De senaste inläggen har bara handlat om helger, medan vardagarna liksom fallit mellan stolarna. Har väl haft dåligt med tid och ork till att skriva om allt antar jag men tänkte nu dra lite sammanfattande om hur det varit under den senaste tiden.

Förra veckan tog jag i alla fall tag i lite saker och ringde både till psykiatriern (en privat som min kurator rekommenderade) och till kvinnokliniken för att få råd angående min försvunna mens.

Hos psykiatriern fick jag utan problem en tid inom ett par veckor men på kvinnokliniken var det svårare, man märker att de gör allt för att man inte ska komma dit. "Gör ett klamydiatest först så kan du ringa igen sen" var vad jag fick höra. Klamydiatest? Har klamydia verkligen något att göra med mensen, tänkte jag men allright...

Det som dock irriterade mig var hennes kommentar "det kan ju faktiskt vara skönt att inte ha någon mens". Javisst, det är jätteskönt att gå omkring i en kropp som inte fungerar som den ska och som försöker tala om att något är fel. Hoppas det kan få vara så hela livet.

I tisdags gick jag i alla fall för att göra det där testet, de hade drop-in, och läkaren undrade samma sak som jag - varför barnmorskan (eller vad tanten nu var för något) skickat mig på ett klamydiatest för att jag inte hade någon mens. Den här läkaren valde att göra lite fler tester än så och jag, som bara räknat med att lämna ett pisseprov, fick lägga mig i den klassiska stolen. 

Har bara varit med om det en gång tidigare och denna gång blev inte trevligare, fy vad jag hatar det. De säger att det inte ska göra ont men jag tycker det svider som tusan. Tror jag är extra känslig där nere. En sköterska fick sitta bredvid och klappa på mig medan jag kämpade för att hålla gråten inne, haha. 

De flesta proverna behövdes såklart skickas till lab innan man får något svar, men ett kunde hon titta på redan nu. Kommer inte ihåg exakt vad det var för något prov men tydligen kunde hon se en "reaktion" eller hur hon nu uttryckte det. Lät dock inte så allvarligt och hon ville avvakta med att säga mer tills resten av provsvaren har kommit, kanske var det i vilket fall tur att den där barnmorskan skickade mig på provtagning trots allt.

Hade först tänkt att beställa hem ett klamydiatest, för att slippa gå till lasarettet, men här fick jag ju ändå en mycket grundligare undersökning. Ett blodprov till och med. Läkaren sa också att det var väldigt viktigt att jag, oavsett vad provsvaren skulle visa, kontaktade kvinnokliniken igen och fick tid för en utredning. Skönt med någon som tar en på allvar. 

På kvällen pratade jag och Jenna i telefon och jag fick en ordentlig utskällning kan man säga. När jag berättade om "mensundersökningen" kom vi in på min vikt och när hon fick höra om mina mat- och träningsvanor sa hon att hon blev djupt oroad. Inte bara för hur lite jag äter på dagarna i förhållande till hur mycket jag rör på mig, utan också för hur många näringsämnen som jag går miste om. "Du kan ju inte bara äta ett äpple till mellanmål och sen gå ut och springa en mil, kroppen behöver proteiner och fett!".

Ett långt samtal hade vi och jag försökte förklara hur mina tankar fungerar, men jag tror inte att hon blev klokare. Och inte jag själv heller för den delen, för ingenting är logiskt. Jag påverkas mycket av det som skrivs i massmedia och läser i en blogg om hur mycket man ska träna och i en annan blogg om hur lite man ska äta för att inte gå upp i vikt. Sedan försöker jag leva efter båda två utan att ta hänsyn till att dessa två bloggare förmodligen lever två helt olika livsstilar och därmed inte äter på samma sätt. Du bara plockar lite här och där och bakar ihop till din egna massa, sa Jenna, och ja, nog stämmer det.

Hon ställde också flera frågor som kan vara värda att fundera på. Som varför jag ska träna så mycket som jag gör fastän jag inte ens orkar eller har lust. För vems skull gör jag det? Vem är det som blir gladare av det? Min familj/mina vänner eller okända Ing-Marie på gatan? Och varför är jag så rädd för att bli överviktig, medan jag tycker det är helt okej att vara underviktig? Varför är det bättre att äta för lite än för mycket?

Jag har inget generellt svar på dessa frågor, det är så komplicerat alltihop. Samvete, dåligt självförtroende/självkänsla, rädsla och skam är väl saker som bidrar till mitt beteende antar jag. 

Det är så svårt när det känns som att allt i dagens samhälle handlar om vikten. Den ska ständigt vaktas och midjemåttet ska passas noga, annars riskerar du att bli sjuk. Överallt hittar man tips för att nå viktnedgång och farligheterna med att vara överviktig, nästan aldrig det motsatta.

