Idag har det varit en vad jag brukar kalla Äckeldag. Av alla olika typer av dagar jag har så är nog Äckeldagarna de värsta. Då känner jag mig äcklig, äcklad och ofräsch på alla sätt. 

Magen är uppsvälld, bubblig och förstoppad. Lite känska av att man bara vill ta en duschslang och spola ut hela tarmen. Kläderna känns flera storlekar för små och plötsligt känns det som att man börjar gå in i saker med magen och röven. Som att man gått upp tio kilo minst. Känns som att kroppen samlar på sig en massa vätska och Kan känna hur armar, ben och mage dallrar på mig, vilket gör att jag knappt vågar gå eller ta i mig själv. 

Kompensationsmonstret inom mig får panik och vill bara bränna bort allting, vilket gör det fruktansvärt frusterande att vara tvungen att sitta på ett kontor hela dagen. Hade tänkt jobba över en timme idag, men klarade inte av att koncentrera mig utan gick ordinarie tid och panikskyndade hem för att få gå ut och springa. Så fruktansvärt jobbigt när kroppen på sätt och vis ber om att få bli av med kalorier samtidigt som den känns yr och svimfärdig av stress. Man förstår inte riktigt vad det är den vill egentligen.

På dagens matplanering stod kyckling i filodeg, men när jag känner på det här viset klarar jag inte av att äta sådan typ av mat. Vet inte om det är inbillning (det är det säkert) men känns som att de snabba kolhydraterna stressar upp mig ännu mer och dessutom gör magen sämre och framför allt - får mig att bli fet (nu är det fru Ätstörning som talar, inte jag). Därför var kyckling med keso och sallad allt jag fick i mig till middag idag.

Usch så här vill jag verkligen inte ha det. Kroppen och själen känns ju fullkomligt ur balans, ibland funderar jag på om det är något hormonellt fel. Men stressen är det som plågar mig mest och jag måste söka hjälp snart. Min terapeut (gick hos en beteendevetare några gånger för att lära mig hantera stress/tvångsankar för ett par veckor sedan, ätstörningarna hann dock inte riktigt komma på tal) rekommenderade en privat psykiatrier, men jag känner mig lite rädd. Vill inte bara bli en i mängden som blir hemskickad med piller, utan känner att jag vill prata av mig med någon på riktigt. Få berätta allt. Längtar efter att bli lyssnad på. 

Kanske vore en psykolog bättre i så fall, jag vet inte. Något måste det bli i alla fall, för det här har hållt på i flera år nu och kommer inte att lösa sig av sig självt. Det vet jag, och ändå är jag så seg på att skaffa hjälp.

Jaja. Nu måste jag lägga mig, för imorgon är en lång dag. Förutom jobb även städning, ev. tvättstuga m.m. 

Godnatt.