Ännu en rolig helg har det varit och den här gången spenderades den med båda mina älskade systrar.

Tog tåget i fredags kväll till Jenna. Som vanligt hade jag lika tur med SJ och valde tåget som gick via Bålsta, det skulle vara framme i lagom tid tänkte jag, som blev försenat med ca en timme pga brutna ledningar eller vad det nu var.

Jenna skrattade när jag kom fram. Det är ju alltid något problem när du ska åka hit, sa hon. Haha. Men jaja, det är väl ett ilandsproblem antar jag och huvudsaken är väl att jag kom fram i alla fall.

Det blev en fin kväll med thaimat och sedan filmmys med både chips, ostbågar, dip och godis. Gott och mycket. Filmen vi såg var "Himlen är oskyldigt blå" med Bill Skarsgård, Peter Dalle m.fl Jag hade sett trailern för ett par år sedan och tyckt att det verkat som min typ av film (brukar gilla svenskt drama) och ja, den var väl helt okej. Ganska bra story, skådisar och sådär.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Det är typiskt, när man väl har sovmorgon.. Lite senare vaknade Jenna och vid 10-tiden var vi uppe och gjorde frukost. Gröt med frön och rostat fullkornsbröd med ost och marmelad och så lite kaffe på det. Kändes som en stadig start på dagen, kanske är det så en riktig frukost ska se ut..

Runt 12 tog vi oss ner på stan och gick runt där en kortis, innan vi tog spårvagnen till Djurgården där vi mö
Mötte upp Bea. Innan vi gick in på Grönan började vi med en lunch på ett fint ställe strax intill. Beställde in en strömming med potatismos, gott gott.

Så var det då dags att gå in bland karusellerna och jag kände mig faktiskt lite nervös, haha. Anledningen till detta var för att jag för ett par år sedan fick ett ordentligt dödsångestanfall när jag satte mig i flygande mattan. Var så fruktansvärt obehagligt, kroppen bara skakade och jag kunde inte kontrollera den under hela åkturen. Så nu kände jag mig lite osäker på vilka karuseller jag skulle våga åka och inte. Men jag hade ju bestämt mig för att utmana mig själv lite och testa ungefär var mina gränser gick. Mattan tänkte jag dock hoppa över, haha.

Det bästa när man ska övervinna sin rädsla är att ta ett steg i taget. Därför började jag med de små karusellerna för att få upp själva åk-känslan. Blå tåget och sedan nyckelpigan, haha. Där satt jag bland alla skrattande femåringar och mådde illa. Tekopparna var näst på tur men då blev jag faktiskt uttråkad.

Nej nu får jag faktiskt skärpa mig och lämna barnkarusellerna, tänkte jag. Vi tog en fika på ett ställe med utsikt över slänggungorna och jag tittade då och då lite osäkert mot dessa. Detta såg Jenna och frågade om jag ändå inte var lite sugen på att prova den. Allright då, tänkte jag, efter fikat så kör jag på den.

Bea varnade mig lite då hon själv fått ångest i den men Jenna sa till mig att det skulle gå bra (senare erkände hon dock att hon varit lite osäker). Båda hade ju varit med när jag fick det där ångestanfallet i mattan och det var inget som de ville uppleva igen.

När jag satt mig i gungan och den hissades upp undrade jag vad sjutton jag gett mig in på. Väl uppe när karusellen satts igång kände jag panik under ett par sekunder men valde att hantera det genom att skrika och skratta om vartannat, istället för att helt flippa ur. Måste ha låtit jätteroligt, haha.

Nere på marken hade jag fått en riktig endorfinkick och var stolt över min insats. Att jag vågat sätta mig i den där "farliga" makapären och tyckt att det var roligt till och med! Efter några minuter åkte jag igen men den här gången var jag tyst och kunde njuta av den flygande känslan.

Efter detta ville jag testa mer, mer och mer och jag blev förvånad när jag upptäckte att bläckfisken och pop-expressen var ganska tråkiga, haha. Jag blev nästan sugen på någon av berg- och dalbanorna, men efter ett tag kände jag mig riktigt illamående efter allt snurrande och kräkfobiker som jag är så vågade jag inte ta några risker.

Ännu mindre vågade jag efter kvällens middag. Tanken hade varit att slå oss ner på ett av de lite finare ställena men priserna gjorde att vi till slut hamnade på pizzerian istället. Men det gjorde ingenting för pizzan var god och intogs med en burk bea. Pizzakillen retade mig för mitt uttal av "Capricciosa". "Caprisåsha" har jag alltid sagt, så nu lärde jag mig något nytt haha. Han försökte lära mig att uttala Schweiz också men det är nog dessvärre hopplöst.

Vi var kvar på grönan ända till stängningsdags så kötiderna till attraktionerna minskade mer och mer. Detta gladde sig Jenna och Bea åt som sprang mellan karusellerna och åkte som galningar. Förstår inte hur de gör för att inte bli illamående! 

