Så var sista dagen på helgsemestern här, men inte en tristare dag för det.

Efter en frukost och lite prat/packning lämnade vi släktingarna och åkte vidare (eller ja, nu började vi väl snarare att åka hemåt). Vi gjorde ett stopp i det lilla samhället Mariannelund, för jag ville gärna besöka den lilla karamellbutiken med hemgjort godis där. Även fast jag kanske inte "borde".

Men jag älskar verkligen deras godis, och plockade på mig för flera hundra kronor. Dels till mig själv för att lagra hemma, och dels lite presenter till päronen. 

Polkagrisar var längesen..

Bea började genast att äta lite av sitt godis, men jag kände inte riktigt att jag vågade. Godis har för mig liksom blivit något "strängt förbjudet" på alla dagar utom fredagar och lördagar, oavsett om det handlar om en bit eller en hel påse. En bit kan räcka för att sätta igång en stark ångest och efter det ett eventuellt "allt eller inget"-tänkande, alltså att jag går lös på hela påsen och börjar leta mer efter det. 

Tror det är just det att jag gjort godiset till något förbjudet som lett till denna ångest kring det. Innan jag blev ätstörd kunde jag norpa ett par bitar i förbifarten en vanlig tisdag och sedan inte tänka mer på det. Varken känna att jag måste ha mer eller att jag nu måste banta bort det. Godis var ju inget farligt och något som jag kunde äta när helst jag ville, och därmed blev det inget som jag måste "passa på" att äta mängder av.

Nu när jag vet hur mycket kalorier godis innehåller blir det så svårt att äta det utan dåligt samvete (och sedan äter jag såklart för mycket på helgerna istället..). Å andra sidan kände jag mig inte så himla sugen på godis just då (även om det såklart vattnas lite i munnen när man ser alla de där fina karamellerna, men inte extremt mycket i alla fall) så man kan väl inte säga att det var fel av mig att inte äta av godiset, även om ÄS i detta fall troligen var den enda anledningen till att jag lät bli - annars hade jag ju troligen smakat lite åtminstone. Men det jag menar är väl att en icke-ätstörd, för det mesta, inte heller brukar äta godis när denne inte känner sig sugen. 

Jaja. Nu blev det en lång debatt om godis här. Vi lämnar det. Efter godisbutiken bestämde vi oss i alla fall för att ladda upp med lite energi inför eftermiddagens ridning, så vi svängde in på en liten enkel restaurang för en lunch. Lite sunkigt ställe (smutsiga bord, fönster etc) men det störde nog Bea mer än mig. Maten är viktigast.

Som vanligt var det svårt att välja vad jag skulle ta på menyn, och ännu svårare idag eftersom det var söndag. Skulle jag välja något gott eller nyttigt? Åt ju så mycket igår, men samtidigt är jag ju fortfarande på semester...

Till slut bestämde jag mig bara för att ta det som Bea tog, dvs. panerad fisk med remouladsås och pommes frites. Hade väl typ förväntat mig en liten fiskfilé med en klick sås samt en liten näve strips på sidan om, så som det brukar vara, och blev därför överaskad när det kom in två stora filéer och en stor skål strips. Stripsen var förvisso för oss båda, men ändå. En "vanlig" genomsnittlig persons kommentar hade väl varit något i stil med "men gud, hur ska vi kunna äta allt det här!?", men vargarna inom mig började dregla och jag slängde nog i mig nästan varenda smula på hyfsat kort tid. Men det hade jag väl kunnat göra redan innan ÄS antar jag, glupsk som jag är. Svingott var det i alla fall.

Någon större ångest efteråt blev det inte, för nu var det dags för en av de aktiviteter som jag mest sett fram emot på resan - ridningen!

För ett par år sedan var jag en riktig hästtjej, men efter att ha ridit och nästan bott i stallet under sex år lade jag av. Dels p.g.a att min ålder började bli lite för hög för ridskolan, dels försvann intresset och självförtroendet för ridningen och dels blev jag rädd. Men i vilket fall är de 6 åren inget som jag ångrar, det var en härlig tid. Inte bara hästarna utan även vännerna i stallet, gemenskapen, naturen..

Sedan jag slutade på ridskolan (fyra år sedan nu) har jag bara suttit på en häst kanske två gånger en kortare stund, så lite spänd var jag. Men mer ivrig än rädd. Bea hade bara ridit en gång i hela sitt liv, när hon var jätteliten, så hon var nog ganska nervös haha. 

Hästgården låg långt ute på landet i en vacker miljö, och vi blev väl mottagna av en trevlig kvinna när vi kom dit. Jag trodde vi båda skulle få rida islandshästar, men jag som hade ridvana fick välja mellan det eller en "vanlig" häst. Inte mig emot, så jag valde en lite större som enligt kvinnan var snäll - vilket var huvudsaken för mig. Han såg fin och ståtlig ut.

