Dagens besök hos farmor på sjukhuset var inget jag trodde skulle bli någon höjdare, men det blev nästan ännu värre än befarat. Har nog aldrig sett henne i sådant dåligt skick. Kändes så konstigt.

Farmor, som alltid har varit den nöjdaste och positivaste människa i min närvaro. Kan aldrig minnas att man hörde henne beklaga sig under min barndom och hennes ben har alltid varit de mest ivriga och raska trots hennes höga ålder. När hon fick cancerbeskedet sken hon ju självklart inte som en sol, men till och med då kunde hon till en början se det som var positivt i tillvaron. Den goda vården, och hennes familj som fanns runt omkring..

Men sjukdomen har långsamt brutit ner henne mer och mer, både fysiskt och mentalt, och idag såg jag inte mycket hopp kvar i hennes ledsna ögon. Hennes röst var svag och hon såg så liten ut i sängen där hon låg. Ont hade hon också. Ibland så pass att hon skrek till, vilket jag aldrig hört henne göra. 

Vet inte hur det kommer att bli, men det ser dessvärre inte så hoppfullt ut. Imorgon är det operation, men inte i botande syfte utan mer undanlättande eller vad man ska kalla det. Hoppas verkligen att det går bra, det är inget behagligt ingrepp om man säger så. 

Man får nästan lite dåligt samvete. Eller alltså, man blir än en gång påmind om vilka skitsaker det är man gnäller över egentligen. Jag kan tycka att de fysiska symptom jag fått av all stress är ett helvete ibland, men när man väl sitter där på sjukhuset och ser alla människor som verkligen är sjuka..

Ja, då förstår jag hur frisk jag är och jag känner mig så tacksam över att ha en kropp som mår bra så länge jag behandlar den väl. Att mina ben är pigga och orkar ta mig ut på en löp- eller skidtur. Att jag orkar dansa omkring i lägenheten, har aptit och vill äta.

När vi satt där började det plötsligt tjuta ett sånt där högt akutlarm utanför i korridoren. All personal rusade till samma ställe och jag förstod ganska snart att det handlade om ett hjärtstopp. Sånt har man väl sett på TV, men aldrig upplevt i verkligheten och jag kände en sådan äcklig dödsångest nu. 1, 2, 3... räknandet medan de försökte få igång hjärtat igen. Usch.

Fick av någon konstig anledning upp en jättekonstig känsla eller bild  av att det var jag själv som låg där livlös med folk omkring som försökte rädda mitt liv. Inte för att man som patient vid ett sånt tillfälle troligen alls är vid medvetande, men ändå. Jag kände då verkligen att jag någongång själv, troligen, kommer att bli gammal och sjuk. Vara tvungen att ligga på ett deprimerande sjukhus och bara vänta.. Veta att man troligen aldrig kommer bli frisk igen. Världen fortsätter att leva där utanför, men själv kommer man inte att få se så mycket mer av den.

Känner man att man haft ett bra liv, inte har ont och inte lider så mycket in i det sista så kanske det inte gör så mycket, men vissa sjukdomar borde verkligen vara förbjudna att dö av.. Ingen borde behöva ha så ont och lida under en så pass lång tid det sista man gör i livet. Att bara ligga, timme efter timme, i smärta och bara vänta.. Inte veta när det ska ta slut. När man ska befriad.

När vi kom ut från sjukhuset, vi var där ganska länge, så kändes det som att jag inte andats på flera timmar. Var så skönt att få komma ut, och jag tänker på farmor som måste ligga kvar där. Och ingen vet hur länge.. Vi andra kunde åka och köpa med oss kinamat hem, medan hon ligger där och knappt kan äta. Så orättvist.

Jag tror inte, men jag vill verkligen att ett mirakel ska ske. Att vi till sommaren ska ha fått tillbaka vår farmor till hennes hus, och sitta i hennes trädgård och dricka kaffe med jordgubbstårta. Att hon stolt ska gå med oss till rabatterna och visa hur många tulpaner som vuxit upp. 

Det blir nog inte så, men.. Lever man med den insikten så kanske allt blir lättare att hantera. Oavsett vad så får man ju ändå inte ut så mycket av att bara gå omkring och känna hopplöshet. 

Jaja.. Nu är klockan alldeles för mycket. Är ju bara några timmar kvar tills jag ska upp och påbörja en ny vecka. Lovely.

