Lördag morgon (eller ja, förmiddag kanske). Snön utanför fönstret ser härlig ut och en lång, ledig dag finns framför mig att bara fylla med en massa roligt och glädje. Ja, så borde jag känna i alla fall, men istället vaknar jag med ont i magen och spända muskler då jag bara tänker på alla måsten. 

Golvet som "måste" torkas, kylskåpet som "måste" göras rent.. Ja, om det ändå bara vore det. Mna tankar går till och med så långt att jag i princip måste skruva isär alla möbler och tvätta av alla delar för att jag ska vara nöjd. Och tömma ur varenda skåp och skrubba bort varenda fläck. 

Jag är 22 år, bor själv och beter mig som en 40-årig pedantisk hemmafru. Jag vet ju hur onödiga mina tankar är och att jorden inte går under av lite damm. Men är som att tvångstankarna säger att "jo, det gör den visst det, städa nu" och det bara fortsätter och fortsätter och tar aldrig slut. De kryper i mina muskler och får mig att må illa.

Funderar på saker som jag skulle vilja göra. Vilja kunna göra. Köpte för några veckor sedan ett litet piano men har nog inte kunnat sitta ner många minuter och ägna mig tid till det i lugn och ro. Fastän jag vill. Har också köpt en flera böcker men har knappt öppnat dem. 

Inte mycket energi och tid finns känns det som. Än så länge har jag huvudet över ytan, men tar jag på mig mer kommer jag snart att få en utmattningsdeppression igen. Eller jag kanske redan är där till och med, bara det att stressen lägger locket över mina känslor. För inom mig, någonstans långt därinne, känner jag på något sätt en svag känsla av sorg eller ledsamhet. Och den blir nog inte bättre bara för att jag ställer mig och skurar rent diskbänken eller går ner 10 kg i vikt. 

Något annat är det. Och jag har väl mina aningar, även om de känns något diffusa. 

Jag vet bara att när jag, om ca två veckor, ska träffa läkaren så ska jag inte bara låta denne skicka hem mig med rådet att försöka ta det lugnt, fortsätta ta mina vitaminer etc. Nu vill jag ha hjälp och jag tänker inte ge mig den här gången. 

Fredag kväll. Snön och kylan biter oss i skinnet, men värmen bland människorna syns ändå när man går genom stan. På stan vimlar det av folk med systembolagskassar, både gamla och unga, på väg hem till en trevlig middag med familjen eller kanske en förfest med kompisar. På tågstationen kommer massor av människor med väskor ut från tågen, på väg till parkeringen för att bli upphämtade i en varm bil som körs av någon när och kär. Många av dem bor troligen i andra städer, men kommer hem över helgen för att hälsa på familjen. Precis som jag själv brukade göra för inte allt för länge sedan.

En stor värme går genom kroppen när jag vandrar genom staden på väg hem, tittandes på alla människor, men också ett stort vemod. Jag minns den här tiden för si sådär 3-4 år sedan. Då man planerade för fullt inför kvällen. Diskuterade med vänner var, när och hur man skulle ses. Vilket ställe man skulle dra till. Grubblade för fullt med vad man skulle ha på sig och vad man skulle dricka på förfesten. Inte var det så varenda helg kanske, men inte allt för sällan ändå.

Eller då man bestämde sig för att resa den långa vägen hem från studentstaden för att stanna hos föräldrarna över helgen. För att få en paus från det "tuffa" studentlivet och pusta ut i hemstaden en stund. Ja, det var tider det.. Kanske. Man kanske bara minns det bättre än vad det egentligen var.

Men ändå känns det på något sätt som att man är tillbaka på ruta ett. Jag går genom staden, förbi alla skrattande människor på uteställena och minns hur roligt man brukade ha där en gång i tiden. Förbi min gamla skola och tänker på hur många från klassen som nu mera är utbildade, flyttat i storstäder (eller åtminstone andra städer) och börjat ett nytt spännande liv. Tänker på att det känns som igår man satt i trygghetens klassrum, oväntandes om vad som fanns där ute, fast det ju egentligen är fyra år sedan nu. Fyra år sen... Det låter så sjukt mycket, och jag undrar var all den tiden tog vägen. Vad har jag gjort under alla dessa år? Känns som att minnet sviker mig mer och mer för var dag som går. 

