De senaste inläggen har bara handlat om helger, medan vardagarna liksom fallit mellan stolarna. Har väl haft dåligt med tid och ork till att skriva om allt antar jag men tänkte nu dra lite sammanfattande om hur det varit under den senaste tiden.

Förra veckan tog jag i alla fall tag i lite saker och ringde både till psykiatriern (en privat som min kurator rekommenderade) och till kvinnokliniken för att få råd angående min försvunna mens.

Hos psykiatriern fick jag utan problem en tid inom ett par veckor men på kvinnokliniken var det svårare, man märker att de gör allt för att man inte ska komma dit. "Gör ett klamydiatest först så kan du ringa igen sen" var vad jag fick höra. Klamydiatest? Har klamydia verkligen något att göra med mensen, tänkte jag men allright...

Det som dock irriterade mig var hennes kommentar "det kan ju faktiskt vara skönt att inte ha någon mens". Javisst, det är jätteskönt att gå omkring i en kropp som inte fungerar som den ska och som försöker tala om att något är fel. Hoppas det kan få vara så hela livet.

I tisdags gick jag i alla fall för att göra det där testet, de hade drop-in, och läkaren undrade samma sak som jag - varför barnmorskan (eller vad tanten nu var för något) skickat mig på ett klamydiatest för att jag inte hade någon mens. Den här läkaren valde att göra lite fler tester än så och jag, som bara räknat med att lämna ett pisseprov, fick lägga mig i den klassiska stolen. 

Har bara varit med om det en gång tidigare och denna gång blev inte trevligare, fy vad jag hatar det. De säger att det inte ska göra ont men jag tycker det svider som tusan. Tror jag är extra känslig där nere. En sköterska fick sitta bredvid och klappa på mig medan jag kämpade för att hålla gråten inne, haha. 

De flesta proverna behövdes såklart skickas till lab innan man får något svar, men ett kunde hon titta på redan nu. Kommer inte ihåg exakt vad det var för något prov men tydligen kunde hon se en "reaktion" eller hur hon nu uttryckte det. Lät dock inte så allvarligt och hon ville avvakta med att säga mer tills resten av provsvaren har kommit, kanske var det i vilket fall tur att den där barnmorskan skickade mig på provtagning trots allt.

Hade först tänkt att beställa hem ett klamydiatest, för att slippa gå till lasarettet, men här fick jag ju ändå en mycket grundligare undersökning. Ett blodprov till och med. Läkaren sa också att det var väldigt viktigt att jag, oavsett vad provsvaren skulle visa, kontaktade kvinnokliniken igen och fick tid för en utredning. Skönt med någon som tar en på allvar. 

På kvällen pratade jag och Jenna i telefon och jag fick en ordentlig utskällning kan man säga. När jag berättade om "mensundersökningen" kom vi in på min vikt och när hon fick höra om mina mat- och träningsvanor sa hon att hon blev djupt oroad. Inte bara för hur lite jag äter på dagarna i förhållande till hur mycket jag rör på mig, utan också för hur många näringsämnen som jag går miste om. "Du kan ju inte bara äta ett äpple till mellanmål och sen gå ut och springa en mil, kroppen behöver proteiner och fett!".

Ett långt samtal hade vi och jag försökte förklara hur mina tankar fungerar, men jag tror inte att hon blev klokare. Och inte jag själv heller för den delen, för ingenting är logiskt. Jag påverkas mycket av det som skrivs i massmedia och läser i en blogg om hur mycket man ska träna och i en annan blogg om hur lite man ska äta för att inte gå upp i vikt. Sedan försöker jag leva efter båda två utan att ta hänsyn till att dessa två bloggare förmodligen lever två helt olika livsstilar och därmed inte äter på samma sätt. Du bara plockar lite här och där och bakar ihop till din egna massa, sa Jenna, och ja, nog stämmer det.

Hon ställde också flera frågor som kan vara värda att fundera på. Som varför jag ska träna så mycket som jag gör fastän jag inte ens orkar eller har lust. För vems skull gör jag det? Vem är det som blir gladare av det? Min familj/mina vänner eller okända Ing-Marie på gatan? Och varför är jag så rädd för att bli överviktig, medan jag tycker det är helt okej att vara underviktig? Varför är det bättre att äta för lite än för mycket?

Jag har inget generellt svar på dessa frågor, det är så komplicerat alltihop. Samvete, dåligt självförtroende/självkänsla, rädsla och skam är väl saker som bidrar till mitt beteende antar jag. 

Det är så svårt när det känns som att allt i dagens samhälle handlar om vikten. Den ska ständigt vaktas och midjemåttet ska passas noga, annars riskerar du att bli sjuk. Överallt hittar man tips för att nå viktnedgång och farligheterna med att vara överviktig, nästan aldrig det motsatta.

Och nej, det är väl inte så bra med en för hög vikt kanske men problemet är att dessa vikt-artiklar m.m, som kanske borde vända sig till dem som faktiskt är i behov av att gå ner i vikt, istället vänder sig till allmänheten. På bilden till "Så spar du på kalorierna i sommar"-artikeln ser man inte ofta en person med fetma, utan nästan alltid en redan smal kvinna. Det blir ungefär som att du, oavsett vad du väger, alltid behöver gå ner i vikt. Det kalorisnålare alternativet är alltid det bästa (om du inte går på LCHF vill säga).

Jenna påminde mig än en gång om vad det innebär att inte ha någon ätstörning. Hon tog som exempel att hon nu på tisdagskvällen hade ätit fläskkarré med en massa bearneisesås utan att bry sig ett dugg. Kanske skulle jag också kunna göra det på en tisdag, men inte utan att räkna kalorierna först..

Hela den här veckan har i princip bara bestått av äckeldagar, och igår var värst. Länge sedan jag kände mig så tjock och äcklig som jag gjorde då. 

Tog inte med mig några träningskläder till jobbet då jag tänkt köra ett längre pass på kvällen i skogen hemma istället. Så inget gym på lunchen utan gick istälet ut i det vackra vädret och lät benen bära mig dit de ville. De valde en promenad ner till vattnet och sedan att lägga sig på en bänk vid några blommor och sola.

Jag låg där och njöt av att känna värmen i ansiktet, men samtidigt värkte kroppen av oro och stress. Jag kände mig nämligen väldigt trött och visste inte om jag skulle orka träna senare, men jag hade ju skrivit i min träningsplanering att jag skulle träna idag och skulle jag kunna ändra på det?

Ångesten för detta ökade och ökade under hela dagen och jag kände mig tjockare och tjockare. Med ångesten kom även yrseln, vilket gjorde det ännu svårare för mig att veta om jag skulle träna eller inte. Min erfarenhet av att träna när jag har sådan stark ångest/yrsel är att det aldrig blir bra, men samtidigt känner jag ju mig så tjock och hypernervös att det kanske betyder att jag behöver träna?

Jag vet inte, men det slutade i alla fall med att jag direkt kastade mig på sängen när jag kom hem. Efter bara ett par minuter somnade jag och det behövdes nog (har kommit i säng för sent under nästan hela veckan). Sov väldigt djupt och när jag vaknade var jag övertygad om att det var morgon och att jag skulle till jobbet. Blev därför lite snopen när jag såg att klockan var 20 på kvällen, haha..

Som man kan utläsa av gårdagens inlägg var ångesten över den missade träningen inte så rolig. Är så fruktansvärt jobbigt när man känner att man går upp i vikt. Fattar inte varför det måste kännas över huvud taget. 

Idag har det varit en lite bättre dag i alla fall. Fortfarande haft lite tjockkänslor, men ändå kunnat ignorera dem något bättre. På gymmet joggade jag bara väldigt lugnt, vilket var skönt. Avstressande träning kallar jag det - då man inte tar i mer än vad som känns bra för kroppen. 

Lite exempel på hur maten sett ut på sistone:

Pasta med kasslergryta (täckt med ett lager spenat så att det knappt syns, men jaja)

Grahamsgröt med jordgubbar, kvarg och jordnötssmör

Kassler- och kesopaj

Tropisk fiskgryta (fisk, curry, frukt m.m)

Pasta med köttfärssås (pastan här är glutenfri, tycker faktiskt den är mycket godare)

Spaghetti Napolitana

Välling med leverpastejsmörgås (nostalgifrukost)

Bratwurst med ketchup, senap, färskpotatis (med en klick smör i såklart) och vitkålssallad

Hela helgen kommer att spenderas med mina systrar. Imorgon åker jag till Jenna på kvällen och sover över där. På lördag kommer hon, jag och Bea troligen gå på Grönan. Även fast jag inte är någon karusellmänniska (klarar inte ens Flygande mattan, haha) så har jag längtat jättemycket efter det. Har skrivit upp en lista med alla Grönans attraktioner i läskighetsordning och ska se hur många av dem jag vågar åka och hur långt upp på listan jag kommer. Kanske tar jag mig upp till Nyckelpigan i alla fall, hehe. Roligt ska det bli i alla fall, var många år sedan jag var där sist. 

Vad som dock inte är så roligt är min oro över träningen. Från början var det bestämt att jag skulle åka dit på lördagen och därmed hinna träna innan på morgonen, men nu blev det inte så. 

...

Hahahah. Jag måste nästan skratta åt mig själv. Kommer missa en eller två dagars träning och blir orolig, medan någon annan i landet just fått reda på att en familjemedlem har cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Nej, skärp dig nu Josefine!

Gå nu och ha en rolig helg och försök leva livet istället. Gudars skymning.

Godnatt!

Hur kan du gå omkring och försöka låtsas som ingenting? Låtsas som att du gjorde rätt när du hoppade över dagens träningspass idag.

Du är så äckligt fet, oavsett vad vågen visar. Även om siffrorna på vågen visar att du borde vara smal så stämmer inte det in på dig. Du har väl ögon att se med, och spegeln visar att du är i behov av att gå ner tio kilo minst! Du har en annan kroppstyp helt enkelt. BMI stämmer inte på dig och du måste väga mindre än alla andra för att vara hälsosam.

Nu har du förstört allting, varför tränade du inte ikväll? Till helgen, när du ska till Gröna Lund med dina systrar, ska jag se till att förstöra för dig. Du kommer att ha ökat i vikt jättemycket, vilket är det första dina systrar kommer att se. De kommer att undra om du blivit deprimerad och börja tröstäta godis och chips och fundera på om de ska ge några kostråd till dig.

Stämningen kommer bli förstörd både för dig och för dem. Blotta åsynen av dig kommer få dem att må illa och vilja åka hem. Och till dig, Josefine, ska jag ge en himla massa ångest och tjockkänslor. Så pass mycket att du inte kommer kunna njuta av dagen. Fet som du är kommer du antagligen att försöka döva ångesten genom att äta ännu mera och då ska jag stå där och skratta åt dig. Din äckliga, feta ko.

Finns ingen som tycker om dig. Måste du gå och visa ditt fula, feta gristryne överallt. Din mage skulle räcka att koka julskinka till tio julbord på. Dina lår och din röv är svettiga, skvalpiga och äckliga. Din gris! Du tror att du är hälsosam, när du bara är fet, fet och fet!

Hon är jobbig idag...

På lördagen vaknade jag sådär trött och utmattad som jag gör när jag varit stressad i sömnen. Det var vägardag idag så jag började med att få det avklarat. Föga oväntat hade jag gått upp lite, ett halvt kilo närmare bestämt. 

Jag kände mig måttligt pepp på träning men gav mig ändå iväg till motionsspåren. På kvällen skulle jag till Emma på grillparty med en massa mat och fick ju inte komma dit utan att ha tränat innan för fru ÄS. 

Hade bestämt mig för att springa ett varv på 5:an och ett på 2,5:an, alltså totalt 7,5 km, men efter ett tag in på första varvet ökade såklart min hjärna målet till två varv på 5:an istället. Tyckte ändå det var OK eftersom det nu hade börjat kännas ganska skönt att springa. Precis som på midsommardagen började dock tvångstankarna bråka om ytterligare 5 km. "Tänk så mycket mat det kommer att serveras ikväll, och du vill väl komma dit tillräckligt förbränd?".

