Ett motto som jag började använda mig av för lite mer än ett år sedan var "Låt barnet i dig komma fram". Jag märkte att det hade många fördelar när det gäller kampen mot de mörka tankarna. Barnet i mig är ju inte rädd för att misslyckas, ser inte meningen i att kämpa i onödan för att göra andra nöjda och så har hon en livlig fantasi som gör det lättare att drömma.

Att låta barnet i mig komma fram har hjälpt mig i många lägen, men en balans måste man såklart kanske hålla det på. Ett tag gick det så långt att jag i princip trodde att jag verkligen var ett barn igen och började leva som om jag vore 10 år. Kunde nästan få för mig att farmor och farfar levde och att jag skulle åka till dem och hälsa på och ibland kände jag ett sug efter att ta fram barbiedockorna, eller gå till lekparken etc.

Lite kul på ett sätt, mindre bra på ett annat antar jag. Jag vill ju kunna acceptera att jag faktiskt inte är ett barn längre och att den tiden aldrig kommer tillbaka hur mycket man än vill. Mycket har förändrats och jag har sett mer av världen nu vilket gör att jag aldrig kommer tänka på samma sätt. Men så är det ju i princip för alla som växer upp och behöver inte enbart vara något negativt (även om man ofta känner att barndomen var så mycket lättare - fast den troligen inte ens var det). 

Men i vissa stunder tar jag fram barnet inom mig, bl.a har det varit en bra metod mot ätstörningstankarna. Eftersom jag i grund och botten inte är rädd för mat eller har kroppsnoja, det är bara en del av mig som vuxit fram p.g.a olika händelser men som kanske kan övervinnas av barnets självsäkerhet. För någonstans borde ju ändå den självsäkerheten finnas kvar och åter kunna växa sig större.

Idag har jag känt mig lite piggare i alla fall. Fortfarande trött men i alla fall orkat stå på benen och träna till och med. Dagen har gått fort och imorgon har redan halva veckan gått. Snart är det väl vinter om det ska gå i den här takten..

Jaja, om regnet vill försvinna ska jag försöka njuta mer av den sommar som förhoppningsvis väntar. Längtar så mycket efter att få sitta på min bänk i parken och sola på lunchrasten..

Usch, vad ska man säga om den här dagen mer än att jag varit totalt slut. Mer än på länge.

Vanligtvis brukar måndagar vara den dag då jag har mest energi på veckan, men så var det inte idag. Till en början kändes det som måndagar brukar, jag var rätt pigg och hade mycket ork, fram tills någon gång strax efter lunch. Då kom plötsligt yrseln och tröttheten som ett slag och jag kunde knappt stå upp. 

Troligen hade jag grubblat för mycket, jobbat på i ett för högt tempo och försökt planera en massa saker som jag skulle göra efter jobbet så att det skulle bli en "effektiv dag". 

Nu när jag skrev det så slog det mig, ännu en gång, vad stressen ofta beror på. Hos mig och hos många andra. Den där känslan av att tiden inte räcker till, eller att man kanske har en massa tid men inte vet vad man ska göra av den. Det sistnämnda förekommer särskilt ofta hos mig i alla fall. Jag tror jag är rädd för tiden, rädd för att slösa bort den. Tyvärr gör det ju det svårt för mig att koppla av, eftersom det känns som att jag slösar tid då. Samtidigt som det känns som att den tid jag har inte skulle räcka till att göra allt som jag "borde".

Jag tror att många av mina tvångs- och ätstörningsbeteenden helt enkelt har varit och är en flykt för att slippa tänka på vad jag "borde" göra. Ett sätt att ta kontroll över något, när man inte kan kontrollera allt som rör sig i huvudet. Det är ju åtminstone det som de säger att ätstörningar och liknande problem ofta beror på och kan tänka mig att det stämmer i många fall.

Efter jobbet handlade jag och gick sedan hem och slumrade en stund. Uj vad skönt det var. I sömnen hörde jag hur telefonen ringde men jag antog att det inte var något viktigt och fortsatte sova. Såklart visade det sig sen vara Nicke och att detta varit en av hans få stunder som han kan höras på.. Men ja, vi skulle kanske försöka hitta ett tillfälle imorgon också så.

Fick kämpa för att inte fastna i sängen resten av kvällen, som sedan har ägnats åt fotbad, laga getostlax, slöande vid datorn och att gå runt lite på gården och ta tråkiga foton.

Nu ska det bli för jäkla skönt att krypa till sängs igen, har längtat hela dagen efter den stunden. 

Gonatt.

Ibland tror jag att mitt humör endast styrs av vädret, och i så fall är det inte konstigt hur det gått upp och ner på sistone. Med tanke på hur vädret svänger, puh. Igår spöregnade det under hela dagen och idag sprack det plötsligt upp och himlen blev sådär klarblå. Så värst varmt har det inte blivit än dock men får väl hoppas på att det kommer.