Minnet är ett problem just nu då jag aldrig kan minnas hur jag mått under gårdagen (och knappt efter det heller) och därför har jag börjat anteckna hur jag känner mig under ett par gånger om dagen. När jag läser om den här veckan har det till en början inte sett särskilt bra ut, men sedan har det planat ut och blivit lugnare. Vet inte varför det varit så, men usch vad konstig jag känt mig under hela veckan. Som en krypande känsla i hela kroppen, så obehaglig att jag inte förmår beskriva den närmare än så. 

Nej, jag vet bara att jag inte vill ha det som jag har det. Vet inte exakt vad jag det är som jag vill ändra på.. Eller så kanske jag vet det egentligen. Någonstans. Jag hittar bara inte orden, jag ser bara som bilder. Bilder där jag är stark och glad.. Men det är ju egentligen bara en klyscha, vem når till den bilden och stannar där för alltid? Ingen, eftersom livet, på olika sätt, förändras ständigt. Det betyder ju dock inte att man måste gå omkring och känna sig låg jämt, det kan ju inte vara meningen. 

Därför vill jag verkligen gå till botten med mig själv. Ta reda på varför jag känner som jag gör och om det finns något jag kan göra åt det. Ta reda på vad jag vill egentligen och på vad som bara känns som onödiga måsten. Många gånger finner jag en ganska behaglig kontakt med mig själv, mitt inre, och jag hittar metoder för att i stunder kunna hålla mig någorlunda lugn, men det skulle ändå vara skönt med någon slags vägledning utifrån.

Jaja, nog om det. Veckans kvällar tycks ha varit för trötta för att orka skriva här, och jag minns knappt vad jag gjort under de här dagarna. Någon dag var jag hos farmor igen.. jo, det var igår till och med. Operationen gick bra och hon var lite piggare i humöret än när jag var hos henne sist. Nu i helgen ska hon få komma iväg från sjukhuset till ett korttidsboende, vilket hon verkade nöjd med.

Men förutom det så ser det ganska dystert ut. Vårdplaneringen har nu varit och det finns inget mer man kan göra.. Det är bara att göra det så bra som möjligt under den tid som är kvar. Om det handlar om månader eller år har jag dock ingen aning om. Vill bara att hon ska få ha det så bra som möjligt och slippa ha ont, och det hoppas jag att vården ska kunna ordna.

Nu är det i alla fall helg igen, och det känns väl lite avkopplande men samtidigt tomt. I början av inlägget skrev jag om hur människor träffas och hittar på saker, medan jag själv oftast tillbringar helgerna ensam i min lilla etta i utkanten av stan nu mera. Men jag ska inte gnälla och tycka synd om mig själv. Har jag åtminstone en familj inte allt för långt bort och några vänner har jag kvar, även om det inte blir så mycket träffar med de sistnämnda nu för tiden. Det är väl dock till en stor del mitt fel. Vet inte någon som är så dålig på att höra av sig som jag själv är. Och det handlar inte om att jag inte vill, utan tror det är att jag är rädd för att få ett nej eller att vara i vägen. Deras liv är ju lite mer uppbokade än mitt..

Nej, det är bara löjligt att tänka så. Imorgon ska jag slänga väg ett mess till någon av dem i alla fall, bara för att höra hur läget är åtminstone. 

Den här kvällen blev dock så ensam som den kan bli. Lagade lite enchiladas och efter det vart det lite väl mycket gotte. Inte hetsätning dock, skönt det. Kanske mer åt det tröstätande hållet.. Hmm, inte så bra det kanske. Men jaja, då är det väl så. 

Nu har klockan tickat iväg en bra bit över midnatt, och det är nog dags att krypa till sängs. Kanske med en bok eller två.

Natti.