Haha, okej..

Själv fick jag ägna resten av kvällen åt lite mindre snurriga aktiviteter, men inte desto tråkigare för det. Jenna och jag fick ett riktigt skrattanfall när Bea fastnade i trappan upp till lustiga huset. Bea själv skrattade inte lika mycket däremot, haha.

I kärlekshjulet "vann" jag (vinst varenda gång hehe) denna lilla råtta/mus.

Han heter numera Kalle och ska bli min tröstnalle. När jag känner tvångstankarna och ångesten komma så ska jag ta hans hand och krama, och om han inte är i närheten så åtminstone föreställa mig att jag gör det. Kalle ska kanske dock föreställa att vara en tjej eftersom han/hon har ögonfransar och rosa byxor. Äh, jag vettefan spelar roll. Kanske döper om na till Kajsa sen.

När vi lämnade Grönan var jag ganska slut, men roligt hade vi haft. Väl hemma var jag och Jenna godissugna och la oss i sängen och delade på resten av gårdagens påse. Kändes nästan som fyllekäk även fast jag inte druckit en droppe alkohol, haha.

På söndagen lyckades jag sova längre än på lördagen i alla fall och tur var väl det. Innan jag tog tåget hem gjorde vi en tur till vår moster och morbror, där vi skulle få lunch och fika. Karl dök också upp lite senare, direkt från Arlanda då han varit på en utlandsresa.

Det blev paj både till varmrätt och efterrätt. Jag är riktigt svag för paj så det var svårt att hålla i hetsvargarna, men jag lyckades i alla fall bra med att nöja mig med en normal mängd. Kanske för att jag idag kände mig gladare än vanligt, märkte att jag pratade och skrattade mer än vad jag brukar göra nu för tiden.

När jag kom tillbaka till lägenheten på kvällen kände jag mig sådär rastlös i kroppen, så söndagen avslutades med en lååång joggingtur i skogen. Kanske var det kompensationsmonstret inom mig som ville göra sig av med all mat, kanske var jag på humör för en joggingrunda. Svårt att säga men det kändes inte jobbigt i alla fall.

Helgen skulle jag sammanfatta som bra men med mycket hetssug och tvångstankar. Dock klarade jag av att hantera hetsen bättre än förväntat, hade räknat med att faila minst tre gånger på Gröna Lund dvs. springa i godis, glass- och sockervaddsstånden m.m och gå binge. Men det var bara en gång som jag spelade på chokladhjulet och tänkte att om jag vann så skulle jag moffa direkt, men när jag inte gjorde det så försökte jag inte mer.

Tvångstankarna har däremot inte varit särskilt lätta att hantera och de störde mycket under dagen. Sprang flera gånger iväg för att kisskvätta samt tvätta mig under armar och fötter. Nästa hela tiden dök en "jag måste gå och.."-tanke upp. Så förbannat jobbigt att de inte kan lämna mig ifred när jag ska försöka ha kul.

Det var inte förrän hemma hos moster och morbror som jag tillslut lyckades sitta nästan en hel måltid och längre utan att lyda tvånget. Och den stunden ska jag lägga på minnet, för ångesten var väldigt hög först men avtog sedan och jag blev lugn och kunde koncentrera mig på att prata med de andra. Kändes så skönt. Det är inte förrän jag släpper mitt tvång som jag kan slappna av och vara mig själv, vilket ju är det enda jag vill.

När jag får ett miljöombyte, som under den här helgen, brukar jag ofta få upp nya tankar och idéer i huvudet. Den här gången funderade jag mycket på mitt liv som det ser ut just nu, på vad som skulle behöva förändras för att göra min vardag enklare. Man kommer på en hel del bra som tyvärr glöms bort när man är tillbaka i vardagshjulet igen. Men det jag minns att jag tänkte på var i alla fall att jag skulle kunna fixa om lite i lägenheten. Fräscha upp den, sätta upp nya gardiner, kanske sälja lite gammalöt skit på loppis och köpa in ett par nya möbler.. Fick upp massor med roliga idéer som tyvärr är borta nu, haha..

Vad gäller träningen så var min första tanke att jag behöver fler vilodagar, åtminstone en till. Sedan kände jag mig också sugen på att prova något nytt istället för att bara springa på löpbandet och köra samma gamla styrkeprogram. Därför bestämde jag mig för att prova på gruppträning för första gången och anmälde mig därför till spinning igår och bootcamp idag. Har inte direkt fastnat för något av dem, spinningen var väl okej och passade mig ganska bra då man kunde välja sitt eget motstånd och köra i sin takt samtidigt som man ändå blev svettig. Bootcamp.. Herrejisses vad svårt! Fick skämmas när jag stod där bland alla vältränade och skulle göra armhävningar, konstiga hopp hit och dit, parövningar m.m och knappt klarade någonting. Kände mig som en oxe tillsammans med katter i en glasbutik. Nej, jag har aldrig haft lätt för det där med smidighet och koordination. Dessutom har jag fortfarande jävligt ont i foten, vilket gjorde det ännu svårare att koncentrera sig. Men jag vet inte, lite sugen känner jag mig ändå för att prova igen och kanske gör jag det någongång.

Men den viktigaste förändringen jag behöver vet jag ju inte handlar om typ av träningspass eller inredning. Det som behöver förändras är.. Ja, all den här skiten som jag lever i. Den ständiga stressen över mat, träning och allt annat. Den där känslan i mitt huvud som jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på vad den är. Den måste bort. Struntar jag i att försöka reda ut den så kommer jag aldrig kunna att leva ett riktigt liv, någonsin.

Jag tänkte på en sak angående karusellerna. Min förhoppning, innan jag kom till grönan, var att våga sätta mig i slänggungan. Målet var att åtminstone försöka. Men hur hade det gått om jag börjat med att sätta mig i den direkt när jag kom dit? Inte så bra antagligen. Istället började jag med de larviga karusellerna och nådde tillslut slänggungan.

Min förhoppning nu är att en dag kunna leva ett liv fritt från allt det som plågat mig så länge nu. Men den dagen kommer inte imorgon, utan det är en lång och svår väg dit (längre än till slänggungan) och jag måste ta det steg för steg. Det första steget är att erkänna och be om hjälp. Om två veckor har jag en tid inbokad och därmed en chans att tala om mina problem för någon. Kanske är det inte rätt person men i så fall kan jag ju åtminstone bli hjälpt vidare. Jag måste ta den chansen, även om det känns otäckt.

I slänggungan hade jag, som sagt, till en början ångest. I flygande mattan för flera år sedan hanterade jag ångesten genom att hålla den inne och låta den ta över kroppen. Till en början trodde jag att jag skulle göra samma sak nu men istället så skrek och skrattade jag ut den. Den ångest jag känner i vardagen kanske kan hanteras på ett liknande sätt. Istället för att fly undan i min egna värld och stänga in mina känslor kanske jag kan öppna upp mig och släppa ut dem. Skrika och gråta när jag är arg, våga prata med någon när det känns tungt, skratta åt mig själv när det passar. Bara helt enkelt acceptera att ångesten finns och inte försöka förneka den genom att fly.

Något åt det hållet tänker jag i alla fall, ångesten är ju inte farlig men man måste lära sig hantera den på något sätt. Och jag har förstått att jag inte klarar det själv utan måste ha någon som vägleder mig. Helst inte bara en tablett (även om det säkert också kan behövas i mitt fall) utan även någon som jag kan lita på och känna förtroende för.

Vi får se hur det slutar. Jag måste i alla fall försöka.

Godnatt.

Om nätterna drömmer jag ibland om det som gör mig lycklig. Det kan vara en joggingtur i skogen. Det kan vara ett lyckat marathon. Men allt som oftast är det något helt annat.

Ofta drömmer jag om det där stallet mitt ute i ingenstans. Runt om finns bara oändligt med skog och landsvägar, åkrar och ängar. Jag vet inte om jag varit i det stallet eller om det ens finns men i mina drömmar återkommer det ofta.

Där rider jag, på min stadiga häst. Han är vit tror jag, och sådär lagom gammal. Jag är aldrig rädd. Om somrarna rider jag igenom skogarna, åkrarna och all annan vacker natur. Det doftar så där som det bara kan göra när solen värmer på landsvägen. Och jag är lycklig och fri. Inga jobbiga tankar som plågar mig.

Ibland drömmer jag om möten med människor. Det kan vara människor som finns i mitt liv nu, eller människor som jag inte träffat på flera år. Vi pratar, skrattar och skämtar. Jag är helt och hållet mig själv och skäms inte för att vara det. Det strålar bara en lycka och glädje ifrån mig.

Drömmarna visar mig vad riktig hälsa är. Drömmarna visar mig vad jag behöver för att må bra och känna lycka. Ibland, efter vissa dagar, brukar jag känna mig riktigt glad när jag kommer hem. Är det för att jag har tränat och ätit duktigt? Är det för att vågen visar 2 kilo mindre än förra veckan? Nej, det är för att jag har umgåtts med mina vänner och fått vara mig själv för en gångs skull. För att jag fått skratta och inte behövt tänka på alla vardagens måsten.

Varför vågar jag inte leva som i mina drömmar? Tänk så mycket jag skulle kunna göra för att bli gladare. Jag vet ju ungefär vad men jag vågar inte ta det steget - och framför allt vet jag inte hur jag ska ta det. Jag är så fast i det här. Jag har levt med de här tankarna så länge att jag inte vet annat än att fortsätta göra det. Rösterna i mitt huvud säger att jag är lat och att det inte är så jäkla komplicerat. "Bara lär dig att göra rätt!"

Vad fan är rätt?