Om ungefär 45 minuter så ska jag äta lunch, vilket jag bävar för. Eller snarare det som kommer efter. Jag vet redan nu hur jag kommer att få hjärtklappning, klåda över hela kroppen, känna hur jag växer och börjar svettas. Maten kommer att fastna som en ballong i magen och få mig att tappa all lust till att orientera ikväll eftersom jag kommer att känna mig som en stor klump som dunsar fram.

Nu plötsligt fick jag en idé. Varför inte prova att äta innan jag går ut på lunchpromenad? Så kanske jag slipper det där med att ställa mig och försöka jobba när ångesten är som värst. Det kan ju faktiskt vara värt att prova i alla fall.

Jodå, det gick väl. Fast fick inte direkt bort ångesten heller. Eftersom min hjärna kopplar mat till att "bränna bort" så typ hetsade jag bara omkring på stan. Visste knappt var jag skulle och om jag skulle kunna stanna. På eftermiddagen var det väl sådär sen.. Hade, kanske som tur var, ganska mycket att göra på jobbet idag och ihop med andra dessutom och när jag får tänka på annat så lindras ångesten ju lite åtminstone.

Idag funderade jag mycket på det här med "pressen" utifrån. Känslan av att inte veta vem av mig som min familj, vänner etc tycker bäst om. Gillar bara min familj mig om jag tränar och ständigt försöker att vara smal? Kan de inte längre se något annat än bara prestation hos mig?

Jag antar att det är jag som uppfattar det så, eftersom jag på något sätt ofta har höga förväntningar på mig själv. Men, jag förväntar mig väl inget av andra? Jag skulle snarare bli glad om pappa kunde koppla av litegrann och vad Bea eller Jenna gör har jag ju inte ens koll på, så varför skulle de bli gladare av att jag höll på och ständigt försökte vara perfekt? Eller mamma med för den delen. Ingen förutom jag själv vet ju vad jag gör på min fritid, så det borde väl inte heller finnas några höga förväntningar utifrån..?