Ett tag var jag på väg att ge efter men när jag sprungit två varv så kände jag mig så pass trött och hungrig att jag kände att det fick vara nog. Så sprang hem och åt frukost/brunch istället - gröt och ägg. 

När jag precis börjat äta ringde pappa, vilket gjorde mig glad eftersom jag inte pratat med honom på länge. Nu frågade han i alla fall om jag ville komma hem till dem och äta på kvällen, de visste tydligen inte att jag var bortbjuden. Men jag föreslog att jag ändå skulle komma dit innan och vara där en stund eftersom grillfesten skulle vara i närheten av där de bor.

Så snart kom mamma och hämtade mig och på vägen stannade vi på Systembolaget då jag ville köpa en flaska att ta med till festen. Tänkte först köra på en av mina favoriter, ett sydafrikanskt, men bestämde mig för att prova ett amerikanskt istället. Vitt som vanligt, har inte riktigt lärt mig att uppskatta rödvin än även om vissa är OK.

Vi kom hem, och jag satte mig på baksidan i solstolen ett tag för att försöka koppla av. Solen värmde skönt. Vädret har varit riktigt kallt och eländigt de sista veckorna men sedan slog det om och sommaren kom tillbaka igen.

Pratade lite med pappa, som var på bra humör då han precis fått semster. Mamma kom ut med en liten skål vindruvor till mig. Jag har av någon anledning en viss skräck för vindruvor,även om jag tycker det är gott ibland. Vet inte om det har att göra med att jag läst så mycket dåligt om det på diverse dietsajter m.m (det är för kaloririkt, innehåller för mycket socker osv). På jobbet står det ofta vindruvor framme som folk går och plockar av titt som tätt, medan jag troligen inte vågat ta en endaste under min tid där.

Men nu åt jag i alla fall och det smakade härligt saftigt och svalkande i värmen.

Några timmar senare var det då dags för grillfesten hos Emma. Kom dit runt 18 och en hel del folk var där - både släkt och vänner. Och en hel del mat...

Blev nervös bara av att titta på alltihop som stod framdukat, men det var inte hetsvargarna som hoppade fram denna gång utan tvångstankarna. Var längesedan som jag fick så många tvångstankar på en gång. Sprang hela tiden ifrån bordet för att kissa (skvätta), tvätta händer, fötter, underliv, sätta på mig deo etc. Skyllde hela tiden på något annat (ska bara gå och ta mer ketchup/salt osv). De gäster som såg mig springa in i badrummet hela tiden måste väl ha trott att jag var dålig i magen eller något.

Ja, tänk vad mat kan stressa upp mig. Är så svårt när det finns så mycket att välja på. För de som fortfarande har ett välfungerande mättnadssystem och kan ta så mycket mat de vill ha, bli mätta och sedan inte tänka mer på det är det väl inga bekymmer, men jag känner hela tiden att jag måste tänka på hur mycket som är rimligt att ta.

Hur mycket ska jag ta för att det inte ska bli för mycket? Hur mycket ska jag ta för att inte riskera att spåra ur och börja hetsäta? Hur mycket ska jag ta för att de andra inte ska tycka att jag är glupsk?

Det bästa tror jag är att bara försöka slappna av och inte sätta en massa förbud (då blir man bara mer besviken om det spårar ur sen), men samtidigt försöka att äta långsamt och inte bara koncentrera sig på maten utan mer på vad som händer runt omkring med/mellan de andra gästerna. Det är ju liksom inte bara för maten som man är på festen, utan en massa annat trevligt händer ju där också.

Så försökte jag i alla fall att resonera och på det sättet lyckades jag nu att hålla hetsvargarna borta och kunna äta så mycket som jag ville ha och ändå känna mig nöjd.

Johan, som jag en gång i tiden var ihop med under en kortare period, var också med på festen. Johan, med sina väl synliga biceps och magrutor, som mest verkar se tjejer som en kropp.. Eller egentligen tror jag inte att han gör det, utan mer försöker framstå som någon som inte nöjer sig med vad som helst.

Nu hade han träffat någon ny intressant tjej och skulle såklart beskriva hennes utseende. "Hon var så smal! En såndär tjej som liksom inte kan bli fet. Tror aldrig jag har varit med någon så smal förut."

För Johan verkar det så viktigt att tjejer ska vara smala och vältränade. Egentligen inget fel med det, alla föredrar vi ju olika, men när vi var tillsammans var han inte sådan. Kommer ihåg när han sa att han var stolt över att ha en tjej som inte petade i maten. Vår tid var före ÄS, och jag var varken vältränad eller smal. Men inte heller överviktig eller ens i närheten. Jag var.. Äh, jag var bara jag. Måste man ha beskrivningar för alla kroppar hela tiden? Nöjd var jag i alla fall. 

Efter maten ökade mängden alkohol och plötsligt var hela min vinflaska uppdrucken (och så vitt jag vet var det ingen annan än jag själv som drack ur den). När jag blir full blir hetsvargarna av någon anledning ännu svårare att hålla borta, och därför blev det farligt när det började dukas fram snacks, godis och dessert...

Till dessert kunde man plocka på sig en mängd sorters kakor och bakverk, och jag kunde liksom inte nöja mig med bara ett par stycken utan fyllde hela fatet. Märkte på de andra att de blev mätta snabbt och lämnade mycket av sitt, medan jag kände att jag skulle vilja ha hela kakbordet själv. Fick kämpa för att lämna kvar lite jag också, men tyvärr var det redan för sent då hetsvargarna satts igång ordentligt och skulle fortsätta gnälla under resten av kvällen. Hade därför stundtals ordentlig ångest och började tänka på vad som fanns i skåpen hemma. Hur skulle jag kunna hindra mig när jag kom hem? 

Men en stund fick jag glömma bort dem då vi spelade ett trädgårdsspel (femkamp) som var roligt. Dock lite svårt att utföra efter allt vin, haha.

Resten av kvällen satt jag, Emma och Johan i köket och pratade en massa om saker och ting. Jag älskar verkligen att prata med dem, det känns som att vi kan snacka om allt. Kanske att jag inte skulle vilja sitta och diskutera om mina ätstörningar med dem båda samtidigt, men nästan allt då.

Mer snacks och godis dukades fram och jag hade liksom gett upp tanken på att låta bli vid det här laget. Johan började prata om att han under morgondagen måste försöka bränna bort allt, och jag suckade fastän jag egentligen tänkte precis samma sak. Och jag hade väl dessutom ätit minst dubbelt så mycket som han, hur mycket ångest skulle jag behöva ha imorgon..?

Emma och hennes sambo skjutsade hem mig och under hela bilresan tänkte jag på huruvida jag skulle äta eller inte när jag kom hem. Funderade på att borsta tänderna det första jag gjorde när jag kom hem, men dessvärre vann vargarna den här gången. Var inte ens sugen egentligen, men ändå ställer jag mig och bara häller i mig ungefär en halv påse chips. Lyckades i alla fall bestämma mig för att hålla mig till det och inte ta godis eller något annat sött också. Jag visste att chipsen skulle ge ångest efteråt, men inte lika mycket som något med socker. 

Och ångest hade jag under söndagen, men samtidigt kände jag mig ändå lugn på något sätt. Lite klarare i huvudet och inte lika mycket tvångstankar som jag brukar ha.

Brukar för det mesta springa utomhus på söndagar men den här gången valde jag att gå till gymmet istället. Tyvärr tror jag att det berodde på ångesten som jag kände för allt jag (hets)ätit under lördagen. Kände väl att det behövdes ett hårt pass, vilket är lättare att utföra på gymmet än i skogen. 

Började med att springa 5 km på löpbandet. Kändes väl OK först men när jag var klar började jag skaka i hela kroppen, kallsvettas och må illa. Var tvungen att gå in på toaletten ett tag och sitta där en stund. Trodde ett tag att jag skulle vara tvungen att spy men klarade mig.

Hade jag nu varit en förståndig människa så hade jag nog valt att avbryta, eller åtminstone ta det lite lugnare med träningen efter detta. Men nej, jag skulle absolut springa flera km till och dessutom snabbare än vad jag egentligen kände att kroppen ville. Ont i foten hade jag också, vilket jag haft i ungefär tre veckor men inte lyckats tillåta mig själv att vila upp. 

På eftermiddagen var vi bjudna ut till faster Anki och därmed hade jag inte obegränsat med tid till träning, annars vet jag inte hur mycket mer jag tvingat mig själv att träna. DBara den träning jag utförde nu räckte för att vi skulle bli sena. 

Min farmor och farfar dog båda två under det senaste året, med endast ett par månaders mellanrum, och huset som de bodde i har vi än så länge kvar som.. fritidshus? Äh, jag vet inte vad man ska kalla det men faster Anki kommer i alla fall ofta dit och bor där när hon är ledig (vanligtvis bor hon i en stad ca 2 timmar bort). Tror nog att hon kommer flytta dit permanent när hon blir pensionär.

Det är ett väldigt fint hus, lite gammalt och slitet bara, med en stooor och grön trädgård. Vi andra får också bo och vara där hur mycket vi vill, så på lördagen hade Bea haft grillfest med sina vänner där och nu skulle alltså resterna ätas upp. 

Jag hade fortfarande lite ångest för gårdagen och kände inte alls för att äta. Speciellt inte plockmat igen. Medan maten gjordes i ordning försökte jag lugna ångesten genom att gå runt och ta lite bilder i trädgården med sommarmotiv. Jag må vara världens sämsta fotograf och den enda kamera jag har just nu är mobilen, men det gör ingenting så länge det är roligt och jag får något annat att fokusera på. 

Maten var i alla fall god med lite blandat grillat och efteråt blev det kaffe och jordgubbstårta.

När jag känner mig tjock blir jag av någon anledning så rädd för att röra på mig. Är som att jag kan känna hur fettet dallrar på mig och hur stor och klumpig jag är. Därför var jag först lite motvillig när Bea föreslog att vi skulle spela badminton, men ett tag in i spelet lyckades jag i alla fall koncentrera mig på det roliga i att försöka träffa bollen istället för på hur min kropp kändes eller såg ut. Dock var det lite svårt att glömma min ömma fot.

Senare på kvällen åkte vi hem till mina föräldrars hus och jag bestämde mig för att åka iväg för att ta ett dopp. När jag stod framför spegeln och provade en bikini gick pappa förbi och utbrast "men herregud unge, vad smal du har blivit!".

Man kan ju tro att jag ska bli glad över en sådan kommentar, men snarare känns det bara jobbigt. Vet inte riktigt varför, men kanske för att jag inte alls känner mig smal och att fru ÄS triggas igång av denna typ av kommentarer och bara vill fortsätta. Kanske för att "vad smal du blivit" egentligen betyder "förut var du tjock". Vill inte heller att folk ska lägga märke till min vikt så mycket, oavsett om den går upp eller ner. Jag är ju inte min vikt. Andras vikt håller jag inte koll på alls, men andra verkar ha stenkoll på min. Finns det verkligen inget annat som är intressant med mig?

Och särskilt smal kände jag mig inte heller när jag åkte för att bada, men försökte att trycka bort de tankarna så gott det gick. Nu skulle jag ta sommarens första riktiga dopp och inte låta sådana skitproblem förstöra!

Åkte till ett ställe där det ofta brukar vara tomt på folk, och turligt nog var det så nu också. Ville inget hellre än att ha "hela" sjön för mig själv. Det enda sällskapet jag hade var familjen And.

Det var en vacker sommarkväll. Solnedgången var sådär orange, vattnet glittrande och luften var sval och vindstilla. Det tog, badkruka som jag är, dock lite tid för mig att komma i vattnet men när väl hela kroppen var doppad från topp till tå så kändes det bara härligt. Plaskade runt som ett litet barn och gjorde även några hopp från bryggan. Om någon såg mig så undrade de väl vad jag höll på med, haha, men det gjorde ingenting. Jag bara njöt av stunden.

Efteråt var jag sådär härligt frusen och det var skönt att lägga sig med en tidning i ett varmt bad när jag kom tillbaka. Hade säkert kunnat lega där i flera timmar om det inte varit för att pappa ville skjutsa hem mig inom en rimlig tid.

