(anteckningar från mobil)

Jävla, jävla skitdag. Började så bra men har bara blivit värre allt eftersom. Vill bara boka om hotell och vara för mig själv resten av veckan istället. Orkar inte med dom där gnällmånsarna som hela tiden ska göra allt för att starta bråk.

Dagen började som sagt var bra. Vaknade utvilad och pigg på en upptäcktsfärd (vi kom fram vid 22-tiden igår kväll så då var det inte läge). Skulle egentligen inte jogga idag men kunde inte låta bli. Sa dock till mamma att jag bara skulle promenera och vara hemma inom en halvtimme.

Men den här ön är inte logisk någonstans, allt ser likadant ut, och med mitt lokalsinne blir det inte bättre. Så jag lyckades irra bort mig i minst två timmar. Hade ingen aning om var jag var.

Gjorde mitt bästa för att hitta hem så snabbt som det gick men fick ändå bara skäll när jag kom tillbaka. Kan väl förstå att mamma blev orolig men.. åh jag orkar inte med skäll. Hon verkade tro att jag gått långt med flit bara för att förbränna. 

Nåja, snart lugnade det sig och vi gick ner till hotellet för att äta frukost. Strax kom Bea (som bor på ett annat hotell ganska långt bort) och tanken var att hon och jag skulle ta oss till stranden. Jag trodde nu, efter min långa upptäcktsfärd, att jag skulle hitta dit snabbt men icke. 

Istället för att gå till stranden ca 10 min från hotellet, lyckades jag leda oss till den ca 3 km bort. Såklart fick jag all skit av Bea (hon tyckte jag skulle hitta perfekt vid det här laget) och till slut fick jag nog och röt ifrån. Jag orkar inte ta emot hur mycket skit som helst. 

Det är sällan jag ryter till så Bea blev nog ganska förvånad och mjuknade därefter lite. När vi väl kom fram var det i alla fall bra, och ett dopp i havet var väl behövligt. Vattnet var förvånadsvärt varmt men ändå svalkande och skönt. 

Efter ett tag blev vi hungriga och gick till en liten strandbar ett par meter bort. Vi hade inte med oss obegränsat med kontanter men tänkte väl att vi skulle ha råd med något litet ändå. Väl sittandes vid bordet med menyn framför oss insåg vi dock att vi skulle få snåla ordentligt och beställa in det billigaste de hade för att det skulle gå ihop. Vi hade inte tänkt på att priserna på matställen nära vattnet brukar vara höga p.g.a utsikten, även om själva stället må se enkelt ut. 

Så vi beställde in en "Tomatsallad med getost" för 9,75 euro och blev ganska snopna när vi fick in en liten tallrik med typ 4 st tomatskivor med pyttelite ost och oliver på. Hmm jaja.

Notan kom in och såklart hade de tagit extra betalt för brödet och det fattades 1,80 euro. Fan. Bea fick förklara medan jag sprang iväg för att försöka hitta en nära väg till mitt hotell. Snart var jag vilse igen insåg jag, och jag fick springa in på typ ett lyxhotell och fråga efter närmsta vägen. I de vanliga affärerna finns tamejfan inte en enda jäkel som pratar engelska.

Närmsta vägen visade sig såklart vara 3 km. Inga pengar till buss hade jag så det var bara för mig att, i strandklänning och ballerinaskor, springa det fortaste jag kunde till hotellet, hämta pengar och tillbaka lika snabbt. I minst 35 graders värme och utan något på huvudet. Gissa om jag var blöt av svett och orolig för att få solsting när jag tillslut kom fram till restaurangen. Nog för att jag missbrukar träning, men nu måste jag säga att det ändå var en fördel att ha hyffsad kondition.

Efter att vi betalat och legat på stranden en stund till var det dags att gå tillbaka till hotellet. Bea får såklart ont i fötterna av sina skor, gnäller hela vägen och är på riktigt dåligt humör när vi kommer upp till mamma på rummet. Mamma också för den delen och säger till Bea att hon inte orkar med hennes gnäll (själv satt hon drygt en minut tidigare och gnällde på hur svettig hon blir av värmen men det spelar tydligen ingen roll). Bea blir förbannad och sedan är grälet igång. 

Sedan vet jag inte mer eftersom jag drog ut. Nu har det gått ca 40 min och ingen av dem har ringt så jag antar att de bråkar fortfarande. Sitter på stranden, klockan är typ 19 och jag börjar bli hungrig. 

Igår hetsåt jag dessutom under typ hela dagen. Innan vi åkte sprang jag 15 km, år för dålig frukost, var nervös och på hetshumör när vi kom fram till flygplatsen. En hamburgertallrik och en påse choklad (typ 300 gram) slank ner ganska snabbt. Sedan mat, kaka och snacks på planet dessutom. Men kanske var det lika bra, hade väl inte orkat med allt irrande idag annars. 

Lite senare:

Nu har jag lugnat mig lite, ligger här i sängen och ska strax sova. När jag kom tillbaka satt mamma och Bea på balkongen med varsitt glas rosé och småpratade som om inget hade hänt. Tror de diskuterade plattfot. 

Strax därefter gick vi (inte så långt för Beas skull) i alla fall för att äta kvällens middag. Blev en restaurang vid vattnet och ganska mycket mat. Ingen hets dock och det tror jag att jag kan tacka all dagens motion för. Vitlöksbröd och friterad bläckfisk till förrätt, revbensspjäll med bakpotatis och aioli till varmrätt och glass med grädde och chokladsås till efterrätt. Samt lite kaffe på det!

Nu, senare ikväll, har jag haft ont i magen på det sättet som jag brukar ha när jag ansträngt mig i värmen för mycket. Så jag hoppas det inte är någon solsting på gång, då blir hela söndagen förstörd. Jaja, får väl hålla tummarna.

Godnatt!

Sitter här med en otrolig ångest just nu, över en skitsak. 

Alltså, någonting är fel på mig för jag kan inte fatta beslut över om jag ska gå en promenad nu eller inte. Jag vet inte om det är en tvångstanke, eller om jag har lust till det. Jag är rädd för att jag kommer få fler tvångstankar om promenader när jag är på Mallorca. 

