Under en ganska lång period har jag haft vågpaus, alltså inte vägt mig. Det var bara en dag då jag på något sätt insåg att det inte gav mig något. För vad än vågen visade så fick jag någon form av ångest.

Vägde jag mindre än jag brukar triggades tankar igång om att gå ner ännu mer. Vägde jag ungefär som jag brukar kände jag en rädsla för att inte lyckas hålla det. Vägde jag mer än vad jag brukar började tankarna om dieter, mer träning osv. 

Det är inte vågen som ska tala om för mig hur mycket jag ska äta och röra på mig. Sådant kan jag, för det mesta, känna efter själv. Och om jag inte kan det är det hög tid att jag lär mig att lyssna till kroppens signaler. För den har faktiskt en fantastisk förmåga att tala om vad den vill, om man bara känner efter.

Men idag under mitt besök hos läkaren blev jag i alla fall tvungen att väga mig, och jag ska inte säga att det var utan en viss ångest som jag klev upp på vågen. Men jag blev förvånad över hur lugnt jag tog det när jag såg siffrorna stanna och blinka mot mig. 

För nu är jag nämligen tillbaka på min "normala" vikt, alltså den vikt som jag märkt att min kropp brukar "sträva" mot. För ett år sedan hade det antagligen varit en katastrof. Kanske hade jag slitit mig i håret och grinandes ropat att jag är tjock och måste banta. För fru Ätstörning sa att, även om BMI-skalan tydligt visade att så inte är fallet, denna vikt innebar grav fetma för min del och att jag måste vara underviktig för att se normal ut.

Tänk att man kan lägga så mycket värde i en siffra, och dessutom kan jag inte komma på annat än fördelar med denna viktuppgång:

* Jag fryser inte som en gris längre och behöver inte sitta med mössa och ytterkläder inomhus

* Jag är hundra gånger piggare

* Jag har fått tillbaka min fertila förmåga

* Jag känner inte samma press att träna en massa och äta rätt för att "hålla mig smal", därmed kan jag tillbringa mer tid till roligare saker

* Mat och motion/träning är roligare när det inte är lika kravfyllt

* Jag känner inte samma rädsla för att gå upp i vikt, det har ju liksom redan skett

...

Kan säkert komma på mer och i vilket fall så väger fördelarna i alla fall över nackdelarna (om det nu finns några). Så känner jag idag i alla fall, men det är klart att fru ÄS inte lämnat mig helt och antagligen kommer bråka med mig under flera dagar framöver. Men att inte låtit viktuppgången knäcka mig känns åtminstone som ett framsteg.

Ut i skogen och plocka blommor...

Godnatt i sommarkvällen.

Ska inleda med att skriva en tråkig, liten text om vad jag gillar mest med den här tiden på året. Sommaren. För nu får man väl ändå lov att säga att den är här. Där jag befinner mig i alla fall.

Alla minnen. Från barndomens lättsamma lekar med barfotaspring i gräset, picknickar, hopp och skutt i vattnet, hästhagar och allt det andra som skulle kunna göra denna lista över en meter lång.

Det eviga gröna och naturen i övrigt. Alla vackra blommor och växter. Den stilla luften i sommarkvällen. Solen som värmer. Himlen som är klar (åtminstone vissa dagar). Fåglarnas kvitter och myggornas surr (nej kanske inte det sista). 

Och så allt det andra. Doften av grill, umgås med familjen och vännerna, kubbspel på släktträffen, bad, utflykter och kanske någon liten resa.

Ja, flum flum. Hur mycket som helst finns det. Är i vilket fall tacksam över att få ha vuxit upp på ett ställe där jag fått uppleva så mycket av det fina i sommaren. Det jag saknar, nu när jag bor i stan, är att bara kunna gå ut genom dörren utan skor, ställa sig eller gå i det mjuka gräset och bara lyssna på tystnaden en sommarkväll. Men man får göra det bästa av det - grönområden, blommor och vatten finns ju i stan också.

