Känns som en sådan stor sorg att jag ska behöva gå igenom detta själv. Att jag inte vågar berätta och be om stöd från de runt omkring. Att de inte vet att vardagliga småsaker och ord som för dem inte är något speciellt, för mig kan bli något jättestort och svårt. Att de inte vet att leendet på mina läppar egentligen är ett uttryck för sorg och smärta på insidan.

Det enda som jag ser fram emot nu är att den här ångesten och stressen inom mig ska släppa. Kanske dröjer det ett bra tag, men någon gång måste den väl avta? Någon gång måste jag väl kunna fokusera på annat..

(anteckningar från under dagen)

Har under dagen i alla fall inte hetsätit, inte varit särskilt hungrig heller men ändå inte orkat tänka på att försöka banta eller följa någon diet.