Jag tror jag vet varför. Idag var jag på gymmet två gånger, ena gången löpning på lunchen och andra gången cirkelträning på kvällen, och båda passen kändes väldigt bra (speciellt cirkelträning, som var första gången för mig, var riktigt kul!). Kanske för att jag för en gångs skull vågade äta två mackor till frukost, jag vet inte. Men nu, när det gick så bra, är det som att jag måste leva upp till att vara så "bra tränad" och inte sitta stilla utan röra på mig mer. Som att min kropp skulle må dåligt av att sitta stilla ett par timmar. Brukar dessutom alltid gå en långpromenad på fredagar och den kommer jag ju att missa imorgon eftersom jag åker...

Nä fy, vilken onödig ångest. Nu får jag försöka skäpra mig. Blir ännu mer stressad när jag tänker på allt annat som ska göras nu ikväll. Måste städa upp, tömma kylskåp och sopor så att lägenheten är någorlunda fräsch när jag kommer tillbaka. Måste packa, har inte ens börjat än och åker imorgon runt ett-tiden. Och så tvätten... Har tappat bort min tvättstugebricka s¨nu måste jag ställa mig i badkaret och tvätta. Great. Kommer ju aldrig hinna torka. 

Usch vad jag gnäller. Vad är det värsta som kan hända om jag inte promenerar? Dör jag så var det meningen, som en av mina gamla lärare brukade säga. 

Jaja, nu lägger jag upp lite ointressanta matbilder i brist på annat:

Gratinerad squash med ajvar.

Torsk (under såsen) med persiljesås, spenat och naketkorn.

Samma som bilden ovan fast lax istället för torsk. Naketkorn var riktigt gott!!

Enkel pasta- och kycklingssallad. 

Ännu en rolig helg har det varit och den här gången spenderades den med båda mina älskade systrar.

Tog tåget i fredags kväll till Jenna. Som vanligt hade jag lika tur med SJ och valde tåget som gick via Bålsta, det skulle vara framme i lagom tid tänkte jag, som blev försenat med ca en timme pga brutna ledningar eller vad det nu var.

Jenna skrattade när jag kom fram. Det är ju alltid något problem när du ska åka hit, sa hon. Haha. Men jaja, det är väl ett ilandsproblem antar jag och huvudsaken är väl att jag kom fram i alla fall.

Det blev en fin kväll med thaimat och sedan filmmys med både chips, ostbågar, dip och godis. Gott och mycket. Filmen vi såg var "Himlen är oskyldigt blå" med Bill Skarsgård, Peter Dalle m.fl Jag hade sett trailern för ett par år sedan och tyckt att det verkat som min typ av film (brukar gilla svenskt drama) och ja, den var väl helt okej. Ganska bra story, skådisar och sådär.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Det är typiskt, när man väl har sovmorgon.. Lite senare vaknade Jenna och vid 10-tiden var vi uppe och gjorde frukost. Gröt med frön och rostat fullkornsbröd med ost och marmelad och så lite kaffe på det. Kändes som en stadig start på dagen, kanske är det så en riktig frukost ska se ut..

Runt 12 tog vi oss ner på stan och gick runt där en kortis, innan vi tog spårvagnen till Djurgården där vi mö
Mötte upp Bea. Innan vi gick in på Grönan började vi med en lunch på ett fint ställe strax intill. Beställde in en strömming med potatismos, gott gott.

Så var det då dags att gå in bland karusellerna och jag kände mig faktiskt lite nervös, haha. Anledningen till detta var för att jag för ett par år sedan fick ett ordentligt dödsångestanfall när jag satte mig i flygande mattan. Var så fruktansvärt obehagligt, kroppen bara skakade och jag kunde inte kontrollera den under hela åkturen. Så nu kände jag mig lite osäker på vilka karuseller jag skulle våga åka och inte. Men jag hade ju bestämt mig för att utmana mig själv lite och testa ungefär var mina gränser gick. Mattan tänkte jag dock hoppa över, haha.

Det bästa när man ska övervinna sin rädsla är att ta ett steg i taget. Därför började jag med de små karusellerna för att få upp själva åk-känslan. Blå tåget och sedan nyckelpigan, haha. Där satt jag bland alla skrattande femåringar och mådde illa. Tekopparna var näst på tur men då blev jag faktiskt uttråkad.

Nej nu får jag faktiskt skärpa mig och lämna barnkarusellerna, tänkte jag. Vi tog en fika på ett ställe med utsikt över slänggungorna och jag tittade då och då lite osäkert mot dessa. Detta såg Jenna och frågade om jag ändå inte var lite sugen på att prova den. Allright då, tänkte jag, efter fikat så kör jag på den.

Bea varnade mig lite då hon själv fått ångest i den men Jenna sa till mig att det skulle gå bra (senare erkände hon dock att hon varit lite osäker). Båda hade ju varit med när jag fick det där ångestanfallet i mattan och det var inget som de ville uppleva igen.

När jag satt mig i gungan och den hissades upp undrade jag vad sjutton jag gett mig in på. Väl uppe när karusellen satts igång kände jag panik under ett par sekunder men valde att hantera det genom att skrika och skratta om vartannat, istället för att helt flippa ur. Måste ha låtit jätteroligt, haha.

Nere på marken hade jag fått en riktig endorfinkick och var stolt över min insats. Att jag vågat sätta mig i den där "farliga" makapären och tyckt att det var roligt till och med! Efter några minuter åkte jag igen men den här gången var jag tyst och kunde njuta av den flygande känslan.

Efter detta ville jag testa mer, mer och mer och jag blev förvånad när jag upptäckte att bläckfisken och pop-expressen var ganska tråkiga, haha. Jag blev nästan sugen på någon av berg- och dalbanorna, men efter ett tag kände jag mig riktigt illamående efter allt snurrande och kräkfobiker som jag är så vågade jag inte ta några risker.

Ännu mindre vågade jag efter kvällens middag. Tanken hade varit att slå oss ner på ett av de lite finare ställena men priserna gjorde att vi till slut hamnade på pizzerian istället. Men det gjorde ingenting för pizzan var god och intogs med en burk bea. Pizzakillen retade mig för mitt uttal av "Capricciosa". "Caprisåsha" har jag alltid sagt, så nu lärde jag mig något nytt haha. Han försökte lära mig att uttala Schweiz också men det är nog dessvärre hopplöst.

