som en motor och jag tappade andan, precis som att någon hade sparkat mig i magen. Ställde mig på alla fyra för att försöka få tiilbaka andningen, minns inte om jag skrek till och med. 

Jag låg på sängen en lång stund efteråt och förmådde mig inte att göra någonting alls. När jag reste på mig surrade hjärtat iväg igen och hela kroppen kändes ungefär som om jag sprungit jorden runt. Jag hade planerat att åka skidor på kvällen och mamma skulle hämta mig med bilen en viss tid. Med möda tog jag mig ut ur lägenheten, ner till bilen men utan skidor. 

- Jag mår inte så bra, hann jag säga till mamma när jag satt mig i bilen - innan anfallet började igen.

Efteråt grät jag floder. Det är ungefär det jag minns. Vi hade nog ett rätt långt samtal, mamma och jag, men kan inte minnas allt vad jag sa. Bara om hur ensam jag känner mig. Att jag inte har något liv på fritiden, och istället bara hittar på en massa krav på mig själv om saker som jag ska göra. Saker som jag inte ens vill. 

På ett sätt är jag glad att jag fick det där anfallet, för jag har verkligen insett hur allvarligt det är nu. Det är lite som att jag trillat ur en kapsel och insett hur orealistiskt jag levt under de senaste månaderna. Ett liv som inte håller. Och framför allt inser jag mer och mer att jag, hur mycket jag än vill, inte kan lösa det här själv.

Sen i lördags har jag mestadels känt mig totalt kraftlös. Har inte ens kunnat tänka på träning eller städning. Marken har gungat tio gånger värre än vanligt och domningarna i vänster sida har spökat ännu mer. All den kraft jag har, har gått åt till att ta mig till och från jobbet, väl där försöka få så mycket som möjligt av mitt jobb utfört (tackar gud för att det just nu varken är fysiskt eller socialt krävande) samt att handla det nödvändiga och fixa mat. Lägenheten är en enda röra med saker överallt, och innan helgens händelse hade jag aldrig tillåtit det att vara så men nu orkar jag inte annat. Känns nästan lite skönt, att jag kan tillåta mig själv att slippa. 

Meningen var att jag skulle till läkaren först nästa vecka, men jag bokade om och fick en akuttid igår istället. Tack och lov, hade inte orkat vänta en dag till. Inte för att jag får någon botande behandling vid ett läkarbesök, men bara att få berätta hur man mår för någon och veta att vi nu ska gå vidare känns väldigt bra. 

Vi diskuterade dock mest de fysiska symptomen, som yrseln och tröttheten, eftersom det är de som har varit mest påtagliga under längst tid. Den här ångesten och stressen har hela tiden funnits där, troligen omedvetet, men den har liksom inte känts outhärdlig förrän på sistone. Den har smugit sig på så pass långsamt att jag inte insett hur påtaglig den är förrän på senare tid.

Att jag vill ha hjälp och inte kan lösa problemet själv vet jag som sagt redan, men jag vet inte riktigt hur jag vill gå vidare. Jag har nog aldrig mått så bra psykiskt som när jag åt Sertralin, även om många säger att det är ett sockerpiller. Det var en sådan otrolig frid att slippa den här känslan av grubbel, förtvivlan av att inte veta hur man ska göra och framför allt - stressen. 

Ändå tar det väl lite emot om jag skulle börja med den igen. Vet inte varför, men tror det är den här stoltheten av att kunna klara sig utan att "knapra piller". Eller, "hur hade jag klarat mig på stenåldern då medicinen inte fanns? det måste gå att vara utan.".

Men kanske är det bara att acceptera att jag är sjuk och inte klarar mig utan. Precis som att människor med fysiska sjukdomar inte fungerar och måste ha sina mediciner för att kunna leva ett normalt liv, så måste jag ha min. Min mamma sa något intressant i helgen, som jag nog kan hålla med mycket om. Att det helt enkelt inte finns några "psykiska sjukdomar" utan att dessa sjukdomar fungerar på samma sätt som fysiska. Det vill säga att något i kroppen inte fungerar som det ska och måste lösas. Sen kan detta felet förstås utlöst av något som hänt i livet och inte en medicinsk mutation. Inte konstigare än att man börja rodna när man känner skam. Eller får hjärtklappning när man blir skrämd av något. 

Det är skillnad på att vara deppig och deprimerad. Deppig var jag under i princip hela min gymnasietid av olika anledningar. Då låg jag ofta i mitt mörka rum, i min säng och tänkte på hur meningslöst livet var. Men sedan kom man och tänka på en resa eller liknande som man skulle göra i helgen och blev lite gladare. 

Depression drabbade mig första gången sommaren 2012 och det var något helt annat. Det satt i kroppen. Allt stängdes liksom av helt och hållet. Kunde varken skratta eller gråta. Mensen slutade fungera. Kände inget hopp, ingen glädje över något alls utan det var som att ljuset slocknat helt. 

När jag, efter vila och mediciner, blev bättre kände jag att absoluta mardröm var att jag skulle hamna där igen. Nu, bara ca 1,5 år senare är jag rädd för att det precis är det som händer. Mycket är skrämmande likt över hur jag kände då, även om det inte är precis samma tankar jag har nu. Men samma konstiga känsla.

Känns så frusterande på något sätt. Varför ska jag drabbas av det här? Vad gör jag för fel? Något måste det ju vara, det kan ju inte bara komma av sig själv.

Hur som helst, tror jag att jag längtar efter att prata med någon. Känner att det är så mycket som vill ut, som aldrig får göra det. Jag är en person som avskyr att "tränga mig på" och därför istället stänger inne alla problem i mig själv. Och under ju längre tid jag gör det, desto svårare blir det att låta dem komma upp till ytan. 

Blir som en enda tjock massa som samlas i min kropp, och nu känner jag verkligen för att spy upp den på någon - innan den växer sig ännu större (och ännu mer komplicerad). Jag är rädd, men måste kanske ta det steget nu. 

Oj, nu blev det ett långt inlägg. Trodde, när jag började, att jag endast skulle ha kraft att skriva några få rader så det känns ju positivt i alla fall. Men nu måste jag lägga mig, är redan alldeles för sent.

Gonatt.