Idag har ångestnivån hittills inte varit särskilt hög. Förvisso känner jag mig tjockare än typ någonsin (kollade mig i spegeln förut och magen är stor som en luftballong) och lite nere men orkar ändå inte bry mig så mycket. Kanske är det så att man inte orkar bekymra sig hur länge som helst. Men tyvärr vet jag ju att det alltid kommer tillbaka.

Om ca en timme ska jag ut och springa med Johnny, en arbetskamrat. Varför känner jag mig orolig inför det? Känner hur marken börjar gunga under mig och att fötterna känns svåra att lyfta.

Jag tror jag är rädd för att jag inte ska klara det. Rädd för att Johnny ska springa ifrån mig och tankarna i mitt huvud ska ropa "Du klarar det inte din tjockis! Känner du inte hur allt ditt fett skvalpar över hela kroppen, haha!".

Tänk så blir jag så yr att jag ramlar ihop i en hög på marken, kanske rent av börjar skrika i panik och Johnny blir rädd och undrar vad som är fel. Josefine som var så duktig på löpning förut...