Vi var kvar på grönan ända till stängningsdags så kötiderna till attraktionerna minskade mer och mer. Detta gladde sig Jenna och Bea åt som sprang mellan karusellerna och åkte som galningar. Förstår inte hur de gör för att inte bli illamående! 

Haha, okej..

Själv fick jag ägna resten av kvällen åt lite mindre snurriga aktiviteter, men inte desto tråkigare för det. Jenna och jag fick ett riktigt skrattanfall när Bea fastnade i trappan upp till lustiga huset. Bea själv skrattade inte lika mycket däremot, haha.

I kärlekshjulet "vann" jag (vinst varenda gång hehe) denna lilla råtta/mus.

Han heter numera Kalle och ska bli min tröstnalle. När jag känner tvångstankarna och ångesten komma så ska jag ta hans hand och krama, och om han inte är i närheten så åtminstone föreställa mig att jag gör det. Kalle ska kanske dock föreställa att vara en tjej eftersom han/hon har ögonfransar och rosa byxor. Äh, jag vettefan spelar roll. Kanske döper om na till Kajsa sen.

När vi lämnade Grönan var jag ganska slut, men roligt hade vi haft. Väl hemma var jag och Jenna godissugna och la oss i sängen och delade på resten av gårdagens påse. Kändes nästan som fyllekäk även fast jag inte druckit en droppe alkohol, haha.

På söndagen lyckades jag sova längre än på lördagen i alla fall och tur var väl det. Innan jag tog tåget hem gjorde vi en tur till vår moster och morbror, där vi skulle få lunch och fika. Karl dök också upp lite senare, direkt från Arlanda då han varit på en utlandsresa.

Det blev paj både till varmrätt och efterrätt. Jag är riktigt svag för paj så det var svårt att hålla i hetsvargarna, men jag lyckades i alla fall bra med att nöja mig med en normal mängd. Kanske för att jag idag kände mig gladare än vanligt, märkte att jag pratade och skrattade mer än vad jag brukar göra nu för tiden.

När jag kom tillbaka till lägenheten på kvällen kände jag mig sådär rastlös i kroppen, så söndagen avslutades med en lååång joggingtur i skogen. Kanske var det kompensationsmonstret inom mig som ville göra sig av med all mat, kanske var jag på humör för en joggingrunda. Svårt att säga men det kändes inte jobbigt i alla fall.

Helgen skulle jag sammanfatta som bra men med mycket hetssug och tvångstankar. Dock klarade jag av att hantera hetsen bättre än förväntat, hade räknat med att faila minst tre gånger på Gröna Lund dvs. springa i godis, glass- och sockervaddsstånden m.m och gå binge. Men det var bara en gång som jag spelade på chokladhjulet och tänkte att om jag vann så skulle jag moffa direkt, men när jag inte gjorde det så försökte jag inte mer.

Tvångstankarna har däremot inte varit särskilt lätta att hantera och de störde mycket under dagen. Sprang flera gånger iväg för att kisskvätta samt tvätta mig under armar och fötter. Nästa hela tiden dök en "jag måste gå och.."-tanke upp. Så förbannat jobbigt att de inte kan lämna mig ifred när jag ska försöka ha kul.

Det var inte förrän hemma hos moster och morbror som jag tillslut lyckades sitta nästan en hel måltid och längre utan att lyda tvånget. Och den stunden ska jag lägga på minnet, för ångesten var väldigt hög först men avtog sedan och jag blev lugn och kunde koncentrera mig på att prata med de andra. Kändes så skönt. Det är inte förrän jag släpper mitt tvång som jag kan slappna av och vara mig själv, vilket ju är det enda jag vill.

När jag får ett miljöombyte, som under den här helgen, brukar jag ofta få upp nya tankar och idéer i huvudet. Den här gången funderade jag mycket på mitt liv som det ser ut just nu, på vad som skulle behöva förändras för att göra min vardag enklare. Man kommer på en hel del bra som tyvärr glöms bort när man är tillbaka i vardagshjulet igen. Men det jag minns att jag tänkte på var i alla fall att jag skulle kunna fixa om lite i lägenheten. Fräscha upp den, sätta upp nya gardiner, kanske sälja lite gammalöt skit på loppis och köpa in ett par nya möbler.. Fick upp massor med roliga idéer som tyvärr är borta nu, haha..

Vad gäller träningen så var min första tanke att jag behöver fler vilodagar, åtminstone en till. Sedan kände jag mig också sugen på att prova något nytt istället för att bara springa på löpbandet och köra samma gamla styrkeprogram. Därför bestämde jag mig för att prova på gruppträning för första gången och anmälde mig därför till spinning igår och bootcamp idag. Har inte direkt fastnat för något av dem, spinningen var väl okej och passade mig ganska bra då man kunde välja sitt eget motstånd och köra i sin takt samtidigt som man ändå blev svettig. Bootcamp.. Herrejisses vad svårt! Fick skämmas när jag stod där bland alla vältränade och skulle göra armhävningar, konstiga hopp hit och dit, parövningar m.m och knappt klarade någonting. Kände mig som en oxe tillsammans med katter i en glasbutik. Nej, jag har aldrig haft lätt för det där med smidighet och koordination. Dessutom har jag fortfarande jävligt ont i foten, vilket gjorde det ännu svårare att koncentrera sig. Men jag vet inte, lite sugen känner jag mig ändå för att prova igen och kanske gör jag det någongång.

Men den viktigaste förändringen jag behöver vet jag ju inte handlar om typ av träningspass eller inredning. Det som behöver förändras är.. Ja, all den här skiten som jag lever i. Den ständiga stressen över mat, träning och allt annat. Den där känslan i mitt huvud som jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på vad den är. Den måste bort. Struntar jag i att försöka reda ut den så kommer jag aldrig kunna att leva ett riktigt liv, någonsin.

