Lucia har passerat och utanför är det faktiskt ganska stämningsfullt väder. Minusgrader, frost och klar himmel. Bara snö som saknas, men kylan räcker ändå för att jag ska få den där myskänslan.

Dock kan jag ju som vanligt inte njuta fullt ut. En oroande känsla gnager i kroppen och huvudet är fullt. Mobilen är borta och jag vet inte om jag kan få tag på Nicke utan den. Är orolig för mamma som blir arbetsbefriad snart. Saknar jularna som de var förr med längtan istället för stress. Känner mig gammal och rädd. Rädd för att det inte ska bli som tänkt.

Glömde att ett ljus ska tändas i taget..

Jag önskar att jag kunde behålla känslan jämt. Av att duga. Av att inte vara rädd. Av att saker är enkla.

Jag älskar inte det jag ser, snarare tvärtom. Men just nu tar det inte över mig. Väntar bara på att det ska göra det. Väntar på att någon utifrån ska komma med sin pekpinne igen. Tala om för mig att jag minsann är fel.

Det blir alltid fel, hur jag än gör - så varför bry sig? Jag åt för mycket på julbordet igår och det var fel. Strax ska jag gå och träna och det är också fel. Men att låta bli är inte rätt det heller...

Känns som att jag håller på att bryta ner mig själv fullständigt. Samtidigt som det i varannan stund känns bra. Ibland vill jag bara köra på i full fart. Ibland vill jag bara gråta. Det kan växla mellan dessa punkter på bara någon minut.

Jag tror inte att jag är deprimerad, bara jävligt trött på min tillvaro. Frågar mig själv om detta är allt? Är det så här mitt liv ska se ut under all tid? Jag har så svårt att se det framför mig. Ska allt gå ut på att få så mycket gjort som möjligt på så liten tid som det går? Ska allt gå ut på att försöka hålla en perfekt fasad utåt och hitta tillfälle då jag "förtjänar" att koppla av?

Allt bara staplas på hög. Träning, mat, pojkvän, hålla kontakt med vänner, alla problem i familjen, bråk om jul, julstress, julklappar, julbak, sockersug, julbord med jobbet, scheman, scheman, scheman, känna sig otillräcklig, tiggare, flyktingkris, fattigdom, klimatförändringar, skit, mens, jag orkar inte gå och låtsas utåt, tänk så tycker folk att jag är white trash, tänk så tycker folk att jag (det verkar dom tycka) är misslyckad som bor kvar i min hemstad och inte har utbildat mig, tänk så dör mamma eller pappa, tänk så blir det bråk på julafton, vill att det ska bli snö det här vädret suger, vill ha massage över hela kroppen, vill ha min spikmatta men den är hos mamma och pappa, jag är förstoppad, jag saknar att umgås mer med Sara och Emma, Sara är jätteledsen över sin häst och jag känner mig som världens sämsta kompis som inte orkar trösta henne, förstår inte varför jag måste ha en sådan enorm kontroll på allt, som i vilken ordning jag ska packa väskan, städa, äta, imorgon ska vi på julbord på jobbet och jag vill inte, orkar inte med alla kommentarer, alla kommer reta mig för hur mycket jag äter, men skiiit jag får väl äta hela julskinkan om jag så vill, neee för jag har dubbelhaka, skit, arsle, skit, orkar inte räkna skitkaloriiieeer, inte ens någon idé så här vid jul, nej nu orkar jag inte mer nu stänger jag kiosken för idag.

Igår kväll brast det igen. För första gången på länge. Tror att jag framkallade det delvis själv. Bara för att jag ville att det skulle lossna.

Idag känner jag mig sådär matt som man kan göra efter att man har gråtit. Men jag låtsas som ingenting. Skrattar och ler som vanligt samtidigt som att jag känner mig förlorad på något vis. Uppgiven. Efterbliven. Trött.

Vill bara gå ner i vikt. Försvinna igen, men orkar egentligen inte göra det heller. Men tankarna på att jag är värdelös om jag inte presterar mer, mer och mer, när det gäller allting egentligen, bankar i mitt huvud. Att jag ju egentligen vet att de har fel hjälper ju inte.

Lördagsförmiddag vid frukostbordet. Klockan är 11. Jag känner mig helt handlingsförlamad. Vet inte vad jag har lust med. Det spöregnar ute, så det lockar inte precis att gå ut. Speciellt inte att springa. Samtidigt som jag känner att jag borde. Att det kanske skulle vara det enda som piggade upp.

Massor av saker skulle kunna göras men jag orkar verkligen inte resa mig härifrån. Varken fysiskt eller psykiskt. Känner hur minutrarna bara drar iväg och att tiden till att göra något meningsfullt den här lördagen bara försvinner. Kanske ska jag bara gå och lägga mig igen. Om inte sova så bara fundera. Ja, det ska bli skönt.

Jag är trött, yr, orolig och lugn på samma gång. Mest orolig för att jag ska äta fel ikväll, dvs hetsa. Kanske ska jag ta det lite lugnt med träningen sen, inte kräva för mycket.

Är bara sugen på att göra något helt nytt. Skapa, inreda... Men så ser jag mitt ansikte i spegeln och hör och ser i mitt inre hur alla pekar och skrattar. "Något måste göras åt det där utseendet".

Jag börjar känna mer och mer igen mig från förrförra hösten/vintern. I princip ständig oro över småsaker, negativ stress och kroppen beter sig underligt. Ledsen och trött vissa dagar. Andra dagar stissig, rastlös och orolig. Konstiga tankar. Orolig för framtiden. Allt känns tråkigt. Jag tror jag bara ska ta ett papper och skriva allt som kommer upp.

Nyss tillbaka från en timmes terapi och jag känner mig lättad, yr, ledsen och glad samtidigt. På ett sätt har jag bara lust att bryta ihop, för det är tusen känslor inom mig just nu. Som om jag är totalt förvirrad och inte vet åt vilket håll jag ska springa. Huvudet värker och snurrar. Utanför faller regnet och mörkret men jag längtar ändå ut. Helst av allt skulle jag bara vilja springa ut på ett tomt fält, dricka regnet och kanske skrika.