"Jag vet inte hur jag ska leva mitt liv" var något av det första jag sa till min terapeut. "Men, lever du inte nu då?" svarade hon.

Jo, visst lever jag, men ibland känns det inte så. Jag skulle vilja beskriva det som att jag är vilse i skogen och försöker hitta hem. Jag lägger inte märke till skogens färger, dofter, ljud... Jag tittar inte upp och ser mig omkring, utan det enda som finns i mitt huvud är att hitta rätt stig hem.

Jag letar efter det rätta sättet att leva på. Det är ofta svårt att njuta av solens strålar, smaken på maten, den vackra utsikten m.m utan att tankarna på om jag gör det på rätt sätt finns där. Som om jag måste lära mig att göra allt på ett precis rätt sätt? Varför?

Jag vet inte. Kanske har jag alltid varit sådan, att jag måste försöka hitta bra sätt att göra saker på. Men förut har det handlat om mindre saker som ett bra sätt att få läxorna gjorda i tid, rummet städat ordentligt osv. Inte vattnet drucket på rättt sätt, händerna tvättade på rätt sätt... Varenda skitgrej blir en stor händelse, inte undra att man är på helspänn i princip hela tiden. Jobbigt är det.

Denna lördag fick jag i alla fall sova ut, och vakna till en av grannens läskiga låtar. Låter som någon slags andlig sorgesång som aldrig tar slut och som aldrig ändrar karaktär.

Vädret var lite småregnigt, men inte så farligt kallt och jag gav mig ut på en löparrunda i skogen. Jag hade egentligen planerat in ett kortare pass idag, men benen ville ut på en mil så det var väl bara att lyda. Håller på att träna inför nästa lopp om två veckor (kvartsmarathon).

Den senaste tiden har det nästan varit lite för härligt att springa, som om jag blivit lite besatt av det. Efter ett träningspass börjar jag redan planera inför morgondagens, rabblar siffror tyst för mig själv och funderar på hur jag kan få dem bättre. Känns kul på ett sätt, men samtidigt lite som en besatthet på ett sätt. Det tar mycket energi och jag önskar ibland att jag kunde koppla av också. Njuta av helt andra saker i livet som inte har med träning/hälsa att göra, det känns ibland som att 99 % av det västländska folket inte har något annat i skallen. Bra på ett sätt, mindre bra på ett annat antar jag.

Nåja. Jag ska göra mitt bästa för att inte få det att spåra ut den här gången. Våga att vila. Våga att köra lättare pass utan att kräva för mycket av mig själv. Våga vara stolt över det som jag lyckas med istället för att lyssna för mycket på tankarna som bråkar om hur jag ska göra och vara rätt. De som säger att jag inte ska träna alls, de som säger att jag ska byta träningssätt, de som säger att jag ska träna hårdare osv. Kanske har någon av dem rätt men jag kan antagligen inte veta vem av dem nu. Jag tar myrsteg framåt. Försöker att inte tänka att målet är att få det perfekt, utan målet är att kunna leva - idag.

Efter löpturen blev det i alla fall till att åka och käka en liten lunch på café med syrran, som är på besök i staden, och därefter en sväng till köpcentret med vår faster (som också är på besök över helgen). Jag glodde lite på träningskläder, bikinis, vanliga kläder... Men förmådde som vanligt inte att köpa någonting. Har svårt för impulsköp numera, vill gärna planera ordentligt innan jag köper något så jag vet om jag verkligen behöver det eller inte. Men det kan vara kul att gå runt och titta/prova ändå.

Vi åkte alla tre hem till föräldrarna på en härlig grillkväll med all möjlig sorts mat och som en dessert en stor glasstårta med jordgubbar, banan, daim, marränger, kolasås m.m som syrran slängde ihop. Synd att jag glömde ta en bild på den, men ljuvligt god var den i alla fall.

Generellt sett började dagen bra, men sedan kom alltmer tankar och jag fick svårt att sitta still och koppla av. Det är synd att de ofta kommer med en större kraft i samband med att man ska försöka göra just något väldigt avkopplande, som i det här fallet försöka njuta av en härlig sommarkväll med grillning och gott sällskap. Efter att vi satt oss för att äta tog det nog minst en kvart innan jag helhjärtat lyckades säga nej till tvångstankarna. Även om det är svårt, så är det i alla fall oerhört skönt när jag väl lyckas göra det.

Nu är jag riktigt trött och ska försöka komma till sängs med boken eller korsordstidningen så snart som möjligt. Inte lyda några onödiga tvångstankar på vägen.

Imorgon är det förmodligen milpass som gäller igen på förmiddagen, tillsammans med syrran denna gång. Om det inte blir en såndär "vakna-utan-energi-på-morgonen-söndag". Jag håller tummarna för motsatsen i alla fall. Förutom det så står det väl inget speciellt på schemat. Kanske samla mig lite inför en ny vecka, om det går.

Godnatt nu.