På lördagen vaknade jag sådär trött och utmattad som jag gör när jag varit stressad i sömnen. Det var vägardag idag så jag började med att få det avklarat. Föga oväntat hade jag gått upp lite, ett halvt kilo närmare bestämt. 

Jag kände mig måttligt pepp på träning men gav mig ändå iväg till motionsspåren. På kvällen skulle jag till Emma på grillparty med en massa mat och fick ju inte komma dit utan att ha tränat innan för fru ÄS. 

Hade bestämt mig för att springa ett varv på 5:an och ett på 2,5:an, alltså totalt 7,5 km, men efter ett tag in på första varvet ökade såklart min hjärna målet till två varv på 5:an istället. Tyckte ändå det var OK eftersom det nu hade börjat kännas ganska skönt att springa. Precis som på midsommardagen började dock tvångstankarna bråka om ytterligare 5 km. "Tänk så mycket mat det kommer att serveras ikväll, och du vill väl komma dit tillräckligt förbränd?".

Ett tag var jag på väg att ge efter men när jag sprungit två varv så kände jag mig så pass trött och hungrig att jag kände att det fick vara nog. Så sprang hem och åt frukost/brunch istället - gröt och ägg. 

När jag precis börjat äta ringde pappa, vilket gjorde mig glad eftersom jag inte pratat med honom på länge. Nu frågade han i alla fall om jag ville komma hem till dem och äta på kvällen, de visste tydligen inte att jag var bortbjuden. Men jag föreslog att jag ändå skulle komma dit innan och vara där en stund eftersom grillfesten skulle vara i närheten av där de bor.

Så snart kom mamma och hämtade mig och på vägen stannade vi på Systembolaget då jag ville köpa en flaska att ta med till festen. Tänkte först köra på en av mina favoriter, ett sydafrikanskt, men bestämde mig för att prova ett amerikanskt istället. Vitt som vanligt, har inte riktigt lärt mig att uppskatta rödvin än även om vissa är OK.

Vi kom hem, och jag satte mig på baksidan i solstolen ett tag för att försöka koppla av. Solen värmde skönt. Vädret har varit riktigt kallt och eländigt de sista veckorna men sedan slog det om och sommaren kom tillbaka igen.

Pratade lite med pappa, som var på bra humör då han precis fått semster. Mamma kom ut med en liten skål vindruvor till mig. Jag har av någon anledning en viss skräck för vindruvor,även om jag tycker det är gott ibland. Vet inte om det har att göra med att jag läst så mycket dåligt om det på diverse dietsajter m.m (det är för kaloririkt, innehåller för mycket socker osv). På jobbet står det ofta vindruvor framme som folk går och plockar av titt som tätt, medan jag troligen inte vågat ta en endaste under min tid där.

Men nu åt jag i alla fall och det smakade härligt saftigt och svalkande i värmen.

Några timmar senare var det då dags för grillfesten hos Emma. Kom dit runt 18 och en hel del folk var där - både släkt och vänner. Och en hel del mat...

Blev nervös bara av att titta på alltihop som stod framdukat, men det var inte hetsvargarna som hoppade fram denna gång utan tvångstankarna. Var längesedan som jag fick så många tvångstankar på en gång. Sprang hela tiden ifrån bordet för att kissa (skvätta), tvätta händer, fötter, underliv, sätta på mig deo etc. Skyllde hela tiden på något annat (ska bara gå och ta mer ketchup/salt osv). De gäster som såg mig springa in i badrummet hela tiden måste väl ha trott att jag var dålig i magen eller något.

Ja, tänk vad mat kan stressa upp mig. Är så svårt när det finns så mycket att välja på. För de som fortfarande har ett välfungerande mättnadssystem och kan ta så mycket mat de vill ha, bli mätta och sedan inte tänka mer på det är det väl inga bekymmer, men jag känner hela tiden att jag måste tänka på hur mycket som är rimligt att ta.

Hur mycket ska jag ta för att det inte ska bli för mycket? Hur mycket ska jag ta för att inte riskera att spåra ur och börja hetsäta? Hur mycket ska jag ta för att de andra inte ska tycka att jag är glupsk?

Det bästa tror jag är att bara försöka slappna av och inte sätta en massa förbud (då blir man bara mer besviken om det spårar ur sen), men samtidigt försöka att äta långsamt och inte bara koncentrera sig på maten utan mer på vad som händer runt omkring med/mellan de andra gästerna. Det är ju liksom inte bara för maten som man är på festen, utan en massa annat trevligt händer ju där också.

Så försökte jag i alla fall att resonera och på det sättet lyckades jag nu att hålla hetsvargarna borta och kunna äta så mycket som jag ville ha och ändå känna mig nöjd.

Johan, som jag en gång i tiden var ihop med under en kortare period, var också med på festen. Johan, med sina väl synliga biceps och magrutor, som mest verkar se tjejer som en kropp.. Eller egentligen tror jag inte att han gör det, utan mer försöker framstå som någon som inte nöjer sig med vad som helst.

Nu hade han träffat någon ny intressant tjej och skulle såklart beskriva hennes utseende. "Hon var så smal! En såndär tjej som liksom inte kan bli fet. Tror aldrig jag har varit med någon så smal förut."

För Johan verkar det så viktigt att tjejer ska vara smala och vältränade. Egentligen inget fel med det, alla föredrar vi ju olika, men när vi var tillsammans var han inte sådan. Kommer ihåg när han sa att han var stolt över att ha en tjej som inte petade i maten. Vår tid var före ÄS, och jag var varken vältränad eller smal. Men inte heller överviktig eller ens i närheten. Jag var.. Äh, jag var bara jag. Måste man ha beskrivningar för alla kroppar hela tiden? Nöjd var jag i alla fall. 

Efter maten ökade mängden alkohol och plötsligt var hela min vinflaska uppdrucken (och så vitt jag vet var det ingen annan än jag själv som drack ur den). När jag blir full blir hetsvargarna av någon anledning ännu svårare att hålla borta, och därför blev det farligt när det började dukas fram snacks, godis och dessert...

Till dessert kunde man plocka på sig en mängd sorters kakor och bakverk, och jag kunde liksom inte nöja mig med bara ett par stycken utan fyllde hela fatet. Märkte på de andra att de blev mätta snabbt och lämnade mycket av sitt, medan jag kände att jag skulle vilja ha hela kakbordet själv. Fick kämpa för att lämna kvar lite jag också, men tyvärr var det redan för sent då hetsvargarna satts igång ordentligt och skulle fortsätta gnälla under resten av kvällen. Hade därför stundtals ordentlig ångest och började tänka på vad som fanns i skåpen hemma. Hur skulle jag kunna hindra mig när jag kom hem? 

Men en stund fick jag glömma bort dem då vi spelade ett trädgårdsspel (femkamp) som var roligt. Dock lite svårt att utföra efter allt vin, haha.

Resten av kvällen satt jag, Emma och Johan i köket och pratade en massa om saker och ting. Jag älskar verkligen att prata med dem, det känns som att vi kan snacka om allt. Kanske att jag inte skulle vilja sitta och diskutera om mina ätstörningar med dem båda samtidigt, men nästan allt då.

Mer snacks och godis dukades fram och jag hade liksom gett upp tanken på att låta bli vid det här laget. Johan började prata om att han under morgondagen måste försöka bränna bort allt, och jag suckade fastän jag egentligen tänkte precis samma sak. Och jag hade väl dessutom ätit minst dubbelt så mycket som han, hur mycket ångest skulle jag behöva ha imorgon..?

Emma och hennes sambo skjutsade hem mig och under hela bilresan tänkte jag på huruvida jag skulle äta eller inte när jag kom hem. Funderade på att borsta tänderna det första jag gjorde när jag kom hem, men dessvärre vann vargarna den här gången. Var inte ens sugen egentligen, men ändå ställer jag mig och bara häller i mig ungefär en halv påse chips. Lyckades i alla fall bestämma mig för att hålla mig till det och inte ta godis eller något annat sött också. Jag visste att chipsen skulle ge ångest efteråt, men inte lika mycket som något med socker. 

Och ångest hade jag under söndagen, men samtidigt kände jag mig ändå lugn på något sätt. Lite klarare i huvudet och inte lika mycket tvångstankar som jag brukar ha.

Brukar för det mesta springa utomhus på söndagar men den här gången valde jag att gå till gymmet istället. Tyvärr tror jag att det berodde på ångesten som jag kände för allt jag (hets)ätit under lördagen. Kände väl att det behövdes ett hårt pass, vilket är lättare att utföra på gymmet än i skogen. 

Började med att springa 5 km på löpbandet. Kändes väl OK först men när jag var klar började jag skaka i hela kroppen, kallsvettas och må illa. Var tvungen att gå in på toaletten ett tag och sitta där en stund. Trodde ett tag att jag skulle vara tvungen att spy men klarade mig.

Hade jag nu varit en förståndig människa så hade jag nog valt att avbryta, eller åtminstone ta det lite lugnare med träningen efter detta. Men nej, jag skulle absolut springa flera km till och dessutom snabbare än vad jag egentligen kände att kroppen ville. Ont i foten hade jag också, vilket jag haft i ungefär tre veckor men inte lyckats tillåta mig själv att vila upp. 

På eftermiddagen var vi bjudna ut till faster Anki och därmed hade jag inte obegränsat med tid till träning, annars vet jag inte hur mycket mer jag tvingat mig själv att träna. DBara den träning jag utförde nu räckte för att vi skulle bli sena. 

Min farmor och farfar dog båda två under det senaste året, med endast ett par månaders mellanrum, och huset som de bodde i har vi än så länge kvar som.. fritidshus? Äh, jag vet inte vad man ska kalla det men faster Anki kommer i alla fall ofta dit och bor där när hon är ledig (vanligtvis bor hon i en stad ca 2 timmar bort). Tror nog att hon kommer flytta dit permanent när hon blir pensionär.

Det är ett väldigt fint hus, lite gammalt och slitet bara, med en stooor och grön trädgård. Vi andra får också bo och vara där hur mycket vi vill, så på lördagen hade Bea haft grillfest med sina vänner där och nu skulle alltså resterna ätas upp. 

Jag hade fortfarande lite ångest för gårdagen och kände inte alls för att äta. Speciellt inte plockmat igen. Medan maten gjordes i ordning försökte jag lugna ångesten genom att gå runt och ta lite bilder i trädgården med sommarmotiv. Jag må vara världens sämsta fotograf och den enda kamera jag har just nu är mobilen, men det gör ingenting så länge det är roligt och jag får något annat att fokusera på. 

Maten var i alla fall god med lite blandat grillat och efteråt blev det kaffe och jordgubbstårta.

När jag känner mig tjock blir jag av någon anledning så rädd för att röra på mig. Är som att jag kan känna hur fettet dallrar på mig och hur stor och klumpig jag är. Därför var jag först lite motvillig när Bea föreslog att vi skulle spela badminton, men ett tag in i spelet lyckades jag i alla fall koncentrera mig på det roliga i att försöka träffa bollen istället för på hur min kropp kändes eller såg ut. Dock var det lite svårt att glömma min ömma fot.

Senare på kvällen åkte vi hem till mina föräldrars hus och jag bestämde mig för att åka iväg för att ta ett dopp. När jag stod framför spegeln och provade en bikini gick pappa förbi och utbrast "men herregud unge, vad smal du har blivit!".

Man kan ju tro att jag ska bli glad över en sådan kommentar, men snarare känns det bara jobbigt. Vet inte riktigt varför, men kanske för att jag inte alls känner mig smal och att fru ÄS triggas igång av denna typ av kommentarer och bara vill fortsätta. Kanske för att "vad smal du blivit" egentligen betyder "förut var du tjock". Vill inte heller att folk ska lägga märke till min vikt så mycket, oavsett om den går upp eller ner. Jag är ju inte min vikt. Andras vikt håller jag inte koll på alls, men andra verkar ha stenkoll på min. Finns det verkligen inget annat som är intressant med mig?

Och särskilt smal kände jag mig inte heller när jag åkte för att bada, men försökte att trycka bort de tankarna så gott det gick. Nu skulle jag ta sommarens första riktiga dopp och inte låta sådana skitproblem förstöra!

Åkte till ett ställe där det ofta brukar vara tomt på folk, och turligt nog var det så nu också. Ville inget hellre än att ha "hela" sjön för mig själv. Det enda sällskapet jag hade var familjen And.

Det var en vacker sommarkväll. Solnedgången var sådär orange, vattnet glittrande och luften var sval och vindstilla. Det tog, badkruka som jag är, dock lite tid för mig att komma i vattnet men när väl hela kroppen var doppad från topp till tå så kändes det bara härligt. Plaskade runt som ett litet barn och gjorde även några hopp från bryggan. Om någon såg mig så undrade de väl vad jag höll på med, haha, men det gjorde ingenting. Jag bara njöt av stunden.

Efteråt var jag sådär härligt frusen och det var skönt att lägga sig med en tidning i ett varmt bad när jag kom tillbaka. Hade säkert kunnat lega där i flera timmar om det inte varit för att pappa ville skjutsa hem mig inom en rimlig tid.

Så, det var min söndag det. För första gången på länge kom jag hem till lägenheten utan att känna mig tvungen till att städa. Alla de där tankarna om smuts, ordning och reda osv var liksom helt puts väck. Ungefär som att en liten (jobbig) del av min hjärna bara försvunnit. Tänk om ändå samma sak kunde hända med de andra tvångstankarna..

Lite presenter från faster Anki. Naketkorn (något slags alternativ till ris?), bark- och dinkelbröd, hudlotion m.m