Jag känner mig glad och ångestfylld samtidigt. På ett sätt som jag inte vet om det är bra eller dåligt. Det känns bra, men samtidigt skuldfyllt. Vad ska jag göra för att det ska bli något vettigt av den bra känslan?

Har känt mig så konstigt rädd nu i veckan. Inte ångest på samma sätt som jag brukar riktigt, åtminstone inte lika stark. Men en jävla rädsla och oro.

Mamma har ringt två gånger idag och jag har inte vågat svara. Bara varit rädd för att det ska ha hänt något. Att hon i telefonen ska skrika att det hänt en katastrof, fast den största sannolikheten borde vara att hon bara vill prata om den där resan eller något. Hade det hänt något allvarligt borde jag ju blivit nerringd av andra och fått reda på det ändå.

När jag och Johnny skulle ut och springa kände jag mig rätt pigg. Men efter ett tag kom den där jävla ångesten. Inte riktigt den elaka utan mer den rädda. Jag blev yr under fötterna, fick smått hjärtklappning, obehag i bröstet och mådde illa. Ville bara tillbaka så snabbt som möjligt så att jag kunde få bryta ihop i omklädningsrummet. Åtminstone kändes det som att jag skulle göra det, men det gjorde jag inte riktigt. Istället blev jag akut kissnödig och sedan bara trött. När jag kom hem slängde jag bara allt i hallen och satte mig en timme med ett japanskt bildpussel.

Under dagen har jag dessvärre känt mig tvungen att räkna kalorier, medan jag nu på kvällen slängde i mig en massa fett. Typ en stor bit entrecote stekt i en massa smör, typ säkert 1 dl aioli och ännu en sked smör. Gud vet hur många kalorier det blev.. Typ 1600? Mja, säg att entrecoten vägde 250 gram max. Det kanske blir typ 400 kcal. Aiolin kanske var lite mindre än 1 dl och blev runt 500 kcal. Smöret kanske 2 - 300. Ja, 1200 totalt då kanske. Men i så fall har jag kanske fått i mig max lite mer än 2000 idag och det finns därmed ingen anledning att hetsäta vidare. Punkt slut.

Suck, vad håller jag egentligen på med. Min terapeut har sagt att jag ska jag jobba med att inte ta så mycket kontroll och vad gör jag? Kontrollerar ännu mer.. Har ju inte räknat kalorier på länge annars.

Men har bara en sådan jäkla lust.. Ah, jag vet inte. Kanske bara ska låta det vara. Kommer ändå tröttna om ett par dagar. Och trots allt så äter jag ju, även om det ibland blir för mycket och ibland kanske för lite.

Nej, ska nog försöka att tänka på lite annat än mat, kropp och elände en stund.. Försöka resa mig upp och få någon ordning i den här svinstian.

Har genom åren (sen jag första gången fick depression) grubblat mycket över att hitta meningen med mitt liv. Dels vad jag vill göra för min egen skull och dels för andras.

Det första är kanske inte så svårt egentligen. Det jag gör och på riktigt njuter av (oavsett om det är "bra" eller "dålig" njutning) borde ju vara något som jag gör för att jag vill göra det - alltså något som jag gör för min egen skull.

Men vad vill jag göra för andra? Vad vill jag bidra med till världen? Varenda gång som jag grävt djupare i den frågan har det bara slutat med att jag stressat upp mig och flytt iväg på något sätt.

Men ständigt finns frågan där närvarande som en stor pelare som jag försöker göra allt för att bara gå runt.

Innan jag somnade igår låg jag och funderade på just detta. Bl.a på att jag kanske först och främst borde göra något för de i min närhet. Det finns trots allt de som jag ser skulle behöva hjälp. Det är också en fråga som jag gärna undviker eftersom jag dels är rädd för att riva upp sår, och dels för att det är så svårt att veta hur jag ska agera vilket ju stressar mig.

Men kanske är jag skyldig att ta tag i det...

Nyss hemkommen från en spaweekend som kändes längre än lite mindre än ett dygn. Hade fått för mig att vi skulle vara borta två nätter men var visst bara till idag. Men det räckte gott och väl, känns som att man har hunnit med mycket. Kanske just för att man inte har gjort så mycket. Simmat, ätit, sovit, ätit ännu mera, tränat, simmat igen, bastat, badat bubbelpool, ätit det största eftermiddagsfikat någonsin, gått på spökjakt och... Ja, typ det. Orkar inte skriva allt men det har varit en skön helg i alla fall.

Har även varit hemma hos föräldrarna ikväll och spelat spel, ätit ännu mer och blabla. Råkade hetsäta upp typ hela deras jordnötspåse för att jag blev så nervös och stressad av någon anledning, suck. Planerade ett tag att stanna på Ica på vägen hem för att köpa ännu mer nötter och godis men lyckades avstyra det. Det är ju ett plus i alla fall. Sedan att jag har ätit som tio hästar under resten av dagen.. Ptja.

Tyvärr kommer väl ångesten på måndag som ett brev på posten..

Varför har allt det ljusa försvunnit? Jag kan skratta och le, bete mig som vanligt. Men inuti känns allt bara fel. Varenda människa, varenda handling. Jag vågar inte tro eller hoppas. Vågar inte vara glad. När jag gick upp imorse var det som att någon sa "Vad gör du här egentligen? Varför är du kvar?".

Jag drömde som vanligt konstiga drömmar inatt. Minns bara små fragment men vet att det var "förbjudna" tankar som kom fram. Sådana som jag troligen har därinne hela tiden men som jag inte vill plocka fram.

Känns som att jag står mitt i ett krig där alla bara skriker. Jag vet att jag måste välja sida och därmed göra någon besviken. Väljer jag ingen alls så kommer jag att bli ensam.

Förmiddag:

Känns som att hela min kropp stannat. Har inte "tömt magen" sen tidigast söndag. Svårt att få ut kisset också. Är som att allt jag äter bara fastnar i kroppen.

Åh, är så trött på att allt bara känns stressigt och onödigt. Livet är så tråkigt!!!

Eftermiddag:

Helt slut, vill bara gråta. Vet knappt vad jag ska ta mig till. Är arg också. Nästan på ett roligt sätt. Föreställer mig hur jag springer runt och gör grimaser åt alla som jag stör mig på. Dvs. helt vanliga människor. Och ovanliga med för den delen.

Får se om jag orkar teater ikväll. Samtidigt kommer jag få dåligt samvete om jag inte går. Och vet inte om jag blir så värst gladare av att sitta hemma heller... Men skulle verkligen behöva sova, suck.

Senare eftermiddag:

Jag finner just nu inga ord. Egentligen vill jag bara skriva om hur trött jag är på alla, hela världen. Men tankarna bara ropar tillbaka att det är mitt eget fel och att jag bara tycker synd om mig själv.

Just nu ser jag bara fel i allt som jag gör - och inte gör. Vad jag än väljer så finns det ju någon som tycker att jag gör fel.

Känns bara som att alla vill att jag ska vara duktig. Josefine som mådde bra och inte brydde sig så mycket var inget att ha. Hellre en Josefine som är tom på insidan men presterar. Orkar och klarar allt. Visar framfötterna vad hon än gör. Hur hon mår? Jamen hon tränar ju och sådär, så då mår hon väl bra. Något annat har hon inte sagt i alla fall.

Så naiv hon var som trodde att hon dög som hon var. Hon var ju både ful och konstig, och så vill vi ju inte ha Josefine igen. Blir bekymrad nu när hon lagt på sig, för hon tänker väl inte bli sådär lat igen?

När jag vaknade imorse undrade jag hur jag skulle orka med den här dagen. Gick och la mig för sent igår och det fick jag ta konsekvenserna för nu. Inte kul när jag hade fullt planerat schema. Lunchträning, terapi, teater..

Det sista bestämde jag mig för att hoppa. Kände mig alldeles för vimsig och nere för att orka med.

När jag skrev av det som jag skrivit under dagen nu, så är det som att jag knappt ens minns att jag har skrivit allt det där. Är som att jag inte över huvud taget minns något från de två senaste åren. Eller ens ännu längre tillbaka.

Tänk att jag minns min barndom, högstadie- och gymnasietid nästan som igår, medan det som jag upplever nu knappt händer. Jag hatar det. Jag önskar nästan hur.. nej, jag vet inte. Är bara så trött på det här hamsterhjulet. Trött på mig själv.