Vi fick bekanta oss med hästarna genom att borsta och hålla på med dem, och därefter sadlades det på. Kvinnan, som vi kan kalla för Mia, red precis som Bea en islandshäst och de höll sig nära varandra eftersom Bea inte var van. Mia försökte lära upp henne om tyglar, skänklar osv medan jag fick lite friare händer och kunde rida före i valfri gångart. 

Vid en äng stannade vi och Mia sa åt mig att galoppera längs den. Lite nervös blev jag, för det kändes ju så längesedan jag gjort det, men jag skänklade på och uj vad härligt det var! Många minnen väcktes till liv när jag flög fram i sommarvädret. Hade glömt hur roligt det var att rida!

I llite mer än en timme red vi och vädret var sånt där perfekt ridväder. Soligt och lagom temperatur, så vi ångrade oss inte att vi flyttat fram ridturen till idag. Under hela ridturen glömde jag verkligen bort alla tvångstankar. Det var nästan som om jag var tillbaka i en annan tid, innan ÄS. Kanske var det doften av höst och sommar som fick mig att glömma. Som tog mig tillbaka till ridlägrenas och de "bekymmerslösa" sommarlovens tid. 

Bea skickade nu i veckan en bild till mig från ridturen på oss, där vi sitter bredvid varenda på våra hästar och tittar in i kameran. Det första jag gjorde när jag fick bilden var att zooma in på mig själv och kolla om jag såg tjock ut (vilket jag såklart tyckte att jag gjorde). Men sedan zoomade jag istället in på mitt ansikte. Förvisso var jag osminkad, gjorde ingen vidare snygg min och hade lite tendens till dubbelhaka, men när jag tittade närmare på mina ögon tyckte jag ändå att de såg så mycket gladare ut än de gjort på andra foton som tagits på sistone. Troligen inbillar jag mig, men jag tyckte jag såg så stolt ut på något sätt. Kanske är det så, jag vet inte. 

Tänkte på att ridning är en av de få sporter som inte fokuserar på kroppens utseende. Jag menar, i de flesta andra sporter/idrotter känns det ju som att man som utövare förväntas se ut på ett visst sätt eller ha en viss kroppstyp. Löparkropp, atletisk, musklig, smidig... I ridningen fokuseras det mest på samhörigheten mellan häst och ryttare och.. Ja, annat som i alla fall inte har med kaloriförbränning och pulsklocka att göra. Kanske borde man börja med ridning igen, saknar det ibland. Både ridningen och att pyssla med hästarna.

Ja, någon gång så kanske. Den släktgård som vi besökte nu på resan kommer jag och mina syskon troligen att ta över en dag, och där finns det ju ett stall så. Britt, den kvinnliga släktingen som nu bor där,har sin häst där.

Ridningen blev i alla fall helgens sista aktivitet och efter det så bar det väl i princip väg raka vägen hemåt. Regnet kom tillbaka och under större delen av tiden satt vi trötta och tysta, men nöjda över vår helg. Ett stopp gjorde vi i Mjölby, för att äta middag på en pizzeria.

Doften när vi kom in på pizzerian fick hetsvargarna att morra igen och jag beställde in en kebabpizza som jag snabbt slickade i mig. Lite hetsigt men det var det nästan värt, hade glömt hur god småländsk kebab är! För ca två år sedan bodde jag ett par månader i Småland (pluggade på ett ingenjörsprogram där, som jag sedan hoppade av) och jag och min kompis var flitiga gäster på en pizzeria nära universitetet där, haha. 

Ungefär vid 21-22-tiden nådde vi hemstaden, Bea släppte av mig vid min port och vi tackade varandra för en fin helg. Bea åkte hem och kvar återstod bara att packa upp (inte så jättemycket saker som tur var). 

Jag är tacksam över att jag fick den här helgen till dels ett miljöombyte och dels till avkoppling. Känns viktigt för mig att inte ständigt springa runt i mitt hamsterhjul, dag ut och dag in.

Dessvärre har veckan som varit nu inte varit så jättebra. Har sovit för lite, och inte för att jag inte kunnat somna utan för att tvånget hållit mig uppe. Efter att få smaka lite på avkoppling under den här Smålandshelgen, förstår jag att jag måste ändra på något i mitt liv.

Frågan är bara vad. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka. Så, nu får jag ta och fundera lite här.. I februari fick jag ...

Sommarbilder..     Det blev en dag på stranden...     Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..   Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysi...

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var k...

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen.    Det är väl nu, när det i...

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv....