Detta inlägg hade kunnat handla om en trevlig dag i min gamla studentstad med fina bilder på staden, mat m.m Men det känns ganska meningslöst. Det enda som jag kommer förknippa den här dagen med är den chock jag drabbades av i slutet av den.

Chocken då jag trodde att jag mist min älskade pappa, att jag aldrig skulle få se honom igen. Orolig har man varit många gånger för nära och kära då de till exempel varit onåbara under ett par timmar, men den här gången var jag nästan helt säker. På att min älskade pappa var död.

Telefonsamtalet från mamma kom när vi just kommit hem efter en hel dags aktiviteter och satt oss för att återhämta oss en stund i Jennas vardagsrum. Ankis mobil ringer och snabbt förstår vi att något har hänt. Man kan höra mammas förtvivlade röst och Anki tar sig för ögonen och säger "nej, nej, nej".

Av någon anledning förstår jag redan nu att det är pappa som det handlar om, och sekundrarna innan Anki säger "är han på sjukhuset nu?" (då man ju åtminstone förstår att han är vid liv) är jag helt säker på att han inte finns längre. Den känslan är så underlig. Jag börjar inte skrika eller gråta men det är som att kroppen liksom bara sjunker till botten och tappar all kraft. Jag har känt liknande när jag hört om bekanta som förlorat sina nära, och liksom föreställt mig att det är den här känslan man får, men nu när jag känner den själv så drabbar den mig med tusen gånger större kraft.

Minutrarna som följer är hemska. Jag går inte in på några detaljer om vad för typ av olycka det handlar om, då möjligheten finns att det kommer bli en allmänt omtalad händelse (åtminstone lokalt), men anledningen till att mamma ringer är i alla fall att pappa ringt och berättat om olyckan men att han nu inte går att nå. Vi ringer och smsar, men inget svar. Ingen vet var han är, om han är på sjukhus eller om han...

Ovissheten gör mig helt handlingsförlamad. Någon frågar om jag vill ha ett glas vatten men det känns oöverkomligt. Allt jag kan göra är att vänta på besked. Hela kroppen skakar. 

När pappa till slut lyckas smsa att han är på sjukhuset blir man något lättad men ändå inte helt. Han är åtminstone vid medvetande, men tänk så har han någon typ av skada som inte syns än? Det har man ju hört om folk som drabbas av inre skador som inte visar sig förrän efter flera timmar och då är det försent. 

De andra tycks kunna pusta ut ganska snart över att han nu är i säkerhet. Men för mig är det liksom förrän nu som den största chocken kommer. Jag skakar i hela kroppen, fryser och mår illa. Har nästan ont. Vill bara bryta ihop och gråta men kroppen har bestämt sig för att hålla ut en stund till.

Vi tar en promenad och de andra lyckas prata om annat, även om de såklart fortfarande är lite skärrade, men jag känner mig som i en bubbla. Yr, kall och varm på samma gång. Vi sätter oss på ett ställe för att äta och jag försöker lugna mig med ett glas vin, men nja..

Anki och jag lämnar staden ganska snart efter maten och när vi kommer hem föreslår hon att vi ska åka förbi akuten och se om han är kvar där. Jag tvekar då jag inte riktigt vet om jag klarar mer men känner samtidigt att jag inte vill vara så egoistisk. 

Vi frågar efter honom och får veta att han är på röntgen men att de ska meddela när han är klar så att vi kan få komma in till honom. Vi sätter oss i väntrummet. Anki bläddrar i en tidning medan jag funderar på att hämta en mugg kaffe men är rädd för att jag kommer att svimma på vägen dit. 

Till slut hämtar en sköterska oss och synen av min pappa ligga i en säng helt blodig och smått förvirrad är inte rolig, men ändå var det nog längesedan jag blev så glad över att se honom. Jag nästan springer fram. Sköterskan ser att jag är på väg att svimma av allt blod men jag försäkrar henne om att det inte är någon fara, även fast jag känner hur benen riktigt skakar under mig. 