Så, det var min söndag det. För första gången på länge kom jag hem till lägenheten utan att känna mig tvungen till att städa. Alla de där tankarna om smuts, ordning och reda osv var liksom helt puts väck. Ungefär som att en liten (jobbig) del av min hjärna bara försvunnit. Tänk om ändå samma sak kunde hända med de andra tvångstankarna..

Lite presenter från faster Anki. Naketkorn (något slags alternativ till ris?), bark- och dinkelbröd, hudlotion m.m

Så har ännu en helg flugit förbi. En generellt ganska bra helg (förutom fredagen) men dessvärre med binge, binge, binge. 

Nej så farligt var det kanske inte, men spårade ur lite gjorde det i alla fall.

På fredagen var jag otroligt nervös, som sagt min första "ensamma" på länge. Satt under hela dagen på jobbet och hoppades på att någon skulle höra av sig och fråga om jag ville hitta på något på kvällen (tanken på att jag kanske själv kunde höra av mig till någon slog mig förstås inte).

Det är när jag är ensam som mitt tvång blir som värst, både när det gäller maten och annat. Sätter upp en massa listor i huvudet på allt som ska göras innan jag får koppla av, och vart efter jag gör sakerna så ökas det bara på mer och mer. Därför är jag så otroligt rädd för att vara ensam ibland eftersom det då finns obegränsat med tid att utöka "listan" och att det också är lättare att tvångstankarna dyker upp när man inte har någon att prata med. Man börjar lyssna mer inåt liksom.

Kommer inte ihåg när/om jag lyckades lugna ner mig på fredagen men fick nog inte i mig mat förrän närmare 23 i alla fall. Gym, all städ- och hygientvång, promenader, bestämma mat/handla tog tid..

Fredagskvällens mat blev i alla fall en stor grillrib (stekt, hehe) med potatissallad och lite chips. Efteråt binge-åt jag väl typ en hel påse chips.

Ja, det var fredagen det. Fortsätter att skriva mer om helgen imorgon, för den här veckan har jag beslutat att försöka komma i säng i tid. Så det så.

Godnatt. 

Ibland känns det bara så tungt. Som att meningen inte är att jag ska vara här. Som att meningen är att jag bara ska försvinna härifrån så fort som möjligt innan jag skadar fler än jag redan gör och har gjort.

För det är precis så det känns. Som att jag gör illa hela världen bara genom att existera. Som att varenda handling jag gör påverkar alla negativt. Varenda sak jag äter, allting som jag tar i. Allt gör någon illa på något sätt.

Alla andra är vackra och värdefulla och förtjänar ett bra liv, men inte jag. Jag är bara ful, sämst på allt och kan inte göra någonting rätt. Jag tillhör inte denna värld ochh borde inte få leva. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Precis så här känns det just nu. Allting gör ont och jag känner mig så ensam. Ensam med mitt tvång. Tänker på allt som jag kommer utsätta mig själv för nu efter att jag slutat jobbet. Vågar knappt gå härifrån. 

Först gymmet fast jag redan tränat en gång idag. Och efter det måste jag promenera. Kommer få panik annars. Och allt smuts jag plötsligt kommer se i lägenheten och tvinga mig själv att torka upp, trots att jag storstädade igår. Hur mycket jag kommer springa och tvätta mig och aldrig känna mig ren. 

Varenda dag är i princip så här och idag är ännu värre eftersom det är fredag. För fredagar betyder vila och då måste jag göra mer saker, annars förtjänar jag inte vilan (jag förtjänar det egentligen inte över huvud taget). 

De senaste fredagarna har jag spenderat med vänner eller familj, och det är är min första ensamma fredag på länge. Desto mer panik får jag, och en stor anledning är väl maten. Nu måste jag ju bestämma den själv. Är så rädd för att tappa kontrollen. 

En helvetesfredag är vad det kommer att bli. Egentligen vill jag bara gå hem och spela på mitt piano just nu, men det kommer jag inte att kunna göra förrän jag har gjort allt det här. 

Men då kommer klockan redan hunnit bli 23..

Så var sista dagen på helgsemestern här, men inte en tristare dag för det.

Efter en frukost och lite prat/packning lämnade vi släktingarna och åkte vidare (eller ja, nu började vi väl snarare att åka hemåt). Vi gjorde ett stopp i det lilla samhället Mariannelund, för jag ville gärna besöka den lilla karamellbutiken med hemgjort godis där. Även fast jag kanske inte "borde".

Men jag älskar verkligen deras godis, och plockade på mig för flera hundra kronor. Dels till mig själv för att lagra hemma, och dels lite presenter till päronen. 

Polkagrisar var längesen..

Bea började genast att äta lite av sitt godis, men jag kände inte riktigt att jag vågade. Godis har för mig liksom blivit något "strängt förbjudet" på alla dagar utom fredagar och lördagar, oavsett om det handlar om en bit eller en hel påse. En bit kan räcka för att sätta igång en stark ångest och efter det ett eventuellt "allt eller inget"-tänkande, alltså att jag går lös på hela påsen och börjar leta mer efter det. 

Tror det är just det att jag gjort godiset till något förbjudet som lett till denna ångest kring det. Innan jag blev ätstörd kunde jag norpa ett par bitar i förbifarten en vanlig tisdag och sedan inte tänka mer på det. Varken känna att jag måste ha mer eller att jag nu måste banta bort det. Godis var ju inget farligt och något som jag kunde äta när helst jag ville, och därmed blev det inget som jag måste "passa på" att äta mängder av.

Nu när jag vet hur mycket kalorier godis innehåller blir det så svårt att äta det utan dåligt samvete (och sedan äter jag såklart för mycket på helgerna istället..). Å andra sidan kände jag mig inte så himla sugen på godis just då (även om det såklart vattnas lite i munnen när man ser alla de där fina karamellerna, men inte extremt mycket i alla fall) så man kan väl inte säga att det var fel av mig att inte äta av godiset, även om ÄS i detta fall troligen var den enda anledningen till att jag lät bli - annars hade jag ju troligen smakat lite åtminstone. Men det jag menar är väl att en icke-ätstörd, för det mesta, inte heller brukar äta godis när denne inte känner sig sugen. 

Jaja. Nu blev det en lång debatt om godis här. Vi lämnar det. Efter godisbutiken bestämde vi oss i alla fall för att ladda upp med lite energi inför eftermiddagens ridning, så vi svängde in på en liten enkel restaurang för en lunch. Lite sunkigt ställe (smutsiga bord, fönster etc) men det störde nog Bea mer än mig. Maten är viktigast.

Som vanligt var det svårt att välja vad jag skulle ta på menyn, och ännu svårare idag eftersom det var söndag. Skulle jag välja något gott eller nyttigt? Åt ju så mycket igår, men samtidigt är jag ju fortfarande på semester...

Till slut bestämde jag mig bara för att ta det som Bea tog, dvs. panerad fisk med remouladsås och pommes frites. Hade väl typ förväntat mig en liten fiskfilé med en klick sås samt en liten näve strips på sidan om, så som det brukar vara, och blev därför överaskad när det kom in två stora filéer och en stor skål strips. Stripsen var förvisso för oss båda, men ändå. En "vanlig" genomsnittlig persons kommentar hade väl varit något i stil med "men gud, hur ska vi kunna äta allt det här!?", men vargarna inom mig började dregla och jag slängde nog i mig nästan varenda smula på hyfsat kort tid. Men det hade jag väl kunnat göra redan innan ÄS antar jag, glupsk som jag är. Svingott var det i alla fall.

Någon större ångest efteråt blev det inte, för nu var det dags för en av de aktiviteter som jag mest sett fram emot på resan - ridningen!

För ett par år sedan var jag en riktig hästtjej, men efter att ha ridit och nästan bott i stallet under sex år lade jag av. Dels p.g.a att min ålder började bli lite för hög för ridskolan, dels försvann intresset och självförtroendet för ridningen och dels blev jag rädd. Men i vilket fall är de 6 åren inget som jag ångrar, det var en härlig tid. Inte bara hästarna utan även vännerna i stallet, gemenskapen, naturen..

Sedan jag slutade på ridskolan (fyra år sedan nu) har jag bara suttit på en häst kanske två gånger en kortare stund, så lite spänd var jag. Men mer ivrig än rädd. Bea hade bara ridit en gång i hela sitt liv, när hon var jätteliten, så hon var nog ganska nervös haha. 

Hästgården låg långt ute på landet i en vacker miljö, och vi blev väl mottagna av en trevlig kvinna när vi kom dit. Jag trodde vi båda skulle få rida islandshästar, men jag som hade ridvana fick välja mellan det eller en "vanlig" häst. Inte mig emot, så jag valde en lite större som enligt kvinnan var snäll - vilket var huvudsaken för mig. Han såg fin och ståtlig ut.

Vi fick bekanta oss med hästarna genom att borsta och hålla på med dem, och därefter sadlades det på. Kvinnan, som vi kan kalla för Mia, red precis som Bea en islandshäst och de höll sig nära varandra eftersom Bea inte var van. Mia försökte lära upp henne om tyglar, skänklar osv medan jag fick lite friare händer och kunde rida före i valfri gångart. 

Vid en äng stannade vi och Mia sa åt mig att galoppera längs den. Lite nervös blev jag, för det kändes ju så längesedan jag gjort det, men jag skänklade på och uj vad härligt det var! Många minnen väcktes till liv när jag flög fram i sommarvädret. Hade glömt hur roligt det var att rida!

I llite mer än en timme red vi och vädret var sånt där perfekt ridväder. Soligt och lagom temperatur, så vi ångrade oss inte att vi flyttat fram ridturen till idag. Under hela ridturen glömde jag verkligen bort alla tvångstankar. Det var nästan som om jag var tillbaka i en annan tid, innan ÄS. Kanske var det doften av höst och sommar som fick mig att glömma. Som tog mig tillbaka till ridlägrenas och de "bekymmerslösa" sommarlovens tid. 

Bea skickade nu i veckan en bild till mig från ridturen på oss, där vi sitter bredvid varenda på våra hästar och tittar in i kameran. Det första jag gjorde när jag fick bilden var att zooma in på mig själv och kolla om jag såg tjock ut (vilket jag såklart tyckte att jag gjorde). Men sedan zoomade jag istället in på mitt ansikte. Förvisso var jag osminkad, gjorde ingen vidare snygg min och hade lite tendens till dubbelhaka, men när jag tittade närmare på mina ögon tyckte jag ändå att de såg så mycket gladare ut än de gjort på andra foton som tagits på sistone. Troligen inbillar jag mig, men jag tyckte jag såg så stolt ut på något sätt. Kanske är det så, jag vet inte. 

Tänkte på att ridning är en av de få sporter som inte fokuserar på kroppens utseende. Jag menar, i de flesta andra sporter/idrotter känns det ju som att man som utövare förväntas se ut på ett visst sätt eller ha en viss kroppstyp. Löparkropp, atletisk, musklig, smidig... I ridningen fokuseras det mest på samhörigheten mellan häst och ryttare och.. Ja, annat som i alla fall inte har med kaloriförbränning och pulsklocka att göra. Kanske borde man börja med ridning igen, saknar det ibland. Både ridningen och att pyssla med hästarna.

Ja, någon gång så kanske. Den släktgård som vi besökte nu på resan kommer jag och mina syskon troligen att ta över en dag, och där finns det ju ett stall så. Britt, den kvinnliga släktingen som nu bor där,har sin häst där.

Ridningen blev i alla fall helgens sista aktivitet och efter det så bar det väl i princip väg raka vägen hemåt. Regnet kom tillbaka och under större delen av tiden satt vi trötta och tysta, men nöjda över vår helg. Ett stopp gjorde vi i Mjölby, för att äta middag på en pizzeria.

Doften när vi kom in på pizzerian fick hetsvargarna att morra igen och jag beställde in en kebabpizza som jag snabbt slickade i mig. Lite hetsigt men det var det nästan värt, hade glömt hur god småländsk kebab är! För ca två år sedan bodde jag ett par månader i Småland (pluggade på ett ingenjörsprogram där, som jag sedan hoppade av) och jag och min kompis var flitiga gäster på en pizzeria nära universitetet där, haha. 

Ungefär vid 21-22-tiden nådde vi hemstaden, Bea släppte av mig vid min port och vi tackade varandra för en fin helg. Bea åkte hem och kvar återstod bara att packa upp (inte så jättemycket saker som tur var). 

Jag är tacksam över att jag fick den här helgen till dels ett miljöombyte och dels till avkoppling. Känns viktigt för mig att inte ständigt springa runt i mitt hamsterhjul, dag ut och dag in.

Dessvärre har veckan som varit nu inte varit så jättebra. Har sovit för lite, och inte för att jag inte kunnat somna utan för att tvånget hållit mig uppe. Efter att få smaka lite på avkoppling under den här Smålandshelgen, förstår jag att jag måste ändra på något i mitt liv.

Frågan är bara vad. 

Under fredagskvällen dog min mobil och samtidigt upptäckte jag att laddaren gått sönder, så tyvärr fick jag inte möjlighet att ta några bilder under första delen av lördagen (dröjde till sent på eftermiddagen innan jag lyckades få tag på en ny).

Men men. Vi vaknade i alla fall tidigt på lördagsmorgonen upp till en fin men lite mulen dag. Trots att jag inte fick sova till mycket senare än vanligt (frukosten stängde 10 och syrran hade en spabehandling inbokad kl 9) kände jag mig ganska pigg och utvilad. Bra med miljöombyte antar jag.

Vi gick ner till frukosten och.. oj vilken buffé. Kändes härligt och läskigt på samma gång. Hur mycket ska man äta när det finns så mycket att välja på? Flera sorters bröd, ostar, ägg, äggröra, marmelad, flingor och – våfflor!

Sist jag var på frukostbuffé hade jag ganska svårt att sluta med mackorna, så därför försökte jag att ta det lugnt med dessa den här gången. En våffla var jag dock tvungen att ta, som smakade underbart med grädde och sylt!

Medan syrran gick på sin behandling bestämde jag mig för att prova gymmet och poolen. Kan inte direkt säga att det var tvångsträning då jag faktiskt kände mig sugen (sedan kan jag ju aldrig komma ifrån att träning är en del av mina ÄS-tankar men). Så jag ställde mig på löpbandet ett stund och hittade på ett lite nytt sätt att springa på som kändes roligt. Ja alltså, när jag springer brukar jag springa efter ett visst egenpåhittat ”program” som jag nu tröttnat lite på. Så ja, det var väl bra att byta träningssätt litegrann antar jag.

Efter träningen, som kändes skön, gick jag ner till den varma inomhusbassängen. Var helt ensam i hela rummet och allt som hördes var mina simtag och en lugn musik i bakgrunden. Tränade på att bara flyta fram och försöka glömma alla tvångstankar, och lyckades för stunden att känna en skön avkopplande känsla.

Klockan 11 var det dags att checka ut och åka vidare. Nästa stopp gjorde vi i Eksjö för lunch och för att gå runt lite. Har tidigare bara åkt förbi Eksjö och aldrig varit inne i själva stan, men måste säga att den var väldigt mysig. Lite sådär liten, typiskt småländsk och gammaldags småstad.

Vi gick i lite affärer (främst antik- och loppisaffärer som Bea älskar och som jag.. öh, ja det kan vara kul om jag är på rätt humör) och sedan blev det buffé till lunch igen. Kinamat (en av mina favoriter). Blev ännu svårare än vid frukosten att hålla mig lugn, kunde ha ätit hela buffén om det inte varit andra människor där!

Men det gjorde jag såklart inte, men rätt många tallrikar blev det. För att lugna den lilla ångesten efteråt tänkte jag att det inte är ofta som jag äter kinabuffé och att jag faktiskt inte blir tjock av att göra det en gång.

Jaja, jag glömde ganska snart bort det. Meningen var att vi senare skulle rida turridning på ett ställe några mil bort, vi hade bokat en tid på eftermiddagen, men blev meddelade av ledaren med förslag om att ändra till morgondagen istället p.g.a regnet. Lite smått besviken blev jag då jag sett fram emot det hela dagen, men bättre det än att det helt blev inställt tänkte jag.

Så vi blev kvar i Eksjö ett tag till och bestämde oss för att ta en fika på ett café. När jag har börjat dagen med att äta mycket, triggas mina hetsätningsmonster igång (”nu när jag ändå ätit så mycket kan jag lika gärna fortsätta”) så det blev svårt att vid disken bestämma sig för vad jag skulle ha. Monstrerna vill ha fikabröd, bröd, bröd.. så mina ögon sökte efter något så stort brödbakverk som möjligt. Dock samlade jag mig lite och kände att en glass skulle kännas bättre i magen och tog en bägare med topping istället. Det kan man njuta längre av dessutom än en bulle som bara åker ner, hehe. Underbart smakade det i alla fall och det var nog sommarens första glass (bortsett från en Ben & Jerry:s för ett par veckor sedan).

Snart började det att närma sig kväll och det var dags att åka vidare. Nu till några släktingar på en gård utanför en ort några mil bort, som vi skulle få spendera natten hos. Ett äldre par (eller ja, inte så gamla kanske).

Men först bestämde vi oss för att göra ett stopp i Katthult. Det var mest jag som ville, haha. Men även om det mest är för barn så är jag sjukt intresserad av gamla filmplatser, filmhistoria och sådant. En av de mest intressanta böcker jag läst är "Från Snickerboa till Villa Villerkulla", som jag lånade på biblioteket för ett tag sen och i princip sträckläste. Har enda sen jag var barn varit intresserad av själva skapandet av filmer, så som inspelningsplatser, skådespelare, trickfilmning osv. Så fort jag sett en bra film måste jag genast leta upp info om hur den gjordes, var den spelades in osv. Mina föräldrar var nog förvånade när jag som typ 11-åring visste namnet på en massa gamla svenska 40- och 50-talsskådisar, haha. Lite udda intressen.