Men lite extra passar jag på att njuta av naturen nu när jag är på besök i mina föräldrars hus.

Vad har annars hänt under de senaste dagarna då? Lite kort:

I torsdags var det avslutning med teatergruppen. Blev en ganska intensiv och tuff lektion men rätt rolig, och efteråt var vi ett par stycken som gick och tog en öl. Att spela teater är och har varit väldigt givande, så funderar på att kanske fortsätta även efter sommaren. Beror lite på hur det blir med mitt jobb och så.

Sedan i fredags har jag varit "gräsänka" då Han med stort H (från och med nu kallar jag honom Nicke) åkte för att jobba över helgen (han jobbar på annan ort under vissa perioder). Men har inte känt mig särskilt ensam för det. På fredagskvällen körde jag och Sara en bowlingmatch (jag förlorade såklart) och efteråt mötte vi upp Emma, hennes sambo och några av hans arbetskamrater på en pub. 

På lördagen hade jag en hel del sömn att ta igen och det var skönt att få sova uut! Hade inga speciella planer för dagen förutom att åka hem till pappa (mamma är utomlands med min syster Bea) och grilla, kolla Eurovision och så. Blev en väldigt lugn och trevlig kväll, pappa är verkligen duktig på att grilla.

Dock är han inget vidare TV-tittarsällskap haha, efter ungefär fem låtar tvärsomnade han så jag fick ensam sitta och bita på naglarna av spänning (haha ja, jag tycker faktiskt Eurovision är skitspännande fortfarande) under röstningspoängen som ju tillslut visade sig leda Mums-Måns till segerplatsen. Tycker nog faktiskt att låten förtjänade att vinna, passade rätt bra i kvällens tema också.

Idag är det söndag och jag har ont i magen. Får skylla mig själv, var sjukt sugen på nötter igår och hällde i mig jag vet inte hur mycket till Eurovision. Så magen är lite arg på mig nu. 

Annars så har jag sprungit ett fint och ganska långt pass på förmiddagen idag. Dock inte i närheten av så långt som förra söndagen, hehe. Tack och lov för det. 

Har märkt att sedan jag minskade på träningen så har den generellt blivit mycket roligare. Är som att jag på nytt upptäckt tjusningen med och börjat se fram emot den, ibland kanske dock lite för mycket. När tankarna börjar snurra om att börja lägga till fler pass i veckan igen får jag sätta ner foten och säga nej på en gång. Jag vet att det bara kommer att spåra ur. Den tid jag lägger ner på träning känns, just nu åtminstone, precis lagom för både kropp och själ. 

Mycket mer speciellt idag händer inte. Har hadnlat lite för veckan, käkat av gårdagens rester och nu väntar jag på att pappa ska komma med pizza.

Min fotbehandling har börjat verka lite också, svårt att låta bli att peta bara..

Vad är det som får mig att känna så här? Förtvivlad, irriterad, uppgiven, maktlös, äcklad av mig själv, arg och.. tjock. Som en stor påse på magen och som en vattenballong i hela kroppen.

Jag vet att det inte betyder att jag är tjock, för jag har känt så här förut både när jag varit underviktig och på min normala vikt. Det är bara som en djävulsk känsla som vill få mig att tro att jag håller på att gå upp i vikt och bli ohälsosam. Och värdelös, som om mitt värde avgjordes av min vikt. 

Hur är det jag känner som får mig att tro att jag är tjock då? Magen är svullen och trög. Den blåser upp sig och får byxorna att kännas trånga. Hela kroppen känns vätskefylld och jag blir tung och irriterad. Men som sagt, betyder det att jag är tjock?

Kroppen har ju en förmåga att samla på sig vätska ibland. Kanske för att man ätit lite mer än man brukar någon dag innan eller bara helt enkelt p.g.a hormoner. Kanske mensen ställer till det. Vad gäller magen så har jag problem med den från och till. Stress, sömnbrist och viss typ av mat förstoppar den = jag känner mig "tung".