Större delen av helgen har jag spenderat i min ensamhet, vilket har varit ganska skönt. Har inte haft någon större lust till något annat. Under fredagen kraschade jag, som jag skrev om i mitt förra inlägg, men senare på dagen blev det bättre och efter jobbet kunde jag träna en stund och sedan dra hem och försöka njuta av lugnet.

Under lördagen var det pissregnigt som sagt, men jag var för uttråkad för att sitta inne så jag tog min orienteringskarta och promenerade i skogen under för- och eftermiddagen. Ganska mysigt, förutom när jag halkade ner för en brant och vred om knät. Gjorde inte så ont först, utan smärtan har mer börjat komma nu idag av någon anledning. Jaja.

Mitt under promenaden ringde mamma och frågade om jag ville åka hem till deras hus och vakta katten, då de skulle resa bort till några vänner och vara där tills på söndagen. Det ville jag absolut då jag hellre spenderar en regnig dag i ett hus med en katt, stor TV osv, än i min trista lya. Så jag drog dit, fixade en lyxmiddag till mig själv med entrecote, bearnaisesås osv och kollade Netflix. Bl.a på den danska filmen Hämnden med Michael Persbrandt, en väldigt bra och något otäck film.

Idag ville jag bara dra mig i tusen år när jag skulle gå upp, men kände att jag ville hinna snygga upp lite i huset innan de skulle komma hem. Så här på mors dag och allt. Därefter sprang jag 6 km, gympade lite, städade ännu mer och pysslade ihop en mors dagspresent. Läste nämligen ett tips i Metro här om dagen om att göra egen tvål och ge bort, så blev lite sugen på att prova. Resultatet blev väl lite halvbra men mamma verkade nöjd i alla fall. För säkerhets skull hade jag köpt en chokladask också.

När de kom hem hade vi lite mors dagsfika, och därefter har jag mest ägnat dagen åt att ströva omkring. Gått en liten promenad, cyklat till affären och handlat, luktat på blommor i trädgården osv. När vädret plötsligt blir så där soligt kan min själ bli så rastlös och jag vill bara vara ute. Tankarna blir så mycket lättare att rensa då.

Nu sitter jag dock här, tillbaka i min lya, och rastlösheten har lagt sig för längesen och istället intagits av tröttheten. Så ska väl inta sängen. Hoppas vädret blir dåligt imorgon så jag kan jobba, haha..

Det bor en liten elak djävul i mitt huvud. Han hoppar fram ibland och är så förädisk då han kan ta alla möjliga olika skepnader. Han kan låtsas vara den snälla tanten som bara vill mig väl eller lura mig på något annat sätt. Vem vet om det även är han som är framme i mina bra stunder?

Men ibland när han kommer till mig är han sitt sanna jag, det vill säga elak. Han spottar på mig, säger att jag är värdelös, inte förtjänar att leva, att meningen är att jag ska bort då jag bara förstör för alla andra m.m Det värsta är väl att jag för det mesta tror på honom, åtminstone ju mer jag tänker på det/honom. Även om jag kan hålla honom borta för det mesta så är det ändå som att han ständigt går och lurar bakom något hörn och jag räds för när han ska hoppa fram och "gå till attack". 

Och så i fredags hände det. Jag hade känt på mig det ett tag och så kom han och körde sitt vanliga race. Sa saker som "Fan vad du är ful och äcklig, ser du inte hur de andra kollar på dig med avsmak, usch din värdelösa människa! Om inte du fanns skulle världen vara perfekt, det är du som är problemet i den. Bara du. Fyfan, vad du än gör så klarar du det inte". Tvingade in mig på toaletten för att slita av mig kläderna och riva mig på magen. "Kolla! Ser du hur äcklig din kropp är, vad har du gjort!? Sluta ät, du förtjänar det inte!". 

Det är konstigt, men efter en sådan här "attack" så vänder det oftast ganska snabbt igen. De där panikkänslorna liksom bara rinner av och jag kan "pusta ut". Det är väldigt läskigt hur det kan svänga så snabbt men så är det.

Så finns det perioder när det går flera veckor eller månader när allt är lugnt och tyst. Svårt att säga vad allt detta beror på men jag har väl mina teorier. Har nämnt det förut, och det gäller skam och dåligt samvete efter en sak som hände för flera år sedan och som jag nog inte bearbetat ordentligt. 

Jag känner att det nog är dags att prata om det med någon innan det går ännu längre, och det är ett stort steg att våga men jag måste väl göra det nu.

Jag är ett levande bevis på att det som skrivs i sociala medier och liknande ofta inte alls motsvarar den verklighet som man kanske får intrycket av. Och detta är ju inget nytt, men kan vara lätt att glömma bort när man ser alla fina och avundsvärda bilder och texter på Instagram, Facebook etc.

Skriver statusar på Facebook gör jag sällan och Instagram använder jag inte, men t.ex så bloggar jag ju här och skriver även privat dagbok ibland. När jag ska sammanfatta min dag tar jag för det mesta bara med det viktigaste som jag minns från den, det vill säga oftast det bra. Kanske har jag under hela dagen gått omkring med en liten gnagande ångestkänsla i bröstet men väljer istället att berätta om den lyckade utflykten till blablabla eller om det häärliga träningspasset. 

Jag är, oavsett vad jag skriver i bloggen/dagboken, ganska väl medveten om hur jag mår men svårare är det ju att veta hur andra man läser om egentligen har det. När man endast matas med det perfekta från deras liv. Har flera bekanta som skriver väldigt "lyckliga" Facebookstatusar samtidigt som de i chatten skriver om hur mörkt allting känns.

Men kanske är det egentligen inte så stor skillnad nu mot tiden innan sociala medier fanns. Inte gick man väl direkt runt och pratade om ångest hit och dit, utan valde kanske precis som nu att mest berätta om det roliga som hände i ens liv. Ändå är jag övertygad om att sociala medier på något sätt påverkar många av oss negativt, när det gäller får psykiska hälsa. Informationen följer ju med oss överallt och med hjälp av smarta telefoner är det svårt att undvika den även fast man kanske inte vill se.

Vill jag veta om bananer är nyttigt eller inte är det bara för mig att googla och jag får upp tusentals människors olika åsikter om saken. Människor som jag inte känner, inte har någon aning om vad de har för utbildning men som jag genast antar är experter i ämnet för att denne verkar så säker på sin sak. 

Jag läser anonyma och elaka kommentarer på diverse forum, webbtidningar m.m som jag ibland tar åt mig av - även om jag inte ens deltar i diskussionen. Någon gång nämnde någon i en tråd att "tjejer ska inte väga mer än XX kg" och det räckte för att sätta igång cirkusen i mitt huvud. Kommentaren kunde följa med mig på gymmet, vid matbordet eller när jag stod framför spegeln. "Fan vilken värdelös och ohälsosam tjej du är som väger mer än XX, fy". 

En annan "expert" lade i sin blogg ut en bild på en tjej med en helt normal kropp som denne dömde ut som överviktig, trots normalt BMI. "Jag är alltså överviktig, det spelar ingen roll vad vågen säger, bloggaren har ju sagt att jag är det". 

Ja, det finns väl tusen olika exempel på hur man kan påverkas av den digitala världen. Vet inte exakt var jag vill komma egentligen, men troligen till att det är så lätt att göra sina egna tolkningar när man bara ser bilder, läser texter och inte vet mer än den information man får. När man inte heller har möjlighet att prata med och ställa frågor till personen i fråga direkt, utan istället får bilda sin egna uppfattning. 

Internet är bra och kul till mycket, men min förhoppning är ändå att användandet av den "virtuella" världen minskar lite i framtiden så att inte människans sinnen försvinner helt och hållet. Att känna personlig närvaro, uppleva syner, dofter, ljud och känslor istället för bara bilder och att få möjlighet att använda sin egna röst istället för bara tangentbordet måste väl vara bra för hälsan om något. 

Nicke fick idag veta att han måste åka iväg och jobba under nästan två veckor.. Så jag skippade teatern idag då den här kvällen alltså var sista chansen att ses på länge. Så det blev lite mys, film, Debatt (TV-programmet) och så. Vi skulle ha hittat på något i helgen var det tänkt, men jag får väl hitta något annat att göra istället. Bea har nyligen fyllt år och ska ha någon liten fest, så om jag orkar kanske jag reser till henne.

Just nu känner jag mig dock så sliten att jag tvekar på om det blir så. Kanske ska jag bara tillbringa lördagen och söndagen med mig själv i min lilla lya istället. 

Imorgon är det i alla fall freedaagg, redan. Jisses. Bäst att börja lägga sig nu dock så man orkar med sista spurten inför veckoslutet.

Natti.

Att det är "lillelördag" märks tydligt så här i sommartider. Uteserveringarna vimlar av skrattande människor i solglasögon, och doften av grillat och pommes sprider sig ut på gatorna.

Vissa skulle kalla mig duktig som går förbi med träningsväskan mot gymmet, andra tråkig vad vet jag. Själv önskar jag ofta själv att jag satt där vid något av borden med något trevligt sällskap. På en AW kanske, eller med några vänner. Bara njöt av den lediga kvällen, solen och kanske ett par öl. 

Men sånt där blir det inte så ofta nu för tiden. Vänner har man endast två nära, och de är bland de viktigaste människor i mitt liv men tyvärr blir det inte att vi hinner ses så ofta (då vi lever på väldigt olika sätt). Pojkvännen är inte den man går ut och dricker bärs med. Syrrorna bor i andra städer..

Ah, nu var jag ju ute två gånger förra veckan kom jag på så kanske inte ska säga nåt haha. Dessutom är jag inte den som tycker om det så pass mycket att jag skulle vilja göra det varje vecka, men visst saknar man den tiden (typ gymnasiet) då man gjorde det oftare av naturliga skäl.

Men den här kvällen blev mycket finare än ett krogbesök i alla fall. När jag precis kommit hem från jobb och träning ringde Nicke och frågade om jag ville följa med honom och barnet ut. Så tillsammans gick vi bort till sjön för att mata ankorna med bröd och därefter gick vi en ganska lång promenad i den sköna kvällssolen. 

Hemma hade jag börjat tina ett paket lax men det slutade med att vi gick och köpte pizza istället, som vi myste med framför TV:n. Haha, ja den första delen av kvällen var ju ganska romantisk i alla fall. Nu sitter jag hemma igen och ögonen faller snart igen på mig.

Imorgon blir det som vanligt jobb och troligen teater efteråt. Kanske även middag med Bea då hon bor i närheten. Får se vad som sker.

Nu bädden i alla fall, natti katti matti. 

Livet och världen är fullt med oändligt många frågor, som jag halkade lite in på under mitt lunchskrivande tidigare idag. Frågorna gäller delvis ens eget liv, vad man vill osv, och delvis varför världen ser ut som den gör och om det finns någon mening med det.

I mina depressiva perioder känns allt meningslöst, både när det gäller mitt eget liv och omgivningen. Allt i världen är bara av ondo och ingenting känns vackert eller roligt. Hur jag än försöker tänka ser framtiden bara mörk ut.

I mina stabilare perioder är frågorna nog inte lättare att ge svar på, men kanske lättare att acceptera. Eller, för all del, ibland kanske lättare att skjuta undan.

Vad jag ofta grubblar på nu för tiden är vad jag egentligen strävar mot, om jag har något mål. Också på hur jag egentligen skulle vilja att världen skulle se ut. Och om allt blev som jag ville, vad skulle hända sen?

Gah, det tycks bli så konstigt hur man än vänder och vrider på det. Enklast är väl att bara leva för det som känns bra nu, så kanske svaren på frågorna kommer en dag. Eller så kommer vi alltid vara för små för att kunna förstå dem.

Äh, vet inte ens vad jag babblar om egentligen. 

Det blev i alla fall inget Vår-rus idag och ingen pojkvän heller då han blivit sjuk. Eller så är han bara trött - på mig kanske haha. Men istället fick det bli ett rätt trevligt löppass och sedan har kvällen bara runnit iväg och ägnats åt skrivande, filosoferande och skratt åt "Felix recenserar" (såå min humor, haha) på Youtube. 

Och nu närmar sig klockan läggdags ser jag, så ska väl ta min korsordstidning och snarast ta mig de där två metrarna till sängen. 

Gonatt.

Har gått iväg till biblan en stund nu på min lunchrast för att skriva av mig lite. Känner mig ganska stressad och att jag behöver en stunds avkoppling där jag kan låta orden rinna ur mig.

Prioritering, prioritering, prioritering... Allt ska hinnas med och jag borde inte gnälla eftersom jag inte har barn/familj att ta hänsyn till, men tar mig friheten och gör det ändå.

Hur jag än prioriterar blir någon besviken. Hade tänkt åka och springa Vår-ruset i Stockholm ikväll men funderar på att hoppa det då jag inte träffat Nicke på länge. Åker jag sviker jag honom och åker jag inte sviker jag alla jag sagt till att jag ska springa och kanske även mig själv.

Kommer fortsätta att spela i en annan teatergrupp redan här framöver i annan stad = mycket resande hit och dit. Samtidigt som jag får hålla på med något som jag länge drömt om.

Och så träningen. Många tror att jag fortfarande håller på med den p.g.a ÄS, medan jag själv vet att jag mår bra av det i en lagom dos. Men det litar inte alla på, samtidigt som det finns andra som skulle bli besvikna om jag la av. 

23 år gammal. Läkaren frågade igår om jag planerade att bli gravid snart. Gulp, kanske borde jag det. Nästan dagligen hör man ju om jämnåriga gamla bekanta som börjat bilda familj och stadga sig. 

Och det lockar, men tvekar på att jag skulle vara redo. Har ju knappt känt min pojkvän ett halvår ens, fortfarande osäker på vad jag vill med livet osv. Vill jag bo kvar i den här stan eller kanske flytta söderut mot Småland igen? Eller kanske till någon kust? Vad ska jag jobba med som kan kännas meningsfullt?

Åh, frågorna är många. Nu måste jag rusa tillbaka till jobbet och slänga i mig mat, men lite stress fick jag spotta ur mig i alla fall.