Och nej, det är väl inte så bra med en för hög vikt kanske men problemet är att dessa vikt-artiklar m.m, som kanske borde vända sig till dem som faktiskt är i behov av att gå ner i vikt, istället vänder sig till allmänheten. På bilden till "Så spar du på kalorierna i sommar"-artikeln ser man inte ofta en person med fetma, utan nästan alltid en redan smal kvinna. Det blir ungefär som att du, oavsett vad du väger, alltid behöver gå ner i vikt. Det kalorisnålare alternativet är alltid det bästa (om du inte går på LCHF vill säga).

Jenna påminde mig än en gång om vad det innebär att inte ha någon ätstörning. Hon tog som exempel att hon nu på tisdagskvällen hade ätit fläskkarré med en massa bearneisesås utan att bry sig ett dugg. Kanske skulle jag också kunna göra det på en tisdag, men inte utan att räkna kalorierna först..

Hela den här veckan har i princip bara bestått av äckeldagar, och igår var värst. Länge sedan jag kände mig så tjock och äcklig som jag gjorde då. 

Tog inte med mig några träningskläder till jobbet då jag tänkt köra ett längre pass på kvällen i skogen hemma istället. Så inget gym på lunchen utan gick istälet ut i det vackra vädret och lät benen bära mig dit de ville. De valde en promenad ner till vattnet och sedan att lägga sig på en bänk vid några blommor och sola.

Jag låg där och njöt av att känna värmen i ansiktet, men samtidigt värkte kroppen av oro och stress. Jag kände mig nämligen väldigt trött och visste inte om jag skulle orka träna senare, men jag hade ju skrivit i min träningsplanering att jag skulle träna idag och skulle jag kunna ändra på det?

Ångesten för detta ökade och ökade under hela dagen och jag kände mig tjockare och tjockare. Med ångesten kom även yrseln, vilket gjorde det ännu svårare för mig att veta om jag skulle träna eller inte. Min erfarenhet av att träna när jag har sådan stark ångest/yrsel är att det aldrig blir bra, men samtidigt känner jag ju mig så tjock och hypernervös att det kanske betyder att jag behöver träna?

Jag vet inte, men det slutade i alla fall med att jag direkt kastade mig på sängen när jag kom hem. Efter bara ett par minuter somnade jag och det behövdes nog (har kommit i säng för sent under nästan hela veckan). Sov väldigt djupt och när jag vaknade var jag övertygad om att det var morgon och att jag skulle till jobbet. Blev därför lite snopen när jag såg att klockan var 20 på kvällen, haha..

Som man kan utläsa av gårdagens inlägg var ångesten över den missade träningen inte så rolig. Är så fruktansvärt jobbigt när man känner att man går upp i vikt. Fattar inte varför det måste kännas över huvud taget. 

Idag har det varit en lite bättre dag i alla fall. Fortfarande haft lite tjockkänslor, men ändå kunnat ignorera dem något bättre. På gymmet joggade jag bara väldigt lugnt, vilket var skönt. Avstressande träning kallar jag det - då man inte tar i mer än vad som känns bra för kroppen. 

Lite exempel på hur maten sett ut på sistone:

Pasta med kasslergryta (täckt med ett lager spenat så att det knappt syns, men jaja)

Grahamsgröt med jordgubbar, kvarg och jordnötssmör

Kassler- och kesopaj

Tropisk fiskgryta (fisk, curry, frukt m.m)

Pasta med köttfärssås (pastan här är glutenfri, tycker faktiskt den är mycket godare)

Spaghetti Napolitana

Välling med leverpastejsmörgås (nostalgifrukost)

Bratwurst med ketchup, senap, färskpotatis (med en klick smör i såklart) och vitkålssallad

Hela helgen kommer att spenderas med mina systrar. Imorgon åker jag till Jenna på kvällen och sover över där. På lördag kommer hon, jag och Bea troligen gå på Grönan. Även fast jag inte är någon karusellmänniska (klarar inte ens Flygande mattan, haha) så har jag längtat jättemycket efter det. Har skrivit upp en lista med alla Grönans attraktioner i läskighetsordning och ska se hur många av dem jag vågar åka och hur långt upp på listan jag kommer. Kanske tar jag mig upp till Nyckelpigan i alla fall, hehe. Roligt ska det bli i alla fall, var många år sedan jag var där sist. 

Vad som dock inte är så roligt är min oro över träningen. Från början var det bestämt att jag skulle åka dit på lördagen och därmed hinna träna innan på morgonen, men nu blev det inte så. 

...

Hahahah. Jag måste nästan skratta åt mig själv. Kommer missa en eller två dagars träning och blir orolig, medan någon annan i landet just fått reda på att en familjemedlem har cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Nej, skärp dig nu Josefine!

Gå nu och ha en rolig helg och försök leva livet istället. Gudars skymning.

Godnatt!