Jag har inte levt på skräpmat de senaste dagarna, utan generellt vanlig husmanskost. Inte perfekt kanske men absolut inte dålig mat. Jag är en stressad kvinna och kroppen beter sig så här ibland. Det beror inte på smöret på mackan. Lyft fokus från kroppen och låt den lösa det av sig själv så får jag snart ro i själen igen.

Och om jag nu är tjock, är det verkligen en sån big deal?

Om jag skulle tänka ut alla möjliga fel jag har gjort idag enligt olika grupper, så skulle det nog bli ganska många. Ah, låt oss prova lista ett par av dem:

Enligt livsmedelsverket (eller vilka det nu är som ger ut de ”allmänna kostrekommendationerna” i landet)? Hmm, nej inte så jättemånga fel idag faktiskt. Möjligen lite proteinfattig frukost, kanske inte helt enligt tallriksmodellen till lunch och kanske lite väl mycket kryddsmör på middagsköttet. Sedan hade jag väl kanske kunnat hoppa över den där chokladbiten som jag blev bjuden på till kvällskaffet.

Folkhälsoinstitutet? Hållit en alldeles för hög stressnivå på jobbet.

Träningsexperterna? Arbetat i en för dålig hållning. Antagligen gjort något tekniskt fel under dagens träning både vad gäller löpningen och styrkan. Sedan ska man ju inte träna styrka direkt efter konditionen heller.

Jonas Colting (och alla crossfitdyrkare)? Tränat för slött.

LCHF/Atkins och liknande dietföljare? Ojojoj. Vit pasta, potatis, choklad.. Inte ens fullkornsgröten är godkänd, och all frukt jag fått i mig är ju tydligen lika illa som rent socker.

Vegan/vegetarianer? Youghurt, ägg, ost, fläskkött.. Inte en enda måltid godkänd.

Sedan har jag nog enligt många beteendevetare lagt upp mina arbetsuppgifter på fel sätt, enligt hygienexperter torkat av diskbänken för dåligt och kanske inte ens tvättat mig själv ordentligt…

Men om vi ska försöka lista ut något jag gjort idag som alla eller åtminstone flera av grupperna skulle gilla, vad skulle då det vara?

• ”Godkända” livsmedel jag ätit idag: Mandlar, linfrön, avokado och broccoli.
• Hmm, varit hyffsat aktiv antar jag.

Varför skrev jag då det här, hade jag lust att klanka ner på mig själv? Nej, kom bara att tänka på hur oerhört lätt det är att hitta fel när man försöker vara alla till lags och i princip omöjligt när man vill göra rätt enligt alla. Vad det än nu gäller.

För någon som är grubblare och har svårt att bilda sin egen uppfattning, som jag, kan det kännas otroligt jobbigt med alla budskap som flödar överallt.  Men förstår ju ändå hur onödigt mycket energi man förlorar på att försöka leva perfekt och rätt, och är så skönt att äntligen ha insett det. För att ha dåligt samvete över att inte lyckas med det som är ouppnåbart, är väl bara dumt och ologiskt?

.. Ja, det var lite av dagens svammel det. I övrigt har väl dagen inte bestått av så mycket mer roligt än mensvärk, humörsvängningar, ett träningspass på gymmet igen och ett besök hos föräldrarna för att äta middag (kort sagt började dagen rätt dåligt men blev bättre och bättre).

Redan har mer än hälften av arbetsveckan passerat och imorgon står, förutom jobb, avslutning med min kvällskursgrupp på schemat. Blir jobbigt då jag måste åka till en stad en timme bort och kommer komma hem sent, och jag som redan är tillräckligt trött. Men men, det får det nog vara värt.

Visssadagar känner man bara för att skjuta sin spegelbild och gräva ner sig tio meter under jorden. Hela kroppen tycks vara svullen och magen spänd som en ballong. 