Imorgon ska i alla fall jag och Bea åka på spa över helgen och jag hoppas att det kan bli kul, även om det inte känns så nu. Kommer säkert bara att pratas om vikt, mat, träning, att Bea gått ner i vikt medan jag gått upp osv. Varför kan inte allt det där bara lämnas åt sidan någon gång!!?? Suck.

Idag har ångestnivån hittills inte varit särskilt hög. Förvisso känner jag mig tjockare än typ någonsin (kollade mig i spegeln förut och magen är stor som en luftballong) och lite nere men orkar ändå inte bry mig så mycket. Kanske är det så att man inte orkar bekymra sig hur länge som helst. Men tyvärr vet jag ju att det alltid kommer tillbaka.

Om ca en timme ska jag ut och springa med Johnny, en arbetskamrat. Varför känner jag mig orolig inför det? Känner hur marken börjar gunga under mig och att fötterna känns svåra att lyfta.

Jag tror jag är rädd för att jag inte ska klara det. Rädd för att Johnny ska springa ifrån mig och tankarna i mitt huvud ska ropa "Du klarar det inte din tjockis! Känner du inte hur allt ditt fett skvalpar över hela kroppen, haha!".

Tänk så blir jag så yr att jag ramlar ihop i en hög på marken, kanske rent av börjar skrika i panik och Johnny blir rädd och undrar vad som är fel. Josefine som var så duktig på löpning förut...

Om ungefär 45 minuter så ska jag äta lunch, vilket jag bävar för. Eller snarare det som kommer efter. Jag vet redan nu hur jag kommer att få hjärtklappning, klåda över hela kroppen, känna hur jag växer och börjar svettas. Maten kommer att fastna som en ballong i magen och få mig att tappa all lust till att orientera ikväll eftersom jag kommer att känna mig som en stor klump som dunsar fram.

Nu plötsligt fick jag en idé. Varför inte prova att äta innan jag går ut på lunchpromenad? Så kanske jag slipper det där med att ställa mig och försöka jobba när ångesten är som värst. Det kan ju faktiskt vara värt att prova i alla fall.

Jodå, det gick väl. Fast fick inte direkt bort ångesten heller. Eftersom min hjärna kopplar mat till att "bränna bort" så typ hetsade jag bara omkring på stan. Visste knappt var jag skulle och om jag skulle kunna stanna. På eftermiddagen var det väl sådär sen.. Hade, kanske som tur var, ganska mycket att göra på jobbet idag och ihop med andra dessutom och när jag får tänka på annat så lindras ångesten ju lite åtminstone.

Idag funderade jag mycket på det här med "pressen" utifrån. Känslan av att inte veta vem av mig som min familj, vänner etc tycker bäst om. Gillar bara min familj mig om jag tränar och ständigt försöker att vara smal? Kan de inte längre se något annat än bara prestation hos mig?

Jag antar att det är jag som uppfattar det så, eftersom jag på något sätt ofta har höga förväntningar på mig själv. Men, jag förväntar mig väl inget av andra? Jag skulle snarare bli glad om pappa kunde koppla av litegrann och vad Bea eller Jenna gör har jag ju inte ens koll på, så varför skulle de bli gladare av att jag höll på och ständigt försökte vara perfekt? Eller mamma med för den delen. Ingen förutom jag själv vet ju vad jag gör på min fritid, så det borde väl inte heller finnas några höga förväntningar utifrån..?

Känns som en sådan stor sorg att jag ska behöva gå igenom detta själv. Att jag inte vågar berätta och be om stöd från de runt omkring. Att de inte vet att vardagliga småsaker och ord som för dem inte är något speciellt, för mig kan bli något jättestort och svårt. Att de inte vet att leendet på mina läppar egentligen är ett uttryck för sorg och smärta på insidan.

Det enda som jag ser fram emot nu är att den här ångesten och stressen inom mig ska släppa. Kanske dröjer det ett bra tag, men någon gång måste den väl avta? Någon gång måste jag väl kunna fokusera på annat..

(anteckningar från under dagen)

Har under dagen i alla fall inte hetsätit, inte varit särskilt hungrig heller men ändå inte orkat tänka på att försöka banta eller följa någon diet.