Nattinatti puss. 

Usch sitter här med sådan ångest. Vet inte var ifrån den kom, men den kom plötsligt. Så sent som för en timme sen, när jag vaknade, kändes allt så bra men sedan kom det som en krypande känsla över mig.

Undrar om det kan ha med socker att göra. Under i stort sett hela januari har jag varit sockerfri (alltså sötsaker som godis, glass, kakor m.m), tänkte testa hålla under en månad var tanken, men det failade igår och både glass, en bakelse och ett par godisbitar slank ner.

Igår såg jag inte så värst allvarligt på det, men nu kommer den dåliga känslan som ett brev på posten. Känns som att jag är på väg att gå upp hundra kilo. Vågar knappt röra mig ur fläcken eftersom det känns som att kroppen bara dallrar av fett. Samvetet skriker att jag måste dra till gymmet och bränna bort allt på löpbandet, men det tänker jag inte göra. Har lovat mig själv att inte träna på grund av ångest. Vill att träningen ska vara rolig, inte ett ont måste.

Mycket skräp har intagits under helgen, och under fredagen på ett ganska så okontrollerat sätt med chips, okokt pasta m.m Inte konstigt att jag känner mig trött i kroppen efter denna helg. Dagens frukost blev också något hets då jag började äta av brödet innan jag ens lagt på pålägg, bara för att försöka lugna ångesten. 

Nu börjar tankarna i huvudet skrika om att börja banta, äta dietmat m.m men försöker bara att ignorera dem. Funderar istället på att börja skriva matdagbok igen för att hålla koll på mitt ätmönster. Förut tog jag bilder på allt jag åt och la in i ett dokument på datorn, skrev klockslag, hur känslan av att äta det var osv (olika typer av ätstörningar behandlas så). Men det blev ganska omständigt att hålla på så, även om det kändes rätt roligt och kreativt, och jag gav upp efter ett tag. Ska se om det kanske finns någon enkel app att ladda ner så att man kan få till det lite smidigare.

Usch. På ett sätt vill jag bara gå ut i friska luften och ta en lång söndagspromenad i skogen, men vet inte om jag vågar när ångesten är på den här nivån. Yrseln kommer antagligen komma efter bara några meter och sätta marken i gungning. Ska ta det lugnt en stund istället och kanske senare se om jag kan få komma hem till mina föräldrar ikväll igen och passa på att ta en sväng i skidspåret. Känner mig jättesugen, var så himla kul igår!

Natten är så lugn och tyst utanför köksfönstret och jag pustar ut efter en ganska bra lördag.

Har som sagt var genomfört hälften av min upprensning och har redan en hel sopsäck full med saker som ska slängas + en till med saker som ska skänkas. Man känner redan hur det liksom har blivit lättare att andas här inne, så skönt. Att mycket prylar framkallar stress tvivlar jag inte en sekund på. 

På kvällen blev det skidor som sagt, tillsammans med min kära vän. Jättekul hade vi, även om vi nog koncentrerade oss mer på att prata än att åka skidor haha. Ska nog åka själv någon dag, så att jag kan köra tidtagning på spåret. Förra året, då jag bodde (hos mina föräldrar) på gångavstånd därifrån, åkte jag nästan varje dag och det skulle vara kul att se om man kan bli något snabbare i år. Tråkigt bara att man nu bor så pass långt ifrån att det blir så omständigt att ta sig dit, men någon gång i veckan kan man ju kanske ordna.

Vi åkte en ganska lång stund, och ingen yrsel hade jag. Underbart. Sedan passade jag så klart på att åka hem till mina föräldrar och spendera kvällen där. Det blev en god middag med fläskfilé, bearneisesås och ugnsstekt potatis samt glass till efterrätt. Mycket trevligt. 

Imorgon blir det i alla fall ett besök på sjukhuset där min älskade farmor ligger (cancer..). Inget som jag ser fram emot, men vissa saker här i livet måste man ju göra och jag vet hur mycket det betyder för henne när vi hälsar på. 

Annars blir det väl förhoppningsvis en vanlig, lugn söndag. Kanske kan hinna med en hel del mer av min utrensning för att så småningom få det klart och därefter kunna gå vidare i livet. Vart det nu än bär.

Godnatt!