"Nu måste jag börja ett nytt liv, kanske prova ta bort ditt och datt från tallriken och...". Nej vänta, varför? Bara för att en dag känns hopplös betyder väl inte att hela livet måste ändras på? Hur "nyttigt" jag än lever så kommer dåliga dagar att komma. Tar jag det bara lugnt och försöker göra så sunda val, för såväl kropp och själ, som jag kan just nu så kommer morgondagen förmodligen att vara bättre.  

3-4 gånger i veckan tillåter jag mig själv att träna. Oftast är passen 60 - 90 min beroende på vad jag känner för. Jag försöker anpassa nivån till den dagsform jag är i. Det ska inte kännas som döden att gå till gymmet, ut i spåret eller var jag nu väljer att träna. Kan bli på vardagsrumsgolvet ibland. 

Idag hade jag träningsdag och valde gymmet. Kände (jättekonstigt nog..) inte för att springa utomhus. Dock har värken i benen sen söndagens äventyr inte riktigt gått över än så fick ta det väldigt lugnt. Men gick rätt bra ändå.

Efter gymmet blev det till att kolla på Eurovision semifinalen med Honom. De flesta låtarna höll väl samma (ganska trista) stil som vanligt men Finland (på riktigt, inte för att jag försöker vara ädel), Estland och Belgium var de som gick hem hos mig.

Både idag och igår morse har jag haft otroligt svårt för att överge  den sköna sängen. Därför ska jag väl försöka komma i säng åtminstone några minuter innan midnatt ikväll. 

Så ja, hade en del annat på hjärtat men det får nog räcka för ikväll.

En mani jag har och haft under många år är att pilla sönder hård hud på fötterna (tror det till och med finns något medicinskt namn på detta syndrom) vilket gjort att mina fotsulor blivit hårda som stenar och spruckna. Idag tog jag äntligen det stora steget att testa en behandling som tydligen ska vara bra, Footner exfoliating socks. Ser fram emot slutet av veckan då förhoppningsvis stora, tjocka lager hud kommer börja att trilla av. Mums. 

Utslitheten i kroppen efter gårdagen kom som på beställning när jag vaknade imorse och var på väg att sjukanmäla mig, trodde aldrig jag skulle kunna ta mig till jobbet. Men på något sätt lyckades jag, undrade dock hur jag skulle klara hela dagen utan att somna pladask vid skrivbordet. Efter morgonkaffet kändes det lättare som tur var.

Annars har dagen varit i princip händelselös, tack och lov. När jag gick hem från jobbet, frusen, trött och starkt längtande efter ett varmt bad kände jag verkligen hur skönt det var att inte vara tvungen att träna. Tänk att jag under perioder har tvingat mig själv i princip dagligen till gymmet, hur olustig och sliten jag än känt mig, i tron om att jag är världens ohälsosammaste annars. Så befriande att istället bara kunna gå hem, lägga mig i badet och sedan ta en tupplur på sängen. Utan att veta vad jag ska göra efteråt och känna mig tvungen till något.

Dock ringde snubben min och väckte mig efter ett par minuter, haha. Han och kompisen skulle dra till ett utegym i närheten och Han undrade om jag ville med. 

Jag tittade mest på då jag tycker det där utegymmets övningar är ganska värdelösa (okej, för svåra för mig), men det var trevligt ändå. Molnen och regnet har plågat vår stad i flera dagar, men nu sprack det äntligen upp och det blev en väldigt fin kväll. 

Jag och Han köpte efter det med oss mat hem till mig och såg film ikväll igen. Den här gången blev det den svenska filmen "Bang Bang Orangutang" med Mikael Persbrandt. En film i typ min smak, med lite djup sådär.

Nu finns det ingenting jag längtar så mycket till i hela världen efter som att sova. Och det behövs nog för nu är det snart midnatt ser jag. Ajdå.

Godnatt.

Det här skulle bli en ganska vanlig och tråkig söndag, men riktigt så blev det inte. Sitter här nu och mer färdig än jag känt mig på länge.

Kände ingen lust till att jogga något av mina gamla spår i skogen idag, utan ville göra något lite annorlunda för en gångs skull. Gav mig därför ut på en "jogging utan mål" där jag endast hade med mig klocka men ingen typ av distansmätare eller något sådant. Bestämde mig bara för att springa dit benen ville helt enkelt. En timme max.

Funderade på vad som skulle kunna hända under turen. Skulle jag kanske möta någon jag kände? Se några vackra vår/sommartecken? Skulle jag hitta några nya vägar eller delar av staden som jag inte sett förut? Jag anade inte hur rätt jag hade..

Allt var skönt och gick bra enda tills jag närmade mig hemmet. Av någon anledning får jag för mig att vika in på en landsväg som jag tror ska gå snabbare och sedan är cirkusen igång. En väg blir till en annan och snart har jag kommit så pass långt att det inte känns som någon mening att vända om och försöka hitta tillbaka. Lika bra att fortsätta att följa vägen framåt, någon gång måste jag ju komma till något ställe som jag känner igen mig på.

I två timmar orkar jag jogga innan jag stannar och går. Två timmar blir tre, som blir fyra.. Jag bara går och går och går, vägen tycks aldrig ta slut. Regnet piskar mot min tunna jacka som endast har en t-shirt under, och trots den somriga grönskan är väl temperaturen inte mer än runt tio grader. 

När jag till slut når en större bilväg avslöjar en skylt att jag är över en mil ifrån staden. Great. Jag överväger ett tag att försöka lifta, men helt plötsligt får min utslitna och stelfrusna kropp en adrenalinkick och bestämmer sig för att powerwalka längs vägrenen hela vägen till målet. 

Jag gråter, är förbannad över att jag aldrig tycks komma fram och att bilarna bara susar förbi och skvätter vatten i ansiktet på mig. Marken börjar gunga och jag är stundtals helt säker på att jag ska kollapsa. Försöker motivera mig själv med att tänka på hur stark och duktig jag är och att jag kommer kunna skratta åt det efteråt. Men just då känns det ganska lönlöst.

Slutligen når jag stadsdelen cirka 2-3 km ifrån min och funderar på hur jag ska navigera mig därifrån. Väljer en väg som jag tror är rätt. När det efter ett tag visar sig vara fel brister allt. Benen viker sig och jag vill nästan kräkas. Jag står mitt i en folksamling utanför en idrottplats där det pågår någon tävling och ingen tycks se mig. Jag lyckas stappla mig efter en man och med svag röst ropa "ursäkta? ursäkta?", för att be honom om någon slags hjälp men han bara tittar på mig som om jag vore det värsta han sett och försvinner snabbt in i klubbhuset.

Jag lyckas hitta en toalett. Händerna och armarna är knappt rörbara så jag kan inte låsa efter mig, men lyckas sätta på varmvattnet och tina upp mig lite samtidigt som jag gråter förtvivlat. Hur ska jag kunna ta mig härifrån? 

Till slut hittar jag en kvinna som inte verkar upptagen, hon lånar ut sin mobil och hjälper mig slå numret hem till mamma och pappa - det enda numret jag kan i huvudet. Tack och lov är pappa hemma och lovar att åka och hämta mig med en gång. Tydligen har de försökt få tag på mig i flera timmar och varit oroliga då de visste att jag skulle ut och springa.

Synen av pappas bil och att få sätta mig i den fick mig att totalt bryta ihop av lättnad. Bara skakade och grät. Att frysa är nog den värsta känslan jag vet (med vissa undantag då). Väl hemma blev det ilfart till badkaret där det tog några minuter innan jag blev mig själv igen.

Puh. Inte kul, men så här efteråt är jag ändå imponerad av vad man kan klara av. Hungrig, törstig, stelfrusen och utmattad. Ingen aning om var jag är men ändå fortsätter på något sätt kroppen att utnyttja alla krafter som finns, trots att man när man känner efter ordentligt är helt slut. Så här i efterhand när jag sitter i min varma pyjamas undrar jag hur fan jag orkade, haha.

