Är utan tvekan vänner. Jaja en klyscha, men må så vara. 

Känner mig tusen gånger lättare nu ikväll, efter att under bara ett par timmar fått umgås lite med människor som man inte har något släktband till. Önskar så mycket av hela mitt hjärta att jag kunde få göra det oftare än vad jag gör. 

Annars har dagen som vanligt varit upp och ner. Ena stunden rätt bra, i nästa piss. Men min kropp har i alla fall mått betydligt bättre och jag kunde utan problem bowla ikväll (jag vann till och med, jag som alltid kommer sist!). Nu senare har jag till och med skuttat omkring dansandes med musik i lurarna samtidigt som jag städat upp en del. Men jag är noga med att bara ta det allra nödvändigaste, vad tvångstankarna säger om att leta dammråttor bakom nån bokhylla försöker jag att inte bry mig om. Det här är faktiskt mitt hem, inte min arbetsplats. 

En av orsakerna bakom mina städtvångstankar är väl att jag blir orolig för att om jag inte gör det nu, så kommer det aldrig bli gjort. Och då kommer det i sin tur leda till att lägenheten blir skadad på något sätt och jag blir vräkt. Men, i mina tidigare hem har jag ju inte haft dessa tankar - och ändå klarat mig. Bara för att jag inte har ett specifikt diskschema så betyder ju inte det att jag aldrig kommer att diska. Nu ikväll fick jag ju faktiskt lust helt av mig själv och ställde mig och tog tag i det. Samma med soporna, när de behöver tömmas kommer jag inte vilja något annat. Jag behöver inte springa ut och in med dem så fort jag kastat minsta lilla papper. 

Ja, det är så jag försöker tänka i alla fall och för det mesta har det gått bra under de senaste dagarna. Men då och då kommer attackerna tillbaka och jag ser det lite som en drog som jag måste vänja mig av vid. Det är jättesvårt först, men ju mer jag säger nej till tankarna desto mer kommer de att försvinna. Det är på det sättet som jag måste jobba i alla fall. 

Äntligen fredag imorgon, igen. Veckorna går alldeles för fort, vad gör jag av dem egentligen?