Nu måste jag sluta, det får vara nog nu. Har sagt det många gånger förr, och säger det igen. Jag måste ha hjälp.

Jag måste förstå att jag inte kan vara alla till lags. Att hur jag än gör så blir någon besviken. Hur jag än gör så kommer det att bli fel på ett sätt, och rätt på ett annat. Det är bara att acceptera. 

Måste acceptera att det inte är själviskt att vilja må bra. Mår jag inte bra så kan jag ju inte heller finnas för någon annan. Mår jag inte bra så spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker göra saker perfekt, vad blir meningen med det om varken jag själv eller någon annan får ut något av det?

Som sagt, jag måste be om en hjälpande hand. Det här sättet fungerar inte att leva på, inte för mig åtminstone. Kanske tycker någon annan att man bör sträva efter perfektion, men för mig går det inte. 

Jag vet inte hur, eller om jag kommer lyckas. Men jag måste sträva efter att bli fri. Och detta, som sagt, genom att sträcka ut min hand. Inte försöka att hålla den själv. 

En midsommarafton som började sådär, men tack och lov slutade bättre (hellre det än tvärtom).

Vaknade på morgonen med kokande huvud och trötta käkar (jag gnisslar tänder ibland på nätterna). Jag var inte utsövd och ville egentligen sova längre, men jag hade ju redan bestämt att jag skulle upp tidigt för att hinna motionera.

Började åtminstone med en ordentlig frukost (i alla fall för att vara jag), med gröt tillsammans med mjölk, äppelbitar och jordnötssmör samt ett ägg och en kopp te. Detta med jordnötssmör var något nytt och jag måste säga att det var otroligt gott att ha på gröten. Åtminstone de första tuggorna, sedan började det liksom att kännas lite mäktigt.

Detta med mäktigt känns som att framsteg för mig på något sätt. Att det faktiskt finns saker som jag kan äta av utan att ständigt vilja ha mer. Att jag kan känna mig nöjd.

Mamma kom i alla fall sedan för att hämta mig hem till dagens midsommarbord och väl hemma gav hon mig en timmes tid till att springa innan jag skulle behöva vara tillbaka. Jag blev nervös då jag hade räknat med att behöva minst en och en halv ungefär, men fick vackert acceptera det.

Det är helt otroligt med mig. Till en början hade jag planerat att springa 6 km (som jag brukar ha som mål att göra på fredagar). Detta ökades sedan till 10 km, 11 km och sedan 14. Nu när jag ”bara” fick en timme fick jag således gå tillbaka till 11 km-spåret.

Löpturen blev varken skön eller rofylld. Min stresshjärna satte igång och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle få ihop all träning idag. Nu skulle jag ju missa 3 km och måste ta igen det senare på eftermiddagen. Och skulle jag springa 3 km kunde jag ju lika hjärna springa 5… Så ja, dagens motionsmål ökade alltså till och med till 16 km. Sedan skulle jag hinna med en och en halv timmes promenad också. Hmm, helst måste jag hinna promenera en timme innan grillningen. För efteråt, när jag kommer hem, kommer jag antagligen bara orka en halvtimme.

Marken gungade, kroppen värkte och huvudet snurrade av alla tankar. Mina ben kändes svaga och allt jag ville var att löpturen skulle ta slut, det gick inte fort idag.

När jag tillslut kom tillbaka hade mamma och pappa hunnit blivit oroliga. ”Jag fick lite yrsel” sa jag bara och orkade inte prata om det mer. Mamma tittade bekymrat på mina ben. ”Snälla Josefine, du måste börja ta det lugnt. Om du går ner ett enda kilo till så måste vi gå till en doktor”. Hon satte sedan handen för ögonen och började gråta. ”Snälla Josefine, gör inte så här”.

Pappa, som själv tränar dagligen, viftade mest bort det och bad mamma att inte stressa upp sig. Jag förebrår honom inte för det. I hans värld kan inte träning bli något negativt, inget man kan få för mycket av, och det är inte underligt eftersom träningen endast gjort honom väl. Jag vet att han vill mitt bästa och därför är det i hans ögon positivt att jag tränar som jag gör, troligen skulle han inte misstycka om jag tränade mer. Det kan därför bli svårt att förklara för honom att träning kan bli jobbigt för min kropp.

Mammas ord och tårar övervägde dock denna gång, och jag bestämde mig för att inte träna mer idag och att minska promenadtiden till en halvtimme. Vad jag behövde denna eftermiddag var inte mer motion, det var inte vad min kropp ropade efter, utan sömn att ta igen. Efter lunchen skulle jag ta en eftermiddagsvila!

Lunchen blev dessutom hyffsat lugn och fri från tvångstankar och stressande. Tror jag gick iväg från matbordet en gång för att tvånget sa åt mig att kissa några extra gånger, men efter det så lyckades jag stå emot resten.

Jag åt gott, och ganska mycket, av potatisen, sillen, brödet, osten, prinskorven, gräddfilen… utan någon större ångest eller hets och efteråt låg jag nog mer än en timme och halvslumrade på sängen. Skönt. Tusen gånger skönare än om jag gett mig ut i spåret igen, oavsett vad alla hälsogurus säger.

Lite gos med kissen!

Ett par timmar senare var det dags för grillning hemma hos min kompis Emma. Vädret var kallt, vilket uteslöt de planerade midsommarspelen, men det blev trevligt ändå med god mat och vin. Hennes sambo och resten av sällskapet satt inne och kollade fotboll medan vi satt själva på altanen, med infravärme, och pratade en lång stund om livet. Ett väldigt öppet samtal om saker och ting. Bland annat gled vi in på allt som varit med min stress, och jag erkände för första gången för någon att jag fortfarande har stora problem med maten. Att jag får dåligt samvete över det jag äter och att träningen för det mesta endast känns som ett ont måste, ett tvång. Att jag inte alls tränar för att det är kul utan för att det bränner kalorier.

”Josefine, jag skulle älska dig även om du vägde 150 kilo. Det där går inte, du kan inte ha det sådär.”

Och hon har rätt, min allra bästa vän. Det här är inget liv, och även om jag insett det länge så inser jag det desto mer nu. Det känns jobbigt att skriva det, för rösterna i mitt huvud börjar viska. ”Snack. Ni människor i dagens samhälle är bara så äckligt lata. Det du tränar är ingenting jämfört med hur de rörde sig på stenåldern, vilket var en optimal hälsosam livsstil för människan. Du kommer ta död på dina medmänniskor genom att sluta träna och sprida en sådan slö livsstil.”

Men håll käften jävla tvångstankar. Har jag sagt att jag ska sluta träna helt och börja ligga på soffan med chipspåsar varje dag?! Men så som jag lever nu kan ni väl ändå inte mena är hälsosamt, jag är för fan inte ens kapabel att föröka mig så som läget ser ut just nu.

Jag är tacksam över kvällens samtal med Emma, och jag hoppas att hennes ord ska hjälpa mig att kriga mot rösterna även i fortsättningen. Min andra bästa vän, som jag haft det lite knackigt med på sistone, skickade ikväll för övrigt ett sms där hon förklarade att hon inte ville att vi skulle höras mer. Det är en annan lång historia som jag inte orkar dra ikväll, men det gjorde mig ledsen såklart. Jag vill träffa henne och försöka lösa det, men hon är ”inte intresserad” var allt jag fick till svar..

Nu börjar midsommarnatten övergå till midsommardag och jag sitter sedan ett par timmar tillbaka i min lägenhet framför datorn och skriver. Stekte en grillskiva som blivit över sedan kvällen och åt med lite bearneisesås när jag kom hem, och där efter högg jag in på chipspåsen. Om det var en hetsätning eller inte kan jag inte svara på, men jag åt inte upp hela i alla fall. Efter ett tag tröttnade jag (på riktigt, inte bara för att jag ville det), vilket är ganska bra för att vara mig. För en vanlig människa låter en hel chipspåse som en ofantlig mängd, men för mig som hetsätare är det ingenting. Men jag antar att det att jag ätit ordentligt under dagen har bidragit en del.

Snart ska jag i alla fall sova och jag ska inte ställa något larm för att komma upp en viss tid imorgon. Ska försöka att sova så länge som kroppen vill. Jag ska inte tvinga mig ut på någon lång springtur imorgon, utan bara om benen ber om det (i nuläget känns det inte som att de kommer att göra det).

Midsommarnatten går mot sitt slut som sagt, och några sju sorters blommor har jag inte hunnit plocka. Men kanske kan jag få drömma något fint ändå.

God natt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka. Så, nu får jag ta och fundera lite här.. I februari fick jag ...

Sommarbilder..     Det blev en dag på stranden...     Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..   Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysi...

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var k...

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen.    Det är väl nu, när det i...

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv....