Jag kan inte komma på första gången som jag hetsåt. Överätit har jag gjort många gånger i mitt liv, men jag vet inte riktigt hur man ska på ett exakt sätt ska skilja överätning och hetsätning från varandra. 

Hur hetsätning definieras rent medicinskt vet jag inte, men för mig är det nog när känslor är inblandade i ätandet och vilka man försöker döva genom att äta okontrollerat. Rent fysiskt känns det som att det naturliga mättnadssystemet rubbas - maten åker liksom bara in och förvandlas till luft. Man känner inte av det man äter, inte heller smaken knappt. För att känna smaken försöker man proppa hela munnen full i hopp om att känna något.

Överätit har jag som sagt gjort många gånger. Förra hösten och vintern handlade jag nog varenda helg mängder av godis, chips, glass etc bara för att jag hade så svårt för att välja bara en sort. Sedan började jag vräka i mig av det innan jag ens kommit hem från affären. Men det var liksom inga känslor inblandade i det. Jag skämdes inte. Jag kan inte minnas att jag hade ångest eller såg det som ett problem över huvud taget. 

Men ett problem var det ju ändå såklart. Det var inte roligt att vakna upp nästa morgon med ett magont som hette duga, och min kropp var rätt slut av allt arbete med att ta hand om sockret. Men jag definierar nog ändå detta som överätning, istället för hetsätning, just för att det inte var psykiskt påfrestande. 

Men när hetsåt jag då för första gången? Det är svårt att dra en gräns. Det var nog inget som bara kom på en gång, utan som har börjat som något snarlikt för att sedan successivt övergå i hetsätande.

Mitt sockerberoende började nog under min första ätstörning, våren och sommaren 2012. Då jag i princip slutade äta helt och hållet. Jag åt bara när jag tvungen och då så lite som möjligt. Det är väl det jag kort kan säga om det, jag var olycklig helt enkelt. Ibland "tillät" jag dock mig lite godis och kicken som man, som utsvulten under en lång period, får när sockret smälter i gommen är obeskrivbar. Man kan nog inte säga annat än att jag blev hög på godiset. 

Jag var dock klok nog att avbryta detta beteende med svält innan det hann gå ännu längre (även om det dock gick tillräckligt långt). Jag började att äta igen, men längtan efter den där sockerkicken fanns ändå kvar hela tiden. Och den växte sig allt större och större. Innan ätstörningen var jag inte ens särskilt förtjust i godis eller sötsaker över huvud taget. Var mer en chipsmänniska. 

Till en början blev, som sagt, godisätandet mest ett nöje och inget som jag såg något problem med. Men när jag började må dåligt igen (troligen i samband med att jag slutade med medicinerna) blev väl godiset ett sätt att trösta sig på. Till en början kanske det bara var en "oskyldig" tröstätning som det handlade om, men som sedan utvecklade sig till en desperat hetsätning. 

Precis som med andra typer av droger, tror jag att man vänjer sig vid mer och mer av substansen under ju längre tid man brukar den. Jag tänker exempelvis på alkoholister som verkar kunna dricka hur mycket som helst utan att ramla under bordet. Kroppen lär sig att hantera drogen, men kräver också mer för att man ska kunna känna av ruset. 

Minns ju förr, då jag kanske kunde äta en halv liten Snickers innan det tog stopp. "En halv Snickers!!??" är väl ungefär vad jag känner nu, det är ju inte ens början. Vågar inte ens tänka på hur många, hela, Snickers jag skulle kunna få i mig nu, och framför allt på hur kort tid. 

Jag antar, utifrån det jag har skrivit nu i alla fall, att mitt hetsätningsbeteende började i våras. Varenda liten exakta orsak till varför vet jag inte, men att jag mådde dåligt är ju ett faktum. Att hetsätning blev ett sätt att försöka lugna ångesten. 

Jag bodde på Irland under denna period, och jag minns nu att jag en dag gick till stans bibliotek bara för att titta om det fanns något intressant att läsa. Av någon anledning hamnade jag på psykologiavdelningen och där började jag leta i hyllan med böcker om ätstörningar. En bok med titeln "Bulimia" nånting fångade mitt intresse och jag satte mig ner för att bläddra i den. Det var en ganska lättläst bok och det krävdes inte särskilt många sidor för att förstå att det var mig själv som jag läste om.

Ja, förutom detta med kräkning då förstås. Jag är lite av en emetofob och skulle aldrig (tack och lov) kunna stoppa fingrarna i halsen, trots all ångest och dåliga samvete i hela världen. Men det ständiga bantandet, träningen.. Det att hela tiden låta livet handla om ens vikt och att aldrig kunna äta något utan någon form av värdering. Detta, samtidigt som längtan efter "förbjuden!" mat är enorm. Och då inte efter bara en pizza eller kebabtallrik, utan obegränsat med detta och allt som går att stoppa i munnen. En längtan så pass enorm så att den till slut vinner, och fastän man vet hur dåligt man kommer att må efteråt så bryr man sig inte utan vräker bara i sig av allt man kommer över. Man är i någon slags trans.

Och så sedan ångesten. Känslan av att ha förstört allting och att man kommer att vakna upp tjock imorgon. Sedan börjar det om. Man hittar någon ny diet eller bantningsmetod som minsann ska lösa problemet. För problemet är ju inte att jag mår dåligt och använder bantning och skräpmat (bra kombi) som tröst, problemet är ju vikten. Det måste det ju vara, eftersom jag inte ser ut som den där tjejen på hemsidan för den där hälsotidningen. Når jag bara min målvikt så kommer allt att bli så bra sen.. Så bra..

                   Bilder från ett av mina, mildare, hetsätningstillfällen.

Jag är ännu inte fri från mitt beteende, men jag har på något sätt börjat acceptera det. Inte accepterat på det sättet att jag tycker det är okej att fortsätta, men på det sättet att det är en del av mig som jag inte kan bota på en vecka utan något som jag måste lära mig att hantera långsamt. Det är inte bara att sluta genom att sätta upp en massa matscheman och "får äta och får inte äta"-listor, utan det är tankarna som måste ändras på. 

Och vissa ändringar, förhoppningsvis i rätt riktning, kan jag väl tycka att jag gjort under der senaste månaderna. Jag har börjat äta ordentligt med frukost, lunch och middag och för första gången på länge går jag inte på någon diet. Min vecka är heller inte längre fullproppad med planerade och oplanderade träningspass.

Men fri är jag ännu inte som sagt. Ständigt finns tankarna på att gå ner i vikt där, och jag ska inte låtsas som att de små val jag gör (mer grönsaker, träna på det här sättet istället för så) i vardagen på något sätt ska leda till en snyggare kropp även om jag inte aktivt försöker banta. Jag förnekar inte att jag, inför beach 2014 (usch vad jag hatar det uttrycket), känner mig sugen på en fitnessfight eller liknande. Lika beroende som jag är av socker, är jag av bantning och dieter. Lite tragikomiskt, men så är det. 

Och hetsätningen är jag inte helt fri ifrån heller. Så sent som nu ikväll hände det. Chokladbollssmet.. Sockerfri dock, men sötningsmedel är ju inte så mycket bättre säger dom så det har ju egentligen ingen betydelse. 

Sedan nu i höstas/början av vintern har jag dock (för det mesta) hetsätit "kontrollerat", dvs. att jag lärt mig att innan jag börjar bestämma hur mycket jag "får" stoppa i mig och sedan sluta där. På det sättet blir det alltså en mängd som jag finner någorlunda acceptabel och inte får skyhög ångest över efteråt. 

Har alltså kommit så pass långt att jag inte längre länsar alla skåp på mat tills jag inte kan hitta mer, och det känns bra. Men bättre är ju att inte hetsäta alls. Oavsett hur mycket eller lite jag äter under en sådan attack, så finns ju det osunda beteendet kvar. Det att vara beroende av att döva dåliga känslor med mat. 

Nu för tiden är det nog mer stress än ångest (om det nu är någon skillnad i och för sig) som får mig att (vilja) hetsäta. Tyvärr måste jag säga att det ibland hjälper. När jag stressar upp mig fullständigt finns det inget bättre än att bara stoppa något i munnen och "bli hög" på det. Nästan så det inte är värt att sluta, haha..

Men men.. får väl se hur det blir. Min enda vilja är väl att det inte ska ta över mitt liv, vilket jag ibland kan känna att det mindre och mindre gör. Problemet är att lära sig att hålla, både hetsätningen och viktångesten, i schack under en längre tid. Just nu räknar jag kalorier (inte överdrivet petnoga utan bara på ett ungefär i huvudet - jag är tyvärr efter alla bantningar skadad och kan de flesta livsmedlens energiinnehåll i huvudet), vilket ju inte heller är sunt även om jag hela tiden ser till att komma upp i mitt dagsbehov.

På det sättet vet jag om att jag fått i mig tillräckligt och kan tala om för min hjärna att jag inte behöver smälla i mig en massa skit bara för att jag känner mig stressad (stressen i sig skapar sug vilket lurar mig att jag kaaanske minsann behöver liiiite choklad i alla fall). Jag slipper även ångesten efter en hetsätning, eftersom jag vet att jag inte fått i mig någon skyhög siffra. 

Men det är ju just bantning och kalorier som jag borde försöka komma ifrån, och därför är det ju inte ett hållbart sätt i längden och inget som jag kommer satsa på att fortsätta med. Bättre metoder finns, men just nu är jag för trött för att tänka på det.

Det blev då ett jäkla långt inlägg i alla fall, hade bara tänkt skriva några rader om kvällens chokladbollssmetsintag men blev nästan inget alls om det utan istället en hel historia.

Men det kanske var lika bra, att upprepa och förstå lite mer om saker och varför det är som det är i nuläget. 

Idag har jag påbörjat min utrensning och "iordningsskapande". Har gått igenom skåp och lådor. Kastat, sorterat, lagt i "skänkes"-högen osv. Så himla skönt att rensa ut och skapa mer luft här inne. Slippa ha miljontals saker som ligger runt omkring och stressar upp min hjärna så mycket ännu mer. 

Har gjort klart hälften ungefär. Har värstingarna kvar - garderoben och skrivbordet med alla papper m.m Tar nog itu med det imorgon - om jag orkar. Kan inte ligga allt för långt i framtiden och sätta upp för mycket att göra på en gång, då rusar hjärtat iväg och huvudet. Måste ta en sak i taget just nu. Först rensa ut och sedan fortsätta att bygga upp. 

Bygga upp kallar jag det då det känts som att allt på något sätt har rasat.Är inte precis första gången det känns så och därför är det väl inte direkt något dramatiskt. Och denna gång kommer jag heller inte att kunna bygga upp allt för evigt, men det gör inte så mycket så länge jag åtminstone kan få behålla det ett tag. Jag varken hoppas eller tvivlar. Bara låter det vara och försöker att stanna upp och andas emellanåt. Tugga maten ordentligt och långsamt. Njuta av ögonblicket då jag lagar den. Åtminstone ibland. Inte sätta upp krav på hur jag ska leva och vara för att sedan bryta samman när det misslyckas. Det är väl ungefär så jag tänker. 

Nu hinner jag tyvärr inte sitta här i skymningen i köksfönstret och skriva mer, för om 10 minuter blir jag hämtad och ska åka skidor. För första gången i vintern. Känns jättekul och jag hoppas att min yrsel ska hålla sig i schack och inte ställa till det. Ska bara försöka att skratta och ha kul, även om jag är lite nervös för backarna...

Måste smörja mina stackars händer också. Lika torra som trä och kliar. Och ändå är jag ju så noga med att använda vantar. Tror jag. 

Hej.

Den här bloggen har jag valt att kalla "Resan till mig själv" då det är lite av dess syfte. Att resa. Till mig själv. 

Kan man det? I så fall är det nog en resa som aldrig tar slut - inte så länge man lever i alla fall. Men det är nog också det som är meningen, hela livet är ju en resa där detta "mig själv" ständigt ändras. I alla fall i mitt liv. 

Men vad vore en resa utan att upptäcka nya platser? Ingen resa alls, eller hur. 

Mitt mål har förut alltid varit att hitta en fast punkt. Att skapa någon slags plattform som jag ska kunna stå på i hela mitt liv. En trygg punkt är alltid bra att ha, men att försöka leva utan att lämna denna plattform är kanske att ta vatten över huvudet. 

Nu bestämmer jag mig bara för att skapa en blogg där jag påbörjar (eller fortsätter) min resa. Exakt vad den ska handla om vet jag inte ännu. Jag låter bladet vara oskrivet. Ibland kanske jag kommer att skriva varje dag med inlägg på precis allt vad jag har ätit och detaljer som "jag vaknade, gick upp och duschade/.../ och nu ligger jag i min säng, godnatt", och ibland kanske jag bara skriver ett inlägg i månaden, i halvåret eller så. Vi får se.

Ha det gött.