Ibland undrar jag varför jag utsätter mig själv för allt det här. Varför jag aldrig kan tillåta mig själv att fullkomligt slappna av, knappt ens när jag sover. 

Vad är livet värt om man ständigt ska gå omrking och sträva efter någon slags... perfektion? Nej, jag vet inte om det handlar om det egentligen. Det är nog mer än rädsla för att misslyckas. För att göra fel och för hur det ska sluta. Det är ju ett mönster som jag hållt på med i så pass många år nu, det är inte så lätt att bara bryta.

Nu får det vara slut på träningstvång för den här veckan, hoppas jag i alla fall. Åker ju till Småland imorgon och så länge jag är hemifrån kommer det nog gå bra, men jag är rädd för hur det blir när jag kommer hem på söndagen. Direkt kanske tankarna hoppar på mig igen..

Nåja. Det problemet får jag ta då. Nu ska jag försöka att ha en lugn helg. Bara träna lite lätt om syrran gör det (vi ska bo på ett hotell där det finns bad, gym, relax m.m) Inte tvinga mig till en massa promenader jag inte har lust med utan bara göra det jag känner för. Njuta av god mat och kanske lyckas ta årets första glass (herregud har jag inte gjort det än?) utan att få ångest eller hetsätningsattack efteråt. Bara vara den jag är utan all den här skiten.

Jag hoppas verkligen på en lugn och fin helg. 

Nu måste jag sova, vill inte vara mer sömnig än vad jag kommer vara då det blir en lång dag imorgon. Måste säga att det känns skönt att det inte finns någon träning inplanerad.

Natti.