Jag får i uppgift att gå ut och ringa Jenna för att förklara läget, och efter det samtalet ramlar jag nästan när jag reser mig. Så jag bestämmer mig för att sitta ute i väntrummet en stund.

Ja, det blev en lång kväll igår och jag har nog inte riktigt hunnit återhämta mig ännu. Oron har inte försvunnit helt och jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in hur nära det var och att min pappa verkligen har haft änglavakt. Jag tror att det här kommer att påverka mig och de övriga i familjen framöver på något sätt, men vet inte riktigt hur än. 

När jag inatt steg in i hallen till min lägenhet fick jag för första gången en chans att bara sjunka ihop och låta den där paniken komma ut. Efter det hetsåt jag för första gången på länge, en massa godis och en bit fläskkarré med bea, då det kändes som att jag skulle svimma annars. Ångesten efteråt högg mig under ett par minuter och jag äcklades av mig själv som kunde äta efter allt som hade hänt.

Men sedan vände jag på tankarna. Under flera timmar hade jag kämpat för att hålla mig i schack, både fysiskt och mentalt. När chocken sedan släppte var känslan av utmattning nog värre än efter en halvmara i en öken, vad är det egentligen som är så fel med att man känner sig hungrig och kastar sig över mat? Så nej, jag tänker inte gå omkring och ha dåligt samvete över detta. Känns dessutom jävligt oviktigt efter allt som hänt.

Trodde inte jag skulle kunna sova inatt men vaknade vid 10-tiden med kläderna på och med sminket utsmetat i ansiktet. Än så länge har jag inte kunnat göra mycket mer idag än att skriva av mig här, och vet inte riktigt hur mycket jag orkar göra heller. Känner mig ganska svag. Vill att Han med stort H ska höra av sig och fråga hur jag mår, men han är väl upptagen.. Vädret ser ganska varmt och skönt ut men jag känner liksom ingen lust till att gå ut.

Åh, kanske ska man bara dra för gardinerna och försöka sova en stund till. 

När vi inte längre måste kämpa för att överleva, kämpar vi istället för att leva. Livet känns ganska meningslöst när man försöker hitta dess mening, för den frågan är ofta omöjlig. Kanske är det därför som man ofta istället försöker hitta meningen i något annat och det kan vara något som blir bra, eller något som visar sig inte bli så bra.

När jag skrev de orden för ett par veckor sedan tänkte jag på hur komplicerat samhället blivit. Ett samhälle som egentligen borde vara så enkelt, för generellt har vi det ju så bra, men som istället tycks bli svårare och svårare än vad det skulle behöva vara.

Jag tänker på hur alla som man ser kämpa och kämpa, åsidosätta sina intressen för att passa in - allt för att slutligen bryta samman. På hur självmorden tycks krypa längre och längre ner i åldrarna.

Tänker på mig själv, som fram till för ett par år sedan för det mesta varit en självständig tjej som struntade i vad andra tyckte - men som bara helt plötsligt en dag drogs med i jakten på det perfekta livet. Inte bara den perfekta kroppen, utan även det perfekta sättet att vara, leva och prestera på. Kravlistan växte och växte och trots att jag utåt sett verkade så glad, duktig och full av energi så slutade allting med antidepressiv medicin och en utmattad kropp. 

Än idag är livet lite av en virvelvind och jag får ständigt passa mig för stressmonstret. Jag lär mig hitta nya vägar och sätt att tänka på även om det kan vara svårt ibland. 

Med oro ser jag hur många som drabbas av stressen och prestationsångestens klor och funderar på vad det egentligen är som händer. Är det bara någon slags förvandling eller ny tidsepok vi går in i och som vi inte hunnit vänja oss vid än, eller håller vi rent av på att slita ihjäl oss själva?

Vaknar upp med spända käkar och ett huvud som avslöjar att jag gnisslat tänder i natt. Jag är trött och vill somna om men kroppen är liksom inställd på att fly. 