Var i Katthult en gång när jag var jätteliten och minns det knappt. Det som förvånade mig nu var hur litet det var (såg mycket mindre ut än vad man upplevde det i filmen). Hade föreställt mig värsta stora placet med en massa turistshoppar och jag vet inte vad. Men det var fint i alla fall och intressant att vandra runt där en stund. Gosa med hästarna och titta på de gulliga grisarna. Grisar måste vara ett av de finaste djur som finns, när jag ser dem förstår jag vegetarianer (trots den köttoman som jag är). Kommer nog att skaffa en minigris en dag.

Jaja. Så småningom landade vi på släktgården. Det är ett fint ställe med röda hus, hästar, kor, får, skog och allt det där. Så härligt att få komma ut och bo på landet! Det är inte ofta som man får göra det.

Den kvinnliga släktingen hade listat ut att vi var frusna vid det här laget och därför förberett bastun. Tacksamt! Så vi tre damer satte oss där någon halvtimme, medan mannen gjorde i ordning middagen.

Var skönt att basta, men som vanligt tyckte jag det var lite jobbigt att visa mig utan kläder. Även om det bara var inför två släktingar liksom. Men jag får liksom för mig att de tittar på min mage, lår m.m och tänker att jag är tjock (även fast jag ju vet att de inte har någon anledning att tänka det). Eller att de jämför med hur jag såg ut tidigare, om min vikt har ändrats sen sist osv. Som att de skulle bry sig ens. Jag håller ju inte koll på deras vikt eller midjemått, så varför skulle de hålla koll på mig?

Det blev i alla fall en trevlig kväll med lagom mycket mat, men kanske lite för mycket alkohol för vissa. Inte för mig dock, men en annan i sällskapet kanske spårade ur lite haha..

Bea och jag fick sova i en liten stuga bakom huset. Jag brukar alltid välja att sova där när vi är på besök, eftersom jag älskar den! Den är sådär riktigt härligt gammal, och min farfar bodde också där permanent under en tid när han var ung (han gick bort för ungefär ett år sedan). Så både Bea och jag känner liksom någon slags ”samhörighet” med stugan, eller vad man nu ska kalla det. En bra känsla i alla fall.

Det enda negativa med den är att det inte finns någon toalett och att man därför måste sätta sig i nässlorna bakom den och pissa (om man vill vara någorlunda osynlig) om man blir nödig på natten, haha. Men, förutom nässlorna, så har jag inget emot det då det är en lite härligt somrig känsla.

På söndagen fick vi sova lite längre i alla fall, och resten av den dagen skriver jag om imorgon. Behöver inte ens nämna varför.

GN

Tänkte skriva lite mer om helgen, då det är en helg som kan vara värd att minnas. Ingen superspeciell eller revolutionerande helg kanske, men den roligaste och mest avkopplande på länge.

Slutade 12 på fredagen som planerat, och efter det så inleddes tyvärr ledigheten med lite tvångsmässig träning. Dock endast en 3 km joggingtur, men ändå. Var på väg att köra 5 km först men lät det stanna vid 3 eftersom jag förtstod att det bara skulle öka och öka annars och jag skulle aldrig bli nöjd. Så fungerar jag, så det är lika bra att hålla sig kort.

Tanken var att inte träna alls på fredagen, men jag och Bea chattade lite på förmiddagen då hon nämnde något om att hon skulle hinna träna innan vi åker – och så var karusellen igång i min hjärna. För om någon annan ska träna så måste jag ju också göra det. Annars är jag lat.

Nåväl… Efter att jag slängt ihop lite all möjlig packning i all hast (vilket jag egentligen skulle ha gjort under torsdagen men inte hann/orkade) kom vi till slut iväg runt 14:30. Bea hämtade mig i mammas bil, som vi fått låna, och meningen var väl att vi skulle turas om att köra hela vägen. Efter ett par mil går det dock upp för mig att jag glömt både glasögon och linser (som jag måste ha för att få köra) samt att jag inte heller har några linser på mig p.g.a en tidigare infektion. Så ja, det jobbet fick jag överlåta helt till syrran (inte särskilt mycket mig emot).

Första stoppet blev efter någon timme i en liten stad där tanken var att stanna för att äta något, hade inte hunnit äta någon lunch. Vi hittade dock ingen bra parkering, och det spöregnade så det enda alternativet för att få hyfsat okej avstånd att gå från bilen var att stanna vid en mack istället. Så köpte en såndär grillad varm macka där med en mugg kaffe. Mackan var okej men kaffet smakade skit(starkt).

Resan fortsatte i spöregnet. Under kanske två timmar åkte vi, och under resans gång pratade vi mycket om saker och ting. Alltifrån livets stora frågor (universums storlek, vad händer efter döden osv) till ätstörningar och depressioner.. När det gäller de sistnämnda så har vi väl båda mycket att prata om antar jag. Kan vara skönt att prata med någon som vet hur man känner.

Men men. Nu lämnar vi det tråkiga ett tag. Runt 18-tiden anlände vi till det lilla pittoreska samhället där vårt hotell fanns. Ett väldigt vackert hotell i lite gammaldags stil. Startade redan på 1800-talet om jag minns rätt.

Vi installerade oss endast hastigt på rummet, då vi var väldigt ivriga att springa ut och prova badtunnan och bastun. Värmde härligt i det lite kyliga regnet. Älskar verkligen varmbad och provat på det utomhus har jag faktiskt aldrig gjort förut.

Senare på kvällen var det dags för födelsedagsmiddag. Efter att ha gått runt lite valde vi till slut en restaurang i den lite lagom finare stilen.

Blev en trerätters med vin och alla rätter smakade lika underbart gott. Av allt fint som fanns på menyn valde jag till förrätt en nachotallrik och huvudrätt en hamburgetallrik, haha. Men man tar ju alltid det godaste, som Elisabeth i Madicken sa. Till dessert blev det någon slags chokladsak, kommer inte ihåg vad det exakt hette men god var den i alla fall.

Efter en trevlig kväll gick vi belåtna tillbaka till hotellet. Jag kände mig nöjd, glad och avslappnad och såg fram emot lördagen.

Men den berättar jag om imorgon för nu är jag alldeles för sent uppe igen.

God natt!