Jag tänkte på en sak angående karusellerna. Min förhoppning, innan jag kom till grönan, var att våga sätta mig i slänggungan. Målet var att åtminstone försöka. Men hur hade det gått om jag börjat med att sätta mig i den direkt när jag kom dit? Inte så bra antagligen. Istället började jag med de larviga karusellerna och nådde tillslut slänggungan.

Min förhoppning nu är att en dag kunna leva ett liv fritt från allt det som plågat mig så länge nu. Men den dagen kommer inte imorgon, utan det är en lång och svår väg dit (längre än till slänggungan) och jag måste ta det steg för steg. Det första steget är att erkänna och be om hjälp. Om två veckor har jag en tid inbokad och därmed en chans att tala om mina problem för någon. Kanske är det inte rätt person men i så fall kan jag ju åtminstone bli hjälpt vidare. Jag måste ta den chansen, även om det känns otäckt.

I slänggungan hade jag, som sagt, till en början ångest. I flygande mattan för flera år sedan hanterade jag ångesten genom att hålla den inne och låta den ta över kroppen. Till en början trodde jag att jag skulle göra samma sak nu men istället så skrek och skrattade jag ut den. Den ångest jag känner i vardagen kanske kan hanteras på ett liknande sätt. Istället för att fly undan i min egna värld och stänga in mina känslor kanske jag kan öppna upp mig och släppa ut dem. Skrika och gråta när jag är arg, våga prata med någon när det känns tungt, skratta åt mig själv när det passar. Bara helt enkelt acceptera att ångesten finns och inte försöka förneka den genom att fly.

Något åt det hållet tänker jag i alla fall, ångesten är ju inte farlig men man måste lära sig hantera den på något sätt. Och jag har förstått att jag inte klarar det själv utan måste ha någon som vägleder mig. Helst inte bara en tablett (även om det säkert också kan behövas i mitt fall) utan även någon som jag kan lita på och känna förtroende för.

Vi får se hur det slutar. Jag måste i alla fall försöka.

Godnatt.

Om nätterna drömmer jag ibland om det som gör mig lycklig. Det kan vara en joggingtur i skogen. Det kan vara ett lyckat marathon. Men allt som oftast är det något helt annat.

Ofta drömmer jag om det där stallet mitt ute i ingenstans. Runt om finns bara oändligt med skog och landsvägar, åkrar och ängar. Jag vet inte om jag varit i det stallet eller om det ens finns men i mina drömmar återkommer det ofta.

Där rider jag, på min stadiga häst. Han är vit tror jag, och sådär lagom gammal. Jag är aldrig rädd. Om somrarna rider jag igenom skogarna, åkrarna och all annan vacker natur. Det doftar så där som det bara kan göra när solen värmer på landsvägen. Och jag är lycklig och fri. Inga jobbiga tankar som plågar mig.

Ibland drömmer jag om möten med människor. Det kan vara människor som finns i mitt liv nu, eller människor som jag inte träffat på flera år. Vi pratar, skrattar och skämtar. Jag är helt och hållet mig själv och skäms inte för att vara det. Det strålar bara en lycka och glädje ifrån mig.

Drömmarna visar mig vad riktig hälsa är. Drömmarna visar mig vad jag behöver för att må bra och känna lycka. Ibland, efter vissa dagar, brukar jag känna mig riktigt glad när jag kommer hem. Är det för att jag har tränat och ätit duktigt? Är det för att vågen visar 2 kilo mindre än förra veckan? Nej, det är för att jag har umgåtts med mina vänner och fått vara mig själv för en gångs skull. För att jag fått skratta och inte behövt tänka på alla vardagens måsten.

Varför vågar jag inte leva som i mina drömmar? Tänk så mycket jag skulle kunna göra för att bli gladare. Jag vet ju ungefär vad men jag vågar inte ta det steget - och framför allt vet jag inte hur jag ska ta det. Jag är så fast i det här. Jag har levt med de här tankarna så länge att jag inte vet annat än att fortsätta göra det. Rösterna i mitt huvud säger att jag är lat och att det inte är så jäkla komplicerat. "Bara lär dig att göra rätt!"

Vad fan är rätt?

De senaste inläggen har bara handlat om helger, medan vardagarna liksom fallit mellan stolarna. Har väl haft dåligt med tid och ork till att skriva om allt antar jag men tänkte nu dra lite sammanfattande om hur det varit under den senaste tiden.

Förra veckan tog jag i alla fall tag i lite saker och ringde både till psykiatriern (en privat som min kurator rekommenderade) och till kvinnokliniken för att få råd angående min försvunna mens.

Hos psykiatriern fick jag utan problem en tid inom ett par veckor men på kvinnokliniken var det svårare, man märker att de gör allt för att man inte ska komma dit. "Gör ett klamydiatest först så kan du ringa igen sen" var vad jag fick höra. Klamydiatest? Har klamydia verkligen något att göra med mensen, tänkte jag men allright...

Det som dock irriterade mig var hennes kommentar "det kan ju faktiskt vara skönt att inte ha någon mens". Javisst, det är jätteskönt att gå omkring i en kropp som inte fungerar som den ska och som försöker tala om att något är fel. Hoppas det kan få vara så hela livet.

I tisdags gick jag i alla fall för att göra det där testet, de hade drop-in, och läkaren undrade samma sak som jag - varför barnmorskan (eller vad tanten nu var för något) skickat mig på ett klamydiatest för att jag inte hade någon mens. Den här läkaren valde att göra lite fler tester än så och jag, som bara räknat med att lämna ett pisseprov, fick lägga mig i den klassiska stolen. 

Har bara varit med om det en gång tidigare och denna gång blev inte trevligare, fy vad jag hatar det. De säger att det inte ska göra ont men jag tycker det svider som tusan. Tror jag är extra känslig där nere. En sköterska fick sitta bredvid och klappa på mig medan jag kämpade för att hålla gråten inne, haha. 

De flesta proverna behövdes såklart skickas till lab innan man får något svar, men ett kunde hon titta på redan nu. Kommer inte ihåg exakt vad det var för något prov men tydligen kunde hon se en "reaktion" eller hur hon nu uttryckte det. Lät dock inte så allvarligt och hon ville avvakta med att säga mer tills resten av provsvaren har kommit, kanske var det i vilket fall tur att den där barnmorskan skickade mig på provtagning trots allt.

Hade först tänkt att beställa hem ett klamydiatest, för att slippa gå till lasarettet, men här fick jag ju ändå en mycket grundligare undersökning. Ett blodprov till och med. Läkaren sa också att det var väldigt viktigt att jag, oavsett vad provsvaren skulle visa, kontaktade kvinnokliniken igen och fick tid för en utredning. Skönt med någon som tar en på allvar. 

På kvällen pratade jag och Jenna i telefon och jag fick en ordentlig utskällning kan man säga. När jag berättade om "mensundersökningen" kom vi in på min vikt och när hon fick höra om mina mat- och träningsvanor sa hon att hon blev djupt oroad. Inte bara för hur lite jag äter på dagarna i förhållande till hur mycket jag rör på mig, utan också för hur många näringsämnen som jag går miste om. "Du kan ju inte bara äta ett äpple till mellanmål och sen gå ut och springa en mil, kroppen behöver proteiner och fett!".

Ett långt samtal hade vi och jag försökte förklara hur mina tankar fungerar, men jag tror inte att hon blev klokare. Och inte jag själv heller för den delen, för ingenting är logiskt. Jag påverkas mycket av det som skrivs i massmedia och läser i en blogg om hur mycket man ska träna och i en annan blogg om hur lite man ska äta för att inte gå upp i vikt. Sedan försöker jag leva efter båda två utan att ta hänsyn till att dessa två bloggare förmodligen lever två helt olika livsstilar och därmed inte äter på samma sätt. Du bara plockar lite här och där och bakar ihop till din egna massa, sa Jenna, och ja, nog stämmer det.

Hon ställde också flera frågor som kan vara värda att fundera på. Som varför jag ska träna så mycket som jag gör fastän jag inte ens orkar eller har lust. För vems skull gör jag det? Vem är det som blir gladare av det? Min familj/mina vänner eller okända Ing-Marie på gatan? Och varför är jag så rädd för att bli överviktig, medan jag tycker det är helt okej att vara underviktig? Varför är det bättre att äta för lite än för mycket?

Jag har inget generellt svar på dessa frågor, det är så komplicerat alltihop. Samvete, dåligt självförtroende/självkänsla, rädsla och skam är väl saker som bidrar till mitt beteende antar jag. 

Det är så svårt när det känns som att allt i dagens samhälle handlar om vikten. Den ska ständigt vaktas och midjemåttet ska passas noga, annars riskerar du att bli sjuk. Överallt hittar man tips för att nå viktnedgång och farligheterna med att vara överviktig, nästan aldrig det motsatta.

Och nej, det är väl inte så bra med en för hög vikt kanske men problemet är att dessa vikt-artiklar m.m, som kanske borde vända sig till dem som faktiskt är i behov av att gå ner i vikt, istället vänder sig till allmänheten. På bilden till "Så spar du på kalorierna i sommar"-artikeln ser man inte ofta en person med fetma, utan nästan alltid en redan smal kvinna. Det blir ungefär som att du, oavsett vad du väger, alltid behöver gå ner i vikt. Det kalorisnålare alternativet är alltid det bästa (om du inte går på LCHF vill säga).

Jenna påminde mig än en gång om vad det innebär att inte ha någon ätstörning. Hon tog som exempel att hon nu på tisdagskvällen hade ätit fläskkarré med en massa bearneisesås utan att bry sig ett dugg. Kanske skulle jag också kunna göra det på en tisdag, men inte utan att räkna kalorierna först..

Hela den här veckan har i princip bara bestått av äckeldagar, och igår var värst. Länge sedan jag kände mig så tjock och äcklig som jag gjorde då. 

Tog inte med mig några träningskläder till jobbet då jag tänkt köra ett längre pass på kvällen i skogen hemma istället. Så inget gym på lunchen utan gick istälet ut i det vackra vädret och lät benen bära mig dit de ville. De valde en promenad ner till vattnet och sedan att lägga sig på en bänk vid några blommor och sola.

Jag låg där och njöt av att känna värmen i ansiktet, men samtidigt värkte kroppen av oro och stress. Jag kände mig nämligen väldigt trött och visste inte om jag skulle orka träna senare, men jag hade ju skrivit i min träningsplanering att jag skulle träna idag och skulle jag kunna ändra på det?

Ångesten för detta ökade och ökade under hela dagen och jag kände mig tjockare och tjockare. Med ångesten kom även yrseln, vilket gjorde det ännu svårare för mig att veta om jag skulle träna eller inte. Min erfarenhet av att träna när jag har sådan stark ångest/yrsel är att det aldrig blir bra, men samtidigt känner jag ju mig så tjock och hypernervös att det kanske betyder att jag behöver träna?

Jag vet inte, men det slutade i alla fall med att jag direkt kastade mig på sängen när jag kom hem. Efter bara ett par minuter somnade jag och det behövdes nog (har kommit i säng för sent under nästan hela veckan). Sov väldigt djupt och när jag vaknade var jag övertygad om att det var morgon och att jag skulle till jobbet. Blev därför lite snopen när jag såg att klockan var 20 på kvällen, haha..

Som man kan utläsa av gårdagens inlägg var ångesten över den missade träningen inte så rolig. Är så fruktansvärt jobbigt när man känner att man går upp i vikt. Fattar inte varför det måste kännas över huvud taget. 

Idag har det varit en lite bättre dag i alla fall. Fortfarande haft lite tjockkänslor, men ändå kunnat ignorera dem något bättre. På gymmet joggade jag bara väldigt lugnt, vilket var skönt. Avstressande träning kallar jag det - då man inte tar i mer än vad som känns bra för kroppen. 

Lite exempel på hur maten sett ut på sistone:

Pasta med kasslergryta (täckt med ett lager spenat så att det knappt syns, men jaja)

Grahamsgröt med jordgubbar, kvarg och jordnötssmör

Kassler- och kesopaj

Tropisk fiskgryta (fisk, curry, frukt m.m)

Pasta med köttfärssås (pastan här är glutenfri, tycker faktiskt den är mycket godare)

Spaghetti Napolitana

Välling med leverpastejsmörgås (nostalgifrukost)

Bratwurst med ketchup, senap, färskpotatis (med en klick smör i såklart) och vitkålssallad

Hela helgen kommer att spenderas med mina systrar. Imorgon åker jag till Jenna på kvällen och sover över där. På lördag kommer hon, jag och Bea troligen gå på Grönan. Även fast jag inte är någon karusellmänniska (klarar inte ens Flygande mattan, haha) så har jag längtat jättemycket efter det. Har skrivit upp en lista med alla Grönans attraktioner i läskighetsordning och ska se hur många av dem jag vågar åka och hur långt upp på listan jag kommer. Kanske tar jag mig upp till Nyckelpigan i alla fall, hehe. Roligt ska det bli i alla fall, var många år sedan jag var där sist. 

Vad som dock inte är så roligt är min oro över träningen. Från början var det bestämt att jag skulle åka dit på lördagen och därmed hinna träna innan på morgonen, men nu blev det inte så. 

...

Hahahah. Jag måste nästan skratta åt mig själv. Kommer missa en eller två dagars träning och blir orolig, medan någon annan i landet just fått reda på att en familjemedlem har cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Nej, skärp dig nu Josefine!

Gå nu och ha en rolig helg och försök leva livet istället. Gudars skymning.

Godnatt!

Hur kan du gå omkring och försöka låtsas som ingenting? Låtsas som att du gjorde rätt när du hoppade över dagens träningspass idag.

Du är så äckligt fet, oavsett vad vågen visar. Även om siffrorna på vågen visar att du borde vara smal så stämmer inte det in på dig. Du har väl ögon att se med, och spegeln visar att du är i behov av att gå ner tio kilo minst! Du har en annan kroppstyp helt enkelt. BMI stämmer inte på dig och du måste väga mindre än alla andra för att vara hälsosam.

Nu har du förstört allting, varför tränade du inte ikväll? Till helgen, när du ska till Gröna Lund med dina systrar, ska jag se till att förstöra för dig. Du kommer att ha ökat i vikt jättemycket, vilket är det första dina systrar kommer att se. De kommer att undra om du blivit deprimerad och börja tröstäta godis och chips och fundera på om de ska ge några kostråd till dig.

Stämningen kommer bli förstörd både för dig och för dem. Blotta åsynen av dig kommer få dem att må illa och vilja åka hem. Och till dig, Josefine, ska jag ge en himla massa ångest och tjockkänslor. Så pass mycket att du inte kommer kunna njuta av dagen. Fet som du är kommer du antagligen att försöka döva ångesten genom att äta ännu mera och då ska jag stå där och skratta åt dig. Din äckliga, feta ko.

Finns ingen som tycker om dig. Måste du gå och visa ditt fula, feta gristryne överallt. Din mage skulle räcka att koka julskinka till tio julbord på. Dina lår och din röv är svettiga, skvalpiga och äckliga. Din gris! Du tror att du är hälsosam, när du bara är fet, fet och fet!

Hon är jobbig idag...

På lördagen vaknade jag sådär trött och utmattad som jag gör när jag varit stressad i sömnen. Det var vägardag idag så jag började med att få det avklarat. Föga oväntat hade jag gått upp lite, ett halvt kilo närmare bestämt. 

Jag kände mig måttligt pepp på träning men gav mig ändå iväg till motionsspåren. På kvällen skulle jag till Emma på grillparty med en massa mat och fick ju inte komma dit utan att ha tränat innan för fru ÄS. 

Hade bestämt mig för att springa ett varv på 5:an och ett på 2,5:an, alltså totalt 7,5 km, men efter ett tag in på första varvet ökade såklart min hjärna målet till två varv på 5:an istället. Tyckte ändå det var OK eftersom det nu hade börjat kännas ganska skönt att springa. Precis som på midsommardagen började dock tvångstankarna bråka om ytterligare 5 km. "Tänk så mycket mat det kommer att serveras ikväll, och du vill väl komma dit tillräckligt förbränd?".

Ett tag var jag på väg att ge efter men när jag sprungit två varv så kände jag mig så pass trött och hungrig att jag kände att det fick vara nog. Så sprang hem och åt frukost/brunch istället - gröt och ägg. 

När jag precis börjat äta ringde pappa, vilket gjorde mig glad eftersom jag inte pratat med honom på länge. Nu frågade han i alla fall om jag ville komma hem till dem och äta på kvällen, de visste tydligen inte att jag var bortbjuden. Men jag föreslog att jag ändå skulle komma dit innan och vara där en stund eftersom grillfesten skulle vara i närheten av där de bor.

Så snart kom mamma och hämtade mig och på vägen stannade vi på Systembolaget då jag ville köpa en flaska att ta med till festen. Tänkte först köra på en av mina favoriter, ett sydafrikanskt, men bestämde mig för att prova ett amerikanskt istället. Vitt som vanligt, har inte riktigt lärt mig att uppskatta rödvin än även om vissa är OK.

Vi kom hem, och jag satte mig på baksidan i solstolen ett tag för att försöka koppla av. Solen värmde skönt. Vädret har varit riktigt kallt och eländigt de sista veckorna men sedan slog det om och sommaren kom tillbaka igen.

Pratade lite med pappa, som var på bra humör då han precis fått semster. Mamma kom ut med en liten skål vindruvor till mig. Jag har av någon anledning en viss skräck för vindruvor,även om jag tycker det är gott ibland. Vet inte om det har att göra med att jag läst så mycket dåligt om det på diverse dietsajter m.m (det är för kaloririkt, innehåller för mycket socker osv). På jobbet står det ofta vindruvor framme som folk går och plockar av titt som tätt, medan jag troligen inte vågat ta en endaste under min tid där.

Men nu åt jag i alla fall och det smakade härligt saftigt och svalkande i värmen.

Några timmar senare var det då dags för grillfesten hos Emma. Kom dit runt 18 och en hel del folk var där - både släkt och vänner. Och en hel del mat...

Blev nervös bara av att titta på alltihop som stod framdukat, men det var inte hetsvargarna som hoppade fram denna gång utan tvångstankarna. Var längesedan som jag fick så många tvångstankar på en gång. Sprang hela tiden ifrån bordet för att kissa (skvätta), tvätta händer, fötter, underliv, sätta på mig deo etc. Skyllde hela tiden på något annat (ska bara gå och ta mer ketchup/salt osv). De gäster som såg mig springa in i badrummet hela tiden måste väl ha trott att jag var dålig i magen eller något.

Ja, tänk vad mat kan stressa upp mig. Är så svårt när det finns så mycket att välja på. För de som fortfarande har ett välfungerande mättnadssystem och kan ta så mycket mat de vill ha, bli mätta och sedan inte tänka mer på det är det väl inga bekymmer, men jag känner hela tiden att jag måste tänka på hur mycket som är rimligt att ta.

Hur mycket ska jag ta för att det inte ska bli för mycket? Hur mycket ska jag ta för att inte riskera att spåra ur och börja hetsäta? Hur mycket ska jag ta för att de andra inte ska tycka att jag är glupsk?

Det bästa tror jag är att bara försöka slappna av och inte sätta en massa förbud (då blir man bara mer besviken om det spårar ur sen), men samtidigt försöka att äta långsamt och inte bara koncentrera sig på maten utan mer på vad som händer runt omkring med/mellan de andra gästerna. Det är ju liksom inte bara för maten som man är på festen, utan en massa annat trevligt händer ju där också.

Så försökte jag i alla fall att resonera och på det sättet lyckades jag nu att hålla hetsvargarna borta och kunna äta så mycket som jag ville ha och ändå känna mig nöjd.

Johan, som jag en gång i tiden var ihop med under en kortare period, var också med på festen. Johan, med sina väl synliga biceps och magrutor, som mest verkar se tjejer som en kropp.. Eller egentligen tror jag inte att han gör det, utan mer försöker framstå som någon som inte nöjer sig med vad som helst.

Nu hade han träffat någon ny intressant tjej och skulle såklart beskriva hennes utseende. "Hon var så smal! En såndär tjej som liksom inte kan bli fet. Tror aldrig jag har varit med någon så smal förut."

För Johan verkar det så viktigt att tjejer ska vara smala och vältränade. Egentligen inget fel med det, alla föredrar vi ju olika, men när vi var tillsammans var han inte sådan. Kommer ihåg när han sa att han var stolt över att ha en tjej som inte petade i maten. Vår tid var före ÄS, och jag var varken vältränad eller smal. Men inte heller överviktig eller ens i närheten. Jag var.. Äh, jag var bara jag. Måste man ha beskrivningar för alla kroppar hela tiden? Nöjd var jag i alla fall. 

Efter maten ökade mängden alkohol och plötsligt var hela min vinflaska uppdrucken (och så vitt jag vet var det ingen annan än jag själv som drack ur den). När jag blir full blir hetsvargarna av någon anledning ännu svårare att hålla borta, och därför blev det farligt när det började dukas fram snacks, godis och dessert...

Till dessert kunde man plocka på sig en mängd sorters kakor och bakverk, och jag kunde liksom inte nöja mig med bara ett par stycken utan fyllde hela fatet. Märkte på de andra att de blev mätta snabbt och lämnade mycket av sitt, medan jag kände att jag skulle vilja ha hela kakbordet själv. Fick kämpa för att lämna kvar lite jag också, men tyvärr var det redan för sent då hetsvargarna satts igång ordentligt och skulle fortsätta gnälla under resten av kvällen. Hade därför stundtals ordentlig ångest och började tänka på vad som fanns i skåpen hemma. Hur skulle jag kunna hindra mig när jag kom hem? 

Men en stund fick jag glömma bort dem då vi spelade ett trädgårdsspel (femkamp) som var roligt. Dock lite svårt att utföra efter allt vin, haha.

Resten av kvällen satt jag, Emma och Johan i köket och pratade en massa om saker och ting. Jag älskar verkligen att prata med dem, det känns som att vi kan snacka om allt. Kanske att jag inte skulle vilja sitta och diskutera om mina ätstörningar med dem båda samtidigt, men nästan allt då.

Mer snacks och godis dukades fram och jag hade liksom gett upp tanken på att låta bli vid det här laget. Johan började prata om att han under morgondagen måste försöka bränna bort allt, och jag suckade fastän jag egentligen tänkte precis samma sak. Och jag hade väl dessutom ätit minst dubbelt så mycket som han, hur mycket ångest skulle jag behöva ha imorgon..?

Emma och hennes sambo skjutsade hem mig och under hela bilresan tänkte jag på huruvida jag skulle äta eller inte när jag kom hem. Funderade på att borsta tänderna det första jag gjorde när jag kom hem, men dessvärre vann vargarna den här gången. Var inte ens sugen egentligen, men ändå ställer jag mig och bara häller i mig ungefär en halv påse chips. Lyckades i alla fall bestämma mig för att hålla mig till det och inte ta godis eller något annat sött också. Jag visste att chipsen skulle ge ångest efteråt, men inte lika mycket som något med socker. 

Och ångest hade jag under söndagen, men samtidigt kände jag mig ändå lugn på något sätt. Lite klarare i huvudet och inte lika mycket tvångstankar som jag brukar ha.

Brukar för det mesta springa utomhus på söndagar men den här gången valde jag att gå till gymmet istället. Tyvärr tror jag att det berodde på ångesten som jag kände för allt jag (hets)ätit under lördagen. Kände väl att det behövdes ett hårt pass, vilket är lättare att utföra på gymmet än i skogen. 

Började med att springa 5 km på löpbandet. Kändes väl OK först men när jag var klar började jag skaka i hela kroppen, kallsvettas och må illa. Var tvungen att gå in på toaletten ett tag och sitta där en stund. Trodde ett tag att jag skulle vara tvungen att spy men klarade mig.

Hade jag nu varit en förståndig människa så hade jag nog valt att avbryta, eller åtminstone ta det lite lugnare med träningen efter detta. Men nej, jag skulle absolut springa flera km till och dessutom snabbare än vad jag egentligen kände att kroppen ville. Ont i foten hade jag också, vilket jag haft i ungefär tre veckor men inte lyckats tillåta mig själv att vila upp. 

På eftermiddagen var vi bjudna ut till faster Anki och därmed hade jag inte obegränsat med tid till träning, annars vet jag inte hur mycket mer jag tvingat mig själv att träna. DBara den träning jag utförde nu räckte för att vi skulle bli sena. 

Min farmor och farfar dog båda två under det senaste året, med endast ett par månaders mellanrum, och huset som de bodde i har vi än så länge kvar som.. fritidshus? Äh, jag vet inte vad man ska kalla det men faster Anki kommer i alla fall ofta dit och bor där när hon är ledig (vanligtvis bor hon i en stad ca 2 timmar bort). Tror nog att hon kommer flytta dit permanent när hon blir pensionär.

Det är ett väldigt fint hus, lite gammalt och slitet bara, med en stooor och grön trädgård. Vi andra får också bo och vara där hur mycket vi vill, så på lördagen hade Bea haft grillfest med sina vänner där och nu skulle alltså resterna ätas upp. 

Jag hade fortfarande lite ångest för gårdagen och kände inte alls för att äta. Speciellt inte plockmat igen. Medan maten gjordes i ordning försökte jag lugna ångesten genom att gå runt och ta lite bilder i trädgården med sommarmotiv. Jag må vara världens sämsta fotograf och den enda kamera jag har just nu är mobilen, men det gör ingenting så länge det är roligt och jag får något annat att fokusera på. 

Maten var i alla fall god med lite blandat grillat och efteråt blev det kaffe och jordgubbstårta.

När jag känner mig tjock blir jag av någon anledning så rädd för att röra på mig. Är som att jag kan känna hur fettet dallrar på mig och hur stor och klumpig jag är. Därför var jag först lite motvillig när Bea föreslog att vi skulle spela badminton, men ett tag in i spelet lyckades jag i alla fall koncentrera mig på det roliga i att försöka träffa bollen istället för på hur min kropp kändes eller såg ut. Dock var det lite svårt att glömma min ömma fot.

Senare på kvällen åkte vi hem till mina föräldrars hus och jag bestämde mig för att åka iväg för att ta ett dopp. När jag stod framför spegeln och provade en bikini gick pappa förbi och utbrast "men herregud unge, vad smal du har blivit!".

Man kan ju tro att jag ska bli glad över en sådan kommentar, men snarare känns det bara jobbigt. Vet inte riktigt varför, men kanske för att jag inte alls känner mig smal och att fru ÄS triggas igång av denna typ av kommentarer och bara vill fortsätta. Kanske för att "vad smal du blivit" egentligen betyder "förut var du tjock". Vill inte heller att folk ska lägga märke till min vikt så mycket, oavsett om den går upp eller ner. Jag är ju inte min vikt. Andras vikt håller jag inte koll på alls, men andra verkar ha stenkoll på min. Finns det verkligen inget annat som är intressant med mig?

Och särskilt smal kände jag mig inte heller när jag åkte för att bada, men försökte att trycka bort de tankarna så gott det gick. Nu skulle jag ta sommarens första riktiga dopp och inte låta sådana skitproblem förstöra!

Åkte till ett ställe där det ofta brukar vara tomt på folk, och turligt nog var det så nu också. Ville inget hellre än att ha "hela" sjön för mig själv. Det enda sällskapet jag hade var familjen And.

Det var en vacker sommarkväll. Solnedgången var sådär orange, vattnet glittrande och luften var sval och vindstilla. Det tog, badkruka som jag är, dock lite tid för mig att komma i vattnet men när väl hela kroppen var doppad från topp till tå så kändes det bara härligt. Plaskade runt som ett litet barn och gjorde även några hopp från bryggan. Om någon såg mig så undrade de väl vad jag höll på med, haha, men det gjorde ingenting. Jag bara njöt av stunden.

Efteråt var jag sådär härligt frusen och det var skönt att lägga sig med en tidning i ett varmt bad när jag kom tillbaka. Hade säkert kunnat lega där i flera timmar om det inte varit för att pappa ville skjutsa hem mig inom en rimlig tid.

Så, det var min söndag det. För första gången på länge kom jag hem till lägenheten utan att känna mig tvungen till att städa. Alla de där tankarna om smuts, ordning och reda osv var liksom helt puts väck. Ungefär som att en liten (jobbig) del av min hjärna bara försvunnit. Tänk om ändå samma sak kunde hända med de andra tvångstankarna..

Lite presenter från faster Anki. Naketkorn (något slags alternativ till ris?), bark- och dinkelbröd, hudlotion m.m

Så har ännu en helg flugit förbi. En generellt ganska bra helg (förutom fredagen) men dessvärre med binge, binge, binge. 

Nej så farligt var det kanske inte, men spårade ur lite gjorde det i alla fall.

På fredagen var jag otroligt nervös, som sagt min första "ensamma" på länge. Satt under hela dagen på jobbet och hoppades på att någon skulle höra av sig och fråga om jag ville hitta på något på kvällen (tanken på att jag kanske själv kunde höra av mig till någon slog mig förstås inte).

Det är när jag är ensam som mitt tvång blir som värst, både när det gäller maten och annat. Sätter upp en massa listor i huvudet på allt som ska göras innan jag får koppla av, och vart efter jag gör sakerna så ökas det bara på mer och mer. Därför är jag så otroligt rädd för att vara ensam ibland eftersom det då finns obegränsat med tid att utöka "listan" och att det också är lättare att tvångstankarna dyker upp när man inte har någon att prata med. Man börjar lyssna mer inåt liksom.

Kommer inte ihåg när/om jag lyckades lugna ner mig på fredagen men fick nog inte i mig mat förrän närmare 23 i alla fall. Gym, all städ- och hygientvång, promenader, bestämma mat/handla tog tid..

Fredagskvällens mat blev i alla fall en stor grillrib (stekt, hehe) med potatissallad och lite chips. Efteråt binge-åt jag väl typ en hel påse chips.

Ja, det var fredagen det. Fortsätter att skriva mer om helgen imorgon, för den här veckan har jag beslutat att försöka komma i säng i tid. Så det så.

Godnatt.