Trodde jag inte skulle orka annat än att sova efter mitt lilla äventyr, men efter att ha fått i mig käk piggnade jag faktiskt till och rengjorde lägenheten lite. Kändes skönt då det var ett tag sen sist.

Kvällen avslutades tillsammans med Honom med stort H. Vi lagade god mat och hade filmskväll (skräck) med lite godis och mys.

Ja, det var denna söndag och långhelg det. Två mindre roliga händelser. Dagens vilsegång men värst var ändå pappas olycka i fredags. Men som jag nämnt förut får det ju ändå en att känna sig mer tacksam över de lugna och "normala" stunderna, typ i alla fall.

Imorgon är det tillbaka till jobb och så får jag väl hoppas på att jag blir fri från en massa överraskningar, för ett tag framåt i alla fall. 

Större delen av denna lördag har tillbringats i sängen. Ganska skönt men trodde aldrig jag skulle komma upp. Gick och lade mig någon gång på för- eller sena eftermiddagen och vaknade varje timme, tittade på klockan och bestämde mig för att sova en stund till. Så fortsatte det till 17-tiden någon gång då jag äntligen lyckades komma på benen.

Tänkte att jag måste försöka komma ut lite, så tog en liten promenad i skogen. Anki ringde, hämtade mig strax därefter och vi åkte till mamma och pappa och lagade tacos. Jag kände mig väldigt låg till en början. Lättiriiterad och lite ledsen på något sätt. Förstår inte varför det tagit sån tid för mig att hämta mig efter pappas olycka igår, som ju trots allt slutade väl. De andra verkar mest kunna "skratta" åt det nu, men sen vet man ju inte hur de känner inuti. 

Men så har ju veckan varit stressig redan innan också, och detta kanske på något sätt blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kan ju inte hantera hur mycket stress som helst nu för tiden utan att kroppen helt enkelt säger "stopp stopp stopp, nu får vi lugna oss ett tag". 

Förr brukade jag ignorera kroppen och fortsätta att köra på som vanligt. Träna lika hårt (helst hårdare), absolut inte missa städningen och gärna få så mycket annat som möjligt avklarat dessutom. Kunde inte säga nej till mig själv, jag var som min egen slav och kände mig maktlös. 

Eller kände och kände.. Jag känner det fortfarande ibland men tycker ändå att tankarna på något sätt blivit lättare att styra. Vad hjälper det att jag storstädar i flera timmar imorgon? Varför ska jag träna mer än vad jag orkar? Varför ska jag löpa en mil, när en halvtimmes - eller kanske bara 20 minuters lugn jogging skulle kännas mycket skönare och mer avkopplande? Gynnas verkligen någon av att jag sliter ut mig? Märker ju att jag får mer vettiga saker gjorda när jag tar det lugnt, än när jag stressar på med en massa saker som egentligen känns helt onödiga.

Senare efter maten ringde Han med stort H och efter ett samtal med Honom kände jag mig mycket piggare och gladare. Tänk vad några ord från en människa kan göra med humöret ibland (både åt det ena och det andra hållet såklart).

Vädret har varit ganska kyligt och regnigt, men var ganska mysigt att sitta hos mamma och pappa på altanen med infravärme och småprata under kvällen. När jag kom hem igen tog jag en liten promenad i regnet och nu sitter jag här vid datorn och huttrar lite. Längtar efter att få krypa ner under den varma filten i sängen med en korsordstidning innan jag somnar. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis träffa Honom, kanske åka iväg till min favoritskog och jogga lite försiktigt om benen bär och.. Ja, sen får vi se helt enkelt. Ska i vilket fall försöka göra söndagen så avkopplande som möjligt. 

Gäsp. Nej nu får det nog räcka för idag.