Dagens besök hos farmor på sjukhuset var inget jag trodde skulle bli någon höjdare, men det blev nästan ännu värre än befarat. Har nog aldrig sett henne i sådant dåligt skick. Kändes så konstigt.

Farmor, som alltid har varit den nöjdaste och positivaste människa i min närvaro. Kan aldrig minnas att man hörde henne beklaga sig under min barndom och hennes ben har alltid varit de mest ivriga och raska trots hennes höga ålder. När hon fick cancerbeskedet sken hon ju självklart inte som en sol, men till och med då kunde hon till en början se det som var positivt i tillvaron. Den goda vården, och hennes familj som fanns runt omkring..

Men sjukdomen har långsamt brutit ner henne mer och mer, både fysiskt och mentalt, och idag såg jag inte mycket hopp kvar i hennes ledsna ögon. Hennes röst var svag och hon såg så liten ut i sängen där hon låg. Ont hade hon också. Ibland så pass att hon skrek till, vilket jag aldrig hört henne göra. 

Vet inte hur det kommer att bli, men det ser dessvärre inte så hoppfullt ut. Imorgon är det operation, men inte i botande syfte utan mer undanlättande eller vad man ska kalla det. Hoppas verkligen att det går bra, det är inget behagligt ingrepp om man säger så. 

Man får nästan lite dåligt samvete. Eller alltså, man blir än en gång påmind om vilka skitsaker det är man gnäller över egentligen. Jag kan tycka att de fysiska symptom jag fått av all stress är ett helvete ibland, men när man väl sitter där på sjukhuset och ser alla människor som verkligen är sjuka..

Ja, då förstår jag hur frisk jag är och jag känner mig så tacksam över att ha en kropp som mår bra så länge jag behandlar den väl. Att mina ben är pigga och orkar ta mig ut på en löp- eller skidtur. Att jag orkar dansa omkring i lägenheten, har aptit och vill äta.

När vi satt där började det plötsligt tjuta ett sånt där högt akutlarm utanför i korridoren. All personal rusade till samma ställe och jag förstod ganska snart att det handlade om ett hjärtstopp. Sånt har man väl sett på TV, men aldrig upplevt i verkligheten och jag kände en sådan äcklig dödsångest nu. 1, 2, 3... räknandet medan de försökte få igång hjärtat igen. Usch.

Fick av någon konstig anledning upp en jättekonstig känsla eller bild  av att det var jag själv som låg där livlös med folk omkring som försökte rädda mitt liv. Inte för att man som patient vid ett sånt tillfälle troligen alls är vid medvetande, men ändå. Jag kände då verkligen att jag någongång själv, troligen, kommer att bli gammal och sjuk. Vara tvungen att ligga på ett deprimerande sjukhus och bara vänta.. Veta att man troligen aldrig kommer bli frisk igen. Världen fortsätter att leva där utanför, men själv kommer man inte att få se så mycket mer av den.

Känner man att man haft ett bra liv, inte har ont och inte lider så mycket in i det sista så kanske det inte gör så mycket, men vissa sjukdomar borde verkligen vara förbjudna att dö av.. Ingen borde behöva ha så ont och lida under en så pass lång tid det sista man gör i livet. Att bara ligga, timme efter timme, i smärta och bara vänta.. Inte veta när det ska ta slut. När man ska befriad.

När vi kom ut från sjukhuset, vi var där ganska länge, så kändes det som att jag inte andats på flera timmar. Var så skönt att få komma ut, och jag tänker på farmor som måste ligga kvar där. Och ingen vet hur länge.. Vi andra kunde åka och köpa med oss kinamat hem, medan hon ligger där och knappt kan äta. Så orättvist.

Jag tror inte, men jag vill verkligen att ett mirakel ska ske. Att vi till sommaren ska ha fått tillbaka vår farmor till hennes hus, och sitta i hennes trädgård och dricka kaffe med jordgubbstårta. Att hon stolt ska gå med oss till rabatterna och visa hur många tulpaner som vuxit upp. 

Det blir nog inte så, men.. Lever man med den insikten så kanske allt blir lättare att hantera. Oavsett vad så får man ju ändå inte ut så mycket av att bara gå omkring och känna hopplöshet. 

Jaja.. Nu är klockan alldeles för mycket. Är ju bara några timmar kvar tills jag ska upp och påbörja en ny vecka. Lovely.

Nattinatti puss. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag försöker att testa mitt minne lite. Det känns som att halva detta år bara har flugit förbi och när jag sitter här och försöker att tänka tillbaka så blir det bara som en tom lucka. Så, nu får jag ta och fundera lite här.. I februari fick jag ...

Sommarbilder..     Det blev en dag på stranden...     Hittills har jag haft en relativt skön sommar med den tredje veckan semester. Sista nästa vecka..   Har varit på två spaweekends (ena på ett mycket fint slott och andra i en mysi...

Meningen med livet, kall, livsuppgift osv.. Ord som cirklar runt i mitt huvud i princip dygnet runt nu. Inte för första gången heller.Det var nog inte förrän för ett par år sedan som jag började tänka på det. Innan handlade det mesta om vad som var k...

Jag inser mer och mer att jag, tyvärr, på ett eller annat sätt tagit mina vänner för givet genom åren. På något sätt räknat med att de alltid ska vara där och inte riktigt tänkt på hur viktiga de är för mig egentligen.    Det är väl nu, när det i...

Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv....