Några timmar efter att jag skrivit det senaste inlägget, från i lördags, tog det stopp. Jag kände länge att det var på gång och helt plötsligt hände det.

Stressen över att städa hela lägenheten grundligt, och då menar jag verkligen grundligt, hade plågat mig hela natten och förmiddagen och till slut gav jag mig. Kunde inte slappna av.

Började tömma hallgolvet, garderoberna och badrummet för att kunna skura och dammsuga ordentligt. Gick fram och tillbaka, hittade en fläck här, en fläck där.. Lyssnade på ett radioprogram i hörlurarna och tyckte väl att allt var som vanligt, trots stressen.

Men sen hände något. Minns inte riktigt hur det började, men antagligen blev det för många fläckar på en gång och en våg sköljde igenom mig. Jag var tvungen att lägga mig på sängen och sedan bröt jag samman. Grät och frågade mig själv varför jag måste må så här, vad det är som är fel. 

Vad som började i lite gråt och beklagan gick på bara en sekund sedan över i ren panikångest. Hjärtat surrade som en motor och jag tappade andan, precis som att någon hade sparkat mig i magen. Ställde mig på alla fyra för att försöka få tiilbaka andningen, minns inte om jag skrek till och med. 

Jag låg på sängen en lång stund efteråt och förmådde mig inte att göra någonting alls. När jag reste på mig surrade hjärtat iväg igen och hela kroppen kändes ungefär som om jag sprungit jorden runt. Jag hade planerat att åka skidor på kvällen och mamma skulle hämta mig med bilen en viss tid. Med möda tog jag mig ut ur lägenheten, ner till bilen men utan skidor. 

- Jag mår inte så bra, hann jag säga till mamma när jag satt mig i bilen - innan anfallet började igen.

Efteråt grät jag floder. Det är ungefär det jag minns. Vi hade nog ett rätt långt samtal, mamma och jag, men kan inte minnas allt vad jag sa. Bara om hur ensam jag känner mig. Att jag inte har något liv på fritiden, och istället bara hittar på en massa krav på mig själv om saker som jag ska göra. Saker som jag inte ens vill. 

På ett sätt är jag glad att jag fick det där anfallet, för jag har verkligen insett hur allvarligt det är nu. Det är lite som att jag trillat ur en kapsel och insett hur orealistiskt jag levt under de senaste månaderna. Ett liv som inte håller. Och framför allt inser jag mer och mer att jag, hur mycket jag än vill, inte kan lösa det här själv.

Sen i lördags har jag mestadels känt mig totalt kraftlös. Har inte ens kunnat tänka på träning eller städning. Marken har gungat tio gånger värre än vanligt och domningarna i vänster sida har spökat ännu mer. All den kraft jag har, har gått åt till att ta mig till och från jobbet, väl där försöka få så mycket som möjligt av mitt jobb utfört (tackar gud för att det just nu varken är fysiskt eller socialt krävande) samt att handla det nödvändiga och fixa mat. Lägenheten är en enda röra med saker överallt, och innan helgens händelse hade jag aldrig tillåtit det att vara så men nu orkar jag inte annat. Känns nästan lite skönt, att jag kan tillåta mig själv att slippa. 

Meningen var att jag skulle till läkaren först nästa vecka, men jag bokade om och fick en akuttid igår istället. Tack och lov, hade inte orkat vänta en dag till. Inte för att jag får någon botande behandling vid ett läkarbesök, men bara att få berätta hur man mår för någon och veta att vi nu ska gå vidare känns väldigt bra. 

Vi diskuterade dock mest de fysiska symptomen, som yrseln och tröttheten, eftersom det är de som har varit mest påtagliga under längst tid. Den här ångesten och stressen har hela tiden funnits där, troligen omedvetet, men den har liksom inte känts outhärdlig förrän på sistone. Den har smugit sig på så pass långsamt att jag inte insett hur påtaglig den är förrän på senare tid.

Att jag vill ha hjälp och inte kan lösa problemet själv vet jag som sagt redan, men jag vet inte riktigt hur jag vill gå vidare. Jag har nog aldrig mått så bra psykiskt som när jag åt Sertralin, även om många säger att det är ett sockerpiller. Det var en sådan otrolig frid att slippa den här känslan av grubbel, förtvivlan av att inte veta hur man ska göra och framför allt - stressen. 

Ändå tar det väl lite emot om jag skulle börja med den igen. Vet inte varför, men tror det är den här stoltheten av att kunna klara sig utan att "knapra piller". Eller, "hur hade jag klarat mig på stenåldern då medicinen inte fanns? det måste gå att vara utan.".

Men kanske är det bara att acceptera att jag är sjuk och inte klarar mig utan. Precis som att människor med fysiska sjukdomar inte fungerar och måste ha sina mediciner för att kunna leva ett normalt liv, så måste jag ha min. Min mamma sa något intressant i helgen, som jag nog kan hålla med mycket om. Att det helt enkelt inte finns några "psykiska sjukdomar" utan att dessa sjukdomar fungerar på samma sätt som fysiska. Det vill säga att något i kroppen inte fungerar som det ska och måste lösas. Sen kan detta felet förstås utlöst av något som hänt i livet och inte en medicinsk mutation. Inte konstigare än att man börja rodna när man känner skam. Eller får hjärtklappning när man blir skrämd av något. 

Det är skillnad på att vara deppig och deprimerad. Deppig var jag under i princip hela min gymnasietid av olika anledningar. Då låg jag ofta i mitt mörka rum, i min säng och tänkte på hur meningslöst livet var. Men sedan kom man och tänka på en resa eller liknande som man skulle göra i helgen och blev lite gladare. 

Depression drabbade mig första gången sommaren 2012 och det var något helt annat. Det satt i kroppen. Allt stängdes liksom av helt och hållet. Kunde varken skratta eller gråta. Mensen slutade fungera. Kände inget hopp, ingen glädje över något alls utan det var som att ljuset slocknat helt. 

När jag, efter vila och mediciner, blev bättre kände jag att absoluta mardröm var att jag skulle hamna där igen. Nu, bara ca 1,5 år senare är jag rädd för att det precis är det som händer. Mycket är skrämmande likt över hur jag kände då, även om det inte är precis samma tankar jag har nu. Men samma konstiga känsla.

Känns så frusterande på något sätt. Varför ska jag drabbas av det här? Vad gör jag för fel? Något måste det ju vara, det kan ju inte bara komma av sig själv.

Hur som helst, tror jag att jag längtar efter att prata med någon. Känner att det är så mycket som vill ut, som aldrig får göra det. Jag är en person som avskyr att "tränga mig på" och därför istället stänger inne alla problem i mig själv. Och under ju längre tid jag gör det, desto svårare blir det att låta dem komma upp till ytan. 

Blir som en enda tjock massa som samlas i min kropp, och nu känner jag verkligen för att spy upp den på någon - innan den växer sig ännu större (och ännu mer komplicerad). Jag är rädd, men måste kanske ta det steget nu. 

Oj, nu blev det ett långt inlägg. Trodde, när jag började, att jag endast skulle ha kraft att skriva några få rader så det känns ju positivt i alla fall. Men nu måste jag lägga mig, är redan alldeles för sent.

Gonatt.