Har drömt mardrömmar om jobbet. Var en riktigt hektisk dag igår och hjärnan är kvar där fortfarande. Nu när jag är ledig vet jag inte vad jag ska göra, vila går ju inte. Jag har ingenting planerat. Ingenting. Men något måste jag ju göra. Vill på ett sätt ut och ta frisk luft, och på ett sätt bara ligga kvar i sängen.

Borde jag gå ut och springa? Nej, jag tränade igår och har inte lust idag. Försök inte lura mig till att jag har det. Jag kan mig själv vid det här laget. Jag är stressad samtidigt som jag inte har något att göra. Något måste jag göra, något som är fritt från prestation och tvång. 

Kommer att tänka på orienteringskartan som jag fick av en bekant härom dagen. En pågående tävling där man ska hitta så många kontroller som man kan och sedan ha chansen att vinna "vad det nu var". Ja, det ska jag såklart göra. Orientera. Var längesedan jag orienterade och då får jag en chans att komma ut från lägenheten samtidigt som jag kan röra mig i den takt jag vill.

Äter min frukost, dricker mitt kaffe och ger mig iväg. Det är varmare än vad det såg ut att vara och solen känns riktigt skön. Jag vandrar mot skogen, där jag letar och hittar kontroller i flera timmar samtidigt som jag funderar och reflekterar. Då och då slår ångesten till mig och en gång är jag på väg att hantera den genom att strunta i kartan och kompassen och löpa i spåret istället. Men nej. Min kropp är trött och vill gå. Mitt huvud vill läsa kartan och titta på naturen.

Monstret i mitt huvud som säger att jag är lat som inte springer blir allt lättare att sparka iväg. Han kan stå där och skrika ibland men jag har lärt mig att det inte hjälper att lyda hohom. Och ju mer jag ignorerar honom, desto mer tröttnar han. Det gäller allt. När han säger åt mig att tvätta händerna en extra gång, gå ut på gatan och kolla så att den där stenen jag klev på inte i själva verket var en bomb, kolla i garderoben så att det inte finns någon risk för brand där osv. 

Länge är jag ute i skogen som sagt, innan jag går tillbaka hemåt. När jag närmar mig ser jag Honom. Han är på väg in genom porten och jag funderar på om jag ska ropa eller inte. Till slut gör jag det och småspringer ifatt Honom. Blir förvånad när jag märker att jag rodnar när Han får syn på mig. Genom sina solglasögon. 

Vi har ju ändå varit tillsammans i flera månader nu, åtminstone säger vi att vi har det, varför rodnar jag? Det värsta är att han ser det. "Har du varit ute och sprungit eller, du är jätteröd i ansiktet!". "Ehrm nej jag bara..". Fan. 

Han har lite bråttom så vi bestämmer att vi ska höras senare. Jag hinner gå in, ta ett varmt bad och lägga mig för att vila på sängen en stund innan han ringer mig. Han och sonen ska till lekparken och han undrar om jag vill med.

Sitter och bygger lite på ett sandslott i lådan och känner mig nästan lite utanför bland alla föräldrarna, en del av dem troligen yngre än mig, och barnen. Märker att de har en viss "lekparksjargong" eller vad man nu ska kalla det och som jag inte riktigt lärt känna än. En pojke frågar vem jag är mamma åt och när jag svarar "ingen" undrar han vad jag gör där. 

Kände en stark längtan över att själv få sitta i sandlådan med min lilla bebis. Skälla när denne skvätter sand. Skratta uppmuntrande när denne åker rutschkana. Samtidigt som jag känner en oro över att den dagen aldrig kommer. Det finns så många saker som skulle kunna ställa till det på vägen men jag antar att det inte är något som jag ska tänka på nu utan bara låta det bli som det blir.

Så mycket mer roligt hände inte den här dagen. Jag är lika trött nu som jag var imorse men tvivlar på att jag kommer kunna somna inom en rimlig tid. Imorgon ska jag åka till en av mina gamla studentstäder och hälsa på syster. Blir troligen en heldag med diverse aktiviteter, bl.a museum kanske. Hoppas vädret håller sig på en någorlunda nivå.

Vad är det som är så viktigt att få gjort egentligen? Vad är vilja och vad är bara borden/måsten?

Klockan är strax över 23. Regnet faller utanför och mörkret har lagt sig. Det har blivit så grönt och det doftar sådär försommaraktigt ute. Luften har varit kvav under dagen.

Tänk om livet inte behövde vara svårare än så? Tänk om det enda vi behövde använda var våra sinnen.

Denna dagen ett liv...

Hur känner jag mig nu?

Tjock, tung. Extra på höfter, mage, lår, armar. Överfylld. Illamående. Orolig. Rastlös. Svullna kinder. Vattnig. Förstoppad. Trög vätskeförbrukning. Gråtfärdig. Ångest. Skamfylld. Brustet hjärta. Ful. Äcklig. Värdelös. Tittad på. Hopplöst fall. Dallrig. Ledsen. Ensam. Lämnad. Rädd för att göra fel. Rädd för att skada eller såra. Stor. Arg på mig själv. Vill skada mig själv. Trött. Vill hem. Vill gå ner i vikt. Vill prata med någon, helst Jenna just nu. Vill vara hungrig. Förtjänar inte mat. Något i livet saknas. 

Jag är tacksam över att kunna gråta. Glad över de stunder jag kan skratta utan ansträngning. Att kunna acceptera skuldkänslor och fel. Kunna drömma utan en konkret bild. Stänga ögonen och se det som jag vill se. Resa utan att betala. Närma mig skratt till det som tidigare var en katastrof och samtidigt inte förneka att det kanske är så.

Det här är en söndag då jag helt släppt mig fri. Ingen träning eller tvångspromenad finns ännu planerad. Det är ovant, för vad ska jag nu ägna mig åt istället? Borde jag inte ta en lång cykeltur nu när det är så vackert väder? Plocka vitsippor och sätta på mina mor- och farföräldrars grav. Kan jag inte bara göra det som faller mig in? Jag ägnar ju så många andra dagar åt att ränna hit och dit så skadar det verkligen att göra det motsatta en dag?

JA! LIVSFARLIGT!

Min ängel, varför dröjer du så? Varför lät jag dig gå?

Jag visade mig inte vara den du trodde. Min skönhet och charm försvann lika fort som den kom. Kanske var den redan från början inte tillräcklig.

Din frånvaro känns ungefär som avsaknaden av en varm filt när man har feber. Kroppen bränner och smärtar samtidigt som kölden kryper längs med min hud.

Hur ska jag kunna sitta och skratta och vara som vanligt imorgon? När allt jag ser bara är en låtsasvärld där alla sviker. När allt jag känner är allas blickar på min avskyvärda kropp.

Regnet faller sådär tyst och lätt som det bara kan göra en ljus måndagskväll i mars. Mamma och pappa kommer hem inatt så än är det tyst i huset. Ikväll åker jag dock tillbaka till min lya igen.

Kommande helg är det påsk och då kommer Anki, Bea, Jenna och Karl hem. Mamma ska ordna påskbord, hur det nu ska gå. Alla kommer antagligen att sitta och klaga bakom ryggen på henne samtidigt som hon kämpar med sin stress inne i köket. 

Nicke är som vanligt trött och off. Vill säkert inte träffa oss i helgen heller.

Känns inte bra det här. Vad döljer han för mig? Varför ändrar han sig hela tiden? Typ säger att han ska träna på kvällen men "råkar" somna. Verkar först helt på att träffa mig men kommer sen plötsligt på att han måste dammsuga. Tror han inte att jag märker att det är något? Något som inte stämmer.

Känner bara hur jag tappar lusten. Samtidigt känner jag mig så levande. Känner mig mer närvarande i nuet och verkligheten än på länge. Undrar varför. Kanske är det bara någon period, vet inte.

Senare: Så orolig i hela kroppen. Känns som att ansiktet sväller upp hundra kilo. Är så trött. Trött men kan inte släppa tanke på träning. Kan, eller vågar inte, sitta still. Vågar inte ta mellanmål förrän tidigast om en timme. Tror jag har blivit tjock.